Bokens handling utspelar sig på 1910-talet när de tekniska framstegen börjar få betydelse. Den läsande allmänheten tar del av dagspressens rapportering kring atlantångaren Titanic som snart ger sig i väg på sin jungfrutur. Förväntningarna hänger i luften och nog förundras många över hur mycket snabbare fartyget ska färdas över Atlanten i jämförelse med andra.

I medelklassfamiljen någonstans i trakterna kring Uppsala får Caroline anställning som ny jungfru. Hon är en frisk fläkt jämfört med hushållerskan Svea. Familjedottern Berta fattar snabbt tycke för henne. Allt blir roligare när Caroline är i farten. Frispråkiga repliker far i luften parallellt med uppvisande av praktiska färdigheter. Hon imponerar på alla i familjen, och farmor har gett goda referenser. Berta hoppas på att vänskap ska växa mellan dem, vilket inte borde vara omöjligt eftersom det bara skiljer två år mellan dem.

Långsamt mejslas personligheterna fram i en tid där kvinnor saknar rösträtt och tjänstefolket är beroende av att herrskapet ger ledigt på onsdagskvällarna och söndagarna. Upplevelsen av en tidsresa är stark. I jämförelse med nutiden är distraktionerna så få. Alla lyssnar och förhåller sig till varandra med avsikten att försöka smälta vad den andra nyss sagt. Det är som att dialogen sker på riktigt – inga mobiler som ska kollas stup i ett. Är det en konst som samtiden är på väg att förlora, frågar jag mig?

Personen som får störst utrymme är Berta i rollen som berättelsens jag. På andra plats kommer Caroline. Hon blir navet, bland annat för den hemlighet hon bär med sig. Men också bifigurerna är intressanta. Mamman är handlingsförlamad i närheten av hushållerskan Svea. Pappan är en disträ herre som forskar kring Swedenborg. I gestaltningen används kontraster, personerna utgör varandras motsatser.

Motpoler finns även invärtes. Att värdera sin uppfattning som den enda riktiga gör att man avvisar den som påstår något annat. Till slut kommer upptäckten av att man inte hade hela bilden och då är det bara att se på saken i det nya ljuset.

Prosan är ibland något omständlig och det är ordrikt i vissa partier men illustrerar liksom vardagarna som följer på varandra i en seg takt. Tempot höjs när dramatiska händelser inträffar. Berättelsen får fart igen och utgången är oviss.

I bakgrunden anas hur förändringar smyger in i samhället. Tidigare tankemönster öppnas upp för nya idéer och de tas emot på olika sätt. Hela tiden hoppas jag att mamman ska ”rycka upp sig” i stället för att dra sig tillbaka med sin veliga personlighet.

Den stora gåtan runt Caroline är drivande för handlingen och väcker större frågor. Kan hemligheter som inte avslöjas vara av godo? Är det nödvändigtvis ett bedrägeri om den du litar mest på inte berättar om allt som rör det förflutna?

Jag konstaterar att Skuggan över stenbänken håller för en omläsning trots att det gått många år sen jag läste den första gången. Gripe litade fullt ut på sina läsare och vågade låta berättelsen forma sig utan brådska. Känslor, analys och handlingskraft strider om plats i en och samma människa. Utformningen är mycket, mycket nära det som sker i det verkliga livet.

Similar Posts:

• Att ha en längtan i sig
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Wallraffade långt före Wallraff
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?

Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.

Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.

Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.

Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.

Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Älskade melodram
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• Ett sommarmysterium
• Tretton år och evigt balansgående

Tre ungdomar i Ringaryd väntar på att få spela in ljudet av det förbipasserande tåget. Men när det dröjer noterar de i stället plaskande årtag på Ringarydsån. Den roende tycks ha lagt till nedanför den gamla Selanderska gården. Ungdomarna följer efter. En till synes obetydlig olycka, den med tordyveln, sätter igång ett händelseförlopp som vecklas ut till ett spännande mysterium om slump och öde.

Tordyveln flyger i skymningen är en av Maria Gripes mest älskade böcker, en mindre klassiker som ständig finns i nytryck. Nu har förlaget Modernista givit ut en upplaga med det ursprungliga omslaget av Harald Gripe, en bild som för tankarna till pusseldeckare av Agatha Christie.

Romanen har allt: ett öde gammalt hus, mystiska män med kikare, en möjlig mumieförbannelse, en egendomlig dam som ringer och vill spela schack över telefon samt blommor med egen vilja.

Det första de fick ögonen på när de kom till Selanderska gården var blomman. Den såg frisk ut i dag. Men trots att det var mitt på dagen, trots att solen sken utanför fönstret, trots att blommor alltid vänder sin blad mot ljuset, mot solen, så stod den här blomman med sina blad envist pekande inåt rummet – mot trappan.

Det är på en gång originellt och klichéartat. Berättelsen får ett särskilt liv genom de tre huvudpersonerna Annika, hennes lillebror Jonas och den eftertänksamme David. Var och en för sig är de ganska vanliga, men tillsammans har de en bra dynamik som driver berättelsen framåt – och bakåt i tiden till 1700-talet och Carl von Linnés lärljungar.

Annika vaknar gradvis för feminismen och hyser allt varmare känslor för David. Jonas är lillgammal, men nyfiken och ständigt aktivt undersökande. David är mild och lyssnande och har ett sjätte sinne tillräckligt starkt för att förstå blommorna i den Selanderska gården.

Ett annat liv kommer av den sinnrika växlingen mellan dialog, läsning ur gamla 1700-talsbrev och uppspelningen av de ljud Jonas tar upp med sin kassettbandspelare.

Maria Gripes förmåga att skapa närvaro och eftertanke gör Tordyveln flyger i skymningen till ett spänningsfyllt alternativ denna läslovsvecka. Rysningar utefter ryggraden utlovas!

Similar Posts:

• Skuggorna lever
• En berättelse för vår tid
• Det här med klassiker
• Ett sommarmysterium
• Stockholmsfantasy

Övergångarna, de döda, finns mitt ibland oss, goda och onda. Det är motståndsrörelsen hos Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och John Ajvide Lindqvists odöda, det är Maria Gripes flirt med verkliga vetenskapsmän och filosofer (här Swedenborg och Polhem) och märkliga telefonsamtal.

Sagans klassiska ingredienser finns där – uppdraget, de som hjälper och de som är på motsatt sida men förankringen i nutiden är total – det är med mobiltelefonens hjälp man säkrast identifierar en övergångare och hjälparna är uppdaterade och självklara i sina roller, som före detta kåkfarare respektive lastbilschaufför. Det inträffar överraskande saker och sker omkastningar men inte så överraskande utan följande de mönster som brukar förekomma.

Jag tycker om att det är ett så tydligt Stockholm som tecknas, jag tycker om att hela tiden vara geografiskt hemmastadd, kanske särskilt när det är något övernaturligt som ska utspela sig. Tunnelbanestationer och gatuadresser att hålla fast vid när resten flyter. Det är också rejält med alldeles vanliga realistiska inslag, som utanförskap i skolan, föräldrarnas konflikter och knepigt festande men med det extra osäkerhetstillägget – vilka kan man egentligen lita på?

Övergångarna är första delen av en planerad serie, vilket dock inte nämns på omslaget, så det känns lite grann som ett långt pilotavsnitt där slutet skulle kunna vara ett riktigt slut, om än ett väldigt öppet.

Så, välbekant men ändå spännande, med bra driv i texten och fin blick för små nyanser i det vardagliga.

Similar Posts:

• Tunn historia, tunt berättat
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• Bättre än på tv!
• Ö- och morfartryggheten
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

E.M. Forsters Maurice är ett verk som fått vänta på sin tid. När romanen färdigställts 1914 kände författaren själv att den homosexuella huvudpersonen skulle vara alltför kontroversiell och innebära för stora risker. Efter Forsters död 1970 gavs romanen till slut ut i England, men först nu kommer den i svensk översättning.

Ellen Mattson beskriver i sitt förord hur Maurice blev ett hinder för Forsters fortsatta författarskap. Efter att ha skrivit den gav han bara ut en till roman, En färd till Indien (1924), och övergick sen till politiska och litterära essäer. Till stor del kan detta ha berott på känslan Forster hade av att inte kunna skriva om sig själv och sina känslor på ett ärligt sätt.

När Maurice skrevs var den traditionella framställningen av en homosexuell man någon som var feminin, dekadent, slug och lockade unga pojkar i fördärvet. Ofta med den homosexuellas död eller någon annan sorts besegring på slutet. Det känns därför befriande, samtidigt som det blir förståeligt att Forster ansåg att boken inte kunde ges ut, att huvudpersonen Maurice aldrig tvivlar på sin sexualitet. Visst inser han vilka problem homosexualiteten skapar och att omvärlden inte accepterar, men han ljuger aldrig för sig själv. Minnet där en lärare förklarar (hetero)sexualakten för honom genom att rita upp något slags diagram i sanden är talande. Att den sexualitet som han antas ha och antas behöva lära sig praktisera inte tilltalar honom är något han redan som ung förstår.

På universitetet i Cambridge träffar Maurice Clive. De förälskar sig i varandra, studerar grekiska och läser Gästabudet. Där skriver Platon om erotiska förhållanden mellan män, och om hur denna kärlek är överlägsen den mellan män och kvinnor. Maurices och Clives beskrivs också som något upphöjt och i universitetsmiljön höjs det inte alltför mycket på ögonbrynen åt deras nära relation. De kan sitta tätt ihop och smeka varandras hår. De är intelligenta, unga män med livet framför sig.

Forster använder sig tydligt av den romantiserade bilden om det antika Grekland som något slags utopiskt samhälle för homosexuella män (sanningen är snarare att den accepterade homosexualiteten där var koncentrerad till en liten skara och hade en tydlig hierarki, ofta äldre män som hade sex med sina yngre adepter). Samtidigt är det också under en resa till Grekland som Clive bestämmer sig för att avsluta den intima relationen. Han skriver till Maurice medan han sitter på Dionysosteatern och ser solen gå ner bakom Akropolis. Deras relation ändras drastiskt, Clive gifter sig med en kvinna och Maurice blir förpassad till att vara deras gäst.

Under ett av besöken hos Clive och dennes fru träffar Maurice skogsvaktaren Alec (Forsters version av Lady Chatterleys älskare?). Han kommer som i en dröm om natten, från skogen in i Maurices sovrum. Helt klart en representant för det ”naturliga”, kroppen och sexualiteten, det som tillfredsställer Maurice och gör honom lycklig. Ändå vet Maurice inte om han kan lita på Alec. Har han något i kikaren?

Något som höjer berättelsen är att de manliga karaktärerna faktiskt har sex med varandra. Deras relationer stannar inte på ett platoniskt, romantiskt plan utan blir också fysiska. Inga explicita sexscener men det är på flera ställen tydligt att de har, har haft eller kommer att ha, sex.

”Maurice…”

”Clive…”

”Hall!” flämtade han, klarvaken. Han kände värme. ”Maurice, Maurice, Maurice… O Maurice…”

”Jag vet.”

”Maurice, jag älskar dig.”

”Jag dig.”

Samtidigt som karaktärerna lever ut sin sexualitet finns också självföraktet, rädslan och lögnerna. Maurice erkänner för sin läkare att han är ”en sedeslös usling av Oscar Wildes sort”. Clive brottas med sin religiösa uppfostran.

Djupt religiös, med ett levande begär att nå Gud och behaga Honom, fann han sig i stället i unga år gäckad av detta andra begär, uppenbarligen från städerna på Slätten. Han hyste inga tvivel om vad det var, hans känsloliv, solidare än Maurices, var inte kluven i det djuriska och det idealiska och inte heller slösade han bort åren på att överbygga klyftan. Han hade inom sig den drift som ödelade staden på Slätten. Den borde aldrig någonsin ta sig sinnligt uttryck, men varför hade han, av alla kristna, straffats med den?

”Städerna på Slätten” – Sodom och Gomorra – är ett exempel på hur Forster genom att bädda in referenser kopplar ihop språket med berättelsens tematik. Allt sägs inte rakt ut, precis som de homosexuella karaktärerna inte alltid öppet kan visa vilka de är utan måste använda sig av olika tecken och symboler. Denna utgåva är försedd med en utförlig notlista som ger kött på benen och kunskap om till exempel grekisk filosofi och personer i den sexuella frigörelsens tidiga historia.

I slutet av Tordyveln flyger i skymningen undrar ungdomarna om tiden någonsin blir mogen för Linné-lärjungens tankar. De känner ändå att han borde ha anförtrott dem åt sin samtid.

Vi måste alltid lita på vår samtid även om det kan vara svårt ibland, annars sviker vi…

Är vår tid mer tolererande mot homosexualitet än 1910-talet? På många sätt, ja. På många sätt, inte alls. Antigay-lagar i Uganda och Ryssland är de tydligaste exemplen, men att komma ut och leva som homosexuell i Sverige är även det en prövning. Hatbrott, diskriminering och inskränkthet är vardag för hbtq-personer. Allt detta visar att det behövs fler bra representationer av icke-heterosexuella personer och deras erfarenheter, och utgivningen av denna bok är mer än välkommen. Maurice är inte bara en förlorad roman om homosexuellas situation för hundra år sedan. Det är en roman som går att känna igen sig i, och som utmanar än idag.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Många pojkars historia
• Att läsa sitt liv
• Han lajkade Big Brother
• En sanningssägande posör

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Pensionat Vidablicks gåta är en stämningsfull och lite mystisk berättelse. Det finns drag av Maria Gripe i historien, som har vaga övernaturliga inslag och handlar om att lösa ett gammalt mysterium. Boken är riktad till yngre barn än exempelvis Gripes Agnes Cecilia eller Skuggserien, och blir därmed naturligt nog inte lika djuplodande som de, men trots det lilla omfånget lyckas den fånga in mig i sin värld. Jag kan riktigt känna den där önskan om och längtan till mystik som jag hade som barn, och jag skulle gärna byta plats med Saga när hon smyger runt i det övergivna pensionatet och tittar in i de gamla rummen eller dricker fläderblomssaft på verandan. Det finns också en stark sommarkänsla i boken: det är början på sommarlovet, vädret är fantastiskt; Saga har all tid i världen men inte mycket att göra.

Parallellt med historien om Vidablick berättas också om Sagas familj: mamma mäklaren som är stolt över sitt fina hus vid havet (”smakfullt och sjönära” som det står i den inredningstidning familjen omnämns i), pappa banktjänstemannen som alltid har kostym, och storasyster Bea, som bråkar med föräldrarna och faktiskt också rymmer hemifrån. Med små medel och korta iakttagelser lyckas Katarina Genar göra dem alla levande: man förstår hur de är som människor, men de blir inte stereotyper.

Det finns många saker att tycka mycket om i den här boken. Förutom det som redan nämnts så är Genar skicklig på att låta föremål berätta och skapa en laddning kring betydelsebärande ting: i det här fallet en blåblommig kopp från Rörstrand, modell Mon Amie. Hon avslöjar också hela tiden precis lagom mycket och blir aldrig övertydlig, det lämnas utrymme för egna tankar både kring karaktärerna och historien. Överhuvudtaget är det en mycket fin bok, och mycket imponerande att på så litet utrymme lyckas skapa en sådan stämning och trovärdighet.

Similar Posts:

• Glimrande spökhistoria kring glasbruk
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Rörig kattjakt
• Årets bästa barnböcker
• Operaspöken

Jane Austen och de tre systrarna Brontë har alla skrivit om unga kvinnors förälskelser och kärlekar i början och mitten av 1800-talet. De går att betrakta som en tidig form av ”flickbok”, men med en äldre målgrupp än Anne på Grönkulla och Unga kvinnor som kom senare. Jag minns hur jag själv försökte mig på någon av Jane Austens böcker i slutet på högstadiet, men att jag fann den alldeles för långtråkig och tung för att komma speciellt långt i. Dock läser karaktärerna i Unga kvinnor systrarna Brontës böcker med glädje. När jag nu för första gången ger mig på att läsa Charlotte Brontës Jane Eyre förfasas jag över den fattigdom och tuktan som drabbar Jane Eyre i inledningen och väntar hoppfullt på att den stora kärleken ska blomma upp.

”Flickböckerna” vars främsta uppgift var att uppfostra efterföljdes av böcker med kavata och initiativrika tjejer med mycket humor och vett att ta plats. Även om sådana flickor ofta beskrevs som ”pojkflickor” för deras icke könsnormativa beteende, öppnade de ändå upp för en ny syn på flickan. Dessa karaktärer skapade i sin tur karaktärer som Kitty, George i Fem-böckerna och Lotta i Ester Rilnér-Lundgrens serie, där unga tjejer ger sig in i brottsbekämpningen och löser mysterier och deckargåtor.

I recensionen av Bonniers Uppväxtklassiker-box väckte jag frågan om vilka böcker som blivit valda och bortvalda till samlingen. Här handlar det om att låta böckerna komplettera varandra för att berätta en gemensam berättelse från fler perspektiv. Då Unga kvinnor, Den hemliga trädgården, Alice i Underlandet och Pappa Långben är utgivna från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal och är skrivna av amerikanska eller engelska författare kan jag undra vad Maria Gripes Agnes Cecilia från 1981 har med de övriga att göra. Hon bjuder onekligen på ett nytt perspektiv, men om man vill bredda synen på ”flickboken” varför inte blanda upp samlingen mer? En bok som ligger närmare till hands för det svenska perspektivet är böckerna om Kulla Gulla, men då det skulle innebära att publicera en bok i en serie om 11 kan också ses som avhugget. Jag antar att även den klassiska uppväxtskildringen om Anne på Grönkulla har blivit bortprioriterad av samma anledning.

I Sverige har Astrid Lindgren skrivit böcker om starka och kapabla flickor, och jag funderar på varför de aldrig kommit att betraktas som just ”flickböcker”. Pippi Långstrump, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken på Junibacken och Ronja Rövardotter, är alla exempel på böcker som skulle kunnat ha ingått i en samling om uppväxtklassiker. Där får flickor vara både galna, fantasifulla, gränslösa, bråkiga, slarviga, arga och smutsiga. Kanske har målgruppen varit för ung och böckerna därför blivit betraktade som barnböcker istället för ”flickböcker”. Men som uppväxtskildringar tycker jag att de står sig strålande tillsammans med de övriga i samlingen och jag hade till exempel väldigt gärna sett Madicken som del i den.

Idag har flick- och pojkböcker ersatts av det mer könsneutrala ”ungdomsböcker”, men tyvärr har dessa böcker fortfarande ett av könen som tydlig målgrupp. Egentligen ingenting som i sig måste vara av ondo, speciellt inte när ungdomsutgivningen med tjejer som främsta målgrupp varit strålande de senaste åren. Många nya författare som Sofia Nordin, Jenny Jägerfeld och Sanne Näsling har debuterat med berättelser som vågar beröra och inte räds för att ta upp svåra ämnen. När killar i alla tider har fått ”flyktläsa” för att följa med böcker in i andra tider och världar har turen nu kommit till tjejerna. Jag kan inte se succérna med serier som Twilight med tjejer i huvudrollerna som förälskar sig i utomjordligt snygga mytologiska varelser som annat än ett behov att slippa sin egna grå vardag för ett tag. Tjejer precis som killar behöver det, har rätt till det och ska uppmuntras till det.

Därför upplever jag det som att dagens ”flickbok” istället för att uppfostra flickor uppmanar tjejer till att göra revolt och stå upp för sig själva och för den de är. Att det är helt okej och alldeles rätt att drömma och försvinna i och njuta av böcker. Och det är inte en dag för tidigt!

Similar Posts:

• Dygden belönad
• Eftermiddagar på engelskt vis
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• På bjudning med Mrs Gaskell
• Tål att läsas om och om igen

Pappa Långben handlar om föräldralösa Judy som efter uppväxten på barnhem får möjlighet att gå på college när en okänd mecenat förbarmat sig över henne. I gengäld vill han att hon skriver ett brev till honom varje månad och det är dessa brev som romanen består av. Boken är skriven redan 1912 av Jean Webster (pseudonym för Alice Jane Chandler Webster) och trots att händelseförloppet är lätt att förutse är det en bok som fångar mig då Judy är en tjej som vet att ta plats och säga vad hon tycker. Judy skriver sina brev med ett rappt och humoristiskt språk och med en blick på världen som bara är förunnat den som vuxit upp utanför den.

Kära Pappa Långben!

Jag har bytt namn.

I katalogen står det fortfarande Jerusha, men annars är jag bara Judy. Det är egentligen gräsligt att man själv ska vara tvungen att hitta på det enda smeknamn man någonsin har haft? Men ändå har jag inte hittat på Judy riktigt på egen hand. Freddie Perkins brukade säga det innan han kunde tala rent.

Jag önskar att mrs Lippet hade lite mer fantasi när hon hittade på namn åt barn. Efternamnen tar hon ur telefonkatalogen – Abbott står på första sidan – och förnamnen tar hon där hon hittar dem; Jerusha hittade hon på en gravsten.

Femtio år tidigare utkom Unga kvinnor, av Louisa May Alcott, om fyra systrar som växer upp under amerikanska inbördeskriget. De måste förhålla sig till familjens stigande fattigdom och att växa upp. Romanen är uppbyggd så att flickorna tycker synd om sig själva och deras väna, goda mor ger dem en berättelse med tydlig moral. Flickorna tar berättelsen till sina hjärtan och lovar att förbättra sig, att vara glada och lyckliga över varandra och allt de faktiskt har kvar.

Jos enda svar var att trycka sig tätt intill modern, och under den tystnad som följde uppsände hon utan ord den varmaste bön som uppstigit från hennes hjärta. Ty i denna bitterljuva stund hade hon lärt känna inte bara förtvivlans plåga och kval utan också självförnekelsens och självbehärskningens sötma, och ledd av sin mors hand hade hon kommit ett steg närmare den vän, som tar emot varje barn med en kärlek som är starkare än någon faders, ömmare än någon mors.

När jag läste Unga kvinnor i mellanstadiet var detta inget jag överhuvudtaget uppmärksammade, jag tror jag svalde berättelsen med hull och hår. Nu blir jag mest irriterad på moralen, på fromheten, på att någon gud är lösningen. Jag tänker att det måste ha varit hemskt att vara tjej och växa upp på 1860-talet, men att det måste ha varit ännu hemskare att böcker sågs som uppfostringsanstalter, för det är väl i böcker som drömmar och förhoppningar ska vävas?

Alice i Underlandet av Lewis Carroll känns som den yngsta boken i samlingen, om man ser till målgrupp. Jag vet egentligen inte om jag har läst den som barn, eller om jag bara fått den läst för mig, hört talas om den. Mitt minne av Alices äventyr i Underlandet är en skojfrisk, tokrolig berättelse där allt är möjligt. När jag nu läser känner jag mig obehaglig till mods och nästan lite stött, för alla är så elaka och nonchalanta. Av bara farten passar jag även på att se Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet och upplever ytterligare en version av den klassiska sagan. Där är Alice visserligen bland vänner men där blir det också en klassisk kamp mellan ont och gott och Alice blir till hjältinna. Jag kan tycka att det är synd att översättningarna inte är mer synkade med varandra, för när Alice i Underlandet numer finns på svenska önskar jag att The Cheshire Cat kunde fått ett svenskt namn istället för flera olika.

De böcker i boxen som berörde mig mest under min uppväxt är Maria Gripes Agnes Cecilia och Frances Hodgson Burnetts Den hemliga trädgården. Den senare har jag sett på film, läst på svenska, läst på engelska och sett på film igen, när jag var barn. Jag kunde återberätta handlingen från början till slut utan att missa en enda detalj. Det var något så fängslande med allt det hemliga, det stora huset, korridorerna, rummen, den oändliga heden. Men framförallt var det så fascinerande med trädgården, att bringa liv i något som legat i dvala så länge. När jag skriver det här är jag på mitt lantställe, våren har precis kommit och jag rensar och gräver i jorden. Även om mina torftiga tallbacksrabatter inte alls kan mäta sig med en bördig engelsk trädgård så lockas jag fortfarande av det där med att väcka jorden, hjälpa våren. Och Mary som från början är ett elakt, bortskämt och magert barn växer med trädgården. Att Frances Hodgson Burnetts språk är porlande vackert och virvlande över sidorna gör det inte värre och jag läser som jag aldrig läst förut.

Allting var så underligt och tyst, och det var som om hon hade varit hundra mil borta från alla andra, men på något sätt kände hon sig inte alls ensam. Det enda som bekymrade henne var om alla rosorna faktiskt var döda eller om någon av dem hade överlevt och skulle få blad och knoppar när det blev varmare. Hon ville inte vara i en riktigt död trädgård. Vad den skulle vara fantastisk om den var en riktig levande trädgård, och vilka mängder av rosor som då skulle blomma överallt.

Precis som hemliga trädgårdar lockade mig som barn så lockade tanken på att alla tider egentligen existerar samtidigt och att det kan öppnas vägar emellan dem. I Agnes Cecilia har Nora precis flyttat med sin fosterfamilj till ett nytt, stort gammalt hus och snart står det klart att någon eller något vill komma i kontakt med henne. I min värld hade det varit bland det mest spännande som kunnat hända mig, och Agnes Cecilia är en väldigt spännande roman som rör sig emellan tider och hemligheter. Det är en både otroligt hemsk och otroligt vacker berättelse och den trollbinder mig än idag mycket tack vare Maria Gripes känsliga och lyhörda berättarton. Att slutet sen är lite väl tillrättalagt förlåter jag utan tvekan.

Gemensamt för dessa böcker är att de skildrar tjejers vardag och drömmar, deras villkor och förutsättningar i olika situationer och tider. Unga kvinnor skrevs redan på 1860-talet och Agnes Cecilia, som får räknas som den moderna klassikern, 1981. Såklart slår det mig hur mycket ”flickboken” har förändrats under de 150 år som gått, men också hur lite. Jag är väldigt dålig på att läsa klassiker, jag tycker inte att det finns någon egentlig anledning att läsa böcker bara för att de skrevs för längesen. Men när jag läser alla dessa böcker i rad får jag ändå en känsla för tiden och hur det kan ha gått till då för länge sedan. Vilket också får mig att fundera på vilka böcker som skulle kunnat ha varit med i den här samlingen. Vilka som har valts bort. Vi kan aldrig täcka hela historien eller ge en helt sanningsenlig bild av hur det gick till eller hur det var, men samlingen Uppväxtklassiker kan ge en version, en del av den och på så sätt bli en viktig del av kvinnohistorien – oavsett hur tråkigt ett sådant perspektiv än är.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Knasig klassiker i efterlängtad nyutgåva
• Flickbokens uppväxt
• Saga om flickan som blev tyrann
• Magiskt myller

Det finns vissa författarskap som man känner sig hemma i. I mitt fall har det bland annat varit Maria Gripe och Walter Ljungqvist. Så för ett tag sedan upptäckte jag poeten och prosaisten Christine Falkenland. Hennes mollstämda, tvetydiga och dunkla ton gick rakt in i mig. När jag sedan fick Anna Clara Törnqvists avhandling Likt ett brustet halleluja. Tron och tvivelts tematik i Christine Falkenlands prosa i mina händer närmade jag mig den tveksamt. Visst var jag nyfiken på att loda på djupet i Falkenlands texter, men jag var också orolig för att mina läsupplevelser skulle smulas sönder av alla teorier och analyser. Så blev nu inte fallet. Törnqvist, som disputerade i litteraturvetenskap vid Lunds universitet våren 2010, lyfter Falkenlands romaner ytterligare en dimension och lyckas på ett ypperligt sätt frilägga deras tematik och symbolik.

Christine Falkenland debuterade som poet 1991. 1996 kom hennes första roman Släggan och städet. Sedan följde ytterligare tre romaner: Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. Det är denna kvartett som Törnqvist har koncentrerat sig på. Hon betraktar dessa fyra som en helhet som står i en never-ending dialog med varandra och sina intertexter. För att dissikera denna dialog används ett tvärvetenskapligt perspektiv, där litteraturvetenskapliga teorier möter teologiska. Och med hjälp av psykoanalytiska och språkfilosofiska infallsvinklar filtreras texten ner till minsta beståndsdel.

Och visst kan Törnqvist sin Bibel och sin Falkenland. Hon imponerar stort med sina teologiska kunskaper liksom sin förmåga att fläta samman dessa med det skönlitterära materialet. Det både breddar och preciserar, men framförallt visar det hur bråddjupa Falkenlands texter är och hur starkt de alla alluderar på Bibeln. Denna dialogicitet är komplex; här finns en längtan att komma hem – att gå upp i Gud och få hans välsignelse. Men vi finner även ett kritiskt ifrågasättande av den straffande Guden som slår sitt folk. På så sätt skriver Falkenland in sig i en modern, sekulariserad tid, menar Törnqvist. Och med ekon från ett kristet språkbruk och med ständigt återkommande teman, motiv och bilder ryms förfluten tid i den nuvarande. En ständig återspegling där våra skuggor tränger sig fram, förföljer och vakar över oss. Resultatet blir en brännande tidlöshet.

Läser man Falkenland upptäcker man snart att här finns en kör av röster som bildar en underbar spretighet. Det sticker ut och det överraskar. Men här finns också en påtaglig samstämmighet. Likt ett brustet halleluja visar hur denna falkenlandska urscen (med ett ensamt jag i själsnöd) kretsar kring besatthet, skuld och förlåtelse. Straffet domen och helvetet mullrar hela tiden hotfullt. Det går dock att skönja en ljusning. Frågan är bara hur nära himmelriket är. Den lilla människan som famlar i dödsskuggans dal; har hon överhuvudtaget en plats där?

Tack vare Törnqvists imponerade bibelkunskaper går det se paralleller till både Jobs bok, Psaltaren och Predikaren och flera andra bibeltexter. Den rena, oskydiga obefläckade själen går i klinch med köttets begär och besatthet som yttrar sig i form av starka erotiska och sadomasochistiska böjelser. I denna ångest och (för)tvivlan blir vi medskapande; läsare och text påverkar varandra: textens tvivel blir läsarens. Och med sin analytiska förmåga visar Törnqvist hur nära den kristna föreställningsvärlden vi lever, både i fiktiv och reell verklighet. Vår tro och våra tvivel, trots att Gud påstås vara död, finns ändå där.

Denna avhandling är inte bara läsvärd, den är att rekommendera. Den stryker inte medhårs – nej, den utmanar och ställer krav på sin läsare. Men det fina, och också oerhört sympatiska, är att den inte ägnar sig åt akademiskt navelluddspilleri. Likt ett brustet halleluja öppnar upp och bjuder in; man behöver inte vara inbiten litteraturvetare för att ta till sig boken. Det återstår bara för mig att säga tack. Och brista ut i ett helt och tydligt halleluja.

Amen.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• I skärselden
• Att spjärna mot åldrandet
• Avund, avsky och skör trygghet
• Vikten av kyrkklockor