En person som kom att bli en av de mest aktiva anhängarna för KFML(r) var Maja Ekelöf, som blev känd för att ha skrivit den storsäljande boken Rapport från en skurhink. Hon vann en romantävling utlyst av förlaget Rabén & Sjögren, där den vann förstapris år 1970. I år 2022 är hon åter aktuell, eftersom Nina van den Brink skrivit en omfattande biografi om henne.

Livet i Karlskoga, där Bofors var största arbetsgivare, hade varit synnerligen slitsamt. Familjen hade lämnats av pappan/maken och Maja Ekelöf som den kvarvarande föräldern hade aldrig haft chansen att utbilda sig till ett yrke. Hon klarade försörjningen tack vare sin kroppsliga uthållighet som omfattade tidningsutdelning på nätterna och korta städuppdrag. Lättnaden infann sig till slut när hon fick en anställning där uppgiften var att städa på biblioteket. Lågavlönat jobb fortfarande, men ändå en viss trygghet att utföra jobbet på samma plats.

I och med vinsten i romantävlingen följde Stockholmsbesök och möten med ansedda personer inom litteraturvärlden. Men redan några veckor efter att hon gett sina första intervjuer förstod Ekelöf att i offentligheten framställdes hennes författargenombrott som en askungesaga. Och hela tiden skulle hon posera med en golvmopp och en skurhink. Det gavs inte utrymme att prata om arbetsvillkoren varken för egen del eller för andra personer som jobbade inom lågavlönade yrken. Där har biografins författare riktat ett intressant ljus: vad är det som gör att redan etablerade personer blir förvånade om en arbetare har bildningsintresse eller synpunkter på vilka politiska frågor som borde stå högst upp på dagordningen?

Den utgivna och storsäljande boken innebar en ekonomisk lättnad i det fortsatta livet. Men Ekelöf glömde aldrig bort varifrån hon kom. Dessutom kände hon stark solidaritet med människor runtom i världen som levde under svåra levnadsförhållanden. Hennes engagemang var stort för befolkningen i Vietnam som flydde USA:s bomber och hon blev en profil i Karlskoga när hon i femtioårsåldern tillsammans med radikala ungdomar delade ut protestblad. Däremot kom hon aldrig nära sin äldsta syster, som också hunnit ge ut en, två romaner. Där tycks en ideologisk klyfta varit alltför stor. I stället byggdes starkare band till andra syskon och väninnor. Och samhörigheten med de egna barnen kunde ingen bryta. Den stod pall för utmaningar under hela deras uppväxt men också när de alla blivit vuxna. Sin närhetslängtan fick hon utlopp för i en innerlig brevväxling med en av 1970-talets mest kända ekonomiska brottslingar Tony Rosendahl. Vänskapen varade några år men efter avklarad fängelsetid bibehöll de inte längre kontakten med varandra.

Författaren Nina van den Brink närmar sig varsamt denna ensamförsörjare av fem barn i tonåren. Ingenstans finner jag att hon syftar till att väcka läsarens sensationslystnad över att en städerska ville författa likt de autodidakter som Ekelöf så starkt beundrade, däribland Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson.

Biografin ger en djuplodande inblick i politiska strider, där diskussionstonen blev allt hårdare. I läsningen kommer det fram hur 1970-talets städyrke värderades (låg status och låg lön – är någon förvånad?) och hur det fysiska arbetet slet på den anställdas kropp. Händelserna som inverkade på det politiska klimatet var terrordåd och mord på politiska aktivister. Nyhetsrapporteringens dynamik kan vi känna igen från idag. Ju mer spektakulärt en händelse skildras, desto större tidningsupplaga (idag antal klick/gilla-tryck på sociala medier).

Källmaterialet som innehåller brevkorrespondens, tidningsartiklar och intervjuer i radio och tv har sannolikt erbjudit en möjligheternas mångfald för van den Brink. Sådant kan vara krävande för dispositionen men kapitlens övergångar är eleganta och prosan är något i särklass. Dessutom förmedlas en samhörighetens känsla som aldrig blir sentimental. Maja Ekelöfs vårdande av vänskapsrelationer och hennes politiskt aktiva liv gör intryck på mig.

Också i van den Brinks närmaste släkt finns kvinnor som försörjt sig som städerskor. De korta personligt hållna styckena beskriver en viktig kompetens att känna stolthet över, men mellan raderna anar jag en sorg över att samhället är långt ifrån att sätta det rätta värdet på yrket. Reflektionerna kring van den Brinks egen klassresa och minnen från uppväxten berättar om osynliga hierarkier där skam blandas med lågmäld frustration.

Slutackordet är omöjligt att bortse från. Här hör jag en ömsint hyllning av kvinnorna i familjen. Det är som om hon vill uppmana läsaren att sjunga med i en fiktiv melodi som innehåller refrängen: Glöm aldrig varifrån du kommer. Låt ingen ta din stolthet ifrån dig.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Tyst i klassen?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Rydén har levt hela sitt liv med litteratur och diskussioner runt detsamma. I boken elaborerar han runt sin litterära resa, vilka författare som påverkat hans liv och hur hans karriär utvecklats.

En känsla av att var ständigt nummer två har följt honom genom livet, han är den andra sonen och tvåan i novelltävlingen. Denna reflektion innehåller dock ingen bitterhet vilket man skulle kunna tro utan upplevelsen för mig som läsare är att det skrivs med glimten i ögat och att det varit ett sätt att lära sig hitta andra vägar framåt i kreativ anda.

Rydén, född 1937, är idag 82 år och det märks på språkstilen. Jag återupptäcker flera ord som jag inte hört på många år vilket är en trevlig upplevelse.

Boken är lika mycket biografi som beskrivning av de svenska arbetarförfattare som hade stora framgångar under 1930-talet och framåt.

Rydén ger sina personliga vinklingar, inblickar och dåtidens reflektioner över bland annat Moa Martinson, Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Vi får även följa med in i dåtidens Svenska Akademien där redan då starka karaktärer tog plats, en del lyhörda anda mindre lyhörda.

Att Per Rydén har varit ett med litteraturen så länge är inspirerande. Hans livsresa beskrivs inte med något större djup men bitvis glimmar det till och jag upplever en något ärrad man som hållit fanan högt trots livets utmaningar. Han har varit den ensamstående pappan som har levt för sina barn och för litteraturen.

Den största behållningen för mig är utan tvekan genomgången av de så kallade arbetarförfattarna. Det här är något av en blind fläck i mitt läsande som jag inte utforskat trots att alla böcker stod i bokhyllan när jag växte upp. Nu blev jag inspirerad att bland annat ta mig an Moa Martinson.

I övrigt är tempot i boken makligt och hela känslan när jag lägger ifrån mig boken efter en sträckläsning är att det var en trevlig stund.

Det här är en berättande bok som inte kräver att du själv tänker. Följ bara med på resan.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• När Moa träffade Harry
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Sonja Åkesson skriver om den belägenhet en ”morsa” befinner sig i. Hon är skyldig till en ”jänta” och tar samtidigt hand om sin systers dotter vars mor hon överlevde. Till detta kommer en galet svartsjuk mansbebis till partner som hon tar fullt ansvar för att inte trigga igång. Föräldrarna är gamla, den ena närmare döden än den andre. De behöver mer eller mindre daglig tillsyn. Lönearbeta måste hon. Språket i novellen är levande, otuktat, regelvidrigt och står i skarp kontrast mot de strama tyglar som styr de övriga tre. Det är roligt och kvickt och i slutändan kan vi nog alla enas om att det är rätt tråkigt att följa skrivregler. Har inte Mirja Unge läst Åkesson från början till slut ska jag äta upp våra samlade recensioner i pappersform.

Per Anders Fogelström har lämnat Stockholm. Vi befinner oss istället i ett landskap som kantas av alptoppar uppå vilken snön vilar året om. En kvinna befinner sig med sin syster på en rekreationsvistelse i frisk luft och med överdådiga vyer i varje väderstreck. Hon är där för att återhämta sig, få perspektiv på livet och komma hem som en annorlunda människa. Hon vet med sig att hon vaggats in i en trygghet som inte är nyttig vare sig för henne eller hennes man. Kvinnan gick från barndomsfamiljens trygga härd direkt in i ett giftermål som likaledes inte krävde något av henne utanför hemmets väggar. Vad fyller jag för funktion? frågar hon sig. Når hon fram till alptoppen de tagit sikte på? Eller – och framförallt – till den alptopp som är en jämbördig relation?

Ivar Lo-Johansson sätter oss vid skolbänken. I ett klassrum håller lantbrukarfackförbundet möte. Deras ordförande är både senil och svagsynt och har antagligen suttit på posten sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan fackförbundsverksamhetstendenser inte var belagda med rapp över både fingrar och rygg. Samhällsutvecklingen har som ni förstår kommit en bit på vägen när en statarpojke iklädd en skinnpaj han inte riktigt fyller ut, faderns storpjäxor på fötterna och med en begynnande snorbroms under näsan kliver in på mötet. Det ena leder till det andra och efter både det ena och andra är han den nya ordföranden. Han hinner även med den hedervärda handlingen att läxa upp den gamle magistern som med slokat öra och vibrerande mark under fötterna tvingas retirera till sin övervåningsboning. Synnerligen tillfredsställande läsning där ingrodda samhällsstrukturer och maktförhållanden ställs på huvudet; där ungdomen reser sig mot det gamla, ruttna.

Kan du din Vilhelm Moberg kommer du inte bli överraskad av hans bidrag. Stilen är omistlig och närvarokänslan som förmedlas är svår att nå upp till. Man förnimmer doften av kaminens rök, känner sjukdomstrycket över bröstet, ser katten som från sitt gömställe lurar på gnagardjuret, hukar sig för det låga taket, förvrider ansiktet vid smaken av vidbränd kaffesump.

Och det har visst retat folk, att hon aldrig bett om fattighjälp. En del människor tycks fordra, att den fattige skall visa sig tiggande och ödmjuk: de har kallat korpralskan stursk och högfärdig, när hon inte varit sådan som de velat.

Hon som inte vill släppa rodret är ”Raskens efterleverska”. I 30 år har hon levt ensam och ämnar så göra tills döden tar henne med sig. Det där med att lägga sig med blottad strupe bara för att man knappt tar sig ur sängen ligger inte riktigt för henne. Även om det framstår som högfärdigt.

Similar Posts:

• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?
• Drömmen, staden, romanen
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Han hade inget barndomshem
att återvända till.
Fadern var inte längre bonde
och han själv var inte bondson.

Han hade blivit en del av staden.
Han var inte ens brevbärare längre.
Det var knappt Adrian visste vem han var.
En arbetslös arbetare, kanske?

Adrian kände sig i alla fall som en arbetare.

Så återberättar Johan Werkmäster historien om Adrian i Ivar Lo-Johanssons klassiker Kungsgatan.

Romanen, först utgiven 1935, är årets Stockholm läser-bok och kom tidigare i år ut på nytt – dels i vanlig pocket, dels i en kortare, lättläst version. Stockholm läser, som beskrivs som stadens största bokcirkel, startades 2002 av Helena Sigander och arrangeras idag av Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek. Här på dagensbok.com har vi läst och diskuterat flera av tidigare års böcker, som En dåres försvarstal och Nortullsligan.

De citerade raderna ur Kungsgatan ovan fångar helt kort den unga landsortsmänniskans längtan och flytt till Staden, den rot- och identitetslöshet den för med sig, liksom bondesamhällets upplösning och urbaniseringen. Adrian har inte längre något att återvända till i sin hemby Humla. Han är ensam i staden som varken tar emot eller stöter bort honom. Han är inte längre bondson, men har är inte heller en del av Stockholm och den skimrande trygghet som en yrkesidentitet och ett stadigt arbete kan innebära.

Kungsgatan som plats blir på många sätt en sinnebild för de många unga människor som befinner sig i samma glapp som Adrian. Idag skulle någon med högerspråk kanske kalla det ”utanförskapet”. Bara det att Martha och Adrian i Ivar Lo-Johanssons roman knappast är ensamma. De är inte heller några undantag som går på tvärs mot det konventionella urbana samhället, tvärtom när de, åtminstone mot bokens slut, en önskan om att få tillhöra det. Adrian och Martha är lika mycket del av ett oförsonligt system som dagens prekariat; som migrantarbetarna, som de timanställda, eller de som tvingas tigga.

Susanna Alakoski skriver i sitt förord till Kungsgatan:

Om Ivar Lo-Johansson levde idag skulle han nog skriva om
alla arbetare med låga löner som utför farliga arbeten.
Men framför allt tror jag att han skulle skriva
om Europas fattigaste, tiggarna.

Så är Kungsgatan en berättelse som i allra högsta grad berör även i samtiden. Förutom arbete och urbanisering, gestaltar den spänningsfält mellan ihållande kärlek och nyfikenhet, kollektiv och individualism, ursprung och utveckling. Därtill var den en av de första romanerna som berättade om prostitution och könssjukdomar på ett osentimentalt sätt.

Att omtolka Ivar Lo-Johanssons bitvis drömskt poetiska prosa till lättläst ter sig inte helt okomplicerat, men Johan Werkmäster lyckas. Texten har blivit rakare, meningarna har förkortats och blivit mer kärnfulla, men har kvar en hel del av originalets stämningar och känslighet. Kungsgatan är fortfarande en lika levande dröm som roman.

Similar Posts:

• Stadens lockelse och hot
• Problem med sanningen
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• Eisensteins pansarkryssare på grund i Hofors
• Poetiska bilder från katastrofens Italien

För jo, långa stycken är det som en sådan det känns; en svart komedi med allvar i botten, men ändå. Självfallet delvis på grund av när den är skriven; 1937 satt nazisterna vid makten och man fick passa sig vad man sade om nutiden. Fallada valde att stanna kvar i Hitlers Tyskland hellre än att gå i exil, och han som några år tidigare slagit igenom med ett varningens finger och nio år senare skulle avsluta sin karriär med en uppgörelse över Hitlerväldet fick nu nöja sig med att skriva satir över den tid nassarna tog på sig berömmet för att ha räddat Tyskland från; det maktlösa, kaotiska, hyperinflaterade tjugotalet, då landet (som ju bara varit ett land i en knapp mansålder) verkade ligga på gränsen till att braka raka vägen tillbaka ner i medeltiden. Så efter att ha spelat bort sina sista pengar gör våra huvudpersoner med den unge (svåröversatte titelkarakären) Wolfgang Pagel i spetsen, raska käcka gossar med gamla officersgrader och ”von” före namnet men inte i bankboken, det man gör i sådana lägen: de lämnar det alltmer kaotiska Berlin med sina illegala spelhålor och horhus, gravida flickvänner, svältande befolkning och fullspäckade fängelseceller (old chum) och flyttar ut på landet, där det åtminstone finns mat och en tydlig befälsstruktur. Har man klarat sig igenom ett världskrig ska man väl klara att sköta ett gods? Hur svårt kan det vara?

OK, fullt så tokroligt blir det kanske inte. Komedin ligger i första hand i (de ibland rätt krystade) situationerna våra huvudpersoner hamnar i och sedan bara gräver sig djupare ner i, och i insikten att världen inte är byggd så som de alltid trott att den är. Allt de tar för givet är lika delar missriktad stolthet och överklasskygglappar – de som aldrig behövt bry sig om något så självklart som pengar har hela tiden varit helt beroende av dem. Alla pratar om vädret ekonomin, men ingen kan göra något åt den. Inflationen, och världspolitiken, är långt bortom en horisont som våra huvudpersoner, hur många åsikter och hur mycket pondus de än svänger sig med, har minsta hum om eller inflytande på; de kan bara försöka anpassa sig. Eller rättare sagt, det är ju just det de inte vet hur de ska göra. Vad betyder stolthet, vad betyder patriotism, vad betyder ett gott namn när dollarn står i flera miljarder mer nu än den gjorde i förmiddags? Vad är det då som säger att den ene är herre och den andre dräng? Vem kan inte bli egoist då – vem kan överleva som egoist då?

… 979 sidor lång är den. Det hade den verkligen inte behövt vara. Fallada har tillräckligt mycket sug i berättandet – språket går rakt på, detaljerna är många, cliffhangrarna står som spön i backen – för att ro hem det, men känslan av att han får betalt per ord är svår att skaka av sig. Samtidigt är orden han använder viktiga, och boken påminner faktiskt en hel del om Ivar Lo-Johanssons samtida och pocketaktuella Kungsgatan i hur frispråkig den är runt sex, droger och könsroller. Visst känns porträtten av kvinnor – för att inte tala om etniska och sexuella minoriteter som skymtar förbi – lite dammiga, inte minst med nazistyret som bakgrund, men de får i alla fall finnas och spela en aktiv roll i boken, till skillnad från… ja. Goebbels sägs ha gillat den, och även om jag kan förstå det vet jag ändå inte om han läste samma bok som jag, för hur mycket romanen än stryker under föraktet mot Versaillesavtalet, den svaga Weimarrepubliken och valutaspekulanterna, är det ändå i de enskilda människornas oändliga dumhet och medkänsla som Fallada hittar räddningen, i den mån den alls finns. I slutändan betyder den starkes rätt inte så mycket som han vill tro.

Schön wär’s.

Similar Posts:

• Ingen natt är svart nog
• Alla dör för sig
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Tills…
• Eisensteins pansarkryssare på grund i Hofors

Hade Emily inte skiljt ut sig från mängden den där novemberdagen hade förstås de flesta av de människor som blev så engagerade i hennes öde, utan att reflektera över det, helt enkelt ätit upp henne.

Av någon anledning är det berättelsen om Emily som mest fastnat hos mig när jag slagit igen sociologi- och psykologiprofessorn Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (och ja, de förrymda korna i Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord hör också till mina litterära favoritdjur). Inte de fullkomligt brutala slakteriscenerna – och sådana finns det gott om – slakteriarbetarna som tar ut sin egen frustration och desperation på djuren, eller det oerhörda fysiska och psykiska lidandet hos grisar och höns instängda under allt annat än normala levnadsbetingelser.

Emilys öde fångar på ett lågmält och lättgripbart sätt vårt oerhört komplexa förhållande till djuren vi äter eller inte äter. Vi smälter när vi leker med en valp eller blickar in i ett par koögon, vi överöser våra barn med mjukisdjur och böcker om förmänskligade djur, och bilder på söta kattungar lär ha besegrat porren som Internets raison d’être. Och trots allt detta, trots en fysik som gör det möjligt för oss att överleva på exceptionellt många olika typer av mathållning, väljer vi en livsstil där vi plågar djur till döds i miljardindustrier.

Förklaringen till detta kallar Joy ”karnism”, köttätande som ideologi. Genom att ge normen, det normala, ett namn synliggör hon det där valet. Hon beskriver karnismen som en våldsideologi och försöker reda ut vad som över huvud taget gör den möjlig, hur vi uppfostras in i föreställningar om vilka djur, i vilka situationer, som är ätbara respektive inte ätbara.

Det är en oerhört intressant och sympatisk ansats, men tonläget är högt. Faktiskt tröttsamt högt. Vart och vartannat kapitel inleds med citat om Förintelsen. Och kanske är det höga tonläget det enda rimliga, fullkomligt motiverat. Det är kanske bara inte det bästa för en konstruktiv diskussion?

Jag kan inte låta bli att tycka att nyanserna drunknar i lavinen av medkänsla och indignation, och jag undrar dessutom om det verkligen är hur mycket grisar går att sympatisera med som avgör om vi har rätt att plåga dem eller inte? Om det gick att vetenskapligt bevisa att ett djur var dumt och osympatiskt (vad nu det innebär), vore djurindustrin då i sin fulla rätt?

Och hur är det med historiska perspektiv? Har köttätande genom hela mänsklighetens historia varit förkastligt, och innebär det i så fall att vi har ett moraliskt ansvar som skiljer oss från, kanske faktiskt gör oss potentiellt mer högstående än, andra djur?

Vad skulle ett idealt totalstopp för köttätande innebära, inte minst för de djur som genom tusentals år utvecklats vid vår sida? Ska de hållas som husdjur? Befriade? Kunna beses på zoo som i det närmaste utrotade? Eller skulle vi fortfarande kunna hålla exempelvis kor för mjölken eller får för ullen, bara under betydligt mänskligare villkor?

Joys bok lämnar mig med betydligt fler frågor än svar, och kanske är det gott så. Måste det inte vara just valsituationen som gör oss så ansvariga?

Similar Posts:

• Människan har en defekt
• Sakligt och otäckt om döden på slakteriet
• Kära gris, kan du någonsin förlåta oss?
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Djurens känsloliv

Självklart finns det arbetare, och således arbetarlitteratur, 2014. Det känns ignorant att inte ha funderat särskilt över det förut. Det är lika viktigt att diskutera livs- och yrkesvillkor idag som på 1920-talet, även om vårt samhälle ser delvis eller helt annorlunda ut. Ofta klappar vi oss själva på axeln och tänker: ”Ja, vi har ju det så mycket bättre nu för tiden.”. Som om vi som lever nu är mycket smartare, mer utvecklade än de som levde för bara 100 år sedan. Visst, vi har fackverksamhet och skyddsnät och granskande journalistik och öppen demokrati… men vi kan lika lätt ta ett steg tillbaka i tiden inom ett område som att vi går två steg framåt inom ett annat. Därför måste vi alltid lyssna till rösterna från industrierna, rösterna från äldrevårdsomsorgen och rapporterna från skurhinkarna.

I antologin finner läsaren allt från noveller, verser och dagboksanteckningar till scenmanus, poesi och tecknade serier. Hela 35 personer från hela Sverige bidrar med varsin röst. Antologin utgör en blandning av erfarna och erkända författare samt flera nya namn att lägga på minnet. Den yngsta författaren är född 1984 och den äldsta 1925 – ett åldersspann på hela 59 år – alla med olika typer av bakgrund och erfarenheter. Det enda jag har att invända mot urvalet skulle vara det att det är väldigt få utrikesfödda representerade.

Antologins omslag är intressant i sig. Ellen Ekman (vars serier vi annars läser varje dag i Metro) har, med sin karakteristiska stil, målat en kvinna med sex armar – varje arm är upptagen med en egen uppgift. Undertiteln till Det arbetande folket har lånat Moderaternas typsnitt i ordet ”nya”, men istället för Nya Moderaternas (”det nya arbetarpartiet”) blå färg, är Nya Föreningen Arbetarskrivares ”nya” skrivit i rött… Själva titeln på antologin är även en hänvisning till Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket (1994).

Carola Ankarborg ger en realistisk bild av kvällspasset på ett vårdhem i Redan innan middagen. Hon beskriver underbemanningen och den stress det innebär att arbeta under väldigt tajt schema. Hur personalen tvingas att nästintill bli robotar fast det är människor de arbetar med. Som ett mantra upprepas alla de förordningar som den arbetande ska ta hänsyn till: ”tänk på nattpersonalen”, ”inget onödigt spring i trappan” eller ”inga tvättravar i tvättstugan”.

Ibland talar vi om hur dåligt äldre och sjuka har det på vårdinrättningar, det händer också att vi talar om hur stressade de vårdanställda är på arbetet. Ankarborg gör de anställda synliga, för det är inte bara stressen som gör de anställda och dem de vårdar illa:  för att hinna ta hand om alla på en avdelning, måste de bli så effektiva att de inte hinner vara medmänniskor.

Det medmänskliga är något Jesper Lundby beskriver med en fantastisk värme i Att leva är att jobba, men att jobba är inte att leva. Lundby visar hur de medicinska rutinerna tar överhanden och hur stressen får dig att glömma vilken spruta i mängden du givit, men han beskriver också önskan om att få ge människorna han jobbar med vackra upplevelser som sång, en skogspromenad eller att jobbet också ska innebära att:

…smula sönder ett blad, eller hålla upp en blomma, så att din blinda och nästan helkroppsförlamade brukare kan känna lukten. Att dricka kaffe med mjölk under en björk, så att hon kan höra vinden rassla i löven.

Towe Falk beskriver i sin novell Förhandling ett lager där de tunga och stressiga ackorden medför en mängd arbetsskador för de anställda. Under tiden som strejkförhandlingarna pågår fortsätter de anställdas liv, de satsar pengar på Solvalla och V75, de pratar på Facebook om hur man ska förhålla sig till det hela. Man kan inte alltid leva på barrikaderna, och även om en strejk ser bra ut på pappret så är det ingenting människor på ett företag nödvändigtvis vill gå igenom. Dessutom beskriver Falk de motstridiga tankarna om strejken: det kommer inte hjälpa dem – slagordet ”lönsamhet framför allt” är för stark. Lönsamheten bryr sig inte ju om de anställda och ännu en person blir sjukskriven efter att ha skadat sig i yrket.

Sammantaget stämmer dessa 35 röster upp i ett samstämmigt rop som ekar över hela Sverige. Beskrivningen av hur arbetsmarknaden ser ut idag, och realistiska berättelser från de som utför arbetet är alltid viktigt för litteraturen och inte minst för politiken. Det kommer inte finnas en enda tidpunkt i vår nuvarande och framtida historia då dessa livsberättelser blir ointressanta eller utan värde. Vi har format vårt samhälle, och såhär ser vårdsängarna – som vi nu ska ligga i – ut. Det är inte samma samhälle som Ivar Lo och Moa beskrev, men nog skulle de vara stolta över sina efterträdare.

Similar Posts:

• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”

Kristian Lundberg cirkulerar detta ämne i Det här är inte mitt land. Boken bygger delvis på artiklar och reportage som tidigare publicerats i dags- och kvällstidningar och som nu omarbetats, och dels på nyskrivna texter. Författaren blandar medvetet formerna; reportagets fakta och beskrivningar lindas in i ett poetiskt och rytmiskt språk, och Lundberg skriver fram sin historia om Sverige även med hjälp av sin självbiografiska berättelse. Utifrån den självupplevda fattigdomen, moderns psykiska sjukdom, ungdomsåren i Malmö, och tiden som anställd inom ett bemanningsföretag (som ledde honom till att skriva Yarden).

Just den cirkulära rörelsen är utmärkande för Lundbergs skrivande, och själv formulerar han den här samlingen texter som rörelser i ett kalejdoskop. Det är inte linjärt – det berättas och berättas om, det beskrivs ur ett perspektiv och sedan ur ett annat. ”Vi tar det igen.” En mängd iakttagelser och vittnesbörd vävs samman, och fram träder en bild av ett samhälle som pö om pö slutat att bry sig om en viss grupp människor – de fattiga, de sjuka. De med muslimsk-klingande namn, de som bor i fel stadsdel, de som saknar papper. De som inte protesterar. De som inte har en röst i samhällsdebatten. De av omständigheterna tystade.

Texterna närmast vrålar av nödvändighet – det här måste berättas! De här människorna måste bli hörda! Lundberg skildrar deras desperation genom sin egen, omsorgsfullt poetiskt formulerad. För här finns en obändig tro på skönlitteraturens kraft att förändra genom vittnesskildringar. Lundberg efterlyser, med rätta, en arbetarlitteratur som blir lyssnad på. En litteratur som likt Ivar Lo-Johanssons inte bara lyfter fram människors verkliga villkor, utan som även leder till att dessa problematiseras på en politisk nivå.

För något har hänt med sättet på vilket vi besvarar frågan: ska jag ta hand om min broder? Det som tidigare varit ett självklart ”ja” har naggats i kanterna av en massa undantag. Ja, men inte om det inkräktar på dina privilegier. Ja, men inte om du inte behöver veta om att han finns. Och här åter kopplingen till litteraturen, till vems berättelse som får ta plats.

Vi uppfinner en ny värld genom språket, inte genom handling. Återigen detta enkla faktum. Den som äger berättelsen äger också verkligheten, blir den som definierar gränserna. Vi städar, steriliserar, sorterar, vi bestämmer ålder, hemvist och grad av utsatthet och så i ett enda slag har en människa förvandlats till en enhet på ett Excelark.

Likt Nina Björk som i sin kapitalismkritiska Lyckliga i alla sina dagar visar hur språket tagits som gisslan av marknadsekonomins logik, menar Lundberg att makthavarnas språkbruk döljer och förvanskar verkligheten. Som exempel tar han ordet valfrihet. För vad är det som döljs i det ordet? Jo, till exempel att denna valfrihet sällan innefattar alla. Och att de som faktiskt har valfrihet därmed har det på någon annans bekostnad. ”Jag har aldrig varit med om att välja fram skolbibliotek utan bibliotekarier, inte heller att lägga ner biblioteksfilialer.” Och ordet fattigdom kontra begreppet ”relativ fattigdom”. På vilket sätt stärker det den som inte har råd att skicka sitt barn på skolresa, åka på semester eller köpa nya skor när de gamla går sönder att de inte är fattiga ”på riktigt” utan bara relativt? Eller när Anders Borg uttalar sig positivt om landets ekonomiska utveckling, även om det är besvärande att de med allra lägst inkomster halkar efter.

Besvärande? En förkylning är besvärande. Fattigdom är förnedrande. Detta ständiga nyspråk som förändrar – inte verkligheten – men vår upplevelse av den. Besvärande? Att fattiga i Sverige blir fattigare? Att det finns en hunger som äter oss?

Kristian Lundberg har en alldeles egen rytm och ett engagemang som inte kan tiga stilla. Han ger röst åt dem som inte tillåts tala. För den som läst mycket av honom kan Det här är inte mitt land upplevas som upprepande då texterna dels publicerats tidigare och dels kretsar kring samma tematik som hans senaste romaner Yarden och Och allt ska vara kärlek. Samtidigt tar den på ett annat sätt ett helhetsgrepp och försöker förklara från så många håll som möjligt, just kalejdoskopiskt. Lundberg kallar boken en anklagelseskrift, och med gott fog behöver vi alla sannerligen ställas till svars. Vill vi verkligen att detta ska vara vårt land?

Similar Posts:

• Efter Yarden
• Drömmen, staden, romanen
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Dikt som måste skrivas
• Klassamhället 2014

Hur kan vi hjälpa, vad kan vi bistå med, frågade man sig på en reklambyrå i Reggio Emilia. Man beslöt sig för att låta fotografen Anders Petersen göra en poetisk berättelse om människorna i det jordbävningsdrabbade området. Boken börjar med ett citat från fotografen:

I never been here

I`ve never met this people

I´ve never been driving into a milk bottle

like we were when it was fog.

Kanske hans bildspråk med ålderns rätt blivit mer avskalat, förenklat. På samma sätt som när man läste Ivar Lo-Johanssons senare romaner. Han hade ett enkelt, alldagligt språk, men ett som ändå var oerhört rikt på undertoner och känslor.

Blad de fyrtiotre bilderna finns inte många som visar katastrofens verkningar. Det är de nära ögonblicken, kontakten med människorna som intresserar Petersen. Det som slår mig när jag betraktar bilderna är vilket konsekvent bildspråk han använder. Någon bild påminner om en bild ur Ingen har sett allt, en påminner om en ur Sete, en är som tagen ur Venedigboken och där är ju hunden från Romaboken. Eller, dom är inte lika men dom fångar samma stämning.

Inte så att det på något sätt blir ointressant, det är på något sätt fullt ös in i dansens virvlar. Och den mannen har en nyfikenhet som bara blir större och större, och en dag skall någon skriva en akademisk uppsats om Anders Petersens intresse för plaströr.

Kommer boken att få människor i jordbävningsområdet att må bättre? Ja, kanske. För blir man sedd, och blir ens katastrofer uppmärksammade, så växer man nog som människa. Och boken förmedlar både en känsla av stor sorg men också en livsglädje som tränger fram trots att husen raserats och många omkommit.

Men det är bara att erkänna, vi som uppskattar Petersens bildvärld är nog de som mest kommer att gilla den här boken.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Skinn mot skinn i svartvitt
• Bilder som bränns
• Intensiva blickar i SoHo
• Ett fotografliv

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014