I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

Aron skrev De intellektuellas opium (originaltitel: L’Opium des intellectuels) 1955; en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och lockade många intellektuella. I denna bok kritiserar Aron intellektuella för deras tendens att idealisera och rationalisera kommunistiska ideologier och totalitära regimer. Han ifrågasätter deras blinda entusiasm och hävdar att de ofta faller offer för det han kallar ”intellektuell opium” – det vill säga, en irrationell tro på en ideologi som fungerar som ett bedövningsmedel för att undvika att konfrontera verkligheten.

Aron argumenterar för att intellektuella bör vara mer skeptiska och analytiska i sin syn på politik och samhälle. Han var själv en förespråkare för liberalism och demokrati och var kritisk mot de intellektuella strömningarna som stödde kommunistiska system utan att se de verkliga konsekvenserna och bristerna. Boken är en viktig text inom politisk filosofi och ger en insikt i den intellektuella debatten under den tiden. Aron har en lätt och tydlig stil men jag tycker ändå att verket är för långt för att bibehålla ens intresse (totalt 518 sidor). Eftersom han dekonstruerar och kritiserar marxistiska dogmer är det mer av intresse för den som vill förstå Frankrikes idéhistoria.

Det jag tycker saknas är en analys av de intellektuellas egna drivkrafter. Aron verkar tro att bara man visar det felaktiga i de intellektuellas teorier (varelse det är synen på ‘proletariatet’, historiens mening eller människans alienation som ett resultat av teknologin) kommer de att byta ståndpunkt. Här kan man jämföra boken med andra verk inom den liberala kanon såsom exempelvis Thomas Sowells Intellectuals and society som menar att intellektuella har incitament att sprida just dessa teorier för att de rättfärdigar deras existens. Från ett rent darwinistiskt perspektiv är det därför snarare högst rationellt för intellektuella att anamma dessa ideologier då det ökar deras status.  Aron kommer dock stundvis nära när han exempelvis skriver att “få intellektuella kan leva på sitt yrke” och av den anledning kan det ligga närmare att förkasta det kapitalistiska systemet då deras arbete inte efterfrågas på den fria marknaden.

Jag svårt att se att verket får samma klassiker status såsom exempelvis Lockes Two Treatises of Government eller Poppers The Open Society and Its Enemies men trots detta är det bra att en välgärning som Timbro har gjort att översätta verket. Om inget annat så för att få en tydligare bild av hur mycket som har förändrats till det bättre sedan Arons dagar.

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Förtryck och motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva

Somliga blir väldigt arga. De får utlopp för sin ilska i sociala medier, insändarspalter och Ring P1, kanske även vid fikabordet på jobbet.

Vid närmare betraktande är det inte bara julen. Numera exploaterar vissa politiker allt som rör muslimer, i förhoppningen att plocka poäng hos islamofober. Ett moskébygge, en busschaufför som utövat bön i sitt fordon under rasten, elever som kommer till skolan i hijab. Och på samma sätt förhåller det sig med flaggan och nationalsången.

Vi är nog många som tycker att striderna om diverse symboler tar för mycket plats. Visst borde debatten snarare handla om åtgärder mot klimatkrisen, kvaliteten i skolan, finansieringen av pensionerna, resurser till vård och omsorg?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, bland annat förläggare på Timbro förlag, tillhörde själv dem som såg med förvånat överseende på det så kallade kulturkriget. Men eftersom fenomenet fått etablerade partier att svänga 180 grader i viktiga sakfrågor, kan kulturkriget inte längre ignoreras, argumenterar han.

Man kan notera att kulturkrig tenderar att ogiltigförklaras av förlorarna. Just nu är det liberalismen som är på reträtt, medan populistiska, nationalkonservativa och vänsterradikala idéer går till offensiv. En bidragande orsak är otvetydigt att liberaler har underskattat betydelsen av kultur, religion och identitet. Följaktligen har man inte heller tagit debatten på allvar.

Andreas Johansson Heinö erinrar om att striden om symboler är och har varit viktig för minoriteter. Karikatyren av juden eller den mörkhyade har använts framgångsrikt i århundraden. Det är den etablerade makten som har hetsat fram våld för att hålla minoritetsgrupper på mattan och skapa vi-känsla i majoritetsgruppen. Följaktligen är det livsviktigt för exempelvis judar, svarta, homosexuella eller muslimer att bekämpa nidbilderna.

Men det är inte minoriteter som går i taket om SVT tagit bort en vers ur Tennysons nyårsdikt. Det är inte de utsatta som förfasar sig om en person avstår från att skaka hand på praktikplatsen. Nej, upprördheten bubblar fram i majoritetsgruppen. Detta kan vara svårare att förstå. Ska man hysa medlidande med en medelålders man som påstår att hans barndoms jular är hotade? Är de ens hotade, han kan väl fira hur han vill?

Kulturkriget kännetecknas av stora känslor, äkta eller fejkade. Intensiteten är hög, ett enskilt ”fältslag” kan vara över på ett dygn. Gamla perspektiv vänds upp och ned så att offer och förövare tycks byta roll med varandra. I kulisserna anas provokatörer, ibland organiserade sådana. Och flertalet kombattanter slåss med anonymitetens visir nedfällt.

För den som hamnar mitt i tumultet är det verkligen inte lätt att förstå vad som pågår. Det behövs överblick och perspektiv för att bringa reda i oordningen. Andreas Johansson Heinö gör ett försök, inte minst bidrar han med idéhistoriska perspektiv.

1968 och senare Berlinmurens fall innebar årtionden av liberaliseringar och medvetet utmanande av normer. Nu kommer reaktionen i form av nationalism och konservatism. Motrörelsen bärs fram av högerpopulistiska politiker. Delar av majoritetsbefolkningen hakar på när de matas med precis det som de vill höra.

Den liberala ambivalensen inför den mångkulturella verkligheten kan jämföras med den nationalistiska självsäkerheten. Här är svaret alltid enkelt: majoriteten äger en oomtvistlig rätt att känna sig hemma i sitt eget land.

Andreas Johansson Heinö beskriver de övergripande konfliktlinjerna. Han förklarar varför kulturkriget behöver tas på allvar.

På den högsta abstraktionsnivån handlar konflikterna om tolkning och tillämpning av värden som är centrala i alla ideologier. Jämlikhet mellan människor och grupper. Förverkligande och begränsning av individens frihet. Solidaritet med främlingar.

Men att liberaler inte skulle ha tagit kulturkriget på allvar känns en aning missvisande. Snarare har icke-populisterna försökt att bemöta känsloyttringar med fakta. Andreas Johansson Heinö är inne på det också. Men det går inget vidare.

Att bryggeriet försäkrar att det har kvar den vanliga julmusten OCKSÅ spelar ingen roll. Det hjälper inte att påpeka att italienska original-Lucia sannolikt inte var blondin eller att eleverna är lediga från skolan den 6 juni. Nej, det är som att konflikten har ett egenvärde. Således uppmanas läsaren att ta kulturkriget på allvar, men lämnas i sticket om hur.

Similar Posts:

• Islam – ja, det handlar om oss
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Innehållsmässigt är det här dock en antologi med kortare essäer som spretar åt flera olika håll. Här kan man alltså läsa om allt ifrån klassklyftor i renässansens Florens till modern arkitektur eller vilka effekter Brexit (kanske) kommer att få på världshandeln. Att boken skulle spreta kunde man kanske ha gissat redan utifrån beskrivningen av författarna till bidragen i antologin: en fastighetsmarknadsanalytiker, en politisk filosof, en statsvetare, två arkitekter, en historiker, en finansmarknadsjournalist, en stadsplanerare och en ”business guru” (jo, han beskriver sig själv just så).

Ett par av essäerna finner jag mer intressanta. Det främsta exemplet är nog Erica Benners essä fokuserad på medeltidstänkaren Machiavellis syn på ”civility” (höviskhet). Mina förkunskaper om Machiavelli sträckte sig till hans idéer om maktpolitik i boken Fursten, så här kunde jag lära mig något nytt om hur han samtidigt menade att allt för stora klassklyftor skulle underminera ett hövligt samhällsklimat. Absolut en tanke som förtjänar att uppmärksammas mer idag.

En del av de andra essäerna lyckas iallafall jag inte få ut så mycket av. Nicholas Boys Smith skriver exempelvis en något längre essä om stadsplaneringens historia. I sig en fungerande översikt på det temat, men poängen som Smith vill visa med sin essä är att detta med stadsplanering har en mångtusenårig historia och inte är ett socialistiskt påfund för att inskränka den fria marknaden. Att det fanns en sådan vansinnig idé bland en del nyliberaler hade jag ingen aning om innan, men om det nu gör det så får man väl hoppas att Smiths essä kan ändra någons uppfattning på den punkten. Ett annat exempel är essän av ”business gurun” Kjell Nordström, som diskuterar hur kapitalismen besegrat alla politiska alternativ samt skissar på scenarier för ”Capitalism 2.0” – hur ett framtida kapitalistiskt samhälle kan se ut. Den här essän förefaller mig dock så övermättad med klyschor och buzzwords att jag har svårt att hitta något substantiellt innehåll i den. Men kanske är det bara jag som har svårt att ta till mig av guruns lärdomar.

Sammantaget är det här en bok jag har svårt att se en målgrupp för. Flera av de enskilda essäerna kan säkert ha sina läsare, även om jag kanske inte alltid själv finner alla så särdeles intressanta. Men jag kan däremot inte riktigt föreställa mig vem som är så intresserad av alla de olika ämnen som behandlas i bokens essäer att man skulle vilja köpa helheten.

Similar Posts:

• På spaning efter en fiende
• De som försåg oss med 1:a maj
• Spretigt om Kinas utveckling
• Vi apor och pengarna
• Kapitalismen under lupp

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

Kendi vågar ta sig an många kontroversiella frågor i boken. En central tes är exempelvis att det bara finns två möjliga ståndpunkter i frågan om rasism – antingen är man rasist eller så är man anti-rasist. Det går inte – intellektuellt eller praktiskt – att vara icke-rasist; man kan inte vara neutral i en sån här fråga. Antingen stödjer man, aktivt eller passivt, orättvisor och diskriminering, eller så tar man ställning emot dem i tanke och handling. En annan kontroversiell fråga som Kendi tar upp är i alla fall frågan om vem som kan vara rasist. Kendi argumenterar för att det inte bara är ”vita” som är rasister, ett argument som förekommit i en del debatt i frågan, utan att vem som helst kan ha rasistiska fördomar. Problematiskt i detta sammanhang är dock att hans definition av begreppet ”ras” – ett begrepp som används mycket frekvent genom hela boken – i grunden är så extremt luddig (”en maktkonstruktion som bygger på samlade eller sammansmälta olikheter och lever i det sociala”), vilket är märkligt då analysen i övrigt är mycket skarpare än så.

Det är, enligt Kendi, iallafall en avgörande skillnad i vilken makt olika grupper har att faktiskt bedriva en rasistisk politik, och mycket av den makten är i fallet USA koncentrerad till en liten grupp ”vita”. Men Kendi är tydlig med att exempelvis afroamerikanska makthavare också måste ställas till svars om den politik de bedriver bygger på en rasistisk grund (som till exempel fördomar om att många afroamerikaner är fattiga på grund av att de är lata). Kendi behandlar i ett par kapitel också rasism ur ett intersektionellt perspektiv, det vill säga att han diskuterar hur frågor som klass, kön och sexualitet interagerar med rasism. En queer afroamerikansk kvinna har inte nödvändigtvis samma erfarenheter som en afroamerikansk cis-man, vilket man måste ta med i en genuint antirasistisk politik.

De självbiografiska bitarna av boken lyckas göra det personliga politiskt på ett pedagogiskt sätt. Invävt i den självbiografiska berättelsen finns också en del referenser till forskning om rasism inom en rad olika forskningsfält. De delarna av boken förefaller mig dock inte alltid helt solida. För att ta det exempel jag råkar känna bäst, så skriver Kendi exempelvis om rasismens historiska rötter, och menar då att de står att finna i den transatlantiska slavhandeln – och att den slavhandel som pågick innan dess inte var rasistisk till sin natur. Här skulle jag mena att han har fel i sak. Historiker har spårat rasistiska idéer ända tillbaka till 800-talet (om inte till och med till antiken), det vill säga långt innan den transatlantiska slavhandeln startade. Att slavhandeln till Mellanöstern, som startade långt för den transatlantiska slavhandeln, inte skulle ha varit rasistisk är också högst tveksamt: förvisso transporterades slavar till Mellanöstern från många olika regioner ända sedan antik tid, som Kendi skriver, men historiker som har forskat på denna slavhandel har visat att det även här fanns en tydlig hierarkisk rangordning av slavarna baserad just på deras ”ras”, något som kom till uttryck exempelvis i vad slavarna tvingades göra, och att slavar hämtade från Afrika generellt hamnade lägst i den hierarkin. Att Kendi ignorerar (eller är okunnig om ) denna forskning är problematiskt inte minst eftersom Kendi själv är professor i just historia och den forskningen således borde utgöra hans akademiska hemmaplan.

Kendi skriver, slutligen, väldigt lite om vad en antirasistisk politik skulle innebära rent konkret. Mestadels skriver han om de filosofiska ståndpunkter som en antirasistisk politik skulle behöva bygga på och omfatta. Bara i enstaka fall kommer han in på konkreta politiska åtgärder, som när han menar att det finns ett behov av en ”antirasistisk diskriminering” (positiv särbehandling), eller när han argumenterar för behovet av kulturrelativism. I båda fallen är resonemangen mycket kortfattade, och Kendi försöker varken problematisera sina egna resonemang eller diskutera dem i förhållande till bokens andra kapitel. I det sammanhanget är det synd att Kendi inte tar sin intersektionella analys djupare än han gör. För det är ju inte bara så att olika former av sociala stratifiering och förtrycksmekanismer kan förstärka varandra – ibland kan de kanske ”ta ut” varandra, och åtgärder kan ibland hamna i konflikt med varandra. Att många afroamerikaner är lågutbildade kan ju exempelvis betraktas ur ett ”ras”-perspektiv som Kendis, och då förefalla vara en konsekvens av en rasistisk politik. Men kanske kan samma mönster också, eller till och med framförallt, vara en konsekvens av att många afroamerikaner kommer från mindre bemedlade klasser, och därför inte har råd att skaffa sig högre utbildning i ett land där detta kostar pengar. Av den anledningen kan det ju kanske vara både effektivare och mer strategiskt att försöka tillämpa universella lösningar, som exempelvis offentliga finansierade utbildningssystem, istället för positiv särbehandling. Men det är alltså målkonflikter som Kendi aldrig tar någon diskussion om.

Det är i slutändan något oklart för mig vem den tilltänkta målgruppen för boken egentligen är. I USA har den iallafall lyckats bli en bästsäljare. Nu är boken är mycket USA-fokuserad i sitt innehåll, vilket gör att en hel del av boken kanske blir mindre nyttig för en internationell publik. Men behållningen av den här boken är ju ändå främst Kendis skildring av den egna processen från rasist till antirasist. Så för den som är intresserad av rasism och antirasism, och framförallt då den som också är intresserad av USA i synnerhet, är det här en läsvärd och intressant berättelse.

Similar Posts:

• Strålande om rasism i Sverige
• Jag är inte rasist men …
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• En ”skör” recensents bekännelser
• Vår verklighet och deras?

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Men vilken natursyn har ”svenskar” egentligen idag? Det får vi tyvärr egentligen inte veta särskilt mycket om i den här boken. De personer som Thurfjell har valt att intervjua kan nämligen inte med den bästa vilja i världen sägas utgöra en särskilt representativ grupp svenskar. Det är nämligen bara stockholmare och Uppsalabor, och i princip bara personer från medelklassen, som intervjuas. Bara någon enstaka arbetare figurerar i underlaget. Allt detta gör att man kan anta att de inte har en särskilt representativ inställning till naturen. Med ett undantag förefaller alla de intervjuade också ha yrken som inte har någon direkt relation till naturen, allt ifrån ingenjörer till kommunikatörer eller grafiska designers.

Det här är problematiskt, eftersom jag i alla fall skulle misstänka att det knappast finns en svensk natursyn. Det finns nog istället ganska många olika sätt att se på naturen. Hos många av dem som intervjuas finns starka drag av såväl nostalgi till barndomen som flykt eller avkoppling från sin vanliga arbetssituation. Men jag skulle gissa att många utanför Stockholm, med andra erfarenheter och en annan klassbakgrund, kan ha väldigt annorlunda relation till naturen.

Den som aldrig flyttat från landet till storstan kanske inte riktigt har samma nostalgiska längtan till barndomens natur? Den som dagligen arbetar med något som för henne eller honom ut i naturen, av en eller annan anledning, kanske inte riktigt upplever sina stunder i naturen som särskilt heliga? Något av detta kan man kanske skönja i brottstyckena från den enda intervjun med en som verkligen avviker starkt från de övriga, nämligen jägaren ”Micke”. Thurfjell konstaterar då att ”Micke” har en ganska annorlunda syn på naturen än de andra, men utvecklar det sedan inte mycket vidare. Men att följa det spåret vidare hade ju kunnat leda till en betydligt mer intressant bok än att bara få reda på vad en liten grupp medelklass-storstadsbor tänker om naturen.

Men om man nu faktiskt är intresserad av den här specifika gruppens natursyn, vilken relation har de då till naturen – är det en religion för dem? Urvalet av de intervjuade är ju å ena sidan redan från start skevt på grund av att författaren bara intervjuat folk som själva aktivt sökt sig till något naturområde. Alla de svenskar som sällan eller aldrig ger sig ut i naturen, och som man därför kan anta har en betydligt mindre positiv relation till naturen, har alltså haft liten eller ingen chans att komma med i studien, så huruvida de skulle betrakta sin naturupplevelse som något religiöst får vi inte veta något om. Somliga av dem som faktiskt har intervjuats för boken verkar å sin sida förvisso sätta ord på sin upplevelse som har tydliga religiösa referenser. Åtminstone några av dem förefaller dock också vara aktivt utövande religiösa, så det är kanske inte så överraskande om språkbruket ligger dem nära till hands. Flera av de andra intervjuade verkar däremot inte alls särskilt bekväma med liknelser till religiösa upplevelser, att döma av Thurfjells beskrivning. Någon reagerar till och med starkt negativt på hans försök att sätta såna ord på hennes naturupplevelse. Men detta hindrar alltså inte författaren från att dra slutsatsen att naturen faktiskt är svenskarnas nya religion.

Så tesen som drivs i boken känns tyvärr inte särskilt väl underbyggd. Kanske är det så att naturen för en del svenskar är som en ny religion. Men att utifrån den grupp som studeras generalisera om hur alla svenskar upplever naturen känns högst dubiöst. En bok som explicit handlar om en viss grupp medelklass-stockholmares naturupplevelse kanske inte riktigt tilltalar en bredare publik, framförallt inte utanför tullarna.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Kristendomens kvinnor
• En dialog
• Vem var den där Jesus egentligen?
• Tyfus tar dig närmare Gud