Så när nästa år kom, och det stod klart redan tidigt att Nya tider sökt och fått tillstånd till att åter medverka, fattade jag först ingenting. Sedan kom hela debatten om yttrandefrihet igång. Att bokmässan ska vara ett golv för alla, att allt ska rymmas under samma tak. Det gällde också nedtystandet av Sverigedemokraterna, som man menade ju inte hade gått så bra; tvärtom, var de nu i toppen av Sveriges största partier.

På sätt och vis höll jag med om detta. Det är bättre att dra ut trollen i ljuset, och alla fina grejer man kan säga om att bekämpa rasismen. Det är inte människorna det är fel på, det är ideologin, osv. Alla kan förändras, om de möter motstånd. Så släpptes filmerna. Om hur Nya tider uppmanade folk att jaga rätt på journalister och ställa dem mot väggen. Tvärtemot den yttrandefrihet man förespråkade. Tvärtemot den demokrati vi sägs leva i. Så kom bojkotterna. Författare som sa nej till att åka, som menade att nu hade det gått för långt. Jag tyckte först att det var att ta i. Jag läste Expos förklaring till varför de inte tänkte åka. Jag läste texten från Johannes Anyuru, som med sin hudfärg och sin nya roman kände sig direkt hotad. Jag läste Björn Rosenbergs text, som satte ljuset på andra världskriget och hur vi måste förhindra mörka krafter att ta sig in i vårt vardagliga samtal. Texter som jag tyvärr inte hittar när jag googlar nu, det har skrivits för mycket om årets bokmässa… Frågan är väl: går det att diskutera med folk som ifrågasätter att Förintelsen ägt rum?

Jag har försökt göra det då och då. I kommentarsfält på twitter, i trådar på facebook, någon gång till och med i verkligheten. Det du möts av är en härva av konspirationer. Människor som tror på en omskrivning av verkligheten, som går ut på att PK-media har förvrängt skallen på oss alla. Att judar och muslimer på olika sätt försöker ta över världen. Jag har läst om den verklighetsbeskrivningen när jag läst om Breivik. Jag har läst om den i Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor, som kom 2012. Det var innan SD var så stora som de är idag, innan Trump, men dessa tankar hade redan börjat smitta jordens befolkning.

Jag har läst om den när jag för att granska saken surfat in på Nya tiders hemsida, och på det som tidigare hette Avpixlat. Och jag fortsätter att se den banala godheten, för att travestera Ann Heberlein, när poliser säger att de inte kan fängsla nazister som tågar genom Göteborg utan tillstånd, för att de inte betedde sig tillräckligt nazistiskt. Det var inte tillräckligt likt, rent estetisk, så som det var på Hitlers tid. Och jag undrar vad vi beredda att göra för yttrandefriheten? ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem”, skrev Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender 1945. När vi ger Nya tider en plattform på bokmässan, som är en av de största plattformarna vårt land har att erbjuda, då ger vi fritt spelrum för den här världsbilden att nå fäste. Den är redan hyfsat stor i Sverige, och den kan lätt bli större. Det var vad som hände i USA när man slutade med Trump som president. Han var rolig teve, och fick obegränsat med utrymme. Och nu sitter de där, med honom vid makten. Den ”alternativa verkligheten” som rådande norm.

Vad jag hoppades på var att om tillräckligt många skrev på den där bojkottlistan, så skulle bokmässan inse sitt misstag och porta Nya tider. De skulle inse att det var viktigare att behålla författarna, som ju är det mässan ska handla om: litteratur. Så jag skrev också på listan. Nu känns det tråkigt att inte få gå på bokmässan mer. Att en envis debatt ska vara det enda som finns kvar. Och i yttrandefrihetens namn ska idioti och främlingsfientlighet spridas. En liten skittidning, som har massor av makt, och fortsätter att tillskansa sig det framöver.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

Vari består alltså detta ”ideologiska vansinne”? Tja, i visionen om det narkotikafria samhället. Det är en idé som i stort sett förenat alla etablerade politiska partier åtminstone de senaste fyra, fem decennierna. Vi har kanske inte fört det fullt så bokstavliga ”war on drugs” som USA har gjort, men det har, enligt Linton, inte desto mindre varit ett dogmatiskt politiserat krig med kostnader i människoliv.

Även om jag nästan bubblar över av invändningar måste jag ge Linton rätt i detta: den svenska narkotikadebatten har länge legat lågt, samtidigt som människor går under. I praktiken har emellertid sprututbytesprogram och underhållsbehandlingar med metadon och liknande blivit vanligare. Att det inte gått snabbare betraktar Linton som en historisk skuld: vi har offrat missbrukares liv hellre än att hjälpa dem leva värdiga liv med sina missbruk.

Linton tecknar nämligen klara distinktioner mellan bruk, missbruk och beroende. Här handlar det alltså om det senare, att den som är beroende av framför allt heroin kan ersätta den eviga och olagliga jakten på nästa sil med medicinskt utskrivna preparat och leva ett så kallat normalt liv med arbete, hem, familj och så vidare. Det sker, och det borde förmodligen ske i större utsträckning. Det är inte otroligt att vi varit för försiktiga med den typen av pragmatiska lösningar. Men det är inte svårt att tänka sig debatten om vi varit mindre restriktiva, att vi låtit människor ta livet av sig med statlig narkotika och hur också detta blivit ett exempel på hur lågt vi värderar missbrukares liv.

Då har jag ändå större problem med hur lätt Linton får det att låta att skilja på bruk och missbruk. Han diskuterar det inte särskilt uttömligt; Knark – en svensk historia är nämligen inte i första hand en bok om droger och missbrukare, utan någon sorts idéhistoriskt inspirerad debattbok (jo, jag vill också kalla den det). Linton lägger stor vikt vid vilka begrepp och retoriska figurer som använts i debatten. Det är till exempel ingen slump att boken heter just Knark. Det är ett uttryck som klumpar samman olika typer av narkotika, från cannabis till heroin, vilket författaren menar är ack så typiskt för svensk narkotikapolitik. Vad som inte riktigt framgår är dock på vilket sätt ”knark” egentligen skiljer sig innehållsmässigt från det mer neutrala ”narkotika”.

Nå, bruk och missbruk, då? Vem avgör det? Vilka mänskliga eller ekonomiska kostnader ska till för att bruk ska övergå i missbruk? Att man inte kan bära det ekonomiskt? Att man slutar sköta sitt arbete? Sina relationer? Helt eller delvis? Att man ljuger eller stjäl eller gör illa människor i sin närhet? Någon gång? Ofta? Jag har långt ifrån några klockrena svar på det här.

Magnus Linton verkar däremot vara ett under av klockrena svar. Hans posterboy för bruk som borde lämnas ifred är en småländsk trebarnspappa och väletablerad egenföretagare som odlar egen cannabis för självmedicinering av ångest- och sömnproblem. Han är en ganska bjärt kontrast till bokens övriga miserabla missbrukargestalter, så några större problem med gränsdragningen gör sig Linton inte.

Fienden i Knark tecknas däremot med all önskvärd tydlighet i form av den auktoritära absolutistiska utopin ”det narkotikafria samhället” (eller ”det bejerotska paradigmet”, efter den tongivande läkaren Nils Bejerot). Dess förespråkare framställs genomgående som dogmatiska, hysteriska (men samtidigt slentrianmässiga) och djupt okunniga. Eftersom Linton gör en stor sak av den restriktiva retoriken kring narkotika som ”osvenskt”, talet om ”renhet” från narkotika och liknande, framstår de dessutom som vagt rasistiska och nationalistiska.

Jag känner inte igen en skugga av någon av dem jag någonsin mött. De har varit allt från poliser och präster till frivilligorganisationer, och framför allt anhöriga som har fått ta vansinnigt mycket skit och oro och ändå är beredda att göra vad som helst för att få tillbaka sina nära och kära. För alla dessa engagerade människors skull gör Lintons argumentation rent ont i mig.

Ja, jag är för en restriktiv narkotikapolitik. Ja, jag uppfattar det som djupt problematiskt att göra ”valfrihet” till flaggskepp för beroendeframkallande medel (och nej, det gäller inte bara narkotika). Inte minst önskar jag att de här livsviktiga frågorna fick en renhårigare behandling. Det finns uppenbara problem med den svenska narkotikapolitiken och Linton lyfter många viktiga frågor, men han klumpar också ihop, polariserar och förenklar problem.

Är det till exempel själva visionen om ett samhälle utan illegal narkotika som är orsaken till att människor dör? Vi har en liknande nollvision vad gäller döda i trafiken, och den har aldrig hindrat oss från att göra allt för att rädda dem som faktiskt råkar ut för olyckor. Inte heller verkar det rimligt att den restriktiva politiken utgör den drogrelaterade kriminalitetens upphov. Då skulle exempelvis den italienska maffians stora intressen i sophantering innebära att vi borde legalisera sopor och, vänta, de är ju inte direkt olagliga.

Ett samhälle måste kunna lyfta blicken utan att förlora de enskilda människornas värde, hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt: ideal och realism, långsiktigt och kortsiktigt. Vi måste kunna motverka missbruk utan att för den skull offra själva missbrukarna (som människor). Det är inte konstigt att det narkotikafria samhället i en globaliserad och djupt kommersiell värld tycks längre bort än någonsin. Det narkotikafria samhället är ett minst lika ouppnåeligt ideal som att inte en enda människa ska dö i trafiken. Det betyder för den skull inte att det är ett dåligt ideal.

Similar Posts:

• Problemfyllt pulver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Ett liv i missbruk
• Botanik i veganernas värld

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Similar Posts:

• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Upplysning åt folket
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Hur blev det så här? Är eurosamarbetet, som skulle göra Europa starkare och mer sammansvetsat, på väg att köra det i botten? Kommer medlemsländer att gå i konkurs? Uteslutas? Hoppa av? Vad var det som hände? Och vad är alternativen?

I Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron diskuterar Björn Elmbrant allt detta. Det är ungefär 150 lättlästa sidor, förstås inte alldeles uttömmande, men förvånansvärt lärorikt och faktiskt spännande också. ”Eurokrisen for dummies” skriver Isobel Hadley-Kamptz i Expressen, men förklarar att det är bra. Och det är det ju.

När hjälplösheten, passiviteten, känslan av maktlöshet breder ut sig som en blöt dimma och alla andra värden verkas slinta mot eviga statements om vad som är ekonomiskt nödvändigt, då behövs det enkla, resonerande reportage som diskuterar alternativen. Som visar på hur också andra önskar sig något annat.

Det här är den tredje boken jag läser i bokförlaget Atlas reportageserie Vems Europa?. Det är faktiskt den tredje som kommit ut. (De båda tidigare är Magnus Lintons De hatade. Om radikalhögerns måltavlor och Rebecka Bohlins De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass.) Jag har hyllat serien förut och här blir inga avvikelser. Det de gör är så fantastiskt välbehövligt: små, lättbegripliga böcker med en blandning av vardagliga erfarenheter och ideologisk diskussion.

Inte minst det sista är viktigt. I var och varannan bok man plockar upp för att läsa om politik nuförtiden är ideologi påfallande frånvarande. Det handlar om strategier, om marknadsföring, organisation och ledarskap. Men ideologi? Nope.

Ändå är det väl ditåt det måste vända? Någonstans måste vi väl fråga oss vilken typ av samhälle det är vi egentligen vill leva i? Är det ett där länder med helt olika förutsättningar tvingas in i samma nyliberala mall? Där ingen kan justera sin ekonomi med styrmedel som räntor och devalveringar, för att sådant ska vara gemensamt? Där politiken bestäms av Europeiska centralbanken och IMF istället för av medborgarna själva? Där ”frihet” innebär kapitalets frihet att spekulera och flytta runt pengar, men demokratiska, sociala och ekonomiska inskränkningar för själva människorna?

För är det verkligen grekerna som slösat och bedragit? Är det inte snarare samma korrupta maktelit som alltid verkar skratta hela vägen till banken på vanligt folks bekostnad?

Similar Posts:

• ”Hur mår Rut?”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Vet du vad real appreciering betyder?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

Nativism är inte detsamma som rasism, men en idé om att en stat uteslutande bör befolkas av människor ur den ”egna” gruppen och att element av annat ursprung, människor eller idéer, utgör ett hot mot nationen. Auktoritarism, av Mudde (Cas Mudde, nestor inom den akademiska forskningen om högerpopulism och författare till standardverket Populist Radical Right Parties in Europe, reds anm.) definierat som ”tron på ett strikt organiserat samhälle där auktoritetskränkningar straffas hårt”, är en hörnsten i många ideologier, allt från religiös konservatism över hobbesk liberalism till sekulär kommunism. Populism, förstådd som en förenklad idé om att de flesta samhällen består av två homogena och antagonistiska grupper – det rena folket och den korrupta eliten – är, menar Mudde, brett representerad i klassiskt västerländskt tänkande från vänster till höger.

Linton har tidigare skrivit reportageböcker om bland annat veganism (Veganerna, 2000), Latinamerikas förvandling (Americanos, nominerad för Augustpriset 2005) och kokainbranschen (Cocaina, nominerad för Augustpriset 2010). Han är även verksam kulturjournalist och reportageskribent på flera av de stora svenska nyhetstidningarna. Nu ger han sig på att reda ut de högerradikala strömningarna, som vi blivit vana vid att se lite varstans runt omkring oss, på landsbygden utanför Malmö såväl som i EU-parlamentet. När Angela Merkel myntade uttrycket att multikulturalismen hade misslyckats, gjorde hon det samtidigt rumsrent att använda sig av dylika uttryck och hårddragningar. Att ut i världen kasta en fråga utan att själv erbjuda något svar på det, är snarast likt en anklagelse.

De hatade tar avstamp i Ungern, det land som upprört mest i svensk media den senaste tiden med sin hårdföra politik mot romer. Varför just nu? frågar sig Linton, och får delvis svar från Zsolt Enyedi, statsvetare på Centraleuropeiska universitetet i Budapest:

- Hoppet om en bättre framtid håller på att slockna för människor. Tron på kapitalismens löften levde i nästan tjugo år, men inte längre. Ett slags krismentalitet har spridit ut sig.

Men det är inte bara hos experter och tyckare Linton befinner sig. Vi får även se de drabbades sida, ta del av intervjuer med romer och röstande människor i Ungern, hur de tänker och resonerar, vad de varit med om. På samma sätt tar sig Linton fram, via muslimerna i Nederländerna, till de så kallade ”kulturmarxisterna” i Norge.

Det är faktaspäckad och mycket givande läsning, där jag både lär mig nytt och lär mig omvärdera det jag redan trodde mig veta. Tänk att Linton kunnat komma ut med denna bok så snabbt! Visserligen har det gått ett halvår, men Breiviks dåd, som får avsluta boken i en del nästintill deckarliknande passager fick, som jag ser det, det enda positiva med sig att vi nu pratade om högerextremism på ett öppnare sätt än tidigare. Fremskrittspartiet tappade sina röster, men redan mot slutet av 2011 hade de tagit tillbaka dem igen. Och vi behöver fortfarande prata, så det var perfekt tajming av denna bok att komma nu. Tydligen den första boken i en planerad serie som heter Vems Europa?, alla utgivna på Atlas bokförlag.

En ensam liten invändning kan vara att personerna från Utøya får mer drabbande beskrivningar än exempelvis de från militärmarscherna i Ungern. Varför är det så? Även om Norges tragedi känns närmare för mig som västerlänning, och även ligger närmare i tiden, så känns greppet att låta det ta mer plats underligt. Är det för att vrida om kniven på slutet; för att jag ska se mitt eget fula ansikte i det här? För att undvika tanken ”men det sker så långt bort, det har inget med oss att göra”? Just spänningen i sekvenserna med ungdomarna som gömmer sig undan gärningsmannen och är rädda för sitt liv skulle ju för övrigt en taktisk författare väl ha lagt redan i inledningen?

Är människor då födda med en inneboende ondska, eller hur kommer det sig att dessa idéer får sådant fäste, och varför just nu? Återkommande är profeterna. De som snappar upp den mullrande oron och skepticismen, rädslan hos befolkningen, och gör politik och manifest av saken. Gisèle Littman skrev under pseudonymen Bat Ye’or boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, och födde så myten att islam håller på att ta över Europa.

Idén är en islamofobins variant på den antisemitiska tron på en judisk världskonspiration och istället för Sions Vises Protokoll kretsar berättelsen kring det mystiska organet Eurabiska Dialogen, EAD, som enligt författaren fungerat som en sorts hemlig regering över Europa ända sen oljekrisen 1973. Vid en rad toppmöten mellan europeiska och arabiska statstjänstemän har de senare, med oljan som yttersta vapen, tvingat de förra till underkastelse och just nu pågår ”Europas oåterkalleliga omvandling” till en marginell del i ett framtida världskalifat enligt den stora plan i fem steg som konspiratörerna nu iscensätter medan Europa ”sover”.

Jag kan inte hjälpa att börja tänka på Jönssonligan, och deras mäktiga, farliga oljepampar i vita särkar, huvudbonad och solglasögon. Idag har vi många fler muslimer i Sverige än på 80-talet, och vi har mer och mer börjat vänja oss vid att samhällsbilden förändras. Men förändring kan vara svår att ta till sig… Citatet nedan ur delen om Utøya kommer från Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog vid Oslos universitet, och jag tycker det passar bra som avslut till den här recensionen. Ord att bära med sig i vardagen, för inte gäller synsättet bara Norges befolkning?

- Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina egna värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra har fel, vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• 1984 på riktigt?
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Problemfyllt pulver
• Historien som är nu

När man skriver om något så laddat som narkotika är det en galen balansakt där fingrarna inte får slinta åt något håll på tangentbordet. Att Linton lyckats så bra med det är en av de starkaste försäljningsargumenten för den här boken. Legaliseringsfrågan tar stor plats, utan att författaren själv tar ställning för eller emot.

Kokainet har sedan 1970-talet tagit över Colombia. Ett av världens våldsammaste länder, och ett där ingen höjer på ögonbrynet när det avslöjas att presidenter och domare sitter i knät på kartellerna. Innan talibanerna gjorde sitt intåg i västvärldens medvetande var USA:s war on drugs en av de största utgiftsposterna i Uncle Sam´s utlandsbudget.

Huvudpersonerna i denna berättelse är personer som på ett mer vardagligt sätt påverkas av följderna av det omättliga sug européer och amerikaner har efter Colombian Marching Powder. Kokabonden som tjänar mer än vad han skulle göra på vilken annan gröda som helst. De högutbildade colombianska medelklasskvinnorna som inte gillar att regeringen hindrar dem från att utvidga sitt medvetande på det sätt de vill. Hostelägaren i Medellin som tjänar grova pengar på att backpackerresenärerna vill komma och knarka billigt i Pablo Escobars hemstad. På 1980-talet var Medellin synonymt med brutalt våld och organiserad brottslighet, nu är det en partystad.

Oavsett hur liberal man är, bör det vara svårt att inte äcklas av den typen av turism, oavsett om det gäller fullmånefester i Thailand eller ändlösa kokspartyn på gigantiska nattklubbar i Colombia. Linton visar effektivt genom helt okommenterade intervjuer med bland annat en svensk kille med köpt flickvän och en påse full av kokain exakt hur tydligt det är att kolonialismen inte föll tillsammans med det engelska imperiet.

Allt hör ihop. Droger, pengar, politik, brottslighet i en enda röra som är Colombia. Obegripligt för en utomstående, mer begripligt efter att ha läst Lintons bok. Kokainet är ett globalt problem – pengar som utväxlas på Stureplan eller Chateau Marmont används i förlängningen till att finansiera gerillaverksamhet, som lön till yrkesmördare, för människohandel eller för att muta en domare.

Det är bitvis tuff läsning, som balanseras av den kärlek författaren uppenbarligen känner för detta sargade och våldsamma land. Det är läsning som engagerar, som förklarar och problematiserar utan att förenkla eller skriva läsaren på näsan med vad som är rätt eller fel. Frågan om kokainet och Colombia är en alltför komplicerad fråga för att kunna lösas ens på 272 så välformulerade sidor som det är fråga om här.

Similar Posts:

• Guldkorn om Latinamerika
• Konflikthärden Colombia
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Botanik i veganernas värld

Själv blir jag alldeles trött av att läsa hans essäer. De kan handla om allt mellan himmel och jord men har alltid en förutsägbart provokativ poäng. Han skriver om drogdebatten och ondgör sig över dess enkelspårighet, han går till angrepp mot Nina Björk och andra "reaktionära stötar", han utnämner Las Vegas till "den postmoderna världens största spektakel" och fotbollen till en "postsport". Just att utnämna saker till post- och meta- verkar vara en Lintonsk favorit. Det är hemskt tröttsamt.

Dock finns det en och annan intressant frågeställning i boken: varför finns det ingen nyanserad debatt kring droger till exempel? När ska diskussionen om den moderna mansrollen dras igång på allvar? Varför finns det ingen vettig debatt om djurrätt? Problemet är bara att essäerna saknar etiskt djup. Ett exempel är när han jämför en präst och en astrolog och undrar varför den ene tas på allvar medan den andre förlöjligas. Det vittnar om en historisk oförståelse och en ovilja att sätta sig in i en betydligt mer komplex problematik.

Vill man istället läsa något intressant om postmodernismen rekommenderar jag Michael Azars Den koloniala bumerangen. Där finns en spännande diskussion om svåra problem som identitet och kön och den lyckas dessutom med den svåra uppgiften att sätta in Sverige i en postkolonial världsbild. Den är betydligt bättre än Lintons tämligen banala essäsamling.

Similar Posts:

• Botanik i veganernas värld
• Trovärdiga ögon
• E’ru europé, e'ru're?
• Essäer om bergsklättring
• Upplysning åt folket