Livets ax är en av Sven Delblancs sista böcker och den tredje vinnaren av Augustpriset. Den är självbiografisk och handlar om uppväxten. Främst präglades författarens barndom av skräcken för den extremt hetlevrade och oberäknelige fadern. Han kunde bli väldigt våldsam. Bara delvis kunde detta negativa uppvägas av tryggheten hos mamman och de betydligt äldre systrarna.

”Svenskamerikanarn” hade tagit med sig sin familj hem till Sverige igen från Kanada i och med 1930-talets depression. Sven var född där borta i Manitoba men blev alltså svensk. Familjen slog sig ned på en gård i Sörmländska Vagnhärad, invid Trosaån. Pappans uppblossande vrede gick främst ut över mamman och över djuren på gården. Lille Sven är förlamande rädd för ”denne demon” som kunde hissa upp ett trilskande föl i bakbenen och piska det.

Pojken blir en mästare på att gömma sig. Bland annat hittar han en plats under en lada dit även hönsen smyger sig undan för att lägga ägg i lönndom. När pappan letar efter sin son för att få hjälp i sysslorna kan pojken krypa fram och visa att han funnit ett ägg, en av hans legitima sysslor.

Ett annat gömställe är de omkringliggande skogarna. Pojken får ett sällsamt djupt förhållande till naturen och i synnerhet till körsbärsträdet som står ensamt inne bland granarna. Hur kan något så vackert som ett blommande träd existera i denna mörka värld? Livets ax innehåller de skönaste naturskildringar.

Men ett barn kan inte skydda sin mamma när pappan slår. Numera är det kriminaliserat att utsätta minderåriga för de syner som Sven Delblanc fick med sig till vuxenlivet. På den tiden tittade grannarna bort, fastän de visste.

Boken är något av en nyckel till Sven Delblancs omfattande författarskap där drygt 20 romaner trängs med ett tiotal dramer och nästan lika många ”mellanböcker” innehållande litteraturvetenskapliga betraktelser, politisk satir och kulturjournalistik. Åtminstone är Livets ax en nyckel för läsare som är nyfikna på det biografiska bakom författarens teman.

Ett uppenbart tema är Södermanland. Sven Delblancs mest berömda verk, Hedebysviten utspelar sig i Trosatrakten, lätt maskerad.

Ett annat tema är fadern-demonen som sonen inte kan frigöra sig ifrån. Detta öde leder till frihetens omöjlighet och det radikalpessimistiska som är återkommande ämnen hos Sven Delblanc. Många författare har den här typen av tidiga, formativa erfarenheter som de tvingas älta och betrakta från olika vinklar igen och igen. Jag associerar till Marguerite Duras. Ämnena i Älskaren är sådana hon återkommer till i bok efter bok. Plantgagen i Indokina med de salta, sterila fälten, fattigdomen och den deklasserande kärleksaffären med en rik kines som hela familjen tvingas acceptera.

Redan i dagboksromanen Åsnebrygga, som främst utspelar sig i studentupprorens USA på 1960-talet gör Sven Delblanc iakttagelsen att han inte skriver om något annat än om pappan.

Fastvuxen vid min rygg som en djinn viskar han varje dag sin lära i mitt öra: kom ihåg att du är ensam. Kom ihåg att du är unik. Misstro din nästa. Lita bara på dig själv. kom ihåg att du är fri, fri, fri… Aldrig finner du vägen från jag till vi. Är frigörelse möjlig? Nej.

Det är mörker och smärta som är människans lott i jordelivet, tycks Sven Delblanc säga. Körsbärsblommorna är en tröst, men en klen.

Similar Posts:

• Obevekligt mot katastrofen
• En författargärning i backspegeln
• En liten bok mellan romanerna
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap

Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

Maja Lee Langvad utkom för några år sedan med Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption. I Dagar med galopperande hjärtklappning låter hon versalen bestämma: HON ÄR ARG kallar hon den. Hon är arg är en uppgörelse med hennes erfarenheter av att vara adopterad, men också ett starkt adoptionskritiskt inlägg i en pyrande debatt. Det finns, åtminstone i Sverige, ett pågående men lågmält samtal kring adoption och dess implikationer. Det är tyst inte för att det inte finns, utan för att det inte ges utrymme i större forum. Under sju år ska hon ha skrivit på boken och ansträngningen som krävdes är vad som föranlett denna bok. Hon nådde gränsen för vad hon förmådde och passerade den. Alla intervjuer, föreläsningar och skrivandet i sig med sina minutiösa förberedelser och starka känslor blev för mycket. Föreliggande bok kan ses som ett sätt att bearbeta hennes stress.

Asterisken är nära nog oundgänglig. Främst används den i hänvisningssammanhang, men där finns det andra lösningar att begagna sig av. Oumbärlig blir den först när man försöker spotta ur sig en aforism eller något som åtminstone påminner om den koncisa uttrycksformen. Asterisken är bromsklossen som förhindrar orden att föröka sig och bli en medellång roman. Den är både avskärmare och beskärare. Genom Langvads bok löper tre trådar. Ibland korsar de varandra, men rör sig allt som oftast parallellt åtskilda just av stjärnan. Där finns kärleksbekymmer, ett funderande kring skrivandet som praktik där hon inte sällan infogar citat av Marguerite Duras, och ett reflekterande kring hur Hon är arg växte fram och vilka följderna blev av ansträngningen. Vad som får trådarna att förbli röda är stressen, det som får dem att inte trassla ihop sig är asterisken.

Kärleken hon känner till personen hon inte nämner vid namn är stark – och omöjlig. Inte som känsla, nej, känslorna är starka, men hon har inte energi att göra hjärtats kärlek också till en materiell kärlek. De ses ibland, har kontakt via samtal och textmeddelanden, men det kan för tillfället inte bli mer än så. Energin räcker inte till, även om hon i framtiden hoppas på att kärleken får veckla ut sig och bli något livslångt. Andra relationer får gå på sparlåga. Hon har inte kraft nog att upprätthålla fler än ett fåtal vänskaper eftersom varje interaktion med omvärlden urlakar henne.

Jag trivs med andras svaghet som sällskap. Inte för att frottera mig med deras belägenhet, utan för att känna frändskap, låt vara aldrig så tunn eller rentav illusorisk. Jag har ett dokument svävandes uppe bland molnen och det som står där tangerar en del av vad hon skriver. Orden är för skrivbordslådan, oftast papperskorgen även om man inte borde slänga det man skriver. Hur som helst är igenkänning alltid upplyftande, särskilt om det är med en författare. Stressyndrom har jag inte upplevt, men depressionen, energi- och håglösheten känner jag till alltför väl. Hur man som sjuk måste kunna uppbåda en frisks ansträngning i möten med olika myndigheter. Hur det sociala blir oerhört påfrestande, nedbrytande. Den ständiga oron över att möta en bekant eftersom man fasar för frågan Hur är det? Sanningen skulle vara lika malplacerad som man själv känner sig. Hur det tär att inte veta när det blir bättre. Om det ens blir bättre. Hur man önskar att väggarna, hörnen, skuggorna vore sina – om de vill ta emot en. Huva och hörlurar med senaste noise cancelling-teknologin blir till en fråga om överlevnad.

Boken dör långsamt av syrebrist. Eller snarare somnar den in. Den har skrivits i rasande tempo, det har bara tagit några veckor för henne att slutföra den. När hon är klar far hon ut till sin mor och påtar runt i rosenbuskars rabatter, och jag konstaterar att det har varit en tämligen ljum läsning.

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Det vilda skrivandet
• Tröstprästinnan
• En vindlande kärleksexplosion
• Livet, litteraturen och allting

Marguerite Duras befinner sig på ett hotell vid den franska västkusten. Visserligen är det inte vid en fördämning mot Stilla havet, men Atlanten är inte fy skam det heller. Hon har något motvilligt börjat skriva veckoliga krönikor för tidningen Libération. Hon blickar ut över havet, stranden, människorna och skriver. Dessa krönikor gavs sedermera ut som en samlad bok och har nu kommit i svensk översättning av Kennet Klemets på Ellerströms.

Havet är en uråldrig inspirationskälla. Vågornas svall, fiskmåsars skränande, ljudet, befrielsen, likgiltigheten, vassa klippor, mjuk sand med snäckskal och dolda glasskärvor, de mörka och oändliga djupen som slukar. Jag kan inte tänka mig att hennes tidningstexter har särskilt många motstycken i modern press. Hon väver på karaktäristiskt vis ihop omvärldsskeenden med betraktelser över vädret, semestrandet, den omöjliga kärleken. Ibland hopdiktat, alltid verklighetsnära.

Den hoppingivande strejken vid den polska hamnstaden som inte har få likheter med Göteborg återkommer hon till. Göteborgs stålfåglar med böjda nackar, containrar, spårvagnar och kullersten har jag själv närhet till, men istället utgör en parkering och några åtta våningar höga lägenhetsbyggnader min utsikt. Och havet inom mig är som vanligt lugnt. Att läsa om något är enklare än att tänka själv. Jag krystar av plikt fram att allt tycks upprepa sig och vi förblir de samma. Fast det där är när allt kommer omkring ett minne, ingenting annat.

Sommaren smyger sig på, pollenallergikerna gråter och jag hör någon sommarföraktare vräka ur sig att det är soligt och jävligt. Duras har rätt i att sol kan vara det samma som oföränderlighet, alltså leda. Själv anser jag att sol-, vatten- och sandbadande bara ger brännskador, blöta badkläder och finkornig sand mellan skinkorna. Bättre då att förbli inomhus och rota fram andra Duras-böcker ur hyllorna. För jag har fått mersmak.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Det vilda skrivandet
• Fragment av stora frågor
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Text, tristess och Campari

Karaktärerna i Marguerite Duras genombrottsroman, Moderato Cantabile, påminner mig om den där isbjörnen. Fastlåsta av normer kring kön, klass och ålder fortsätter de ändå att envist utforska gränserna för sin fångenskap. De ifrågasätter och trilskas.

Mme Desbaresdes unge son vägrar att förklara vad anvisningen på partituret betyder, trots att pianolärarinnan tjatar och mamman suckar. Sonatinen av Diabelli ska spelas ”moderato cantabile”, vilket kan översättas som ”behärskat och ljuvt”. Den musikaliska termen, och romanens titel, symboliserar även samhällets förväntningar på kvinnor som Anne Desbaresdes.

Mme D. är dock varken särskilt behärskad eller ljuv. Hon dricker alldeles för mycket vin på baren där en annan olydig kvinna nyligen mördats av sin älskare. Och hennes samtal med Chauvin, en man från arbetarklassen som hon egentligen inte känner, blir allt längre och mer intima. De talar om mordet medan middagen och gästerna väntar i det stora fina huset vid boulevard de la Mer. Mme Desbaresdes låter dem vänta. När hon äntligen återvänder hem är hon för berusad för att kunna äta.

Anne Desbaresdes har vägrat att låta sig serveras. Tallriken står emellertid fortfarande kvar framför henne, en mycket kort stund, men tillräcklig för skandal. Hon lyfter handen som hon blivit lärd för att uprepa sin vägran. Man insisterar inte. Omkring henne, vid bordet, har det blivit tyst.
– Jag kan faktiskt inte. Jag ber om ursäkt.

Marguerite Duras prosa följer Mme D. lika fräckt som en paparazzifotograf. De bleka läpparna. Handen som lyfts mot det blonda oordnade håret. Leendet som blir till en förtvivlad och oanständig grimas. Språket är en kamera som väljer ut en detalj och dröjer kvar där. En blick som iakttar utan att förklara.

Det är lätt att se varför Peter Brook vill göra film av romanen. Och 1960 utses Jeanne Moreau till bästa kvinnliga skådespelare vid festivalen i Cannes för sin tolkning av Anne Desbaresdes. Året innan hade Hiroshima mon amour, med manus av Marguerite Duras och i regi av Alain Resnais, tagit hem FIPRESCI Award på samma festival.

Språket i Moderato Cantabile är avskalat, som i många andra verk av Marguerite Duras, men förmedlar ändå en intensiv närvaro. Skickligt utvalda detaljer spikar fast fiktionen i verkligheten. Eller är det kanske tvärtom?

Man skulle vilja komma någonstans med denna känsla. Skriva utifrån kanske, genom att kanske bara beskriva sakerna som är där, närvarande. Inte hitta på andra saker. Inte hitta på något, inte minsta detalj. Inte hitta på något alls. Verkligen inget.

I Den unge engelske pilotens död, en av fem texter i Att skriva, formulerar Marguerite Duras ett slags credo runt sitt författarskap. Det utrymme som hon ger sig själv kan verka lika snävt som det isbjörnen har på frigolitflotten. Men hos Duras är de stränga begränsningarna i själva verket en förutsättning för fiktionens frihet.

Similar Posts:

• Text, tristess och Campari
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Det vilda skrivandet
• En storslagen sorti
• Duras gör minnet till en mötesplats

I Kärleken upphäver Duras det kronologiska berättandets logik. Texten är skriven i presens men jag får snart en känsla av att mycket av det som händer, redan tycks ha hänt. Upplevelser i nuet och minnen från en annan tid flyter ihop och blandas, på samma sätt som pölarna på stranden och floden vid S. Thala flyter ut i havet.

– Jag hade glömt er.
– Ja, det stämmer – hon avläser långsamt platsen – ni kom alltså till S. Thala för att ta ert liv, och sedan såg ni att vi fortfarande var här.
–  Ja.
–  Ni mindes.

Resenären har varit i S. Thala förut. När han återvänder är det förflutna fortfarande där. Här finns både den fysiska staden och minnena av en stad. Hotellets balsal där han har dansat ”vansinnig av lycka”. Måsarna. Havet. Breven han skriver men aldrig skickar: ”Kom inte hit, det är inte värt det längre.” Kriget som bullrar som av åska om natten. Det bombade kasinot. Den döda hunden på stranden. Sirenerna. Lukten av bensin och brandrök. Kvinnan, som aldrig fick hans brev, anländer en dag med två sorgklädda barn. Hans barn. Som aldrig ska få träffa honom igen.

–      Jag vill inte ha barn längre. [---]
–      Varför?
–      Jag vill ingenting längre.

Det är inte enbart olika tidsplan som smälter samman i Kärleken. Karaktärerna glider också emellanåt ihop. Blir en och samma person. Resenären och mannen med den intensivt blå blicken. Den gravida kvinnan och modern till de två sorgklädda barnen. Det går att läsa Kärleken som berättelsen om en man och en kvinna, om hur deras minnen av sig själva och varandra träffas och skiljs åt igen. Kärleken, i berättelsens titel, återfinns just i detta ständiga sökande efter den andre. Deras upprepade möten till synes oberoende av tiden och rummet. Den återkommande repliken. ”– Åh, ni kom”, som uttrycker att en nästan omöjlig förhoppning ändå gått i uppfyllelse. Duras ger dessa två en plats – S. Thala, med sin strand och sitt hav – där de fortfarande kan mötas genom sina minnen. Mannen och kvinnan blir till i S. Thala och S. Thala blir till i dem.

Hon avlägsnar sig, han ropar på henne. Han frågar:
– S. Thala, det är mitt namn.
– Ja – hon förklarar för honom, visar: – allt, det här, allt är S. Thala.

Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning. Det här är helt enkelt en text som ska läsas. När jag skriver om den, tynger jag ner Duras prosa med mina ord. Som om jag möblerade en luftig funkislägenhet med otympliga ekmöbler. Till berättelsens storhet hör att den går att läsa på många andra sätt än det jag skrivit om här. Och jag vill verkligen rekommendera alla att hitta sin egen tolkning.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Sommarreflektioner vid kusten
• Vad kriget gör med människor
• En angenäm helhet
• Att panorera, att fokusera

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst.

Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att läsa, och framför allt att läsa andra, borde också alltid vara en del av den skrivande människans poetik.

”Om du vill lära dig att skriva så måste du skriva.” är en annan sentens som, åtminstone den som har gått en skrivarkurs eller läst någon form av skrivhandbok någon gång i sitt liv, har hört i evinnerlighet. Egentligen borde det inte behövas mer. Skrivhandböcker är en industri på samma sätt som självhjälpsböcker är det. Att läsa om skrivandet, i stället för att helt enkelt skriva hjälper ingen – något som Lundberg också påpekar när han förklarar sin poetik. Kanske är det också därför många skrivhandböcker riktar in sig på konkreta råd. Den skrivande människan behöver handla och hen behöver få veta hur hen ska göra det.

Men så enkelt är det ändå inte. Skrivandet är mer än det som går att samla i listor. Särskilt för oss som inte känner igen oss i ”Så skapar du driv i din berättelse” eller ”Fem knep för att lyckas med ditt bokmanus”. För oss är det en tröst i snö att få lyssna till hur en poetik formuleras, så som den görs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Den som tidigare har läst Kristian Lundberg vet att hans skrivande är cirkulärt, att han ständigt omprövar det och försöker hitta en ny plats att börja på. Samtidigt tycks det som han har försonats med sitt språk. Om detta skriver han också:

Jag hade börjat upptäcka det egna språkets hemlighet, den ryggrad som finns i oss alla. För mig var min hemlighet elva ord. Mitt språk, min dikt.

Också detta måste vara en del av skrivandet. Den som, likt jag själv, vill syssla med poesi, upptäcker befrielsen i det. Att acceptera sitt språk. Att det finns punkter dit du behöver återvända. I repetitionen blir språkets nyanser till – det är där det kan ombildas. Det är också i repetitionen ett författarskap kan fördjupas.

Något annat som jag också uppskattar mycket i Kristian Lundbergs skrivande är han känsla för Platsen.

Jag skriver om Torpgatan, Malmö. Jag skriver om Ringgatan intill Värnhemstorget. I själva verket formulerar jag mig biografi, ger den form. Jag rör mig genom staden, gatorna, torgen, Alla dessa platser. Allt i denna stad sjunger för mig.

Och lite senare skriver han:

Ett sätt att skriva en dikt är att låta den finnas till i just det ögonblicket som den skapas, i detta ”nu” som länkar din hand till ditt hjärta, till din hjärna.

Varför känner jag mig så hemma i dessa formuleringar? Jag vet ingenting om Värnhemstorget, ändå blir allt så outsägligt rimligt när jag läser om det. Kanske för att det är så det går att bringa ordning i dikten. Den får ett fäste, gör sig obeveklig och blir närvarande i kroppen på ett sätt som inte går att bortse från. Detta är ett sätt att skriva dikt. Det är också ett sätt att läsa. Lundberg skriver om Marguerite Duras, han skriver om Inger Christensen – två författare jag läser just så. Med omedelbarhet. ”Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten.” står det i Lundbergs bok.

En författare som skriver sin poetik länkar också lämpligen ut till det som har lett fram till denna poetik. Människor, minnen, text. Lundbergs bok leder, förutom till Duras och Christensen, vidare till författare som Pia Tafdrup, Michael Strunge, Göran Sonnevi, Arthur Rimbaud med flera. Han kretsar kring deras ord, växlar till sin egen biografi, till Kairo, till Värnhemstorget, till ett rum där ljuset faller över stolarna, och försöker på så sätt göra det begripligt hur dikt blir till.

Men det blir det aldrig. Skrivandet är inget som går att fatta. ”Att skriva är konkret. Det är en rörelse som måste upprepas. Dag efter dag.” säger Lundberg. Jag tänker: i bästa fall hittar du skrivande vänner som peppar dig efter refuseringar och går med på att läsa dina texter om och om igen. I annat fall kanske du hittar en bok som Kristian Lundbergs. Att bära med sig, spilla kaffe på och ha som en påminnelse om vad som behövs göras.

Similar Posts:

• De döda måste rymmas
• Tröstande medicin
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson

Man måste älska männen mycket. Mycket mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.

Raderna, och därmed även titeln på Marie Darrieussecqs nya roman, kommer från Marguerite Duras Vardagens ting. I sin fortsättning på historien om Solange (som inleddes med Flickan i Clèves) låter Darrieussecq sin huvudkaraktär skicka just detta citat i ett sms till mannen hon älskar. Ett sms som blir ett i raden av obesvarade meddelanden och förvirrande tystnad. Han tiger. Och Solange väntar.

Flickan från den lilla byn Clèves har växt upp, lämnat sin son i Frankrike och befinner sig nu i Hollywood, bland créme de la créme av skådespelare, regissörer och producenter. Hennes karriär har stannat av, och hon som började med lovande småroller i storfilmer spelar fortfarande kvinnan vars uppgift är att dö snyggt i hjältens armar. Men så träffar hon på en fest en man som tar andan ur henne och vars kropp tycks dra hennes till sig som om de befann sig i ett magnetfält. ”Ett kompaktare luftrum som uteslöt alla andra. Hon var tyst. Hans närvaro gjorde henne tyst och ensam.”

Mannen är Kouhouesso Nwokam, en skådespelare som aldrig riktigt slagit igenom, men som nu bestämt sig för att göra en filmatisering av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. I Kongo. För att berätta om det riktiga Kongo, och inte om Hollywoods idé om Afrika.

Det är från första stund en ojämlik relation. Kouhouesso försvinner i dagar för att plötsligt dyka upp igen i hennes säng, hans humör sätter agendan för vilka samtal som är möjliga att föra och hans filmidé går före allt, ALLT, annat. Och Solange hon väntar och lyssnar och tar hänsyn och älskar. Mycket mycket. Självutplånande mycket. Hela vägen till inspelningen i Afrika följer hon honom, trevande och inkännande och trånande efter att han ska se henne igen.

Darrieussecq skriver med ett filmiskt berättande och ett avskalat språk som påminner om Duras. Även då det är Afrikas överväldigande hetta och natur som beskrivs så är språket aldrig överbelamrat med svulstigheter. Det är precist och osentimentalt. Och det tvingar till eftertanke utan att skylta med det. För det är mycket som skaver i relationen mellan Solange och Kouhouesso, inte minst grundat på deras ursprung i Frankrike respektive Kamerun. Kropparnas kontraster – svart man, vit kvinna – blir till verkliga skillnader i makt och förväntningar. Som om kropparna hela tiden döljer människan, som om de aldrig lyckas tränga innanför.

Kanske saknar jag lite av den där fräcka flickan som var Solange som barn, henne som vi fick möta i Flickan i Clèves. Jag har initialt svårt att se att det skulle vara samma person, att hon inte skulle ha mer kvar av det där vilda och väldigt oblygt kroppsliga. Speciellt som hennes relation till Kouhouesso är sexuell snarare än något annat. Men i sin beskrivning av en kärleksrelation som långsamt äter upp den ena parten, medan den andra stärks i samma takt, är Darrieussecq fruktansvärt bra. Och känslan av frustration och tillknycklad stolthet stannar kvar i mig.

Similar Posts:

• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Skräcken! Skräcken!

Ni skall inte se in i kameran. Utom när det krävs av er.

Ni skall glömma.
Ni skall glömma.

Att ni finns till skall ni glömma.
Jag tror att det är möjligt att nå dithän.
Ni skall också glömma att kameran finns. Men framför allt skall ni glömma att ni finns. Ni.

Ellerströms förlag fortsätter med sina nytutgivningar av Marguerite Duras. Tidigare här på dagensbok har Anna Carlén recenserat Horan på den normandiska kusten. Atlantmannen är Duras djärvaste experiment. Boken är inspirerad av en film som spelades in på den franska atlantkusten 1981. Handlingen är en panorering: vi följer en mans vandring genom rum och korridorer i ett övergivet badortshotell, över terrassen och slutligen ner mot stranden. Låter det tråkigt? Inte alls.

Som vanligt när det gäller Marguerite Duras får vi så mycket mer än bara det vi ser. Även om detta verkligen är ett ärligt försök att enbart följa ett skeende. Att skriva som film, ett försök att panorera verkligheten. Det stora i Duras texter är ju just utvikningarna. Här filosoferar hon till exempel kring läsarens roll i läsandet, eller betraktarens för filmen, sinnenas roll för gestaltandet.

Ni frågar mig: Se på vad?
Jag säger, tja, jag säger havet, ja, just det ordet, framför er, väggarna framför havet, allt det som gradvis försvinner, hunden, kusten, fågeln under atlantvinden.

Lyssna till mig. Jag tror också att om ni inte såg på vad som visar sig för er skulle det märkas på duken. Och duken skulle tömmas.

Trädet som faller i skogen. Om ingen är där att fånga upp förändringarna av molekyler i luften, så hörs det inte. På liknande sätt behöver allt som skapas en mottagare för att verkligen existera.

Varje gång jag läser Marguerite Duras blir jag så himla inspirerad att skriva själv. Det finns ett tilltal hos Duras som gör läsningen härligt flyktig, och skapar en stark närvaro på samma gång. En oerhört stark röst som talar till bara mig, inuti mitt huvud.

Läs det inledande citatet igen. Det inleder boken, och jag valde det för att jag tyckte att det i viss mån sätter ljus på vår samtid. Det vi har så svårt med idag. Att glömma bort oss själva. I de sociala medierna som alltid påminner oss om att vi finns, att vi behöver ta ställning i frågor, att vi behöver skapa oss ett varumärke, visa att vi har det roligt, att det händer saker i vårt liv, vi, vi, jag, jag. Men för att se omvärlden, för att verkligen leva sitt liv, är det inte en starkare fokus på jaget vi behöver, det är jag övertygad om. En starkare känsla av närvaro uppbringas tvärtom genom att för en stund glömma att just du finns.

Om vi återvänder till handlingen: det handlar om en filminspelning. En skådespelare blir bara som mest levande när hen inte tänker på att hen agerar. Den där blicken utifrån (hur ser jag ut nu? Hur kommer publiken att uppfatta detta?), den måste i stunden försvinna, för så fort publiken/tittaren ser självmedvetenheten faller all trovärdighet, då ser vi också bygget. Att detta bara är på låtsas. Och det blir omöjligt för oss att förlora oss.

Atlantmannen kan läsas som en lång dikt. Som en filosofi över livets flyktighet och våra försök att fånga det. Som ett försök att fånga allt genom en enda panorering. En enda filmsekvens.

Som så ofta när det gäller Duras tar hon ett steg utanför historien och för in sin egen skrivandeprocess i berättelsen. Sin kärleksvånda, det hon själv går igenom. Det ger mer rum och sammanhang åt en text som annars möjligen löper risken att bli alltför lik scenhänvisningar. Om det ska kopplas samman med mannen som går genom rummet, det har jag faktiskt svårt att avgöra. Kanske är det okej att inte veta? Hur det än förhåller sig så breddar detta spektrat, och den text som enbart skulle återge en man som går genom olika rum och avslutar på stranden får möjlighet att bli så mycket mer.

En tanke är också att hon här återger en annan inverkan konsten har på oss, nämligen hur vi fyller den med vårt eget liv och därigenom gör den till vår egen upplevelse, färgade av oss. Om Duras tänker på en man som försvinner ur hennes liv, och ser på en man som försvinner genom ett rum; låt oss koppla ihop dessa scenarion för att ge mer styrka åt skeendet! Ett verk är en sak när det skapas av konstnären, men får nytt liv, nya betydelser, när det tas emot av läsaren.

Bokens format uppmuntrar till en lugn koncentrerad läsning, där vänstersidan hålls vit, texten är luftig. Och så tunn och fin! Ta med den till stranden och försjunk ett tag. Låt dig förföras, inspireras. Ha med en penna, för det kan finnas meningar som du vill stryka under och ta med dig.

Similar Posts:

• Frihet, begränsningar och en frigolitflotte
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Intelligens går inte att lita på
• Min uppgörelse med Duras
• Text, tristess och Campari

Horan på den normandiska kusten är hypnotiserande i sin korthet (29 sidor) och är snarare en essä än roman till formatet. Det är, som så ofta hos Duras, sommar och de heta dygnen omsluter texten och ger en särskild känsla av ickekontroll, både när det gäller Duras förhållande till skrivandet och det som sker utanför, vid sidan om och så småningom i det. Denna sommar, sommaren 1986, arbetar hon på det som senare ska komma att bli Blå ögon svart hår. Hon talar också om Dödssjukdomen, som hon har haft svårigheter att skriva en dramatisering av. En uppgift som hon efter ett tag ger upp efter att ha börjat om tre gånger och dikterat vad hon trodde var en perfekt dramatisering.

Jag hade återkommit till Dödssjukdomen, till dess själva grund som en text med tre röster, till dess bestämda och enhetliga form. Jag var urholkad i mitt innersta, jag hade blivit motsatsen till en författare. Jag var offer för en ödesbestämdhet från vilken jag försökt fly utan att lyckas.

Enhetligheten. Det ofria och ovilda författandet. Lögnen.

Så skriver hon dygnet runt i värmen medan Yann, mannen hon lever med, rör sig ut i nätterna, barerna. Han kommer sen hem och skriker. Skrivandet förlorar sin struktur. Våldet och skriken påverkar författaren så till den grad att hon måste avbryta den roman hon håller på med. I stället iscensätter hon ett skrivande för att avskärma sig, för att stänga ute Yann och hans vrålande. Orden och meningar bildar sig själva, bildar en text helt obunden till den planerade, men ändå, möjligen, närmare det som måste skrivas.

Horan på den normandiska kusten är i första hand en bok om skrivandeprocessen och hur den växelverkar med nuet. Boken står fint ensam, men kan med fördel sidoläsas med Duras Att skriva. I den skriver hon:

Jag tror det jag i allmänhet kritiserar böcker för är att de inte är fria. Man ser det i texten: de är fabricerade, de är arrangerade, reglerade, tillrättalagda skulle man kunna säga. […] Det finns ännu döda generationer som skriver pryda böcker.”

Länge leve det vilda skrivandet!

Similar Posts:

• Att panorera, att fokusera
• En storslagen sorti
• Min uppgörelse med Duras
• En poetik att lyssna till
• Text, tristess och Campari