Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

I lucianatten smiter ett tonårigt bageribodsbiträde in i stallet till bageriets häst. Den luktar hemma, för hon har som så många andra flyttat in till staden från landet. Därifrån får hon syn på något skräckinjagande: en grupp övernaturliga monster. Gastar. Gengångare som frodas i de mörka och långa vinternätterna.

Samma natt försvinner en annan ung kvinna, en dalkulla som är anställd på Skansen, där hon fått det omsusade uppdraget att gå Lucia, i vit klänning och med ljus i håret. Det här är något alldeles nytt. Skansen håller som bäst på att samla in och omforma lokala traditioner till något mer städat och nationsbetonat.

Den försvunna lucian väcker stockholmarnas intresse, inte minst privatdetektiv Pehr Fredrik Molinders, eller Fredrika Nilsdotter som hon egentligen heter. Till sin hjälp har hon de tre vännerna i Wennstams lätt omaka kvartett: Olga Laurell, änkefru efter en tidigare polisintendent; hennes före detta tjänsteflicka Edit Tapper, numera anställd på en fotoateljé, och Hildur Berggren, sömmerska på tjusiga Augusta Lundins modehus.

Att få fira jul med dessa fyra känns rent lyxigt, och det är tydligt att Wennstam inspirerats och haft roligt med de historiska jultraditionerna. En del är bekant, annat exotiskt. Inslagen av det mörka, läskigt övernaturliga är påtagliga. Och jo, som dåtidens människor menar jag fortfarande att kvällen innan julafton är rätt tid att ta in och klä julgranen. Fast jag skulle nog knappast få för mig att sätta levande ljus i den, förstås.

Allt är såklart inte frid och fröjd heller. Då som nu tvingas kvinnor tänka sig för om de behöver röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. Eller ensamma. Eller alls. Samtidigt som jag läser om den försvunna lucian i sekelskiftets Stockholm, försvinner en ung kvinna i Rönninge i Salems kommun, och hittas några dagar senare död.

Det här att läsa om mord som någon form av underhållning är något som fascinerar mig mer och mer. Vad är det vi gör när vi liksom petar i det där såret av risker och våld, av människors kapacitet för ondska? Och samtidigt vill hålla det på lagom avstånd, närmast myser med det i upplösta, hanterbara bitar? Det kan kännas på en gång stötande och hälsosamt.

I början av den här recensionen skrev jag om att sluta cirkeln kring sekelskiftet. Jag vet inte om det innebär att just den här serien är avslutad, men det innebär i alla fall inte slutet på bekantskapen med de fyra huvudkaraktärerna. I maj kommer den första av en serie spin-off-romaner om dem, Olgas bok. Den ska ta oss med tillbaka till 1880-talet, när Olga reser till London med sin make, polisintendenten, på någon form av studieresa. Det ser jag fram emot, men jag vill ju också gärna veta mer om hur det ska gå för dem allesammans i det nu som är 1898.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Strapatser och förnumstighet

Det är 1962 när Sherri väntar sitt femte barn och Neurosedynskandalen briserar. Plötsligt måste Sherri förhålla sig till att barnet hon väntar antingen kommer att dö redan i magen, eller födas med grava missbildningar. Abort är fortfarande förbjudet i USA, men det går att få undantag av medicinska skäl, och det får Sherri. En abort bokas in och där hade det kunnat sluta.

Men Sherri har en plattform. Hon är en känd barnprogramledare i lokal-TV och hon känner att hon har en plikt att använda sig av sitt kändisskap för att varna andra för det farliga läkemedlet. När fallet blir mediesak drar sjukhuset öronen åt sig. Abort är så kontroversiellt.

Ny TV-teknik gör att Sherris fall uppmärksammas över hela världen, och plötsligt kommer hjälp från ett oväntat håll. En svensk journalist hör av sig och tycker att Sherri ska åka till Sverige för att få abort.

Fullt så enkelt är nu inte det heller. Abort är inte lagligt i Sverige heller – svenska kvinnor åker till det kommunistiska Polen för att göra det – men det finns en något mer rationell syn på undantag. I takt med att dörrarna stängs för Sherri och Bob på andra håll så verkar Sverige vara ett av få rimliga alternativ. De åker, utan att veta om de faktiskt kommer att få göra sin abort. Och klockan tickar.

Samtidigt vistas en annan amerikanska i Sverige, och följer diskussionen om Sherris fall med intresse. Det är juristen Ruth Bader Ginsburg, som ska komma att gå i bräschen för fri abort, kvinnors rättigheter och jämställdhet, så småningom som domare i den så centrala amerikanska högsta domstolen.

Det är i denna ände journalisten Emelie Svensson inleder sin debutbok, på ett valmöte 2020, där den sittande presidenten Donald Trump nås av beskedet av Ginsburg avlidit och därmed lämnat sin plats i domstolen till förfogande. Trump tar chansen att snabbt utse en konservativ domare, hans tredje, vilket ger möjlighet att riva upp det domslut, Roe mot Wade, som garanterad nationell rätt till abort i USA sedan 1973. Nu är det upp till delstaterna att besluta om kvinnors rätt till sina kroppar, sin familjebildning och sin reproduktiva hälsa.

Emelie Svensson väver skickligt ihop de olika historiska trådarna, den stora politiken och människoödena som påverkat och påverkas av dem, nu och då. Boken har undertiteln ”Ett reportage om abort” och förmedlar just en reportagekänsla av att vara där, också i de sammanhang där Svensson inte varit det. Det kan skava lite hos mig – kan man verkligen skriva historiska reportage? – och lite friheter måste hon ju ha tagit sig. Samtidigt är det ett gediget material hon har på fötterna, såväl för de historiska avsnitten som i faktiska reportage från alltmer kringskurna amerikanska abortkliniker.

Riskerar aborträtten att bli en historisk parentes? I USA ser det onekligen så ut för tillfället. Men om aborträtten är relativt ung så är faktiskt också abortmotståndet det. Man kanske föreställer sig att den här typen av konservativa politiska ståndpunkter går långt tillbaka i tiden, men fullt så enkelt är det faktiskt inte heller.

Att anse att staten å ena sidan inte ska kunna ta ifrån människor rätten att bära vapen, men däremot ska ta ifrån dem rätten att bestämma om de vill ha barn eller inte, är faktiskt just precis så motsägelsefullt som det låter. Kanske finns det någon sorts hopp i det?

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Min president var svart
• Syns inte, finns inte?

Jag passar på att upplysa dottern om att Elise Ottesen-Jensen var en norsk pionjär och folkbildare, som idogt kuskade Sverige runt för att i dragiga Folkets Hus tala sig hes om barnbegränsning. Hon bistod också – inte sällan desperata – kvinnor med mer handfast hjälp. Bakom provisoriskt upphängda draperier provades pessar ut för fulla muggar. Vid behov förmedlade hon därtill adresser till läkare som utförde säkra aborter. Detta i en tid då dessa var illegala och då till och med att informera om preventivmedel kunde rendera fängelsestraff.

Man kan fråga sig hur i all världen det kom sig att en prästdotter från Stavangertrakten slutade som sexualupplysare i grannlandet i öst. Ett spörsmål, som jag tycker att Marie Lok Björk i sin senaste roman Jag vill riva upp himmel och jord gör sitt bästa för att besvara.

Elise växte upp i en prästgård som näst yngsta dotter i en syskonskara på 18 (!) och fick i sin mor bevittna en till kropp och själ utschasad kvinna. Pappan var av den högkyrkligt patriarkala oförsonliga sorten, som höll både hushåll och församlingsbor i herrans tukt och förmaning. Folk kom till och med farandes från näraliggande socknar för att lyssna till hans svavelosande predikningar.

När Elises favoritsyster Magnhild blev gravid vid 15 års ålder skickade fadern iväg henne till ett hem för ogifta mödrar i Köpenhamn och såg till att barnet adopterades bort. Magnhild blev utom sig av förtvivlan, hamnade på hospitalet och tog så småningom sitt liv. En händelse som säkerligen påverkade Elise djupt.

Hon var med sitt rebelliska sinnelag en udda fågel i prästfamiljen. Elise blev tidigt uppmärksam på sociala orättvisor och höll sig helst i köket med tjänstefolket, där stämningen var gladare och mindre kvävande. Vägen var utstakad för syskonen Ottesen. I en familj med idel präster (det fanns till och med en biskop i släkten) och prästfruar var det föga uppskattat att gå sin egen väg. När Elise blankt vägrade att konfirmera sig skickade fadern – för att undvika att det skvallrades i bygden – henne till Stavanger.

En predikant av ett helt annat slag än fadern kom i Elises väg. Hon mötte kärleken i form av den karismatiske svenske syndikalisten och agitatorn Albert Jensen. Att vara syndikalist var inte riskfritt och polisen var ständigt Albert i hälarna, varför han och Elise blev tvungna att fly till Köpenhamn under första världskriget. Ett par år senare satte den danska ordningsmakten paret på färjan över Öresund till Sverige, där ett fängelsestraff väntade Albert.

I Stockholm var Jensen med och startade Arbetaren, en syndikalistisk tidskrift. Elise anställdes för att ansvara för kvinnosidan, som enligt de manliga kollegorna borde innehålla matrecept, stickbeskrivningar, tips angående barnens skötsel med mera. Hon hade emellertid helt andra planer.

Det var vid denna tid som Elise började underteckna sina debattartiklar om barnbegränsning och andra för kvinnor brännande frågor med signaturen Ottar. Hon gick i taket över hyckleriet inom arbetarrörelsen. Männens tal om frihet och jämlikhet inbegrep inte deras egna fruar, som fick slita ut sig med hårt arbete och täta barnafödslar. Elise såg därför barnbegränsning som nödvändigt för att även kvinnor skulle kunna leva drägliga liv.

Som med hjälp av ett trollspö levandegör Marie Lok Björk Elises liv. Men romanen är inget för kalenderbitaren, årtalen är få, vissa uppgifter rätt vaga och stämmer inte alltid överens med sådant som jag snappat upp på andra ställen. Så poängterar författaren också att det rör sig om en fiktiv berättelse, inte att förväxla med en regelrätt biografi.

Lok Björks roman, som täcker åren mellan sekelskiftet 1900 och 1930-talets början, har slagsida åt Norge-åren. Den ger på intet vis en uttömmande presentation av Elises livsgärning. Däremot får läsaren en psykologiskt trovärdig bild av de faktorer som medverkade till att en borgerlig, religiöst uppfostrad kvinna for runt som en skottspole i obygden och invigde arbetarhustrur och bondkvinnor i barnbegränsningens metoder.

För den som önskar få mer kött på benen beträffande Elises gärning inom RFSU kan jag rekommendera ett program på SVTPlay. Här intervjuas bland andra Gunilla Thorgren, författaren till biografin Ottar & kärleken, men framför allt får vi möta Ottar livs levande. I klipp från gamla tv-program framstår hon som livlig, rättfram, orädd och en för andra djupt engagerad person.

Det återstår bara att gratulera Marie Lok Björk till att hon funnit sin nisch. Hennes andra roman återupprepar teman från debutromanen Att välja ett liv (faktum är att denna titel kunde fungera lika bra för boken om Ottar), som handlar om författarens egen morfars mamma, handlardottern som gifte ”ned sig” med en statare. Båda tar upp kärlek över klassgränserna samt kvinnans utsatta position förr i tiden. Det rör sig om såväl välskrivna som anmärkningsvärt lättlästa romaner. Vilka för övrigt passar utomordentligt väl för unga läsare.

För egen del ser jag fram emot författarens nästa bok. Det blir synnerligen intressant att se vem hon väljer av alla de mer eller mindre bortglömda kvinnor som kämpat i uppförsbacke mot orättvisorna i gamla fattigsverige att lyfta fram i ljuset.

Similar Posts:

• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Sexspaning över 14 000 år
• En sexuell utvecklingshistoria
• Bort med tassarna från tanten
• En önskan om verklighet

Anu Lahtinen, professor och forskare i nordisk historia, är rätt person att skriva om en av Sverige-Finlands mest mäktiga släkter. Hennes intresse ligger på kvinnolinjerna. Biografin Ebba Stenbock. I maktspelets skugga är en grundlig genomgång av kvinnoliv i just skuggan av makten för över femhundra år sedan.

Ebba Stenbock var syster till änkedrottningen Katarina (1535-1621); tredje hustru till Gustav Vasa. Ebba Stenbock var hustru till en av Finlands mäktigaste och mest skräckinjagande män, ståthållaren och riksamiralen Klas Fleming. I fyrtio-femtioårsåldern levde hon på Åbo slott tillsammans med sina tre döttrar. Maken Klas dog plötsligt våren 1597 samtidigt som bondeståndet gjorde uppror i det som kallas klubbekriget. Den enda sonen Johan befann sig då i Polen-Litauen i kung Sigismund Vasas följe. I Stockholm hade hertig Karl – kusin till Ebba Stenbock och farbror till kung Sigismund – tillskansat sig riksföreståndarskap och förde kamp om kronan mot kung Sigismund. När Klas Fleming – som hållit den östra rikshalvan i kung Sigismunds ägo – dött flockades hertig Karl med soldater utanför Åbo slott. De intog slottet och fru Ebba med följe tillfångatogs. Maken Klas Fleming låg lik i slottet och sägnen berättar om hertig Karls förödmjukande av den döde fienden.

Två år senare reser Ebbas och Klas Flemings knappt tjugoåriga son Johan till Åbo för att återfå en del av familjens gods och egendomar. Kung Sigismunds här hade slagits mot hertig Karls trupper i Helsingfors, Viborg och Åbo. De kapitulerade i Åbo mot löfte om rättegång inför riksdagen i Stockholm. Men hertig Karl höll inte löftet utan arrangerade en rättegång där Johan Fleming (orättfärdigt?) dömdes till döden. Den unge Johan mötte bödeln modigt på Åbo torg. Innan hade han låtit förmedla sig i brev och lämnade bland annat en ring till sin mor. Moraliskt blev Johan Flemings avrättning en seger över hertig Karl vilket för eftervärlden skildrades i en pamflett med titeln Hertig Carls Slaktarebenck. I den jämförs Karl med Kristian Tyrann och Stockholms blodbad år 1520.

Boken går igenom Ebba Stenbocks liv och adelssläkter vid den tiden (Brahe, Banér, Leijonhuvud, Sparre, Sture, Bielke, Horn och Fleming). Denna elit växte fram ur militärståndet genom kontakter, äktenskap, ”bästa broder och syster-nätverk”, för att ringla vidare till riksråd och hovliv. Vidare till politisk ställning och landegendomar men också till svåra skuldförhållanden, härtåg, uppror och dödsdomar.

Gustav Vasa hade under 1500-talet drivit igenom reformationen, gjort sig till kyrkans överhuvud och delat kyrkans egendomar mellan sig och adeln. Hela tiden låg svenskarna – förutom de inom riket inbördes striderna – i krig mot danskarna och mot Ryssland i den östra rikshalvan. Slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var en svår tid. Även om stormaktstiden som följde inte heller blev en vila på maktens tinnar.

Anu Lahtinen skriver om kvinnornas brevväxlingar, om namn-, bröllops- och doptraditioner, om hushållen på stenslotten, om utbildning och skrivkunskaper. Just relationerna är levande skildrade: i teorin hade kvinnorna inte makt men indirekt betydde släkten allt. Släkthedern ledde till politisk makt och äktenskap med utökande av egendom men även allt för ofta till galgbacken och graven. Blodigt våld men även vältalighet var maktens dagliga smörjmedel.

Fru Ebba får benådning i slutet av sitt tragiska liv. Hertig Karl (Karl IX) fick endast sju år som kung i början av 1600-talet och efterföljaren Gustaf II Adolf är nådigare. Egendomar återfås i handlingar men med fördröjning i praktiken. Ebba dör 1614 och begravs av de efterlevande döttrarna Katarina och Hebla Fleming i Pargas kyrka vid sidan av sin make. Dottern Hebla gifter sig samma år med Per Banér och egendomstvisterna börjar lösa sig med en man som kan föra släktens talan.

Alla kapitel i boken är försedda med förklarande noter och välvalda fotografier eller målningar. Det som avbildas är slott, herresäten, utställda klädedräkter på muséer men även en mängd porträtt från renässansen och senare. Bildtexterna ger mervärde. Här finns kartor och släktlängder samt utdrag ur dagböcker, brev och protokoll med tillhörande källförteckningar. Ordförrådet – och översättningen – är historiskt välarbetade.

Av läsningen förstår läsaren hur viktigt men slumpmässigt återgivandet kan vara. I stunden vet ingen sitt eftermäle. Från vilken sida och hur händelser skildras i skrift spelar den största rollen. Fru Ebba fick kanske några rader i gamla urkunder men de vittnade om en kvinna med kraft. Även försvaret av Åbo slott har fascinerat. Särskilt på 1800-talet började konstnärer och författare teckna händelserna: bland annat Fredrika Runeberg i Sigrid Liljeholm (1862), JJ Wecksell i Daniel Hjort (1863) och Zacharias Topelius i Boken om vårt land (1875).

Verk som inspirerat författaren Anu Lahtinen är framför allt målningen av Albert Edelfeldt som finns på Åbo slott: Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878) och Helene Schjerfbecks porträtt Ebba Stenbock (1879). Det senare pryder tacknämligt bokens omslag och väckte även min fascination för ett kvinnoöde som tidigare bara varit ett namn ur århundradenas mörker. Även om en målning fyrahundra år senare också är en tolkning.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• Freden intressantare än kriget
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Similar Posts:

• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• De skapande systrarna de Beauvoir

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Hon är förälskad, får sitt hjärta krossat, vänstrar med gifta män, älskar flärd, är  nöjeslysten, rastlös och emellanåt stressad, har ont om pengar, köper en skrivmaskin av märket Underwood på avbetalning, bättrar på lönen genom att åta sig översättningsarbeten, bråkar med chefen och blir osams med kollegor.

Märta slukar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) och identifierar sig med karaktären Lydia. Svärmerierna är många, alltsomoftast oförnuftiga och hon blir föremål för en hel del skvaller. Hennes omdöme när det gäller män lämnar en hel del att önska. Gång på gång blir hon besviken. Somliga herrar försvinner aldrig helt och hållet ur hennes liv. I takt med att håret grånar blir dock andliga frågor allt viktigare.

Skagegårds bok har rönt stor uppmärksamhet i dagspressen. Inte undra på när författaren återupptäckt en av Svenska Dagbladets vassaste kvinnliga skribenter, som verkade mellan 1916 och 1939.

Märta Lindqvist (1888 – 1939) var synnerligen produktiv och mångsidig. Hennes signatur Quelqu’une syntes regelbundet ”under strecket”. Reportageresorna gick till Amerika (”allting är bättre hemma”), Palestina och Nazityskland (hon genomskådade  regimen). Märta var därtill en uppskattad krönikör och flitig bokanmälare. Hon intervjuade många av dåtidens kändisar, bland andra regissör Victor Sjöström, Charlie Chaplin, revykungen Ernst Rolf, skådespelaren och kvinnotjusaren Rudolph Valentino (imponerade inte på Märta, som fann honom urtrist).

Märta var en pionjär inom filmkritiken, med rykte om sig att vara skoningslös. Detta till den milda grad att Svensk Filmindustri utövade påtryckningar på SvD, då de befarade att hon skrämde bort publiken.

Märta Lindqvist är inte det enda kvinnliga pennskaft som lyfts fram i rampljuset de senaste åren. Både Elin Wägner och Ester Blenda Nordström har blivit föremål för ypperliga biografier. Tillsammans med bland andra Ellen Landqvist och Vera von Kraemer bildade de ett kvinnligt nätverk för journalister – ”Ligan”. Märta upptogs dock inte i deras krets. Hon påstod sig vara mer bekväm med män och var ingen förkämpe för kvinnors rättigheter.

1910-talet var för övrigt de kvinnliga journalisternas tidevarv. Tidningsredaktionerna  översvämmades av ansökningar från borgerliga unga kvinnor som inspirerats av ”pennskaftet” Barbro Magnus i Elin Wägners inflytelserika rösträttsroman Pennskaftet (1910).

Arbetsvilkoren var inte mycket att skryta med. På SvD:s redaktion placerades man som kvinna i det så kallade damrummet (utrustat med telefon, men som man bara kunde ringa lokalsamtal ifrån), fick de minst prestigefyllda uppdragen och de tunnaste lönekuverten.

Men Märtas framåtanda och begåvning gjorde att hon snabbt steg i graderna och fick allt tyngre uppgifter. Inte sällan rörde det sig om äventyrliga uppdrag, som att följa med på en tur över Stockholm i flygmaskin eller att 1918 ge sig ut på en strapatsrik tur på isen i Stockholms skärgård för att träffa en grupp finska flyktingar.

Tyngdpunkten i biografin ligger på privatlivet och perspektivet är Märtas. Emellanåt får vi höra hennes egen röst genom citat ur hennes många dagböcker. Jag kan inte sticka under stol med att jag till en början har svårt för bokens upplägg. I stället för en traditionell biografi med en upplysande introduktion av Märta Lindqvist och hennes – för mig helt obekanta gärningar – kastas jag något förbryllad in i en skolflickas vardag och svärmerier på Östermalm runt sekelskiftet 1900.

Snart ändrar jag emellertid uppfattning och inser det unika i att få ta del av en frispråkig och livsbejakande kvinnas ocensurerade tankar om livet under de tre första decennierna av nittonhundratalet. Huruvida det är etiskt försvarbart att publicera de mest intima detaljerna ur dagböckerna är en annan femma. Ellinor Skagegård själv läser in ett godkännande i det faktum att Märta medvetet valde att inte förstöra sina texter, utan lämnade över dem i en väns vård. Hon var endast runt femtio, när hon gick bort, efter att man upptäckt tumörer i hennes lungor.

Biografin bygger i huvudsak på Märtas dagböcker för åren 1903 till 1926 samt på ett stort antal brev respektive stora mängder tidningstext. Hennes efterlämnade papper befinner sig på Kungliga Biblioteket, men dagböckerna fick hon i sin hand av en privatperson, som läst den tidningsartikel om Märta som Skagegård skrivit för SvD.

Avslutningsvis undrar jag hur det kommer sig att de kvinnliga journalister som var i farten för hundra år sedan kommit i ropet just nu? Och finns det måhända fler att ”upptäcka”?

Similar Posts:

• Musikalisk symbios
• Wallraffade långt före Wallraff
• Vad skulle Märta ha sagt?
• ”Fru Kata” bjuder in
• Mellan pärmar äger en människa rum

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Denna gång är det författarens farmors tur att stå i centrum i den nya boken betitlad Från de stora drömmarnas tid: Anteckningar om fattigdom, kärlek och bildningshunger. Flertalet av de brev och dagböcker (från 1909-1918) som framställningen bygger på är skrivna av hennes hand och ger uttryck för storvulna tankar om böcker och politik, högstämda känslor och högtflygande drömmar om framtiden.

Majs (Majas eller, som det står i dopattesten, Anna Maria Erikssons) ansikte – inramat med en tjock fläta och med allvarsam blick och lätt trotsig min – pryder omslagets framsida. På dess baksida syns Yvonnes farfar Gunnar Gustafsson – till vilken flertalet av breven är adresserade – i helfigur och med håret i mittbena. Boken förtäljer deras kringelikrokiga kärleks- och vänskapshistoria, där Gunnars känslor är konstanta medan Majs vacklar hit och dit. Ett on/off-förhållande skulle man kanske kunna säga.

Båda har fått slita ont. Maja sätts i pigtjänst på landet redan efter konfirmationen och Gunnar tvingas bli smed och metallarbetare, trots att han har läshuvud och drömmer om att få studera. Han skriver dikter och sånger på lediga stunder och hon fantiserar om en framtid som romanförfattare. Det är begåvade och bildningstörstande ungdomar, som vill se att en ändring kommer till stånd i samhället och det är på något möte hos ungsocialisterna som de träffas.

Maja läser och grubblar mycket över samtidens nedvärderande syn på kvinnan. Ungsocialisterna klassar kvinnofrågan som en icke-fråga, vilket Maja har svårt att acceptera. Sexualiteten intresserar dem däremot, de tror på den fria kärleken och propagerar för användandet av preventivmedel, något som är olagligt vid den här tiden.

Maj flyttar till Stockholm, där hon träffar olika män och gifter sig med en ungsocialist. Äktenskapet blir olyckligt. Mannen är svartsjuk av sig och dricker omåttligt. Maj skriver texter, som hon försöker kränga till den socialistiska pressen och tjänar på så vis en spottstyver emellanåt. Inte sällan får hon gå hungrig. Hon föder också en son, som dör. Hela tiden brevväxlar Maj med Gunnar i smyg.

Yvonne Hirdman själv deltar – med ökad frekvens – i berättelsen. Hon kommenterar karaktärernas agerande, läser mellan raderna i breven och presenterar alternativa skeenden, där uppgifterna inte räcker till. Författaren går till och med i dialog med de yngre upplagorna av farföräldrarna. Hon uppmanar Maj att skärpa sig och irriteras av att Gunnar lägger sig platt för henne. Hirdman skönmålar inte bilden av sin farmor, utan strävar efter att leva sig in i hennes situation, förstå hennes politiska ställningstaganden och inte minst begripa sig på hennes komplexa personlighet, som har ett elakt stråk. Farfar Gunnar får mer utrymme mot slutet av historien och det blir allt mer tydligt vem som har författarens sympatier.

Som den historiker hon är skriver Hirdman livfullt om händelser och rörelser i samtiden. Boken är otroligt välskriven, med en prosa som det är en fröjd att läsa. Det är också fascinerande att få ta del av ögonvittnesskildringar av hur livet kunde te sig för två unga människor, som fötts på livets skuggsida, på 1910-talet, att få inblick i deras funderingar och drömmar. Därtill är det nyttigt att bli påmind om det ojämlika Fattigsverige, som existerade för inte alltför länge sedan och om de hisnande klassresor som Maj och Gunnar i likhet med många andra kom att få uppleva.

När jag kommer till epilogen vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag har visserligen förstått att författaren inte hyser några varmare känslor för sin döda farmor, men plötsligt står det klart att hon avskydde henne och att Maj var narcissist. Framställningen blir med ens alltför personlig. Jag får kika in genom en dörr som jag önskat fått vara stängd och lämnar boken med en fadd smak i munnen.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Att förändra eller förändras
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Kommunister med stil
• ”Fru Kata” bjuder in