Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Parallellt med detta, eller i en tid långt senare, beroende på hur man ser på saken, väntar två kvinnor barn.

Farfadern blir inte trodd. Han genskjuter till och med länspolismästare Hans Holmér, som inte lyssnar. Kvinnorna känner sig ifrågasatta. De behöver myndigheternas godkännande. Det är inte lätt för den som utmanar heteronormen.

Är detta en berättelse om tillit, om våra närmaste som vi behöver allra mest? Men är det i så fall inte också en berättelse om ett våldsdåd som visar sprickorna i samhällsbygget? Jo. Tänk att en händelse kan gripa så omkring sig.

Klara Krantz har skrivit en prosalyrisk bok som känns självbiografisk. Huruvida den faktiskt är det spelar ju faktiskt ingen roll. Förmodligen är det berättarjagets fokus i kombination med det intimt täta språket som ger känslan.

Förlaget kallar detta för en diktroman och det är en passande karakteristik. Texten är ordnad i strofer. Det är gripande läsning. En återkommande förflyttning mellan tidsplan fungerar utsuddande på ett magiskt vis. Då och nu, vad är skillnaden?

Något kort om bokens formgivning också: Nina Ulmaja har återigen presterat ett minimalistiskt mästerligt bokband som fullt ut svarar mot såväl diktromanens form som innehåll.

Similar Posts:

• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Tung som en fjäder
• Dans och smärta
• Till minne av de som försvann
• Den långa vägens fortsättning

Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.

Similar Posts:

• Hotad utopi
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• En våldsam mor
• Lukt av ladugård, depression och död
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Även Gardells senaste bok bygger på verkliga händelser, men i Ett lyckligare år får historieskrivningen företräde framför berättarflytet.

Berättelsen tar avstamp ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser från 1879, ett manus som hålls inlåst på Uppsala universitetsbibliotek i nästan hundra år – de publiceras först 1971. Wikner är filosof och professor, och lever med hustrun Sara Larsson som han får två söner med. Det verkar vara ett vänskapligt förhållande där Wikner kan vara öppen gentemot frun med sin läggning. Men drömmen om en annan ordning växer sig ändå stark, drömmen om en värld där människor kan leva med den de älskar – drömmen om ett lyckligare år. Det är därför han skriver sina Psykologiska självbekännelser, att läsas i framtiden, en framtid han hoppas ska vara mer mogen för hans ord än vad samtiden är.

Den inledande delen av boken, den om Pontus Wikners ungdom, när han möter vänskap och kärlek, är som att läsa början på en roman. Jag känner med Pontus och blir engagerad i hur det ska gå för honom.

När det är som allra mest engagerande och spännande hoppar boken fram till 1970-talet och en begynnande svensk gay-rörelse som utgår från några ungdomar i Örebro. Innan jag läste boken var de här personerna och händelserna lika obekanta för mig som namnet Pontus Wikner och hans manuskript. Det här är viktiga händelser i den svenska historien som jag aldrig ens har hört talas om tidigare, som jag är tacksam att nu ha möjlighet att läsa om. Men som läsupplevelse blir det ett avbrott från den uppslukande berättelsen om Pontus Wikner till det mer reportageaktiga berättandet om Ronny och de andra ungdomarna under 1970-talet. Det tar ett tag innan jag inser att berättelsen inte kommer komma tillbaka till Pontus Wikner för att knyta ihop händelserna där. I stället fortsätter berättelsen framåt i tiden.

I viss mån kompenserar det viktiga (och ännu alltför o-omskrivna) ämnet för det otympliga formatet och bristen på flyt i berättelsen som helhet – men som läsupplevelse hade jag helt andra förväntningar när jag återvände till en berättarmästare som Gardell.

Similar Posts:

• Till minne av de som försvann
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Medan de kysstes
• 250 år av kvinnoliv
• Sjön suger

Ni anar vart jag vill komma: Mot paradiset uppfyllde inte de högt ställda förväntningarna på en upprepning av en drygt 700-sidor lång läsfest. Nej, det blev mer en vandring i snöglopp, som aldrig verkade ta slut. Jag läste och läste och när jag äntligen lyckades uppbringa lite intresse, så var det slut på den historien och nästa började. Det hela lämnade mig med en frustrerad känsla av att inte kunna få tag i det som det egentligen handlade om, det som Hanya Yanagihara ville få oss att förstå.

Kort om romanbygget, för det är verkligen ett bygge av astronomiska mått som Yanagihara har åstadkommit här: Romanen består av tre delar som utspelar sig 1893, 1993 och 2093. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag vet att jag har svårt för science fiction, men eftersom jag inte ens hade läst så långt i beskrivningen så har jag ingen rätt att klaga. Alla tre delarna har ett hus på Washington Square som utgångspunkt i berättelserna – och det var en detalj som jag faktiskt gillade!

I den första delen lever unge David med sin farfar i de fria staterna, där homosexualitet är norm och människor från kolonierna anses vara sämre och mindre värda. David har, till skillnad från sina syskon, svårt att hitta sin plats i livet och i kärleken och hemsöks dessutom regelbundet av någon ospecificerad sjukdom som periodvis gör honom sängliggande. Farfar försöker få David bortgift med en trygg och välbärgad änkling, men David blir huvudlöst förälskad i en charmig fattiglapp. Att det inte är något som vare sig farfar eller syskonen jublar över, kan man förstå. I all synnerhet som David tillhör en av de rikaste släkterna i de fria staterna.

1900-talsdelen utspelas under aidsepidemin och det känns som något som jag (född 1965) lätt kan relatera till. Men varför i herrans namn heter alla likadant som i förra delen? Bingham och Griffith i efternamn och David, Charles, Peter och Eden i förnamn. Är det meningen att jag ska pussla ihop dem med personerna med samma namn i någon form av släktskap? Vad är det jag inte begriper? Här börjar jag tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och det kan jag säga, är inte någon direkt komplimang … (Recension finns på punktslut.blog.)

Framtidsdelen är nästan halva romanen och där berättar Yanagihara i två parallella delar om Charlie som lever i ett tryggt äktenskap utan passion, och om hennes farfar Charles liv i brev till sin vän Peter. Än en gång utgörs persongalleriet av samma namn och jag har slutat att försöka förstå vad det ska betyda. Att Charlie lever i en värld som präglas av pandemier, piggar inte upp direkt. Det är ingen munter läsning, men jag tror i alla fall att jag förstår vad jag läser, kan se sammanhangen, och det gör mig inte lika frustrerad som över del två.

Alla tre berättelserna slutar med en cliffhanger, just när huvudpersonen är på väg, ja, kanske mot paradiset men det kan likaväl vara mot fördärvet. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta om David i del ett fick kärlek eller blev blåst, om David-Kawika kom loss ur sitt sjukhus/fängelse eller om Charlie lyckas med att fly till en bättre värld.

Om Hanya Yanagihara mot all förmodan bestämmer sig för att skriva en fortsättning, så kommer jag inte att stå först i kön för att få läsa den. Nu har ni det skriftligt. Hoppas bara att jag kommer ihåg det nästa gång hennes namn dyker upp i en bokkatalog eller på ett omslag i en bokhandel, och att jag inte automatiskt sträcker ut handen och tänker ”Ja, just det! Hon är ju bra.”

Similar Posts:

• Kunde varit större
• För mycket av det goda
• En modern besvikelse
• Donnie Darko har flyttat till England
• Tillfredsställande avslutning

Vem hade ens kunnat ana att piraterna var så grundligt sodomerande? Författaren B R Burg tar med oss på ett kittlande äventyr och framställer en faktiskt väldigt övertygande tes att i princip alla pirater var bögar. Det verkar så vettigt när han säger det! Såklart att de var. Burg skriver om 1600-talets samhälle, moral, syn på sexualitet (förvånansvärt frisinnad) och framförallt pedagogik. Fattigas barn kastades ur boet runt tolvårsstrecket och vandrade runt i grupper av gatupojkar i åldrarna nio till sjutton eller så, där sexualiteten var lika naturlig eller onaturlig som något annat i den tillvaron.

Det var dessa gatupojkar som gick till sjöss, med inpiskad kunskap om pojkars sexualitet, pojkar som växte upp och som pirater fick smeknamn som Tape-cul, Cœur d’Andouville eller Long Ben, ”not because of his height”. Den halvrövade sjörövaren Bourgnefesse (kallad ”bougres” av sina fiender) klagade enligt uppgift på att han var på tok för uppvaktad av sina medseglare då han endast ägde en skinka – den andra blev bortsprängd av en kanonkula – och därför var lite mindre trassel att älska i nattens mörker, medan Bourgnefesse själv var mer intresserad av sin favoritskeppspojke.

Inte bara synen på piraters sexualitet ifrågasätts. Jag föreställde mig pirater som 50% Fabio på omslaget till en Harlequin-roman, 50% rå sälle som våldtog damer och plundrade och skrattade med en sabel mellan tänderna, men tydligen var det inte alls så. Visst var piraterna råa och vidriga, varken jag eller Burg säger något annat. Burg beskriver ett fall där Mountbars the Exterminator pillade upp ett litet hål i magen på en tillfångatagen man, tog ut en liten bit tarm, spikade fast den vid masten och sen jagade mannen runt runt runt medan tarmen drogs ut som en stickad tröja maskas upp. Det låter ju onekligen brutalt men inte direkt råare och vidrigare än de bestraffningar som utfördes av lagens långa arm. 1600-talets England var ett samhälle där fysiska bestraffningar var standard. Flottan kölhalade lika mycket som pirater. Vakter piskade lika hårt. Tortyren var inte helt olik. När historier om piraters grymhet lever kvar är det inte uteslutande för att piraterna var särskilt våldsamma och hemska, utan till stor del för att injaga skräck i befolkningen, ungefär som när Robin Hood fick sitt namn för att framstå som mer lurig och farlig.

Jag påminns gång efter annan om hallickar i det amerikanska ghettot fram till 1960-talet. Även där diskuteras homosexualitet som en faktor i det sociala utanförskapet. Män som väljer bort en normativ heterosexuell relation med kvinnor gör det inte sällan av en direkt anledning, vare sig det är att de älskar män eller hatar kvinnor.  Det är fascinerande att läsa om något som egentligen borde vara fullkomligt naturligt – inte alla är straight – men som faktiskt inte poängteras så ofta.

Similar Posts:

• Perspektiv på pirater
• Auschwitz och den stora kärleken
• Piraterna och klimatkrisen
• Gränsöverskridande historia
• Fantastiskt i flera bemärkelser

De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De gör det för att en av deras vänner nyligen blivit utsatt för ett hatbrott, blivit grovt misshandlad. En av dem gör det kanske också delvis för att han vill ha den andre tillbaka.

Det är ett ganska udda drag, att låsa fast två av sina huvudpersoner i en kyss i princip hela romanen igenom. De kan inte prata, de kan knappt röra sig, men samtidigt händer det förstås en hel del omkring en om man kysser en annan kille på gräsmattan framför skolan (och live-streamat på nätet) i minst 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder.

Det är en helt underbar idé. Den begränsade kommunikationen och rörelseförmågan och naturligtvis den extrema situationen gör varje detalj, inte minst fysisk, så viktig. Alla små sätt man kommunicerar ordlöst på, läser av varandra. Alla tankar och känslor som passerar.

Nu är inte titelkaraktärerna Craig och Harry de enda huvudpersonerna i Two boys kissing (även om de är mina favoriter). Här finns också Avery och Ryan, som precis träffats, Peter och Neil, som varit tillsammans länge, Tariq, vännen som blev misshandlad, och Cooper, en kille som blir utslängd hemifrån när han pappa råkar läsa några öppna chattar på hans dator.

Två händelser nämner David Levithan i sitt efterord som romanens inspirationskällor. Den ena är collagestudenterna Matty Daley och Bobby Canciello som den 18 september 2010 satte nytt rekord för världens längsta kyss. Den andra inträffade bara fyra dagar senare, när en annan student, Tyler Clementi, tog sitt liv genom att kasta sig ut från George Washington-bron. En ljusnande framtid och hopplöshetens mörker, fyra dagar ifrån varandra.

Mörker och ljus samsas i Two boys kissing och vävs samman av ytterligare en väldigt speciell karaktär, ett kollektiv. Romanen berättas som av en kör i en gammal grekisk tragedi, ett ”vi”. Det är ett vi som består av de homosexuella män som gått före Harry och Craig, Avery och Ryan, Tariq och Cooper, av unga män som älskat och dansat, förälskat sig och förtryckts, legat och avlidit.

If you are a teenager now, it is unlikely that you knew us well. We are your shadow uncles, your angel godfathers, your mother’s or your grandmother’s best friend from collage, the author of that book you found in the gay section of the library. We are characters in a Tony Kushner play, or names on a quilt that rarely gets taken out anymore. We are the ghosts of the remaining older generation. You know some of our songs.
We do not want to haunt you too somberly. We don’t want our legacy to be gravitas. You wouldn’t want to live your life like that, and you wouldn’t want to be remembered like that, either. Your mistake would be to find our commonality in our dying. The living part mattered more.
We taught you how to dance.

Med Two boys kissing skriver Levithan modern gayhistoria, inte helt olikt det Jonas Gardell gör i främst Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Stilistiskt för vi-berättandet kanske tankarna till Julie Otsukas lilla mästerverk Vi kom över havet, en annan kollektiv berättelse om en nedtystad grupp (i det fallet japansk-amerikanska kvinnor som internerades under andra världskriget), men Levithans storvulna patos är definitivt närmast gardellskt. Liksom Gardell behärskar han det storartat.

Two boys kissing länkar nutid med historia och framtid, människors kamp för mänskliga rättigheter med den enskildes handlingsutrymme i vardagen. Och så har den förstås det där levithanska signaturdraget att ställa sin läsare mitt i förälskelsens hela destabiliserande, upplyftande, pirrande tvärdrag.

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full av spänningar ber Michael vännerna att tona ner sig lite, bara tills han fått iväg Alan, men Alan går inte. Och allteftersom kvällen blir blötare förändras Michaels agenda. Nu vill han leka en lek, och syftet med leken är att äntligen tvinga Alan ut ur garderoben.

Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band hade urpremiär 1968 och fyllde alltså 40 för några år sedan. Då kom den ut i den här jubileumsutgåvan med förord av Tony Kushner, mest känd för sin egen ikoniska mastodontpjäs, Angels in America, med undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”.

Debutanten Crowley, skriver Kushner, ”borrowed heavily from the most famous American play of the decade, Who’s Afraid of Virginia Woolf?”. Det är sant. Och det är precis lika lätt att dra trådarna framåt i tiden, till Kushner själv. Det är en helt annan sorts pjäs, visst, men karaktärerna är klart besläktade. Jag föreställer mig till exempel hela tiden rollerna i The Boys in the Band besatta av skådespelare jag sett i olika uppsättningar av Angels in America, inte minst han som spelar den gifte mormonrepublikanen Joe i tevefilmatiseringen av Kushners pjäs som Crowleys Alan.

Formen går dock tillbaka på Edward Albee, på Eugene O’Neill – slutna familjedramer där karaktärerna tycks fångade inom fyra väggar, skaver mot varandra, ältar sina relationer och tillkortakommanden. Hos Crowley är den biologiska familjen eller det äkta paret utbytt mot vänkretsen, och tonen är ofta rapp, vass, rolig, elak och utelämnande i en salig blandning. Woody Allen möter Sex and the City möter Torka aldrig tårar utan handskar.

Well, one thing you can say for masturbation … you certainly don’t have to look your best.

If we … If we could just … not hate ourselves so very much. That’s it, you know. If we could just learn not to hate ourselves quite so very much.

På något sätt har tiden kommit ikapp The Boys in the Band. Också där sätter Kushners förord – ett alldeles ovanligt bra förord – fingret på något väsentligt, tror jag. När den var en av få skildringar av homosexuella gjorde den succé, men blev också problematisk. Är inte Michael och hans vänner väl stereotypa? Bör de verkligen representera alla homosexuella? Med större mångfald, fler olika skildringar, kan Michael få vara bara Michael, måste inte vara sådär omöjligt representativ. Fast deprimerande nog har ju till exempel Jonas Gardells romantrilogi fått precis samma kritik.

Jag har, av flera förklarliga skäl, aldrig varit homosexuell man i New York i slutet av 1960-talet, men jag har till exempel varit tonårstjej på en mindre ort. Man kan läsa den trånga kretsen kring Michael med dess galghumor, självhat och värme i sitt historiska sammanhang, absolut, men den har också en viss bäring på vänkretsar i allmänhet. Hur man speglar sig i varandra, kräver av varandra det man inte vågar själv, straffar sina närmaste för sina egna hemligaste fel.

Varför går inte bara Alan? frågar sig Kushner och flera med honom. Varför slänger de inte bara ut honom? Varför går ingen alls? Det är egentligen den ständigt pockande frågan i hela den här dramatiska traditionen. I Crowleys tvetydiga, svartgnistrande gestaltning känns den lika angelägen idag som när pjäsen skrevs.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Glittret som döljer tårarna
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Angels and mormons and gays, oh my!

Innan –
…..Sedan –
…..Två ofullbordade satser. Som omger samma spricka.

Så skriver Gardell nittio sidor in i del tre i sin trilogi och i dessa satser, dessa fyra ofullbordade satser, sammanfattar han själva grundpremissen i hela sin berättelse. Här ryms förnekelse och kärlek, friskhet och insjuknande, liv och död, instängdhet och uppbrott, ja alla teman i romansviten kan egentligen delas itu: innan – sedan –.

Gardells avslutande del i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, Döden, är ett samtidigt finstämt och brutalt, och definitivt rörande, avslut på historien om Rasmus och Benjamin och deras egenskapande familj i kollektivet på Sveavägen i åttiotalets Stockholm.

Precis som Sjukdomen berättade Reines historia, tillbakablickande från hans isoleringscell på sjukhuset, får vi i Döden läsa först om Bengts förflutna, och senare också Lars-Åkes. Samtidigt som dessa oskyldiga barndomsminnen återberättas rör sig berättelsens huvudsakliga händelseförlopp mot det oundvikliga slutet. Långsamt känner man hur karaktärernas tid rinner mellan deras fingrar, och skaran av vänner som introducerades i Kärleken tunnas ut, blir bortsvepta.

Döden är både otroligt sorglig, och ljus och livsbejakande. För lika tungt som det är att läsa om dessa sista dagar, minuter, av flera av karaktärernas liv, lika varm inombords blir man av den fortsatta kärleken, tillgivenheten och självklarheten dem emellan. Flera scener är enastående hyllningar till livet, som en motpol till det hemska som skildras, en livets demonstration om man så vill.

Vad gäller Gardells språkliga stil är den enhetlig med de föregående delarna. Den symbol- och associationsmättade texten har skalats av och brutits ner för att, misstänker jag, fokus ska kunna ligga på berättelseintrigen mer än berättandet. Men helt utan metaforik är texten givetvis inte och den tydligast utskiljbara, den vita älgen, placeras i romanens slutskede någon helt annanstans än man trodde att den skulle. Eller anade man kanske? Också kring älgen använder Gardell facktext, och här är jag kluven. På ett vis kan det tyckas som om facktexten gör metaforiken övertydlig och att den därför tappar kraft, å andra sidan går det att dra sådana tydliga paralleller mellan metafor och det med metaforen refererade att det fungerar som en så markant understrykning av synen på homosexualitet och HIV att facktexten blir en slags ögonöppnare.

Facktext kring homosexualitet och politik finns i lika stor utsträckning i del tre som i de föregående, och att man nu känner igen attityderna som finns i det refererade materialet så pass mycket att det nästan upplevs som repetition från de föregående romanerna understryker bara hur sorgligt långsamt trångsyntheten, själviskheten, grymheten tonas ner – om den ens gör det alls?

Detta är en fantastisk romansvit som har lyft upp en ouppmärksammad del av vår svenska samtidshistoria. Den borde läsas av alla.

Similar Posts:

• Tung som en fjäder
• Till minne av de som försvann
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket