Ja, det beror såklart på en rad olika saker. Som att den svenska skolan, i alla fall så länge jag gick i den, inte tyckte att det var någon viktig kunskap för små svenska medborgare att ha med sig i livet. Och att jag själv är en del av majoritetssamhällets blindhet. Tur då att det finns författare som Mikael Niemi som bestämmer sig för att ta sig an den historieskrivning som vi har alldeles för lite av.

Koka björn är Niemis senaste roman. Den kom ut 2017 och kommer även i engelsk översättning senare i år. Det jag tycker bäst om med boken är att jag får fylla i i alla fall några av mina kunskapsluckor om 1800-talets Norrland. Jag har ju hört talas om Læstadius, men visste inte så mycket om sammanhangen, så det var intressant att får vistas där genom boken. Det som gör den särdeles intressant är att vi i huvudsak får berättelsen berättad genom den i omgivningens ögon obetydlige samiska pojken Jussi.

Det är en hård tid för de flesta men allra mest för en utstött samepojke. Jussi utsätts för både fysisk och psykisk grymhet, men i boken finns även andra starka passager. Till exempel när han efter en synnerligen hemsk misshandel är hemma själv i proststugan och funderar kring det skrivna ordets betydelse. Ja, det är en personlig poetik han formulerar där, som handlar om betydelsen av att ha möjlighet att sätta ord på sin egen historia.

Koka björn är ett ambitiöst romanprojekt som vill greppa om mycket. Dels det historiska, berättat genom fiktiva och fiktionaliserade karaktärer. Tunga teman som samhällsutveckling och spänningar i ett starkt hierarkiskt, patriarkalt och rasistiskt samhälle. Samtidigt är det också en mordgåta som ska lösas, trots den maktfullkomlige och oftast alkoholpåverkade länsmans ovilja. I stället kliver Læstadius fram som en kombination av Carl von Linné och Sherlock Holmes, som med Jussi som sin Dr. Watson löser mysterier med avancerad deduktionsmetod. Boken beskrivs ibland som en slags svensk Rosens namn.

De olika spåren i roman – det historiska, det samhällskritiska, samt deckarspåret – håller tempot uppe, men tyvärr blir alltför många av karaktärerna väl platta. Det blir förenklat när i stort sett alla karaktärer är antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. De känns påhittade. Och allra mest haltande blir det kring de kvinnliga karaktärerna.

Det tenderar också att bli väl spretigt med många olika sidospår. Som roman betraktad hade boken kunnat stramas upp, alla sidospår behöver inte vecklas ut och förklaras, särskilt inte de som vi inte återkommer eller knyter an till igen. Samtidigt tyckte jag väldigt mycket om att jag lär mig så mycket historia från den här tiden och platsen, så jag borde kanske inte klaga på det ändå.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Lågmält dramatiskt
• Tårar i snön och starkt kaffe
• På jakt efter samiskheten

Tiden går från 1950-talet fram till 1980-talet men med nedslag i krigstiden och 2010-talet. Intrigen följer ett musikaliskt dramas upplägg, med upprepningar och fördjupningar. Samtidigt rör sig berättaren fram och tillbaka i tiden. Man följer främst några barn och unga som växer upp och blir medelålders men man ser dem också i ett spektrum av tidslöshet. Ett småstadsuniversum som den tragiska berättaren med sitt allseende blinda ögon låter oss kika in i. Själv ser han det förgångna, framtiden och till och med de döda.

Fokus ligger på Alf Holm, en blyg kille med absolut gehör. Många drag lånar Alf av författarens egen livshistoria men är ändå inte Sunds alter ego. Alf är (anti)hjälten allt snurrar kring. Länge motvilligt. Till sist går han sin egen väg: blygheten och mamma Ulla-Maj till trots.

Viktiga är de tre i ungdomen skådespelande kvinnorna Ulla-Maj, Margit och Iris från Sunds förra roman Tre systrar och en berättare (2018). Alfs mor Ulla-Maj, kokerskans dotter, gör en klassresa från folkskolärarinna, skoldirektör till riksdagsledamot i Finlands riksdag, Iris lyckas inom inom teaterns värld både i Finland och Sverige och Margit Schalin, välvårdad hemmafru som länge håller upp familjefasaden och skyddar sin supande trävarudirektör till man. Vad gäller Margit, Maggi så har hon en medsyster i Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi från andra sidan Bottenviken.

Det finns en berättarglädje i alla språkliga detaljer, inslag av dialekt och finlandssvenska ord samt skildringen av en mängd österbottniska (jakobstads)företeelser: Mommos proppon, Fridsföreningen, Terazzo, Stadshotellet, Alholmen, Malmska, Mässkär och alla ”kämppar” där det pimplas öl och spelas gitarr och trummor. Här dricks det kaffe på Grill-Center – i min egen hemort – på väg hem från Wasa Teater. Ibland ger berättaren (författaren?) små miniföreläsningar om tidstypiska fenomen om det så handlar om tidiga flygplansmodeller eller hur man handskas med de hett eftertraktade LP-skivorna. Här beskrivs studentliv och miljöer i Åbo och i New York. Sunds stil är emotionell men med svärta. Ibland påminner det hela om någon av Kjell Westös romanbyggen med musik, ungdomsliv och stadsskildring – till exempel Drakarna över Helsingfors (1996) – men Sunds berättare har en egen humor och (själv)distans. En annan uppväxtskildring jag kommer att tänka på är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000): skildringen av pojklivet, popmusiken och sociala mönster har många likheter. Det handlar också om samma årtionden och samhällsskeenden.

Tyvärr fallerar styckeindelningen i vissa kapitel av Sunds bok, vilket ibland ger ett slarvigt intryck åt ett annars gediget bokbygge.

Från Sunds tidigare böcker dyker Siklax, Eki Bergman, Martina Höckert, Otto Näs upp och så vidare … Lars Sunds ungdomsroman Natten är ännu ung – där Jakobstad figurerar som huvudperson – kom år 1975 och studentromanen Vinterhamn år 1983 och Siklaxtrilogin med början på slutet av 1980-talet. Om man har läst Lars Sunds tidigare böcker vecklas en mycket intrikat, genomtänkt och fascinerande väv av sundskt fiktivt liv ut sig över tid och rum. Mäktigt.

Romanens stora, rika teman är musik, dramatik, romantik, uppbrott och återkomst, sorger, sex och kärlek … Musiken: psalmer, opera, Beatles, Stones, Santana, Frank Zappa, T Rex, Bruce, Där björkarna susa … En kavalkad av allt. Hur får Sund till allt? Som läsare hade jag förväntningar – men här är verkligen extra allt.

Jag väntar på den tredje delen och hoppas att Lars Sund rappar på med att skriva. Han lägger dessutom deckaraktigt ut trådar som man nu irriterande inte fick veta (?) vart de ledde …

Similar Posts:

• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Vad är kulturen bra för?
• Humor och sammanhang
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Handlingen utspelar sig i den fingerade lilla hålan Rottnevik, ökänd för sitt stinkande pappersbruk. Här finns bland andra Dagny Rubin, socialdemokraten som har stora ambitioner både för sin lilla håla och för sig själv. Hon får ett telefonsamtal från Hollywood, det är en stor regissör som vill spela in film i Rottnevik, med Harrison Ford och hela konkarongen! Det finns bara en hake. Då måste de kunna ta sig fram över myren, som länge varit häckningsplats för tjädrarna. Upplagt för bråk mellan Dagny och miljökämpen Lydia…

Drottningen av Rottnevik börjar med mordet på Dagny Rubin, och boken blir sedan en tillbakablick för att se utvecklingen fram till detta. Vi får stifta bekantskap med ett stort antal personer, bland dem Emma Ek-Jacobsson, som är politiskt engagerad men egentligen drömmer om att lämna byn, Håkan Q Hammar, livsnjutaren med hatt och vit linnekostym som kommer in utifrån med massor av pengar, och Mattias Lustig, som drömmer om en framtid inom film och är beredd att ge upp nästan vad som helst för det. Boken blir snabbt en lång räcka händelser som alla syftar till att leta fram misstänkta för detta mord. Det visar sig att färgstarka Dagny Rubin är en allt annat än populär person. Lydia är långt ifrån den enda som inte drar jämnt med henne…

Det tar ett tag för mig att komma in i den här boken. Och det beror nog på att den är en aning överlastad. Språket är lite omständligt, det är som att det ska pressas in så mycket humor per rad som bara är möjligt. Det funkar bra i krönikor, sämre i prosa på över hundra sidor. Kort sagt: emellanåt är det en enda lång skrattfest. Emellanåt något påfrestande.

Samtidigt är Johansson och Svensson duktiga på att med snabba penseldrag måla upp de karaktärer som jag sedan snabbt tar för levande människor. På liknande sätt som Mikael Niemi lyckas i Fallvatten; det blir inte fånigt trots att både för- och efternamn nämns.

Eller snarare: det blir fånigt. Men det är liksom en del av grejen.

En småstad är tacksam att driva med. Rottnevik sträcker på axlarna så att det knakar i lederna när filmfolket kommer till byn. Oj, oj ett sånt ansiktslyft! Och det ger mersmak. Plötsligt kan ingenting vara detsamma längre. Hattbutiken måste hädanefter sälja souvenirer, stadshotellet måste rustas upp till femstjärnigt. En statusklättring har börjat som inte kan dras tillbaka, och dess främsta förespråkare är Dagny Rubin. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men detta är en fars som i stegrande takt urartar.

Ja, fars är rätt ord. Den är dråplig, den tar i från tårna, den är osannolikt utflippat, ibland på tok för mycket. Men om det också är under de förutsättningarna du läser boken, kommer du att ha väldigt roligt.

Similar Posts:

• Som ett laxljuster i magen
• Omänniskor och odjur
• Tidsförflyttning
• Lek med glimten i ögat
• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan

Vi möter Nora, storasystern som i ett försök att laga kantstöttheten och trasigheten som uppkom i sin egen barndom gifter sig och skaffar barn i hopp om att kunna skapa den perfekta familjen. Men även om kärleken till barnen är det största hon känt, längtar hon efter något mer än fiskpinnemiddagar och semestrar på Kreta. Vad som inte direkt minskar hennes längtan bort är den äkta maken, Henrik, som hon inte förstår sig på och inte längre vet om hon älskar.

Hedda, mittenbarnet, går på konstfack men målar bara pistoler när hon är där vilket inte är så ofta. Oftast sover hon, dygn i sträck, utan att vara utvilad när hon vaknar. Men även om sömnen inte skänker energi hjälper den henne ändå med ett: att få vila från ångesten. Per som är yngst lever också med ångestproblem men han dämpar krampen i bröstet med droger istället för sömn. Han får ångest av sin begynnande flint som han filmar tvångsmässigt med mobilens kamerafunktion så fort han kommer åt, ångest av sin affärsverksamhet som ”massör” där både droger och prostitution ingår i priset, ångest av att tänka på sitt ex som han slarvat bort i stesolid-, spliff- och sexdimman, ångest av framtiden och ångest av barndomen.

Dessa tre protagonister förhåller sig till och försöker värja sig mot den kvarvarande men frånvarande pappan, Göran, och bortgångna mamman Anita vars död ingen av de tre ännu riktigt kommit över. Det är genom dialog med barndomen och de båda föräldrarna, främst Göran, som romanen vecklar ut sig. På så vis kartlägger romanen simultant nutid och dåtid, orsak och konsekvens, i bruten kronologi som kastar läsaren fram och tillbaka genom tiden så att sambanden mellan barndom och sorgligt desperat samtid blir tydligt framhävda.

Vad som gör detta till en historia som skiljer sig från andra arbetarklasskildringar är det element av mystik som finns invävt i romanen, både genom Heddas reflektion kring sin barndom och Göran, och det faktum att Göran under mystiska omständigheter försvinner till Transsylvanien i handlingens början och sedan är lika närvarande i sin frånvaro som den bortgångna modern Anita. Särskilt det övernaturliga, eller möjligen bara starkt psykologiserade, elementet som filtreras fram genom Hedda fascinerar mig särskilt, och påminner något om Niemis berättarteknik i Populärmusik från Vittula, eller möjligen Gardells språk i sina tidiga romaner.

Det är också i skildringen av dessa skrämmande element, som Pers nattskräck under vilken han hävdar sig se en man stå vid fotändan av sin säng, eller Görans transliknande tillstånd i fåtöljen vid stereon med hörlurarna över öronen men själva ljudanläggningen avstängd, som Sveland briljerar i sitt berättande. Här är handlingen övertygande i sin tvetydighet, texten fungerar som en utmärkt förmedlare av dubbelheten, det realistiska och det otroliga.

Men förutom dessa inslag är romanens tekniska aspekter inte helt imponerande. På några få ställen brister berättandet logiskt (hur kan man till exempel se köksgardiner innanför fönsterrutan om persiennerna är nerdragna?). Ibland är det de olika berättarrösterna som inte riktigt upplevs som självklara, främst när det är huvudpersonerna som barn som skildras, där språkanpassningen inte är suverän utan en vuxen berättare hörs genom texten, trots att den försöker göra barnet till fokalisator.

Det är en roman som är läsvärd på grund av den sorgliga handlingen som verkligen berör och på grund av mystiken som särskiljer den från andra skildringar i samma genre, men de berättartekniska och stilistiska aspekterna lämnar kanske den mer formässigt intresserade läsaren oengagerad.

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’
• En våldsam mor
• Slarvigt skrivet om viktigt ämne
• Jakten på en spädbarnmisshandlare

I förordet skriver Koljonen att det är fascinerande med den underliggande känslan att allt kommer att gå åt helvete. Att våra roller förändras när vi rycks ur våra traditionella sammanhang; här exemplifierat av Rick som plötsligt inte ser familjen som lika viktig som chansen att tjäna kollektivet, eventuellt ta makten i den nya världen som skapas. Medan Lori hänger fast vid det gamla, hon måste ju bry sig om familjen; hon är ju gravid med den kommande generationen. Avslutningsvis binder Koljonen ihop det hela snyggt genom att utan samhörigheten till kollektivet blir människan enbart en köttätande zombie, och tadaa om det inte kunde läsas in lite kritik mot det moderata satsa-på-dig-själv-styret här, med nerlagda Volvofabriker och meningslösa telefonförsäljare. Bättre sjukvård för den som har råd, etcetera etcetera.

Utan det här förordet är femte volymen som sagt ren och skär underhållning så här på morgonkulan. Livet i fängelset går vidare, men nu börjar man också hitta andra överlevare. Men eftersom människan är inneboende ond i denna apokalypsvärld, för att det är roligare så, driver handlingen framåt liksom, gynnar syftet att det här aldrig ska nå sitt slut, så går det förstås åt helvete här också. Det är spännande, det är maffioser och slakt, det är män som strider i coola dräkter som får dem att se ut som små robocopar hela tiden. Och kvinnor som oroar sig för om de ska komma tillbaka levande eller inte. En liten lesbisk flirt också, för det stigande underhållningsvärdets skull.

Jag är kanske jättetråkig, men hade det inte varit spännande med en ny värld där också förutsättningarna blev nya? Är det helt omöjligt att tänka sig? Tagna ur sitt sammanhang blir också rollerna nya, hette det inte så? Varför känns allt då så jäkla traditionellt?

Om man har grundförutsättningen att världen råkat ut för en smitta, där alla måste kämpa för sina liv, där ingen vet om det någonsin kommer att komma en vacker morgondag igen; skulle det inte vara roligare om man gjorde något oväntat av det? Varför måste det vara samma gamla könsroller? Varför måste maktspelet vara så jävla förutsägbart?

Samtidigt, om vi återvänder till inledningen: jag sträckläser. Det är drabbande. Det är rafflande. Jag vill veta hur det går.

Vi kan sätta samma kritik på det mesta. Kanske måste unga kvinnor dö som flugor i de bästsäljande deckarna? Kanske måste män känna sig starka och slåss då och då? Kanske kan inte ens en ny värld bli en ny värld? Men detta är litteratur. Möjligheterna är för fanken oändliga! Överraska mig!

Om ni vill läsa en bok där det också går åt helvete i en sorts apokalypsvariant, men med mer överraskande vändningar, läs Mikael Niemis Fallvatten från förra året. Där finns det förvisso inga zombies, men helt ärligt – börjar vi inte bli lite smått mätta på dem vid det här laget?

Similar Posts:

• Emotionell distansering
• Utan fotfäste i en laglös värld
• Köttet är svagt
• Allt du behöver veta inför zombieapokalypsen
• Välgjord dystopi

Vi får en historia berättad för oss ur protagonisten Ingerts mun. En ömmande redogörelse för hela barndomsspannet, så som det en gång presenterades för henne, möter oss i texten. Genom minnen av samtal om förr i tiden vecklas så långsamt kartan över barnlivet ut. Men vi får också möta föräldrarna Lamek och Siiri, en enligt de vuxnas mått mätt ickeexisterande syster, en lillebror, en farmor. Allt för att inte någon prick på kartan ska förloras och förskjuta bilden. Ja sagan tycks berättas från stjärnhimlen, avbildad igen på textsidorna. Den inleds med ett längre citat från en svensk uppslagsbok, där uppslagsorden Plejaderna och Sirius figurerar tillsammans med tillhörande definitioner:

”Plejaderna. 1) Astr. P. eller Sjustjärnorna, stjärnhop i Oxens stjärnbild. Dess ljusstarkaste stjärnor, av vilka man i allm. blott kan se 6 med blotta ögat, synas omgivna av ljusa nebulosatöcken, vilka stå i förbindelse med de utbredda mörka nebulosamassor, som förekomma i Oxens stjärnbild.
2) Grek. myt. , Atlas’ och Pleiones 7 döttrar, älskades av Orion, för förföljde dem i 7 år utan att kunna hinna dem, varpå Zeus försatte dem alla bland stjärnorna.
Sirius, stjärnan α i Stora hunden, även benämnd Canicula el. Hundstjärnan. S. är himlens skenbart ljusstarkaste stjärna, dess absoluta ljusstyrka 26 ggr så stor som solens.”

Stjärnorna speglar berättelsen som speglar stjärnorna. Stjärnbilderna tycks båda vara kärleksbilder, här återfinns kärlekens överväldigande ljus och massiva svärta, dess överlägsenhet alla andra krafter, dess historia, dess mystik. Allt detta väver samman det livsöde (eller kanske de livsöden) som skildras, genom referenser tillbaka till det inledande citatet. Hundstjärnan är en roman om stjärnorna och kärleken.

Och i kärleken ryms så mycket. Ingert möter den på nytt om och om igen, och räds samtidigt de ansikten ur vuxenvärlden kärleken får. Hennes aversion mot puberteten och de förändringar den medför löper som en tråd genom hela texten. Adéle, den förnekade systern, blir en viktig källa till kraft att ta de första stegen in i en ny fas i livet. Den kärleken är enkel och ljus. Samtidigt finns det mycket som Ingert försöker bearbeta som motar henne bakåt mot barndomen igen. Siiris passionerade men alldeles sönderbrustna inre blir en våldsam kraft som i hopplösa försök att laga kärleken mellan henne och Lamek men kanske främst mellan henne och livet, också välter omkull Ingert och Hugo, åskådarna. Lamek slits mellan kärleken till sin mor och Siiri, men är för svag för att balansera någon av relationerna. Otrohet, galenskap och incestuösa toner blir nebulosamörkret, kantat av de ljusa nebulosatöcken som också är tydliga i de vuxnas relationer: deras invecklade känslor för varandra är inte enbart svärta, här finns en ren och uppriktig strålande motkraft. Hela romanen blir förtätad av denna spänning.

Allt gott hittills om denna lyriska knapphänta bildungsroman, men det finns en aspekt som jag (sorgligt nog) måste kritisera. Trovärdigheten brister i inledningen, när Ingert för första gången möter Adéle. Här känns berättelsen krystad, tillrättalagd, kvasipoetisk. Tyvärr är det därför med tvivlande ögon jag läser de kommande episoderna om de båda systrarna. Det är underligt att Pleijel misslyckas med presentationen av den här karaktären när alla andras personligheter och inbördes relationer är så sprakande porträtt. Men Pleijel är förlåten, romanen i övrigt är i överväldigande vacker.

Similar Posts:

• Att byta familj mitt i uppväxten
• En studie i svek
• En eländesroman
• På verkstadsgolvet intet nytt
• Pappa och jag

En svensk?

Upplägget till Mikael Niemis bok Fallvatten låter verkligen som inget annat, och det var det som lockade mig till den. Tänk dig att Lule älv svämmar över. Dammarna brister. Det du aldrig trodde skulle kunna hända händer. Den stora vågen närmar sig men än finns det lite tid, du vet det. Vilka saker skulle du ta med dig? Du får tre saker. Välj inte en alkoholiserad make. Var la du de gamla fotoalbumen, farfars historier på skiva, dagböckerna från din ungdom? Välj inte katten, om den inte står att finna omedelbart. Kanske kommer din krocksäkra bil inte att vara det ultimata skyddet just nu. Vad gör du när mobiltelefonen inte längre fungerar? Det är trafikkaos och du kanske måste lämna din bil, där kommer en motorcykel i högsta fart, du måste tänka snabbt! Bestäm dig! Nu!

På bokmässan i Göteborg fick jag uppleva Niemi som berättare, och det, för er som inte fått uppleva det, var något utöver det vanliga. Gör det, om du får chansen.

Det skulle kunna bli som i Hollywood. Larmet går, de kostymklädda männen tar sina bilar och sticker iväg, tänker bara på sig själva. Kvar finns en kvinna, ”hon är väldigt lik Jodie Foster”, som Niemi säger. Hon hittar en hemlig väg, en lucka för dammen att försvinna genom. Men ingen tror henne. Hon lyckas och leder vattnet under Luleå, och så kommer alla att klara sig. Detta scenario målar han också upp. Med de avslutande orden ”Så går det inte i min bok.”

För ett tag sen såg jag Pestens tid, en teveserie byggd på Stephen Kings bok från 1978. Eller försökte se, men gav upp. För det som började så bra med en smitta som slår ut de flesta i världen, bara några överlever och får ta på sig att skapa en ny värld tillsammans, mynnar i Kings tappning ut till något både stereotypt, sexistiskt och oerhört ointressant.

Visst har Niemi vissa likheter med King. I sina snabba karaktärsskisser bollar han med en hel del stereotyper. Till en början. Men säg den som inte växer av att plötsligt finna sig på en skör tråd mellan liv och död. Vad gör man inte för att överleva? Det mesta, enligt Niemi. Och inte känns det overkligt eller svårt att tro på! Nej, alla karaktärer borde egentligen utsättas för prövningar likt dessa, för gud så intressant det blir! Framför allt är Niemi olik King i skildringen av människor: han må vara snabb på beskrivningar, för det höga tempot och digra persongalleriet kräver det. Men aldrig att någon är god eller ond. Aldrig att man vet var man har dem. Även om precis de karaktärer som borde fastna med varandra, fastnar med varandra…

- Om du inte snott min mobil kunde du fått låna den nu. Fattar du att då hade jag haft den kvar. Då hade vi kunnat ringa till kompisen därute.
Så var det ofta med kvinnor, tänkte han. De gjorde något, vad som helst, och så blev det fel. Och så fick man gå efter och rätta till.
- Det var min privata, fattar du. Jag hade köpt den för egna pengar. Flera tusen spänn som du kastat åt helvete.
Hon fortsatte tiga. Det irriterade honom. Ett förlåt kunde hon väl klämma ur sig, det var det minsta man kunde begära. De trodde de kunde behandla en hur som helst, bara för att man var man. Han hade räddat livet på henne, och hon kunde inte ens få ur sig ett litet tack.
- Tvåtusen kan vi säga. Minst tvåtusen var den värd. Har du pengar på dig?

Men den stora skillnaden mellan Niemi och King, är språket. Jag föll aldrig för Populärmusik i Vittulaa, men just nu förstår jag inte riktigt varför. Med sin vackra, självklara prosa får Mikael Niemi gärna skriva varje bok jag ska läsa i framtiden.

Adolf försökte trevande lossa bältet. Händerna lydde inte, de var ostyriga som blomblad. Blodet stack och strömmade i dem, fingrarna var som trubbiga tummar där de famlade efter spärren. När bältet släppte vällde också smärtan fram. Över bröstkorgen, axlarna och bålen löpte långa piskrapp. Det var bältessträckaren. Remmarna hade dragits åt som trådarna i en ugnsgrillad karré. Han hostade kvävt i rökluften, hade lust att spotta men valde istället att svälja. Man spottade inte i en saab.

Målande, och det behövs verkligen. Galghumorn är på plats. Det är mycket med det fysiska i den här romanen, och det är inte alltid jag lyckas se det tydligt framför mig. Hur flyter saker i förhållande till varandra? Men när det fungerar, vilket det ofta gör, är det desto mer fysiskt även i läsningen, jag vrider mig i plågor.

Med lätta fingertoppar gled hon över hans slanka vad. Håren kändes tydligt, stråna var oväntat sträva. Någonstans fanns benbrottet, hon måste stålsätta sig. Trevande in mot den onaturliga vinkeln.
Det första hon kände var en påse. Skinnet satt löst och glipade. Fingret gled in i en skåra, en uppfläkt hudöppning [...]
Knäet var borta. Hon fann det inte. Där var knölar och kotor och en naken utstickande benknota. Vaden måste ha brutits framlänges, underbenet hängde fast i bara skinnet och några senslamsor. Hon slet i hans fot, försökte vicka lös vaden ur grenverket.

Jag vill inte berätta för mycket om hur det går för någon i den här berättelsen, för jag rekommenderar alla att läsa den. Det är spännande, det är som att se en film, det är psykologiskt outhärdligt stundtals, och inte alls Hollywood. Utan mycket svenskt. Mänskligt. Norrländskt. Ensamt. Det här är årets julklappsbok. Och jag är lång tid efteråt missnöjd med att den redan är slut.

Similar Posts:

• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• Torsdag på bokmässan
• Som ett laxljuster i magen
• Inte så jävla überseriöst
• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg

Bästa talaren, eller berättaren, måste vara Mikael Niemi. Tidningen Vi hade en litterär kväll på Röhsska Museet där han (bland andra författare) presenterade sin bok Fallvatten. Jag har aldrig hört någon tala med sådan inlevelse och dramatik. Blev jag sugen på att läsa romanen? Ja!

Snyggaste förläggarna var författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlquist som driver Sagolikt bokförlag tillsammans. Som två sjöjungfrur välkomnade de mässbesökarna ner i djupet.

Äta bör man, och det kan vara riktigt trevligt också. När andra hyllar räkmackorna på Heaven 23 hyllar jag tapasrestaurangen på Avenyn. Det trevliga sällskapet under middagen stod Anna Liv för.

Årets signatur, ja det blev förvisso bara en men det är en fin sådan att ha i samlingen, är Nina Hemmingssons fågel som plitades ner i mitt exemplar av hennes diktsamling Det var jag som kom hem till dig.

Finaste omslaget på hela mässan hade Sara Granérs nya seriealbum All I want for christmas is planekonomi. Det glittrar!

Bästa (och roligaste) seminariet var ”Humor och allvar i politiken” med Johannes Klennel, Gunna Grähs, Nanna Johansson, Sara Granér, Kawa Zolfagary och Kristina Lindqvist.

Bästa ”utanför-mässan-aktivitet” var utställningen Ond design på Röhsska museet som vi som var på Tidningen Vi:s litterära kväll hade möjlighet att se. Där fick jag bl.a lära mig att Coco Chanel var ihop med en nazist under andra världskriget (museet visade även upp en nazist-flagga) och fick se en afghansk vävd matta med krigshistorier berättade i väven.

Bästa överlevnadstipset är flera påsar hembakta bullar som man smugglar med sig till Göteborg, det räddar en när frukost (och ibland lunch) inte hinns med.

Bästa känslan är känslan att komma hem. Den här känslan var med på min topplista även förra året. Det är ingen hemlighet att bokmässan är en av årets höjdare men det är inte heller någon hemlighet att jag trivs bäst hemma.

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan
• Da capo

Anna Liv lyssnade på seminariet ”På tröskeln till tonårsvärlden” där författarna Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso samtalade om sina böcker om tjejer på väg in i tonåren.

Dagen har i mångt och mycket handlat om pengar. Camilla har lyssnat på tre seminarier som har tagit upp olika aspekter av begreppet. Vad innebär det att ha lite pengar, vad har humanioran för roll i dagens samhälle (hur mycket forskningsanslag går till de ämnena) och vad är ett ord värt? Författarförbundet pratade om sin kampanj för att öka anslagen till skribenter och författare.

Även de minsta får plats på mässan. Anna Liv var också på ett seminarium om att skriva poesi för barn.Lotta Olsson och Malte Persson pratade om rim och rytm i språk. På seminariet om bilderbokens poetik öppnade en handfull nordiska bilderboksförfattare och illustratörer för en diskussion om bilderboken som konstverk.

Emelie har pratat hästböcker med Pia Hagmar, Anna Liv har pratat mord med Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist, två deckarförfattare med olika ingång till genren.

Jenny och Lina

Och Lina pratade tillsammans med Jenny Jägerfeld om humor i ungdomslitteraturen. Det var ett samtal som väckte läslust och skratt. Lina avslöjade att hon just nu jobbar på tre romaner samtidigt. Vi ser fram emot resultatet.

Vi var på kvällen på Röhsska Museet, såg en utställning om ond design och lyssnade på Jonas Gardell, Ingrid Carlberg, Linn Ullman och den dramatiska Mikael Niemi.

Camilla, Anna C, Anna Liv och Emelie

Vi har återigen gått vilse på svenska mässan, minglat runt och förbereder oss nu för morgondagen på mässan.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan

Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle