En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning

Även Gardells senaste bok bygger på verkliga händelser, men i Ett lyckligare år får historieskrivningen företräde framför berättarflytet.

Berättelsen tar avstamp ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser från 1879, ett manus som hålls inlåst på Uppsala universitetsbibliotek i nästan hundra år – de publiceras först 1971. Wikner är filosof och professor, och lever med hustrun Sara Larsson som han får två söner med. Det verkar vara ett vänskapligt förhållande där Wikner kan vara öppen gentemot frun med sin läggning. Men drömmen om en annan ordning växer sig ändå stark, drömmen om en värld där människor kan leva med den de älskar – drömmen om ett lyckligare år. Det är därför han skriver sina Psykologiska självbekännelser, att läsas i framtiden, en framtid han hoppas ska vara mer mogen för hans ord än vad samtiden är.

Den inledande delen av boken, den om Pontus Wikners ungdom, när han möter vänskap och kärlek, är som att läsa början på en roman. Jag känner med Pontus och blir engagerad i hur det ska gå för honom.

När det är som allra mest engagerande och spännande hoppar boken fram till 1970-talet och en begynnande svensk gay-rörelse som utgår från några ungdomar i Örebro. Innan jag läste boken var de här personerna och händelserna lika obekanta för mig som namnet Pontus Wikner och hans manuskript. Det här är viktiga händelser i den svenska historien som jag aldrig ens har hört talas om tidigare, som jag är tacksam att nu ha möjlighet att läsa om. Men som läsupplevelse blir det ett avbrott från den uppslukande berättelsen om Pontus Wikner till det mer reportageaktiga berättandet om Ronny och de andra ungdomarna under 1970-talet. Det tar ett tag innan jag inser att berättelsen inte kommer komma tillbaka till Pontus Wikner för att knyta ihop händelserna där. I stället fortsätter berättelsen framåt i tiden.

I viss mån kompenserar det viktiga (och ännu alltför o-omskrivna) ämnet för det otympliga formatet och bristen på flyt i berättelsen som helhet – men som läsupplevelse hade jag helt andra förväntningar när jag återvände till en berättarmästare som Gardell.

Similar Posts:

• Till minne av de som försvann
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Medan de kysstes
• 250 år av kvinnoliv
• Sjön suger

I familjen, som alltså är hennes biologiska familj, börjar ett nytt liv med nya regler. Maten måste delas med många och ingen blir riktigt mätt. Örfilarna viner. Hon delar säng med en syster som kissar på sig om natten. En lillebror har en funktionsnedsättning och mamman är utmattad.

Nyorienteringen och att finna sig själv återges med en chockad trettonårings perspektiv. För flickan är det en alltigenom smärtsam upplevelse att inte få något förklarat för sig. Hon skriver brev till sin första mamma och hoppas att brevet når fram. Ett svar kommer och i kuvertet ligger det pengar som hennes biologiska mamma rycker åt sig för att täcka familjens hushållsutgifter.

I skildringen ges många exempel på de olika mönster som präglar människorna beroende på i vilken samhällsklass de lever. I den borgerliga miljön är skolan viktig, då bra resultat kan öppna vägen till högre utbildning och senare ett välbetalt yrke. I arbetarklassens miljö är det kraftfulla händer som har betydelse. Att barnen läser läxor ses med misstänksamma ögon, dessutom innebär det högre elräkningar. Beröm får de barn som slutar skolan för att ta sig ett arbete som ger pengar till mat och kläder.

Något samhälleligt skyddsnät finns inte att vända sig till när verklighetens vassa kanter gör illa. Hierarkin är tydlig. Männen högst upp och kvinnorna ett snäpp längre ned. De vuxna vet bäst och barnen bör veta sin plats. Förundrad tänker jag att det här var ju inte alls länge sedan. Mest tänker jag på den livslånga präglingen uppbrottet innebär. Den inre vilsenheten som tätt hänger samman med den brustna tilliten till vuxenvärlden blir en grogrund för ett kantigt känsloregister. Det finns ljusglimtar, bland annat utvecklar systrarna en gemenskap som innebär att de tipsar varandra om vad de hittills lärt sig om livet.

Naturligtvis finns det redan många levnadsskildringar från 1960- och 1970-talet. Böckerna av Jonas Gardell, Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är några som hamnar i den kategorin. Den här boken passar dig som vill vidga dina vyer för att se hur uppväxten var i Italien under samma tid.

Similar Posts:

• Oskyldiga som små barn?
• Att ha och inte ha
• Pappa och jag
• Under huden på tonårstristessen
• En lägenhet att fylla

De två tidsplanen flyter in i varandra, vilket vid första läsningen kan göra historien komplicerad, men också tydliggör hur nära de två tillstånden ligger varandra. I ena stunden skräck, i andra stunden beundran. Ondskan går från att vara ett externt hot till att internaliseras i människorna, på ett till synes smidigt sätt. En människa vaknar ju inte plötsligt upp en dag och har bytt tankesätt eller värderingar. Kultur är en process som sakta, sakta händer runtom och förändrar oss. De flesta skulle nog hålla med om att beundran och tillhörighet är en härligare känsla än att vara rädd och utsatt. Till slut kan det vara bättre att vara en del av ondskan än att utsättas av den.

Nu ges Bödeln ut i en ny snygg utgåva, och jag tänker att behovet av att diskutera och förstå ondskan är precis lika aktuellt idag som 1933. Återigen ökar högerextremismen över hela Europa. Sverigedemokraterna är vårt lands tredje största parti och nazister röstas in på deras mandat, bland annat i staden där jag själv växte upp. Det är otäckt, men plötsligt något som inte längre är otänkbart. Hur kan något i ena stunden vara hatat och fruktat för att i nästa vara accepterat av en stor del av befolkningen, och dessutom politiskt gångbart?

I förordet beskriver Jonas Gardell hur Lagerkvist i sin text visar sympati för bödeln, ”människans bödel vars yxa har fläckats av sekler och sekler av blod”. Är ondskan en mänsklig egenskap? Har vi alla ondskan inom oss? Är det människan själv som är bödeln? Efter andra världskriget var nazismen och förintelsen något som ”aldrig fick hända igen”. Tyvärr verkar kulturen och historien gå i cykler. Människan glömmer, och likheterna mellan nu och då är slående. Filosofen Theodor W. Adorno menade att det vore barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz. Hur är det möjligt att beskriva något med poesi när det finns så mycket ondska i världen? Men litteraturen visar gång på gång sin ställning som politisk kraft, en kraft som aldrig bör glömmas eller förminskas. I sitt sommarprat använde Athena Farrokhzad poesi för att kunna tala om rasismen, fascismen och den antirasistiska kampen. Jag tror att Pär Lagerkvist hade applåderat detta, och Bödeln fortsätter vara ett viktigt inlägg i samma kamp.

Similar Posts:

• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Bödelns svenska historia
• Fel form
• Historien som är nu
• Vikten av att bekämpa ondskan

De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De gör det för att en av deras vänner nyligen blivit utsatt för ett hatbrott, blivit grovt misshandlad. En av dem gör det kanske också delvis för att han vill ha den andre tillbaka.

Det är ett ganska udda drag, att låsa fast två av sina huvudpersoner i en kyss i princip hela romanen igenom. De kan inte prata, de kan knappt röra sig, men samtidigt händer det förstås en hel del omkring en om man kysser en annan kille på gräsmattan framför skolan (och live-streamat på nätet) i minst 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder.

Det är en helt underbar idé. Den begränsade kommunikationen och rörelseförmågan och naturligtvis den extrema situationen gör varje detalj, inte minst fysisk, så viktig. Alla små sätt man kommunicerar ordlöst på, läser av varandra. Alla tankar och känslor som passerar.

Nu är inte titelkaraktärerna Craig och Harry de enda huvudpersonerna i Two boys kissing (även om de är mina favoriter). Här finns också Avery och Ryan, som precis träffats, Peter och Neil, som varit tillsammans länge, Tariq, vännen som blev misshandlad, och Cooper, en kille som blir utslängd hemifrån när han pappa råkar läsa några öppna chattar på hans dator.

Två händelser nämner David Levithan i sitt efterord som romanens inspirationskällor. Den ena är collagestudenterna Matty Daley och Bobby Canciello som den 18 september 2010 satte nytt rekord för världens längsta kyss. Den andra inträffade bara fyra dagar senare, när en annan student, Tyler Clementi, tog sitt liv genom att kasta sig ut från George Washington-bron. En ljusnande framtid och hopplöshetens mörker, fyra dagar ifrån varandra.

Mörker och ljus samsas i Two boys kissing och vävs samman av ytterligare en väldigt speciell karaktär, ett kollektiv. Romanen berättas som av en kör i en gammal grekisk tragedi, ett ”vi”. Det är ett vi som består av de homosexuella män som gått före Harry och Craig, Avery och Ryan, Tariq och Cooper, av unga män som älskat och dansat, förälskat sig och förtryckts, legat och avlidit.

If you are a teenager now, it is unlikely that you knew us well. We are your shadow uncles, your angel godfathers, your mother’s or your grandmother’s best friend from collage, the author of that book you found in the gay section of the library. We are characters in a Tony Kushner play, or names on a quilt that rarely gets taken out anymore. We are the ghosts of the remaining older generation. You know some of our songs.
We do not want to haunt you too somberly. We don’t want our legacy to be gravitas. You wouldn’t want to live your life like that, and you wouldn’t want to be remembered like that, either. Your mistake would be to find our commonality in our dying. The living part mattered more.
We taught you how to dance.

Med Two boys kissing skriver Levithan modern gayhistoria, inte helt olikt det Jonas Gardell gör i främst Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Stilistiskt för vi-berättandet kanske tankarna till Julie Otsukas lilla mästerverk Vi kom över havet, en annan kollektiv berättelse om en nedtystad grupp (i det fallet japansk-amerikanska kvinnor som internerades under andra världskriget), men Levithans storvulna patos är definitivt närmast gardellskt. Liksom Gardell behärskar han det storartat.

Two boys kissing länkar nutid med historia och framtid, människors kamp för mänskliga rättigheter med den enskildes handlingsutrymme i vardagen. Och så har den förstås det där levithanska signaturdraget att ställa sin läsare mitt i förälskelsens hela destabiliserande, upplyftande, pirrande tvärdrag.

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Vi möter Nora, storasystern som i ett försök att laga kantstöttheten och trasigheten som uppkom i sin egen barndom gifter sig och skaffar barn i hopp om att kunna skapa den perfekta familjen. Men även om kärleken till barnen är det största hon känt, längtar hon efter något mer än fiskpinnemiddagar och semestrar på Kreta. Vad som inte direkt minskar hennes längtan bort är den äkta maken, Henrik, som hon inte förstår sig på och inte längre vet om hon älskar.

Hedda, mittenbarnet, går på konstfack men målar bara pistoler när hon är där vilket inte är så ofta. Oftast sover hon, dygn i sträck, utan att vara utvilad när hon vaknar. Men även om sömnen inte skänker energi hjälper den henne ändå med ett: att få vila från ångesten. Per som är yngst lever också med ångestproblem men han dämpar krampen i bröstet med droger istället för sömn. Han får ångest av sin begynnande flint som han filmar tvångsmässigt med mobilens kamerafunktion så fort han kommer åt, ångest av sin affärsverksamhet som ”massör” där både droger och prostitution ingår i priset, ångest av att tänka på sitt ex som han slarvat bort i stesolid-, spliff- och sexdimman, ångest av framtiden och ångest av barndomen.

Dessa tre protagonister förhåller sig till och försöker värja sig mot den kvarvarande men frånvarande pappan, Göran, och bortgångna mamman Anita vars död ingen av de tre ännu riktigt kommit över. Det är genom dialog med barndomen och de båda föräldrarna, främst Göran, som romanen vecklar ut sig. På så vis kartlägger romanen simultant nutid och dåtid, orsak och konsekvens, i bruten kronologi som kastar läsaren fram och tillbaka genom tiden så att sambanden mellan barndom och sorgligt desperat samtid blir tydligt framhävda.

Vad som gör detta till en historia som skiljer sig från andra arbetarklasskildringar är det element av mystik som finns invävt i romanen, både genom Heddas reflektion kring sin barndom och Göran, och det faktum att Göran under mystiska omständigheter försvinner till Transsylvanien i handlingens början och sedan är lika närvarande i sin frånvaro som den bortgångna modern Anita. Särskilt det övernaturliga, eller möjligen bara starkt psykologiserade, elementet som filtreras fram genom Hedda fascinerar mig särskilt, och påminner något om Niemis berättarteknik i Populärmusik från Vittula, eller möjligen Gardells språk i sina tidiga romaner.

Det är också i skildringen av dessa skrämmande element, som Pers nattskräck under vilken han hävdar sig se en man stå vid fotändan av sin säng, eller Görans transliknande tillstånd i fåtöljen vid stereon med hörlurarna över öronen men själva ljudanläggningen avstängd, som Sveland briljerar i sitt berättande. Här är handlingen övertygande i sin tvetydighet, texten fungerar som en utmärkt förmedlare av dubbelheten, det realistiska och det otroliga.

Men förutom dessa inslag är romanens tekniska aspekter inte helt imponerande. På några få ställen brister berättandet logiskt (hur kan man till exempel se köksgardiner innanför fönsterrutan om persiennerna är nerdragna?). Ibland är det de olika berättarrösterna som inte riktigt upplevs som självklara, främst när det är huvudpersonerna som barn som skildras, där språkanpassningen inte är suverän utan en vuxen berättare hörs genom texten, trots att den försöker göra barnet till fokalisator.

Det är en roman som är läsvärd på grund av den sorgliga handlingen som verkligen berör och på grund av mystiken som särskiljer den från andra skildringar i samma genre, men de berättartekniska och stilistiska aspekterna lämnar kanske den mer formässigt intresserade läsaren oengagerad.

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’
• En våldsam mor
• Slarvigt skrivet om viktigt ämne
• Jakten på en spädbarnmisshandlare

Jag skrattade gott. 10 minuter senare låg nyheten uppe på flera tidningar, som ropade ut att Murakami nu tagit tillbaka favoritskapet från Aleksijevitj.

Speciellt kul är det ju eftersom DN samma dag körde en smått lysande artikel av Axel Björklund som lyfter fram det alla egentligen vet: att Nobeloddsen är baserade på en lista som brainstormades fram för 10 år sedan, att de är fullständigt godtyckliga, och att så få spelar på Nobelpriset att en enda insats på 200 kronor kan förvandla en outsider till favorit. Kort sagt, att Nobeloddsen är ungefär lika pålitliga, och har lika mycket jobb bakom sig, som horoskopen. Samma dag lägger DN förstås också upp en ”unik kartläggning” där man kan följa hur oddsen på ”favoriterna” rör sig i takt med att bookmakers som inte läser böcker ändrar oddsen i takt med att journalister skriver om att bookmakers ändrar oddsen. Tänk vad man kan göra med modern teknik!

Dagen efter att Nobelpriset går till Alice Munro spelar Sverige VM-kval i fotboll mot Österrike. Sportsidorna har i flera dagar diskuterat spelarnas dagsform, huruvida Rasmus Elm eller Kim Källström ska starta på mittfältet och vad deras respektive styrkor är, startuppställningar, taktik, tänkbara resultat och deras betydelse för lagets chans till avancemang, exakt hur många meter Zlatan kan gå på vatten, etc. Och när matchen sedan väl börjar, så – herregud, vilken grej – följer de faktiskt vad som händer, berättar insatt vem som gör vad och varför, hur lagets taktik (och för all del också oddsen, som flimrar förbi lite bortglömda i nedre kanten av rutan) ändras i takt med det som faktiskt händer på plan och i tabellen, i stället för att bara rapa upp en lista slumpmässigt utvalda namn på fotbollsspelare fram tills slutsignalen tillkännager vinnaren.

Och jag undrar – finns det inte plats för en sportjournalistik som tar sitt ämne på lika stort allvar som kulturjournalistiken? Därför har jag nu en efterlysning att gå ut med. Eftersom detta är en bokblogg finns det en god chans att du som läser detta inte bryr dig ett dugg om fotboll, och det är just dig jag söker! Vi ska sätta oss och ta fram en lista över fotbollslag och dito spelare inför VM, sätta odds på vilka vi har som favoriter att vinna, bli bästa målskytt, och … jag vet inte, bästa offside eller något. Om det enda namn du kommer på är Nacka Skoglund gör det inget, bettingfirmorna hade Chinua Achebe som Nobelkandidat långt in i september. Lagom till VM kommer vi sedan att isolera oss från omvärlden och börja skicka ut uppdateringar på oddsen i takt med att vi själva ändrar dem. Jag inser att det senare blir den svåra biten, eftersom sport till skillnad från litteratur ju är toppnyheter överallt 365 dagar om året blir det svårt att hålla rätt nivå av okunnigh- f’låt, opartiskhet. Men om vi inte slår det här slaget nu finns risken (de exakta oddsen är 3 mot 1, bestämde jag precis) att sportjournalisternas skamlösa intresse för sitt ämne smittar av sig på landets kulturredaktioner, och att nästa år kan journalisterna inte längre klippåklistra rakt från bettingfirmornas senaste utskick utan måste skriva om vad de olika gissningarna till Nobelkandidater faktiskt skriver om, varför de tror att just den eller den författaren kunde komma ifråga, var litteraturen står år 2014, vad som händer med läsandet i världen, hur många författare som tystas i sina hemländer, poängen med att tänka efter innan man för vidare information som kanske är helt irrelevant, vafan Nobel egentligen menade med ”det utmärktaste i idealisk riktning”, och varför vi ska bry oss … som om litteratur faktiskt betydde någonting annat än en chans att vinna en hundralapp. Är det verkligen en värld vi vill leva i?

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Livet i små scener
• Nobelpriset i litteratur 2015
• Politik och litteraturkritik

Ändå är det inte det som berör mig mest med den. Det gör istället det övergrepp som beskrivs i efterordet. När Kohout mot alla odds hade överlevt lägren och kom tillbaka till hemstaden Wien visste alla varför han suttit fängslad och många tog avstånd. Hans pappa hade tagit livet av sig på grund av det. Och medan män som arbetat som SS-vakter i lägren kunde tillgodoräkna sig det och få pension var Kohout inte berättigad till någon ersättning alls. Homosexualitet var fortfarande ett brott i Österrike, och var så fram till 1971. Först 2005 tilläts homosexuella ansöka om skadestånd för sin tid i koncentrationsläger. Då fanns förstås ingen kvar i livet som kunde söka.

Det övergreppet är så mycket mer drabbande därför att det är oändligt bekvämt att tänka sig nazitiden som en ond parantes i Europas historia. Ett undantag. Josef Kohouts berättelse säger oss att det inte var det. Snarare ett större sammanhang drivet till sin spets.

Sammanhanget fanns som bekant också i Sverige. Jonas Gardell har skrivit om förslagen att internera aids-sjuka homosexuella i 1980-talets Sverige. Eva F Dahlgren återvänder till Rasbiologiska institutet i sin senaste bok, Fallna kvinnor.

Hon hittar dem i de ökända fotoalbumen, de ”undermåliga” kropparna noggrant dokumenterade nakna i halvbild, helbild, bakifrån, framifrån, i profil. Kvinnor dömda enligt lösdriverilagen, det vill säga nästan alltid prostituerade, och internerade på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Det är en ond cirkel. De fängslas om de inte har ett hederligt arbete. De kan knappast få arbete eftersom de varit fängslade, och de flesta återvänder till anstalten gång på gång.

De klassificeras, enligt vetenskap som för en nutida läsare verkar fullkomligt godtycklig. Debatten vetter mot steriliseringsivern. Fast många av kvinnorna har ju redan barn. ”Oäkta” barn. Är oäkta själva, förresten. Också prostitution anses ärftligt. Sociala faktorer? Äsch. De anses ärftliga de också. Ändå skuldbelägger man. Varför skärper de sig inte bara?

Allt det här borde kännas länge sedan. Det gör det långt ifrån alltid.

Similar Posts:

• Vem är egentligen pervers?
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• Ett försök till att få omvärlden att förstå
• Till minne av de som försvann

”Tillsammans med de judiska fångarna befann sig de homosexuella underst i lägerhierarkin, långt nedanför politiska och kriminella fångar”, skriver Kurt Krickler i efterordet till Männen med rosa triangel. ”Det förklarar varför de homosexuella männens överlevnadsfrekvens var bland de lägsta i lägren.”

Österrikaren Josef Kohout är en av dem som ändå överlevde. Han berättade sin historia för Hans Neumann, som skrev ner den, och det blev Männen med rosa triangel, utgiven under pseudonymen Heinz Heger första gången 1972. Varför under pseudonym? ”Homosexuella handlingar” var straffbara i Österrike ända fram till 1971.

På något sätt är det nästan det mest drabbande med Kohouts öde. Det låter säkert cyniskt, men för oss som vuxit upp med 1990-talets Förintelsekampanjer har nazisternas grymheter nästan blivit som en del av möblemanget. Visst finns det skildringar som bryter igenom, som verkligen tvingar oss att se vad som hände och kanske också dra paralleller till saker som händer idag. Och visst borde man, som Jonas Gardells känsloladdade förord här, sjuda över av ”Aldrig mer!” och ”Vi får aldrig glömma!” Ganska ofta står de ändå bara där i något hörn, de här obegripliga grymheterna. Vi har på något obehagligt sätt vant oss.

Men Kohouts berättelse slutar inte med befrielsen från lägret (eller jo, det gör den, men Kricklers efterord fyller på). Han kom tillbaka till Wien, efter sex ofattbara år i läger – och homosexualitet var fortfarande olagligt. Alla grannar och bekanta visste vad han suttit fängslad för och de flesta tog avstånd. Hans pappa stod inte ut med det, utan hade tagit livet av sig. Och medan SS-vakter kunde tillgodoräkna sig tjänstetiden i lägren och få pension fick Kohout vare sig det eller någon annan ersättning. Det han suttit fängslad för räknades ju fortfarande som brott.

Först 1992 fick Kohout faktiskt ut sin pension. Det var inte mer än att han kunde leva på den istället för bidrag, men i alla fall en upprättelse, och han blev en symbol för den kampen. 2005 beslutade Österrike att göra det möjligt även för homosexuella att ansöka om skadestånd för sin tid i koncentrationsläger. Då var förstås alla berörda redan döda.

Männen med rosa triangel är en rak, chosefri skildring av Kohouts sex åren i läger, av arbetsläger där arbetet snarast utgör ett utdraget mördande, och där godtyckliga, bestialiska bestraffningar präglar allt. Det är en skildring av så uttänkta grymheter, ibland utförda med så stor förtjusning och inte sällan också med en klart sexuell underton – eller vad ska man kalla lägerchefen som står med handen i byxfickan och uppenbarligen runkar till fångar som blir halvt ihjälpiskade? – och av en överlevnad helt beroende av sexuella tjänster, som ger extra matransoner, lättare arbetsuppgifter, åt just den överhet som ska bestraffa de depraverade.

Ofta är det kapos, chefer utsedda bland fångarna (de politiska eller kriminella, vill säga) som satt detta att ha ”älskare” i system. ”Men det var ju enligt deras åsikt – och gemene mans – bara ett substitut och ingen böghistoria.” Inför detta hyckleri kan man nästan ana en vass, mycket mörk humor:

Men jag mådde så illa att jag ville kräkas. Jag var alldeles utlämnad åt dem i mitt eländiga tillstånd. Det var helt främmande för dem att även homosexuellas lust har att göra med känslor och mänsklig kontakt. Och det spelade heller ingen roll eftersom det viktiga bara var deras egen njutning. Under tiden talade de om mig och andra ”fjollor” i obscena och föraktfulla ordalag. Men själva var de minsann inga fjollor, utan helt normala män, trots att de just hade tvingat mig att suga av dem. Den normala världen var inte lätt att förstå sig på!

Båda citaten ovan kommer förresten från händelser innan berättaren ens kommit fram till lägret (först Sachsenhausen och senare Flossenbürg). Övergreppen går som en röd tråd genom Kohouts hela berättelse. Att tvinga fångarna med rosa trianglar till lägerbordellen, där de kvinnliga prostituerade helt sonika hämtats från andra fångläger, så att de ska inse ”det andra könets fröjder” och ”botas”, måste förstås räknas dit.

Den där blaserade generationen som jag skrivit in mig själv i, vi vill ju ändå gärna föreställa oss att alla förfärligt som skedde under nazismen också tog slut i och med dess nederlag. Männen med rosa triangel är inte minst en viktig påminnelse om att så inte alls var fallet.

Similar Posts:

• De utsorterade
• Auschwitz och den stora kärleken
• Homohistoria med skygglappar
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Förintelsens fasor bevittnade