”A Children´s Tragedy”, en barntragedi, vad är det? Jonathan Franzen skriver i sitt förord till Frank Wedekinds Spring Awakening att dess undertitel ”has an odd, unresolvable, almost comic ring to it”: It sounds as if tragedy were stooping to get through the door of a playhouse, or as if kids were tripping on the hems […][...]

Jag älskar referenser, intertexter, små vinkar mellan texter. David Levithan och hans författarvänner gillar dem uppenbarligen också och rent objektivt måste man nog säga att de är en smart författarstrategi. Referenser (förutsatt att man fattar dem) får läsare att känna sig intelligenta, inne, som del av gemenskapen. Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna […][...]

Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga. Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes […][...]

Är vi produkten av våra fiktioner? Ett ständigt, oupplösligt kretslopp av människor och historier, små huvudroller i våra ständigt berättade och omberättade parallella universum? På jakt efter en startpunkt, en rimlig sensmoral, och kanske kanske kanske – vår egen definition av det lyckliga slutet. Och samtidigt undrar jag hur många människor som känner att de […][...]

Svenska böcker om musikaler utkommer det några stycken per decennium. Det är sorgligt. Att de dessutom sällan är bättre än så här, det är direkt hjärtskärande. Sixten Nordströms Stora operetter & musikaler är inget uppslagsverk – för det tar den upp alldeles för få verk – men den är egentligen inget annat heller. Nordström har […][...]