Ja, det är ju svårt att inte fastna redan där. St Mary’s är inte vilken historieinstitution som helst. Det är en institution där historikerna har möjlighet att faktiskt resa i tiden.

För en historiker är konceptet såklart svåremotståndligt. Så också för Max, Madeleine Maxwell, en hyggligt framgångsrik men mycket ensam och rotlös historiker, som plötsligt föreslås till en aspirantplats på St Mary’s av en gammal mentor.

Platsen hon hamnar på är en tämligen sluten värld, där de anställda också bor och lever sina liv, med allt vad det innebär av kärlekshistorier, maktkamper och intriger. På institutet finns inte bara forskare, utan också tekniker, kostymörer och säkerhetsfolk. I en stor hangar finns kapslarna med vilka man färdas i tiden för att själva söka svaren på historiens alla gåtor, och så småningom blir det Max tur att ta sitt första ”språng”.

Vän av ordning har kanske redan indignerat utropat ”Fast hallå! Vad har historiker och flygödlor med varandra att göra?” Historiker håller sig ju vanligtvis till tidsperioder som efterlämnat skriftliga källor, vilket innebär att de missar kritaperioden med sådär 60 miljoner år. Så icke på St Mary’s.

Jag får hålla hårt i författarens koncisa förord:

Jag har hittat på alltihop.
Historiker och fysiker – snälla ni, låt bli att hoppa på mig på gatan.

Så visst, även om jag personligen hellre hade skickat paleontologer, geologer och botaniker till kritaperioden, så skickar St Mary’s alltså historiker. Spännande för dem, ändå.

Då har jag mer problem med att tidsresorna är hemliga, och samtidigt tillför forskningen ovedersägliga resultat – hur går det till? Varför skulle någon acceptera som sanningar saker som helt saknar kända belägg? Där går det inte alls ihop.

Om du gillar den här serien – för en serie är det, på hela tio romaner och en mängd noveller – så himlar du säkert ordentligt med ögonen vid det här laget. Recensenten fattar ju inte alls grejen. Det här är äventyr! Det här är underhållning! Fast det faktum att mina invändningar dessutom får mig att känna mig tråkig gör mig ju inte vänligare inställd heller.

Tiden väntar inte på någon är en knasig, påtagligt brittisk historia (tänk Jasper Fforde och den brittiska fantasy-traditionen) om en excentrisk institution som följer helt egna regler. Den bjuder på gott om äventyr, även om den är en smula segstartad, och på tvära kast mellan internatskolehyss, fascinerande förflutenhet och en del ordentligt mörka inslag också.

Jag är kluven. Ja, jag har invändningar. Jag har frågor. Men när Max och hennes kollegor äntligen sätter foten på så att säga historisk mark, och det förflutna får liv framför ögonen på dem, då är jag också fascinerad och ohjälpligt indragen. Tänk ändå. Att kunna uppleva det förflutna på riktigt.

Så fast jag är beredd att lägga ifrån mig den här romanen utan att läsa färdigt den ganska många gånger, så är nog chansen rätt stor att jag ändå kommer att plocka upp nästa del i Jodi Taylors Chronicles of St Mary’s. Vart ska den ta vägen, den här kampen om den lynniga, spännande, farliga och eftertraktade historien?

Similar Posts:

• Noir i grälla färger
• Identitetsbyten utan frihet
• Under the dark
• Kulturhistoriskt småintressant
• En annan historia

Nej, det är inte Dan Brown som har bestämt sig för att skriva om Roberta Langdon, det är Jennifer Lee Carrell som har adopterat Browns dramaturgiska modell och hittat på en egen akademisk superhjälte – Kate Stanley. Kate är dock, som nämnt, Shakespeare-forskare och handlingen i Lee Carrells bok kretsar kring två av de stora mysterierna kring Shakespeare – mysteriet med de försvunna manuskripten (i det här fallet ”Cardenio”) och frågan om Shakespeares identitet – var det verkligen mannen från Startford-upon-Avon som skrev det alla dramerna, eller vad det någon annan?

Cecilia Schwartz nämner i en artikel på DNbok att en italiensk litteratursociolog sagt till henne att det i Italien numera ges ut så mycket böcker att recensenterna inte har tid för sågningar. I och med att bokfloden blir större och större finns det varken tid eller plats att ägna åt dåliga böcker. Situationen i Sverige är inte lika extrem, men det finns påfallande likheter. Varför, kan man då fråga sig, väljer jag att läsa den här boken? Jo, vi människor som läser mycket kan tendera att bli lite … skitnödiga av oss. Så inte ens när jag vill ha ren och skär underhållning, en äventyrssaga att fly vardagen med, har jag så pass mycket självdistans att jag plockar upp en vanlig deckare. Nej, det ska istället vara någon form av semiintellektuell bok med pusseldeckarambitioner där oxfordianer, baconianer och stratfordianer har ersatt onda grannar på den engelska landsbygden/emotionellt störda ungdomar från slummen/rika företagsmän med familjehemligheter att skydda.

Intrigen i Lee Carrells roman är naturligtvis väldigt spännande – vem var egentligen Shakespeare? Finns några av de förlorade pjäserna kvar idag – gömda någonstans? Och författarens researcharbete är imponerande! Många av de historiska fakta Lee Carrell nämner i boken är (till skillnad från i Dan Browns böcker) faktiska fakta. Hennes förmåga att väva ihop dessa fakta med fiktion är beundransvärd. Dessutom är det faktum att hon i efterordet berättar exakt vad som är sant och på vilket ställen som hon töjt på sanningen är värt en eloge. Olyckligtvis för författaren är detta inte nog. Man måste kunna skriva på ett sätt som rycker med läsaren också, och det lyckas Lee Carrell inte med.

USA Today beskrev hennes facklitterära debut genom att säga att den var skriven ”in a compelling, almost novelistic voice”, alltså att den var skriven med en romanförfattares röst. Tyvärr måste jag säga att hennes skönlitterära debut är skriven med en gnutta av den torra akademikerns röst. Naturligtvis måste man vara realistisk och inte ställa allt för höga krav på den här typen av böcker – de är vad de är och det är utifrån detta som man ska bedöma dem. Men Shakespeares hemlighet saknar drivet och glöden som hade gjort den till en fullfjädrad äventyrsroman. Nej, vill man ha mysterier av litterär art som varken saknar driv eller glöd så rekommenderar jag att man istället letar upp någonting av Jasper Fforde.

Similar Posts:

• Vem var Shakespeare?
• Shakespeare 400 år
• Shakespeare intoxicated
• Går det att såga Shakespeare?
• Sälja Shakespeare

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul…) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux O-zonen, och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). Orkanpartyt kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från Gentlemen – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå… Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

Similar Posts:

• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Gud är död – här är hans barn

Jag hoppas att du mår bra. Jag skriver för att berätta att jag nu äntligen fått reda på vad som hänt dig under det här året, eftersom jag läst boken. Jag måste säga att den var mycket spännande, även om den var litet väl lång. Visst var det roligt att läsa om din farbrors uppfinningar, men man kunde gott ha strukit en del miljöbeskrivningar. Det var ju ändå själva bovjakten som var intressant?

Tänka sig att du varit med om så mycket medan jag bara suttit här och tittat på TV! Man kunde ju tycka att det vore nog med att de stal manuskriptet till den där Dickens-romanen men att sen dessutom kidnappa litterära personer och stänga in folk i böcker! Och så den där avskyvärde Acheron Hades! Han verkar vara en riktig ärkeskurk. Ännu ondare än de skriver i tidningarna. Det är nästan så att man undrar om sådan ondska kan finnas. För att inte tala om alla underliga förmågor han har. Men du kan väl i alla fall hålla med om att ditt namn inte är mycket att klaga över när man jämför med honom? Föräldrar som döper sina barn till Acheron och Styx???

Jag tyckte mycket om biten med Spike förresten! Den kunde gott ha varit litet längre. Tänka sig att SO har en avdelning också för vampyrjägare! Det är ju så mycket man inte vet om deras olika verksamheter. Jag misstänker dock att de censurerat en del för jag kan inte säga att jag känner mig så mycket klokare efter att ha läst boken. Men jag tycker nog att du ska hålla dig till litteraturroteln i framtiden. SO5 – vad var det de höll på med nu igen? Terroristbekämpning? – verkar alldeles för farliga. Och tidväktarna förstår jag mig fortfarande inte på. Apropå det så kom din far på ett kort besök igår. Men han stannade om möjligt ännu kortare än han brukar, de var honom visst på spåren. Jag saknar honom faktiskt ibland. Tänk om man skulle skaffa sig en sällskapsdront! Kan du rekommendera någon modell?

Intressant det här om Shakespeare också. Jag hade besök av en ung man som var Baconian häromdagen, han blev nästan våldsam när jag berättade att jag nu vet vem som egentligen skrev dramerna. Jag undrar vad de nu ska sysselsätta sig med i Marlowe- och De Vere-sällskapen? Jag är rädd att de knappast kommer att sluta vandalisera williamofoner. På det hela taget tycker jag att man tar det här med litteratur litet för allvarligt i det här landet. Jag har inte ens läst Jane Eyre – den lär ju ha haft ett så dåligt slut. Men jag vet ju att du inte skulle hålla med mig – är man specialagent vid litteraturroteln så är man. Och det där med slutet är visst ändrat nu?

Varma hälsningar

Din mamma

PS Polly och Mycroft hälsar. De mår bra båda två, men Mycroft är fortfarande lite svartsjuk på William Wordsworth. Den gamle token! DS

PS2 Du borde hälsa på mer. Du bor ju inte långt härifrån. DS2

PS3 Jag funderar på att måla om sovrummet igen. Din pappa tyckte ju inte alls om den lila färgen som du föreslog. Varför föreslog du den egentligen? DS3

Similar Posts:

• Book ‘em, Dano
• Historiker med tidsmaskiner
• Shakespeare-koden
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Under the dark

Hjältinnan, Thursday Next, är nämligen litterär detektiv – hon löser brott begånga mot och inom skönlitterära verk. Exempel? Hennes första fall var att lösa en kidnappning – Jane Eyre själv hade rövats bort ur Jane Eyre. (I förbifarten råkar hon ändra slutet så att Jane och Rochester får varandra, till allas stora förvirring eftersom Charlotte Brontë i originalet tagit livet av honom.) I den här boken får hon bland annat spåra Theseus minotaur efter att denne flytt ur sin bok och gömt sig i en billig westernhistoria. Hon har nästan utrotat phelstafningswiruset, men aldrig lyckats lösa fallet med vem som stal alla skiljetecken ur sista kapitlet av Joyces Ulysses; tack och lov verkar folk inte sakna dem. Etc.

Det här är fjärde boken i serien, och utspelar sig till skillnad från föregångaren mer i den ”riktiga” världen än inne i andras böcker. (Alltså, en riktig värld där England är en republik, Krimkriget höll på i över hundra år, George Formby är president, det bor neanderthalare i förorten… och har jag nämnt tidsresenärerna?) Kanske är det det som gör att det blir en uppryckning från föregångaren. Fortfarande är det kul för bokslukare att fånga upp alla små nickar, parodier, parafraser och skamlösa stölder ur allt från Beowulf till Barbara Cartland. Att Thursday plockar med sig Hamlet i egen neurotisk person till ”dagens” England, där han prompt råkar i bråk med Bismarck (jag nämnde väl tidsresenärerna?) är ju upplagt för poänger också – speciellt när Hamlet inser att folk ser honom som en velpotta och bestämmer sig för att göra något åt det. Eller kanske inte.

Sen vimlar här förstås av bisarra infall och allmän metahumor. Elitkrocketmatcher! Tidsreseparadoxer! Hundratals klonade Shakespearear! Att läsa Fforde är ofta rent oförfalskat kul, även om han har en tendens att tjata ihjäl vissa skämt. Men han smyger även in ett lite allvarligare tema, när det fall Thursday får att lösa den här gången visar sig leda till högt uppsatta politiker som skrämmer upp väljarna med en förment fiende (i det här fallet Danmark, som ju faktiskt invaderat England, även om det VAR tusen år sen) för att gynna sina egna ekonomiska intressen… ett tema som aldrig känns helt inaktuellt. Det gör att även om Something Rotten kanske inte är fullt så överraskande och udda som de två första böckerna i serien var – Fforde har hittat sin nisch, och trivs lite för bra i den – känns den ändå mer relevant. Trots alla skämt på världslitteraturens bekostnad lånar den til syvende og sidst en stor del av moralen från Fahrenheit 451 – och det så uppenbart att antändningstemperaturen till och med står stämplad på titelbladet. Humor, men utan att glömma att det finns allvar. Vackert så.

Similar Posts:

• Shakespeare-koden
• Tål att läsas om och om igen
• Alla dör i slutet
• Till Torsdag Nesta, specialagent
• Backmans mästerliga översättning

Jag såg, utan säkerhetsåtgärder, den här boken i ögonen, och fastän det var oväntat mycket solljus den veckan jag läste den så hamnade jag helt ”under the dark”. Det kan eventuellt vara bokens vilja som talar, men jag vill hävda att Sunshine av Robin McKinley är en mycket bra vampyrroman.

Ungefär som att Låt den rätte komma in (som den nästan, men inte fullständigt, mäter sig med) särskilt lägger vikt vid inbjudandet av vampyrer, är här vampyrers problem med solljus kärnfrågan. Det kan ses som övertydligt, men är i själva verket oundvikligt, att huvudpersonen kallas Sunshine. Det kallas hon av alla och envar på det familjefik där hon klädd i färgglada kläder förser kvarteret med doftande bakverk. Inledningen är gemytlig och normal, med bara något enstaka nämnande i förbigående av ”others”.

Drabbad av ett plötsligt behov av att vara ensam åker Sunshine en kväll ut till familjens gamla sommarhus. Hon hör aldrig vampyrerna komma; det gör man inte, när de är vampyrer. Men de dödar henne inte omedelbart, som hon fått lära sig i skolan att de alltid gör. De klär henne istället i en röd sidenklänning och tar med henne till en övergiven villa där hon kedjas fast i balsalen. Mitt emot henne på golvet sitter en vampyr. De lämnas ensamma. Vampyren höjer huvudet och tittar på henne…

Jag avstår från att säga mycket mer om vare sig handlingen eller McKinleys variant av vampyrer. Dels för att helt enkelt inte avslöja hur det går, dels för att även romanens presentation av rena fakta om sin värld är spännande i sig och för handlingen framåt.

Denna värld är en helgjuten alternativ verklighet, genomarbetad ända ner i språket. Folk säger ”Oh gods”, ”Carthaginian hell” istället för ”fucking hell”, och använder bl a Kali, Tor och Sparta för kraftuttryck. Dock utreds inte alla aspekter av denna verklighet i detalj och ursprung, vilket bara ger ett positivt intryck: konsten att tråka ut är att berätta allt.

Även vad gäller Sunshine och vampyrerna – som individer och som art – slipper man överförklaring. Inte alla frågor besvaras, vilket kan ses som (1) författarmissar, (X) ett berättartekniskt grepp som vill lämna saker åt de mörkare delarna av läsarens fantasi, eller (2) sparande av trådar till en uppföljare. Jag röstar på X, även om det finns risk att 2 är rätt svar. (En uppföljare vore i och för sig bra ur ren frosseri-synvinkel, men det vore ändå synd just enligt alternativ (X).)

Historien berättas med ett högstämt och vardagligt, sagolikt och realistiskt språk, och med rejält driv. Det är en av de där böckerna man vill läsa hela tiden, men samtidigt läsa långsamt – dels för de snygga scenerna, dels för att den inte ska ta slut.

Sunshine kan kanske bäst beskrivas, om man ska vara sån, som en mix av Buffy, Neil Gaiman – främst American Gods – och Jasper Fforde, med aningar av bl a Joanne Harris, Alice i Underlandet och Dorian Grays porträtt… samt mycket eget. Ett bra brott mot Buffy-tendenserna är att bland vampyrerna finns ingen Angel. Vampyrer är fysiskt och psykiskt avgjort icke-mänskliga. Och livsfarliga. Men… det finns olika sätt att vara vampyr…

Similar Posts:

• Enkel och rak vampyraction
• Osexiga vampyrer
• Ett renodlat mästerverk
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Vampyren och det moderna samhället