Kulturkvinnan och andra texter är naturligtvis en fortsättning på och en pendang till Kulturmannen och andra texter, som gavs ut 2016. Texterna är hämtade ur såväl tidskrifter och dagstidningar som böcker. Det är artiklar, recensioner, för- och efterord till andras böcker, tacktal och utdrag ur programblad till teater och opera. De flesta är från de senaste åren men det finns också inslag från 1990-talet, i något fall i omarbetad form.

Kulturkvinnan är den hon skriver om men också den hon identifierar sig med. ”Staten, det är jag”, påstås Ludvig XIV ha sagt, ”kulturkvinnan, hon är jag” säger inte Ebba Witt-Brattström men det lyser ändå igenom. Kulturkvinnan är kulturmannens bättre motsvarighet, hans ”utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga” vars blick kan omfatta verk med såväl upphovsmän som –kvinnor och inte nöjer sig med den halvbildning det innebär att enbart fokusera på manliga genier.

Flera texter på samma tema kan bli intressant och visa en utveckling och ge fördjupning men det kan också bli lite för mycket av upprepningar när man läser dem i en följd. Det handlar som så ofta om ämnesval och fokus, om vad som ansetts väsentligt och där det ”kvinnliga” nedvärderats. Något som stötts och blötts bra länge nu men som ändå kan vara värt att påminna sig om och om igen, eftersom upprättelsen som kan framstå som att sparka in öppna dörrar ännu tycks behövas.

Det blir tydligt vilka teser Witt-Brattström drivit i sin forskar- och folkbildningsgärning och linjen som går från Heliga Birgitta till Karolina Ramqvist och Elena Ferrante via Selma Lagerlöf och Moa Martinson, Sara Lidman och Märta Tikkanen ter sig om inte rak så i alla fall ganska sammanhängande.

Det känns som om hon skriver snabbt och med lätt hand, ibland kanske för snabbt men det är också skönt att det finns en enkelhet och ingen besvärande tyngd. Bildning med en klackspark är bildning när den är som bäst men ibland blir det lite för ytligt och med enkla poänger, någon gång resonemang som det är ganska lätt att sticka hål på om man så önskar, vilket är att göra dessa kvinnor en otjänst.

Det blir också lite märkligt med det dubbla perspektivet, hur hon från sin maktposition som professor ändå känner sig befinna sig i underläge och samtidigt nästan kan klappa yngre kvinnor på huvudet med sina erfarenheter från 1970-talets feministiska diskussioner.

Jag hade en hel del invändningar mot Witt-Brattströms skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig men här tycker jag om de små inpassen av den sortens text. Det känns fortfarande ganska mycket som en vendetta mot exmaken Horace Engdahl men det ger en språklig variation som känns välkommen.

Similar Posts:

• Litteratur är att vilja?
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Djupt gripande om livsval

Det är en bitskt, skarp och riktigt rolig uppgörelse att läsa, där inte minst exmaken Horace Engdahl får sig en och annan känga. ”Berättelsen om hur maktövertagandet på kulturens (slag)fält gick till är rafflande och i allra högsta grad genuskodad, därtill ofta laddad med en aggressiv, ungmanlig arrogans”, skriver Witt-Brattström. Tidskriften KRIS ”blev högkvarter för ett specialkommando som med en kanonad av tunga manliga teoretiker (Derrida, Barthes, Adorno, Lacan, Blanchot) föreskrev formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens framför innehåll i litteraturen”:

Ett fälttåg inleddes mot föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt. Ty att skriva är en ”särskild akt” och inget en författare får göra ”därför att hon har något att säga”, ”därför att hon har vissa erfarenheter”, ”därför att hon har ett visst budskap”, skrev Anders Olsson strängt med pratets (kvinno)litteratur i åtanke (1980:2). Istället för att ”tala i egen sak”, skulle författaren nu underordna sig Skriften, det nya finordet för Verkligt Stor Litteratur. Där skulle berättaren enligt Horace Engdahl endast vara ”en egenskap hos texten” (1980:1).

I efterhand ter det sig solklart att målet inte bara var en elitistisk litteratursyn. Lika viktigt var att befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön. I den nya ideologin har varken modershjärtats eller den arbetande, älskande, drömmande och begärande kvinnans skrift den blekaste chans.

Behöver 70-talslitteraturen verkligen upprättelse fortfarande? För mig är det så uppenbart hur mycket den här litteraturen betytt för nutidens politiska författare – och serietecknare – från Maria Svelands briljanta litterära samtal med Erica Jong med flera i Bitterfittan till den nya vågen av arbetarskildringar. Bland läsande kvinnor i min generation har väl ändå 70-talets kvinnliga författare haft kultstatus rätt länge?

Fast så citerar Witt-Brattström litteraturhandbok efter litteraturhandbok som man läst på grundkurser i litteraturvetenskap eller bara i allmänhet och det där tydliga förminskandet kommer tillbaka, den där känslan av att gång på gång få sina favoritförfattare (och därmed sig själv, för så personlig är ju ofta litteraturen) undanskuffade, förringade och förlöjligade.

Precis som den här litteraturen ofta gjorde lyckas Witt-Brattström vända den där känslan, sorgsenheten, irritationen och ilskan, i något positivt, i energi som man kan använda till något. I insikten att det här inte bara handlar om personliga tillkortakommanden, den där kritiken är inte neutral, den kommer någonstans ifrån och är möjlig att vända på, göra motstånd emot.

Och precis som hos 70-talslitteraturen i sig är grundtonen i Stå i bredd inte alls ilskans och bitterhetens, utan nyfikenhetens, öppenhetens, humorns och hoppets. Själva titeln är ju lånad från Märta Tikkanens uttryck för drömmen om att leva jämlikt och vänskapligt. Om sex och samvaro som inte handlar om maktkamp och förtryck, utan där man hjälps åt och får ha glädje av varandra. Bara i själva vetskapen om att det inte alltid sett likadant ut finns ett löfte, en oerhörd tro på att något annat är möjligt.

Att stå i bredd var heller inte alltid ett så ensidigt kvinnligt projekt som det ibland framställs som – Witt-Brattström lyfter till exempel fram båda makarna Tikkanens försök att förstå och förändra sina könsroller, och jag får inse att det finns åtminstone någon ytterligare sida av Sven Lindqvist som jag missat (för att inte tala om en massa Kerstin Ekman som jag verkligen vill läsa). Stå i bredd erbjuder med andra ord både nya lästips och nya läsningar, men kanske framför allt ändå återupprättelse och en smula tro på det där gamla slagordet: ”En annan värld är möjlig”.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Börjar vi lyssna nu?
• Horace på bästa humör

Två veckor senare har jag läst boken. Med uppriktig ånger skickar jag ett sms till min mamma där jag förklarar att jag drog förhastade slutsatser om Stig Larsson och att jag skämdes.

Han var ingen våldtäktsman. I den omdebatterade scenen (där kvinnan han har sex med börjar gråta) slutar han genast när han märker att hon inte mår bra. Han håller om henne och kör henne sedan hem. ”¨”¨

Stig Larssons bok om mannen han är slog ned som en lortig näve i ett Sverige där genusdebatten blivit till ett av våra kultursmycken. Stig behärskar det litterära språket som den gigant han framställer sig själv som, men genusspråket, hur vi i Sverige diskuterar manligt och kvinnligt, könsroller och sexkultur, där är han handfallen. Detta är något journalisterna vet om. Att släppa ut Stig i det medieklimatet är en plågsam rävjakt att bevittna, under förutsättning att man läst boken. Har man inte gjort det är risken att man förleds till att bli road av den galopperande hetsen efter bytet som ingen bryr sig om. Så här i efterhand önskar jag nästan att någon insiktsfull vän sagt till honom:

”Stig, jättebra bok. Men ställ inte upp i intervjuer, prata över huvudtaget inte med journalister. Häng med kompisarna på Rosa Drömmar och svara inte på okända nummer. Boken når sin spridning ändå ska du se.”

Boken är ett stort verk om hur svårt det är att ta in livet, om att vara slav under sitt kall och om den eviga längtan efter kärlek. ”¨Kanske är det som Stigs kompis Horace Engdahl skriver i Meteorer: ”det fordras nötning. Vad människor älskar är inte lättillgängliga stycken, inte heller svårtillgängliga stycken, utan svåra stycken de vant sig vid. ””¨

Jag hoppas att Stigs bok ska komma att älskas av många. Men det kommer nog krävas en viss tid av nötning innan det händer.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Inget blev sig likt igen
• Från träffande till effektsökande
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Litteratur är att vilja?

Det rör sig om 500 sidor om STIG. ”Hej, här är jag, jag heter Stig och är den bäste författaren i Sverige. Jag är ett geni. Ingen skriver som jag.” Så kunde den ogine och av jantelagen präglade Svensson tänka att Stig resonerar. Men den reaktionen uteblir. Stigs fullständiga ärlighet, och som det verkar, oförmåga att förställa sig gör att man blir helt avväpnad. Man blir till och med intagen av hans mycket speciella charm.

Man kan säga att det här är är en ganska ostrukturerad minnesbok. Stig går igenom avgörande händelser och personer under ett ganska långt liv. Det som, enligt honom själv, är hans viktigaste ärende är att berätta om sitt amfetaminmissbruk och förmå människor, främst unga, att undvika det som han hamnade i. Även om Stigs missbruk hela tiden verkar ha legat på en kontrollerad nivå ledde det dock till sist till att han var en hårsmån från döden. Därför är ärendet för honom att varna människor för det han råkade ut för.

Han berättar utförligt om sina olika langare, hur knarkvärlden fungerar, vad det är för skillnad på olika substanser, vad som är deras för- respektive nackdelar. Han berättar om första gången han rökte på, första gången han tog amfetamin, när han hängde med grabbar i Firman Boys och drog en lina, vad som är skillnaden mellan kokain och amfetamin, hur det är att skriva oavbrutet i över ett dygn, hög på amfetamin. Jag slås av likheten med Ernst Jüngers Psykonauterna. Rus och droger, där Jünger inventerar alla olika substanser han testat under ett långt liv. Skillnaden är att Jünger blev över 100 år, medan Stig höll på att stryka med i 50 års ålder.

Jag skriver ”Stig”. Inte ”Stig Larsson”, eller ”Larsson”. Det måste handla om att läsaren snabbt känner sig familjär med Stig – på grund av att han skriver så ärligt om sig själv, sina kärlekar, sina problem, sina kompisar, sin familj. Stig bryr sig inte om vad folk tycker. Han förställer sig inte. Han hänger med a-lagare och förtidspensionerade grovisar, äter oxfilé stulen och levererad av ”Kött-Åke”. Han umgås med yrkeskriminella och mördare. Och så sitter han då och då och tar en GT med Horace (Engdahl).

Han förklarar hur det gick till när han träffade sin blivande fru och sedan hur det blev så att de var tvungna att gå skilda världar. Han förklarar hur han har tänkt när han varit tillsammans med andra. Vissa detaljer framställer honom som mycket osympatisk, men han utelämnar dem inte för den sakens skull. Just detta gör att åtminstone jag känner mycket stor sympati för Stig som människa. Det här är en människa i all hennes komplexitet, med mörka och ljusa sidor. Och som låter dessa sidor ta sig uttryck i en omutlig litteratur.

Det här är naturligtvis något helt annat än hans romaner. De fyra romaner (Autisterna, Nyår, Introduktion och Komedin 1) som Stig publicerade under 10 år, 1979 till 1989, är mycket stringent komponerade. De är exakta och noggrant avvägda. Denna bok, däremot, är rapsodiskt skriven. Intryck, associationer, historier avlöser varandra utan någon strikt kronologi. Stig konstaterar själv detta vid flera tillfällen; ”Jag märker att det blir lite hejsan-svejsan med kronologin när jag beskriver det här.” Det är ett under att boken trots detta inte känns ofokuserad.

På baksidan skriver Bonniers att detta är ”den verkligt stora återkomsten”. Och det måste man ju oreserverat hålla med om. Men någon ”roman” är det ju inte fråga om, i bemärkesen fiktiv historia. Etiketteringen ”roman” gör mig förbryllad – särskilt som Stig själv lovat att efter Komedin 1 (1989) inte skriva någon mer roman. Det stör mig dock inte att han isåfall brutit sitt löfte – tvärtom. Den volym med dramatik som han publicerade förra året under titeln Realism kändes ganska avslagen. Det här är något annat. Det skall bli mycket spännande att se vad ”den verkligt stora återkomsten” kommer att följas av – nu när Stig är på banan igen.

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Inget blev sig likt igen
• Ett planlöst mumlande
• Vålnaden Canetti

Att Horace Engdahl, ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta så är det åt är den totala bristen på humor, inget annat. Han har skrivit både dikter och essäer men centrum i hans författarskap är fyra romaner: Svindel, känslor (1988), Utvandrade (1990), Saturnus ringar (1992), Austerlitz (1995).

Det är ytterligare ett mått på Sebalds litterära tyngd att redan det att man kallar hans böcker för romaner är kontroversiellt. I Dagens Nyheter använder Anders Cullhed begreppet essäböcker. Många stannar för ordet prosabok i ett försök att visa att det är prosa men inte en konventionell fiktion. Det hela blir inte enklare av att hans första prosabok mest liknar en essä och hans sista mest en roman.

Sebald har en helt egen stil. Exempelvis finns svartvita fotografier inpetade på sidorna som för varje roman blir alltmer svårtolkade. Sebald är också, likt Peter Handke och Thomas Bernhard, en stämningsskapare av rang. Han har en säregen förmåga att sätta en stämning som inte begränsar sig till berättelsen utan kvarstår i läsaren och följer med i ens möte med världen utanför bokpärmarna.

Stämningen är melankolisk. Ibland drar det mot nostalgi, likt den som uppstår hos äldre intellektuella män då de som betraktare, inte deltagare, blickar ut över en galen värld. En trött kulturkritik, en variant på gnället om att det var bättre förr, när ens egen generation satte dagordningen.

Men Sebalds sorg är djupare än så. Vi människor är destruktiva, vi driver våra projekt långt bortom förnuftets gräns. Det Auschwitz som är så centralt i Sebalds författarskap ses, precis som hos Imre Kertész, som en pusselbit som behövs för att förstå vad en människa är, inte något som skall ställas ut på museum under rubriken ”aldrig igen”.

En nyckel till Sebalds prosa är hans användande av ett naturhistoriskt betraktelsesätt. I Austerlitz, hans sista roman, möter vi först en betraktelse över människans försvarsanläggningar sedan romartiden och hur dessa, med nödvändighet, blivit både större och allt snabbare oanvändbara. Sedan en beskriving av nazisternas användning av anläggningarna och det tortyrrum och den järnkrok där man hängde upp sina offer. Och vid åsynen av detta rum:

uppsteg ur avgrundsdjupet bilden av vår tvättstuga i W. och samtidigt, frammanade av järnkroken som hängde i ett rep från taket, bilden av slakteriet som jag alltid måste passera på vägen till skolan… Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig. (Austerlitz, s. 28)

Alltså, först när det berättarjaget befinner sig i är förankrat i människans naturhistoria, får vi reda på att detta nu också hänger ihop med den egna biografin. Självbiografin blir på så sätt en spegling av ett större förlopp. Människan skapas utifrån och in, inte tvärtom.

En annan nyckel till Sebalds författarskap är hans privatliv. Ofta är det rätt poänglöst att gräva i en författares biografi. Författare skriver om sånt som hänt dem – Heureka! Men hos Sebald går det inte att hålla isär Europas kulturhistoria och Sebalds privatliv.

Född 1944 i södra Tyskland upplever Sebald sig evigt märkt av det man under hans uppväxt inte pratade om. Det man inte pratade om var kriget och den roll människor omkring en hade haft. Och det är denna frånvarande historia, detta inte, Sebald gör till sin. I korthet: Sebald är det han önskade han inte var, han är det Europa vi andra inte vill kännas vid att också vi är.

Som tjugoåring lämnade Sebald Tyskland för ett liv som akademiker i England där han, först i medelåldern, påbörjade ett författarskap som idag är ett av Europas intressantaste.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Inget blev sig likt igen

Språket i Författaren som kändis är strikt akademiskt, med kapitelindelningar, fotnötter och sammanfattningar. Jag som tycker mig ha läst nog med akademiska texter under mina år som student ökar genast avståndet till den rosa boken som jag innan påbörjandet av läsandet hållit ganska nära. Anledningen till att skriva något som inte är läroböcker eller forskning på ett sådant sätt känns både onödigt och tråkigt. Att läsa om författarkändisar och hur de har tagit sig dit och varför hade annars kunnat bli en riktigt rolig bok. Det är det inte nu.

Trots att jag har ett genuint intresse för flera av de författarpersonligheter som medverkar i boken blir det aldrig rolig läsning för mig. Det är intressant och lärorikt, men utan underhållningsvärde eller läsglädje. Dessutom saknar jag en motivering till varför de författare som boken väljer att ta upp har valts ut. Det finns en likriktning mellan dem som jag tycker är problematisk. Tre av de valda författarna har eller sitter i Svenska Akademien, fyra är ungefär lika gamla och bara två av de sex nämnda författarna är kvinnor.

Det viktigaste mediet för att bli en litterär celebritet är enligt boken tevemediet. Syns man mycket i teve blir man också en kändis. Florerar man mycket i teve gör dessutom dagstidningarna också nyhetsvärde av det. Jag ifrågasätter inte att detta skulle vara korrekt, speciellt inte med de författare som boken tar upp, men jag saknar nutidsbilden av författar- och mediesverige. Ger man ut en bok 2011 om författaren som kändis utan att ta upp internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet, som ett avgörande medium kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite mossigt.

Jag skulle vilja veta mer om författare som slår genom Twitter, hur bloggar påverkar författarens möjligheter att nå ut till sina läsare. Allt fler böcker filmatiseras, hur påverkar det författarens kändisstatus?

Men att Selma Lagerlöf omnämns som kändis 70 år efter sin död måste ändå ses som en bedrift värdigt sitt nobelpris.

Similar Posts:

• Så mycket mer än sagotant
• Ranelid under lupp
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Strax efter att Engdahl frånträdde sin post som Svenska Akademiens ständige sekreterare för några år sedan lät han publicera essä-samlingen Ärret efter drömmen; djuplodande essäer med musik och litteratur i fokus, späckade av den där spränglärdheten som Engdahl kan låta forsa fram helt obehindrat. Så kommer nu en liten ”tankebok”; Cigaretten efteråt. Här är anslaget betydligt lättare än i den föregående boken. Här rör det sig om mini-essäer, betraktelser och aforismliknande sentenser.

I slutet av nittiotalet gav Engdahl ut Meteorer, en bok som på många sätt liknar Cigaretten efteråt. Men där jag upplevde att Meteorer kunde kännas lite konstruerad och sökt, kanske t.o.m. torr, upplever jag inte alls detta med Cigaretten efteråt. Här är anslaget fjäderlätt och tonen nästan ständigt underhållande. Under stora delar av boken kan man liksom höra Horace sitta och småfnissa i bakgrunden.

Det man i sin fördomsfullhet förväntade sig av Engdahls penna ryms under rubriken ”Reaktionära betraktelser” där ett antal otidsenliga tankar ryms. Naturligtvis driver Engdahl i rubriken både med sig själv och läsaren. Men här finns också allvarligheter, såsom funderingarna kring dagens samhälle, ungdomen, konsten, kommunikationen. Här slaktas t.ex. bloggandet (”Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”), och det är inte svårt att instämma i Engdahls analyser.

Men sedan överraskar han tvärt genom att tala om det beklagliga i den sekulariserade konsten. Konstens skiljande från transcendensen har ”varit en hård läxa.” Det som återstår är ”kött och kitsch”. Sällan hade jag förväntat mig Engdahl som det heligas tillskyndare, låt vara i en ganska allmänreligiös mening. Det här är självklart en bok där Horace Engdahls egen personlighet får stor plats, och lika väl som han (på lek) uppfyller läsarens fördomar om honom utmanar han dem också.

Vad som som är genomgående påtagligt i boken är det melankoliska stråket, och häri skiljer den sig också från Meteorer och för all del Ärret efter drömmen som ju givetvis inte hade samma möjligheter att vara personlig. Man kanske just kan tala om ett ”ärr efter drömmen”: Engdahl har åldrats, det viktiga uppdraget som Akademiens ständige sekreterare har han frånträtt, barnen är utflugna – vad återstår i livet? För Horace Engdahl verkar det inte vara att tillämpa den vishet som är sanningen om livet, för ”den sanningen kan man läsa sig till”, utan den sanning som är vishet att leva livet:

Att andas, att möta solljuset, att gå genom en park och känna doften av annalkande vår, att få ett livstecken från något av sina barn eller att höra av en gammal vän, att ligga bredvis sin älskade när hon somnat och lyssna till hennes lugna andetag.

Eller Engdahl kan, i en av bokens finaste passager, tala om den tröst litteraturen kan skänka en dag ”då allt är förlorat”: Man påminner sig

några oförvillade rader, letar upp dem, läser dem andäktigt, och med ens ter sig människolivet på avstånd, som ett landskap där ljus och skugga jagar varandra utan att man kan göra något åt det. Det är en humor högre än humorn, ett tyst skratt utan munterhet. Eller förlåt mitt högtravande uttryckssätt! Det är som när någon i en svår stund räcker fram ett glas whisky. Tack!

”Utan att man kan göra något åt det”; det är nyckelordet i denna fina lilla bok. Men det är inte resignerat och tröstlöst, det är tvärtom djupt trösterikt. Det är ju livet i all dess brokiga rikedom. Läs alltså denna bok, långsamt och eftertänksamt. Gärna med ovan nämnda glas whisky nära till hands.

Similar Posts:

• Engdahl lyfter på masken
• Ny litteraturbank på Internet
• Språkets ofrånkomliga rasslande
• Torrt och akademiskt
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson

Nu är Johansson tillbaka med ännu en intressant och modig bok som den här gången har ett sammanhållande tema. Den heter Göra ont och handlar om litteratur och ondska. Eller rättare sagt: om litteratur och godhet och ondska. För förutsättningen, skriver Johansson, för att en bok ska kunna vara god är att den härbärgerar ondskan. Gör ett litet test, föreslår han. Försök nämna en roman som inte kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont? Nej, trodde väl inte det: det är nästintill omöjligt. Problemet är att det ligger i själva berättandet. Kampen mellan gott och ont är så att säga inristad i vårat sätt att strukturera världen, att inordna tillvaron och göra den meningsfull.

Intressant? Jo, förvisso. Men också ganska självklart. Detta är ju en iakttagelse man knappast behöver vara litteraturvetare för att göra. Men, jag ska inte vara orättvis, detta är ju bara upptakten till boken som utlovar essäer om allt möjligt. Bland annat om Saddam Hussein som författare, om Josef Fritzls källare och om Leif Silberskys hänvisningar till Dagerman under Ekelundrättegången. Spännande? Ja, i alla fall på pappret.

För tyvärr håller inte Göra ont vad den lovar. Det underliggande löfte jag uppfattade i bokens inledning – om hur texten bortom gott och ont skulle kunna skrivas – infrias nämligen aldrig. Istället trasslar Johansson in sig i mera allmänna resonemang om Kants förhållande till moralen (ett trassligt ämne i sig), om Baudrillards och Adornos upplysningskritik och om hur bilden av ondska ändrats efter elfte september. Slutligen brakar Göra ont samman under sin egen tyngd. Istället för en essäsamling förvandlas den till en hög av essäer, lagda på varandra. Det är synd.

För jag har svårt att tänka mig en bättre författare än Johansson till att skriva om ett sådant här ämne. Johansson har den där förmågan att vrida på perspektivet och verkligen överraska läsaren. Dessutom är han ihärdig som få. Så sitter jag och tänker och kommer plötsligt på att det måste vara formen det är fel på. Göra ont består av ett antal korta essäer som på ett Nietzscheanskt vis kretsar runt sitt ämne och gör språkliga poänger snarare än vetenskapliga. Kanske hade boken tjänat på att vara mera sammanhängande och att i högre grad driva resonemang än göra iakttagelser. Men då hade det såklart blivit en helt annan bok.

Similar Posts:

• Ut ur det reaktiva
• Ondskan är ständigt aktuell
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Problem med sanningen
• Vikten av att bekämpa ondskan

Men vad är egentligen ett spöke? Många tänker nog på rasslande kedjor, ektoplasma och dallrande kristallkronor när de hör ordet men låt oss göra en mera generell definition. Den kan lyda ungefär så här: ett spöke är en varelse som fastnat mellan de levandes och de dödas värld p.g.a. att den vill de levande något men saknar möjlighet att meddela sig direkt. Den äger ingen kropp men kan ändå påverka materien genom att exempelvis välta stolar eller slå upp fönster med hjälp av vinden. Detta blir därför dess sätt att tala: genom att hemsöka istället för att tala rakt ut. Den låter oss tolka sina gester, avläsa sina fysiska och konkreta tecken till ett språk och på så sätt få oss att begripa den djupare innebörden av sitt meddelande.

Låt mig nu ställa ännu en fråga: är inte metaforen i sig ganska spöklik? Är inte dess sätt att meddela sig indirekt med konkreta bilder (gester) snarare än abstrakta ord en form av ”hemsökelse”? Jo, tycks Dahlberg mena, för spöklikheten är inte något unikt för spöket. Spöklikheten är nämligen den struktur som präglar hela vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss. Den är, för att tala postmodernska, de diskurser som hemsöker det dagliga talet och får innebörderna att förskjutas. Den gör att ”oskyldiga” ord aldrig fungerar som de ska utan ständigt får politiska implikationer och laddas med inte så oskyldiga betydelser. På så sätt är språket aldrig ”under kontroll”; det kan aldrig ”talas entydigt” och inte heller vara neutralt – eller ”berättande”, som vissa manifestförfattare tycks tro. För språkets spöklikhet är lika omöjlig att undvika som det är omöjligt att hålla fast en vålnad. Man får helt enkelt inget grepp om det.

Klassisk postmodernism således? Jodå, Dahlberg kan både sin Derrida och sin Butler. Men att reducera Att umgås med spöken till en uppvisning i svår filosofi vore orättvist. Dahlbergs texter är nämligen intressanta på flera sätt, inte minst stilistiskt. I korta, lyriska texter, ofta placerade mitt på sidan skapar Dahlberg en gränszon mellan essän och skönlitteraturen, lyriken och facktexten. I ena stunden läser man på ett sätt, i nästa på ett annat. Det är en balansgång som påminner lite om den man gör när man läser Horace Engdahls hårt kondenserade Meteoriter – en utmärkt bok att fortsätta med för övrigt. Liksom där är språket och aderssen flertydiga på ett sätt som skapar en inre såväl som yttre dynamik i texten. Dahlberg är dock inte lika anspråksfull som Engdahl. För medan den sistnämndes texter präglas av en fullkomlig koncentration pendlar Dahlbergs mellan fokus och förströddhet. Mellan allvar och humor. Så här kan han skriva till exempel:

Bilmänniskan tar risker som ingen annan, kör om i kurvor, i backkrön, i kilometerlånga köer. Bara för att kunna vara på den andra sidan i några sekunder, med det föregivna motivet att vinna tid

Visst, det är fånigt och egentligen är det väl inte särskilt roligt. Men i en krävande text som denna kan jag inte låta bli att charmas av detta harmlösa spöke och dess lite tafatta rasslande med bokstäverna.

Similar Posts:

• På kartans vita fläckar
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Engdahl lyfter på masken
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Horace på bästa humör

Låt mig svara direkt på frågan: ja, han har täckning. För Ärret efter drömmen är en underbar liten essäsamling som visar kritiskt tänkande när det är som bäst. Den fungerar som kokain: skärper tanken under några sekunder och lämnar en sedan med en oändlig saknad. Man längtar genast efter mera men är samtidigt glad att man inget har, för den här typen av essäer ska avnjutas i små doser. De är koncentrat eller, för att tala med Engdahls egna ord, språngbrädor ut i oändligheten.

Men först något om upplägget. Det är egentligen ganska enkelt: Engdahl presenterar en författare (vanligtvis en bortglömd sådan), skissar en mikrobiografi och säger något knivskarpt på en rad eller två. Så slutar essäerna med en poetisk reflektion – Engdahl är mästare på avslut – och oftast handlar det bara om några sidors läsning. Till formen är därför Engdahl något av en klassicist och till skillnad från sina idoler – en Barthes, en Derrida – ligger hans styrka på ett annat plan. Oftast har essäerna också något anspråkslöst över sitt ämnesval: ljudens betydelse i Atterboms lyrik, Runebergs syn på fäderneslandet och begreppet ”det demoniska” hos Almqvist för att bara nämna några. Det känns liksom nedtonat, nästan lite nördigt, som om Engdahl bara skrev för de redan förhäxade.

Men självklart är anspråkslösheten bara skenbar. För bakom motiven och den traditionella formen döljer sig dessa ”språngbrädor”. Plötsligt förvandlas texten från det partikulära till det universella: Engdahl kan gå från att diskutera en enskild essä till essän med stort E. Så här kan han skriva:

För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar lystra till, eftersom han har rivit av sig gradbeteckningarna.

Är det inte en underbar beskrivning av vad essän kan vara? En röst som vill tala till alla, även om de svårbegripliga sakerna som vetenskapen vill ha för sig själv. Jag läser citatet och tänker att det där, det är ju på pricken vad Engdahls essäer gör. De låter inte Atterbom och Moritz vara ifred utan stiger ner i gravkryptan med läsaren på rygg. De säger ”titta här, det här är faktiskt bra och nu ska jag förklara varför”. Samtidigt väjer de inte för det svåra. I en fantastisk essä om Runeberg förklarar Engdahl att det knappast är någon idé att söka det aktuella hos författaren. Söker man något sådant blir man besviken. Istället handlar allt om inlevelse:

Runeberg ger oss tillbaka en oblandad hänförelse som inte längre är möjlig, men om detta är dikten i sin oskuld omedveten. Den sänder oss på själavandring.

Dikten kan få oss att ”gråta fädernas tårar”, skriver Engdahl lite senare, den kan få oss att förstå det vi inte kan förstå, att känna det omöjliga. Så lyder hans idé om konsten och själv sitter jag och nickar med tårar i ögonen. Jag tror också på konstens kraft. Jag gillar också Runeberg.

Men så inser jag plötsligt att jag blivit utsatt för diplomaten som gradvis övertalat mig till det här och att jag borde ha kommit ihåg att Engdahl redan lyft på masken. Jag tycker ju inte alls att Runeberg är spännande. Och att han skulle sända oss på ”själavandring” är ju ytterst tveksamt. Plötsligt inser jag att jag har blivit inlurad i romantikens absoluta värdehierarki av en Engdahl som sedan länge övergett poststrukturalismen.

Så trots att Engdahls essäer är så fantastiska och vackra vill jag göra en liten reservation just för att de är fantastiska och vackra. Engdahl skriver alltid i lyrisk hänförelse över de stora, gärna slumrande mästerverken. Han rycker med läsaren. Det gör att man riskerar att missa att han aldrig problematiserar sin egen smak, som är idel finkultur, eller tar ett steg utanför kanon (eller det som varit kanon). Engdahls styrka är därför också hans svaghet: hans enorma självförtroende och försäkran om den egna förmågan.

Similar Posts:

• Horace på bästa humör
• Språkets ofrånkomliga rasslande
• På Dödens ö spelas Mahlers sexa
• Fel form
• Litteratur är att vilja?