Jag minns min första Bokmässa i Göteborg. Det var 2011 och jag hade skrivit för Dagensbok sedan årsskiftet. Förväntansfull tog jag tåget ner med delar av Stockholmsredaktionen. Med dunkande hjärta intervjuade jag  deckarförfattaren Anna Bovaller  i ett bokat pressrum. Det var även året då jag tog selfies med Lennart Hellsing, Leif Pagrotsky och Maria Montazami för […][...]

Bilderboksretro 50-tal är första delen i en serie böcker som Rabén och Sjögren ger ut, där utdrag ur bilderböcker från olika decennier står i fokus. Hittills har också 60- och 70-talet fått varsin samling. Och böckerna hymlar inte med att det är nostalginerven man vill åt – det är skamlösa tripper ner i minnenas bank […][...]

”Dinosaurierna lever! De lever!” börjar den här bilderboken. En liten pojkes pappa berättar på rimmad vers om hur ett av de få kvarvarande exemplaren levde rövare i Stockholm, åt upp regeringen och dränkte staden genom att bada i Riddarfjärden, men ändå lyckades bli mycket populär bland befolkningen. När DEN (som den kallas) dör i slutet […][...]

Jag är barnsligt förtjust efter att ha läst Hellsing. Jag vill börja skriva rimmad vers. Det verkar så enkelt, rätt och perfekt. Modernismen finns knappt nu. Jag har rest tillbaka i tiden till gulle plutt-land. Trots att det är vemod under månen. Dikterna är absolut inte bara krakelspektakel. Månen måste vara ett kriterium för Hellsing […][...]

Här är boken som SJ borde dela ut till alla resenärer vid varje vagn- och växelfel. Den får tiden att stanna och en liten försening skulle kunna förvandlas till en lustfylld njutning. En fönsterplats från T-centralen till Flen med Ulf Lundkvist som reseledare är lika mycket en resa i hans huvud som genom den svenska […][...]

Det hela börjar med att Noam Vokaal ligger sömnlös. Hans hjärna mal på tomgång och han ser bara bokstavsgröt i boken framför sig. På radion rapporteras slutsiffrorna i en Davis Cup-match mellan Santana och Darmon på Roland-Garros. N. Vokaal har sömnproblem, för någonting saknas honom. På Alla Själars Dag försvinner han. I en sista dagboksanteckning […][...]