Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till blir hon direkt avvisad, både av kvinnan i fråga och kvinnans dotter. Novellen handlar om sådana tillfällen vi alla varit med om: du vet att någonting är fel, men du vet inte riktigt vad du kan göra åt det. Hjälplösheten inför medmänniskan vägg i vägg, speglas i hjälplösheten som huvudpersonen känner i sitt yrke där hon arbetar med uppehållstillstånd. Om och om igen tvingas hon se utsatta kvinnor skickas tillbaka till platser där de kommer att fara illa, hur allvarlig deras situation än är. Hon ska inte känna något, hon måste förhålla sig professionellt, känslokallt inför dessa människor som hon möter.

Emmy Abrahamson beskriver i novellen Anställningsintervjun en identisk anställningsintervju två gånger, den enda skillnaden är att den som ansöker om jobbet först är kvinna, därefter en man. Vidare skriver Anna Winberg i Tjejfäktning om hur svårt det kan vara för en ung kvinna att ta sig in i männens värld i en sport där majoriteten av utövarna är män. Julia Svanbergs novell Jaguar beskriver två unga kvinnors drömmar i Colombia, ett land där abort inte är ett (lagligt) alternativ, och hur de båda unga kvinnorna går samma mörka öde till mötes på grund av ofrivillig graviditet. En påminnelse om att det finns platser i världen där kvinnors liv ser fullkomligt annorlunda ut.

En av de noveller som verkligen lämnar avtryck är Vio Szabos novell Manifestation. Författaren skriver om de fördomar som i högsta grad finns mot transpersoner, eller personer som har bytt kön och lever som kvinna eller man. Författaren skriver om hur det är att vara född i fel kropp, men för att bli godtagen till utredning måste en person med manskropp till exempel, vilja bli kvinna – på rätt sätt. Szabo beskriver framförallt den mardrömslika omgivningen: som transperson är du fritt villebråd att grupperas som man, kvinna, transa eller neutrum när helst det passar andra. Du blir sedd som man när det gäller brist på städning, sedd som för kvinnlig när du sminkar dig, och sedd som ett neutrum när det handlar om fortplantning: en transperson skulle ju tidigare sterilisera sig för att få byta kön juridiskt. Du får inte komma in på tjejklubb, eftersom du inte är En Riktig Kvinna och du får inte uttrycka dig för självsäkert eftersom det vore alltför suspekt med en kvinna som inte ber om ursäkt för sin existens.

Gemensamt för novellerna är den svarta hopplösheten, den oförstående omgivningen och den allt minskande omtanken om varandra. Antologin lämnar läsaren med en känsla av att vilja kämpa för alla dessa gestalter och deras olika historier, deras rätt att finnas till på sina egna villkor. Vi måste säga stopp, vi måste göra något åt orättvisan, utsattheten och översitteriet. Men det är inte endast du som måste kämpa, inte endast jag. Det är vi tillsammans, allihop måste vi stötta varandra och våra medmänniskor. Som förläggaren Titti Persson säger i förordet: feminismen har inte gått för långt – vår kamp har bara börjat.

Similar Posts:

• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Klassamhället 2014

Mazetti är en trivsam, humoristisk och engagerad författare som uppenbarligen läst på och förälskat sig i arkeologi och vikingatid. Hennes efterord om historisk relevans, spännande forskning och utflyktsmål hör till det mer givande, medan romanen i sig inte riktigt får utrymme och djup nog att fånga sin läsare. Mazetti skriver på drygt 200 sidor ett epos av en typ som brukar landa i tegelstensformatet, ett ödesmättat möte mellan en båtbyggande vikingafamilj från Blekinge och en sidenhandlardotter från Kiev. Här finns mystiska försvinnanden, rivaliserande bröder, sjörövare, belägrade städer, främmande unga damer och kärlekstrianglar.

Här finns också en ambitiös och djupt sympatisk vilja att på bred front göra upp med en av de mest unkna historiska myterna vi har i Sverige: den nationalromantiske vikingen. Mazetti betonar frånvaron av nationalstater och mångfalden av impulser, kulturella såväl som genetiska. Hon lyfter fram kvinnornas starkare ställning i det förkristna samhället och hinner med en hel del välförtjänta skratt på de kristnas bekostnad. På så sätt är hon spännande och på så sätt knyter hon an till en tradition som kanske inte – ännu – frambringat några litterära mästerverk, men som ideologisk sett är svår att underskatta.

Similar Posts:

• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Trippelaktuell Mazetti
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• Det är ju så trevligt på landet

Nu skulle man ju kunna invända att det som hänt har hänt och att det är en i sammanhanget väsentlig skillnad. Men det förutsätter att man helt objektivt och fristående från människors berättelser skulle kunna fastslå exakt vad som faktiskt har hänt. Det går möjligen i teorin (och teori intresserar mig måttligt). Precis som en roman ändrar sig när vi läser om den förändrar sig historien beroende på under vilka förutsättningar vi läser den. Det förflutna är inte vad det en gång var har jag symptomatiskt nog en kursbok i historiografi som heter.

För historien handlar om nuet. Den påverkas av hur vi vill förstå oss själva och var vi kommer ifrån. Ny forskning baserar sig förstås i stor utsträckning på ”fakta”, men vilka fakta vi får fram beror också på tolkningar och på vilka frågor vi väljer att ställa. Därför förändras även detaljer som framstår som historiska fakta. Så sjunker till exempel Titanic i varenda Titanic-film, men hur hon sjunker förändras med vrakforskningens framsteg.

Eller titta bara på vikingarna. Dessa urbilder av svensk nationalromantik skapades mer än något annat i ett surmulet revanschbehov kopplat bland annat till förlusten av Norge av en bunt dåligt pålästa konstnärer och framhejades av rasforskare med betydligt starkare anknytning till Nazityskland än till någon objektiv verklighet. Från tokromantiska tavlor av renblodiga ariska kämpar har vi också de ikoniska hjälmarna med horn på. I den arkeologiska forskningen däremot lyser dessa märkliga huvudbonader med sin frånvaro.

I ett av sommarens mer iögonfallande historieprojekt satsar också fackboksförlaget Historiska Media just på skönlitteratur. Välkända författare ska skriva varsin del i en släktkrönika planerad att sträcka sig genom Sveriges historia. Inledningsuppdraget går till Katarina Mazetti och avstampet tar man i, just det, vikingatiden.

Mazettis släkthistoria har en hel del såpaktiga drag – kärlekstrianglar mellan rivaliserande bröder och främmande sköna damer, sjöröveri och belägrade städer, mystiska försvinnanden och magiska ritualer – men den tar också sin utgångspunkt i aktuell forskning. Redan titeln, Blandat blod, säger en hel del om vikingasamhällets öppenhet för impulser utifrån, kulturella såväl som genetiska. Nationalstater finns det naturligtvis inte tillstymmelse till, däremot betydligt mer relativistiska religiösa yttringar, starka kvinnor, kristendomskritik och queerpotential.

Bilden av vikingatiden blir förhoppningsvis aldrig densamma. En och annan surmulen sekelskiftskonstnär vrider sig förmodligen i sin grav inför Mazetti och hennes likar. Det kan de sannerligen ha.

Similar Posts:

• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Trippelaktuell Mazetti
• Vikingar utan röd tråd
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Dessutom är den en svensk musikal på gång, baserad på samma roman. Mazetti ska inte skriva manus, men däremot sångtexter. Komponerar musiken gör Erik Petersen. Därmed ansluter sig Grabben i graven bredvid till en lång rad böcker som intagit musikalscenen, däribland Bibeln, Shakespeare, Anne Rice, Victor Hugo, TS Eliot, Vilhelm Moberg och nu senast Sagan om ringen.

I bokform är Mazetti aktuell med Blandat blod, en historisk kärleksroman som utspelar sig i vikingatidens Blekinge och Kiev. Romanen inleder fackboksförlaget Historiska Media nya satsning på skönlitteratur, där folkkära författare ska skriva varsin del i en släktsaga planerad att sträcka sig genom hela Sveriges historia. Nästa del skrivs av deckarförfattaren Karin Wahlberg.

Similar Posts:

• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest
• En annorlunda kärlekssaga
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Grym gothromantik
• På de eviga barrikaderna

I Rapsbaggarna befinner vi oss på Österlen. Eftersom detta inte är en kriminalroman så händer inget farligt under de 238 sidorna och därför är det inte mer än landskapet som vi känner igen från Mankells Wallander-berättelser. Här bor bröderna Henning och Albert i sin lilla stuga. De är båda pensionärer, tvättar sig sparsamt och träffar inte speciellt mycket folk.

Handlingen rör sig kring brödernas föräldrahem, som byggs om till behandlingshem för kvinnliga missbrukare, men den kryddas även med vackra och mindre vackra damer i grannskapet och en eventuell ufo-landning.

Det kunde säkert ha blivit rätt bra om det hade utformats annorlunda och karaktärerna hade varit mer personliga. Hela boken andas lite av Grabben i graven bredvid även om de explicita kärleksaffärerna lyser med sin frånvaro. Dock saknas humorn. Det finns ansatser till snusförnuft och roliga vändningar men då karaktärerna inte ges något djup så är det svårt att le både med och åt bröderna.

Om jag fick önska så skulle jag gärna se att Henning och Albert fick utrymme att växa som karaktärer. Jag tror inte att äldre herrar som levt hela liv med med- och motgångar är så grunda och opersonliga. Ibland verkar det som om författaren liksom jag har svårt med att hålla isär vem som är vem.

Här finns ju alla möjligheter att låta svårigheter och erfarenheter få berika berättelsen och ge en bredare bild av problematiken med avfolkning, sommargäster och exploatering. Likaså är den svåra frågan om döden, ensamheten och att aldrig ha hittat någon käresta hela tiden närvarande, men författaren låter ingen av bröderna ta tag i detta, fast de därmed hade kunnat fylla boken med innehåll.

Naturligtvis är boken både trevlig och lättläst och det finns inget som kan uppröra. Tyvärr finns det därmed heller inget som kan beröra och därför blir läsupplevelsen minst sagt sval.

Similar Posts:

• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Stereotypa beskrivningar – nej, tack!
• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Distrikssköterska med Sherlockhatt och förstoringsglas
• Mankells makabra mordmission

Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid är en sådan bok. Den handlar om en ensamstående bibliotikarie som är själva definitionen av intellektualitet och torrhet och en ensamstående man vars liv är att vara bonde med båda fötterna i myllan. Men som bonden Benny själv formulerar det: "Det sade inte klick precis, säger han. Det kändes mera som när jag råkade luta mig mot elstängslet."

Det är början på en annorlunda kärlekssaga. Hon kan inte laga köttbullar och han läser högst en bok om året. Hon vill gå på opera och han måste mjölka korna. Han drar in dynga i huset och hon har en kliniskt minimalistisk lägenhet. Egentligen borde det inte fungera alls. Och det gör väl kanske inte det i längden heller.

Grabben i graven bredvid handlar om kärlek utan gränser. Om passion som kryper sig in under skinnet och biter sig fast där. Om hur motsatser attraherar och kompletterar men hur svårt det kan vara att få ihop vardagen. Det är en mycket rolig bok. Och lite sorglig samtidigt.

Men framför allt är den rolig. Språket är jordnära och medryckande med många små finurliga formuleringar. Det är helt enkelt skickligt balanserad tragikomik som aldrig blir pretentiös. Det är inte tungt och inte svårläst, utan snarare lättsmält. Utan att bli banalt.

Grabben i graven bredvid lämnar mig lite fånigt småleende. Jag tycker väldigt mycket om den.

Similar Posts:

• Trippelaktuell Mazetti
• Det är ju så trevligt på landet
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Kampen är din, min, vår, allas
• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest