Den som läser boken förstår att författarna inte vill skapa elitidrottare eller maratonlöpare av alla. Men alla har hjärnor! Och varenda hjärna behöver den input som kommer när kroppen rör på sig. Därför funderar de inledningsvis över ordval; ska de använda ordet motion? Eller aktivitet? Till slut väljer de ”röra på sig”. Att röra på sig i all enkelhet kan ge märkbara resultat i den kroppsdel som syns minst – nämligen hjärnan.

Forskningen visar att det inte är korsord, sudoku eller minnesträning som ökar hjärnans kapacitet. Hjärnan blir stark av att människan nyttjar sina kroppsdelar fysiskt. Med minnesträning blir man bara bättre på minnesträning.

Språket flyter lätt och går rakt på sak. Här refereras inte till rapporter om befolkningens ökade medelvikt (sådan forskning är lätt att hitta på nätsidor). Inte heller ges utrymme till fördömande ord om mobiler och datorer som gör människor mer stillasittande. Däremot förklaras vad som händer i hjärnan när den ofta blir störd (blinkande nyhetsnotiser skapar stress) eller när den får nås av gilla-tryckningar i sociala medier (hej dopamin!).

Jag blir glad av att upptäcka författarnas inkluderande syn på människors individuella situation. Självklart ingår alla som tar sig fram med rullstol eller har diagnosen adhd. Författarna har inte heller fallit hundra procent i glad-fällan. Människor är komplexa och depressionstillstånd kan ha många orsaker. De betonar därför att en människa som hamnat i depression söker hjälp.

En sådan här text är naturligtvis fylld med fakta – men i ett lagom urval för juniora läsare. Det är väsentligt att förklara att hjärnan utvecklades när människan levde i savannmiljö på den östafrikanska kontinenten. Alltså för sådär 40 000 år sedan. Hjärnkonstruktionen har inte förändrats särskilt mycket sedan dess och än idag reagerar hjärnan blixtsnabbt om den upplever hot. Mer sällan behöver vi idag fly från rovdjur som hotar att göra oss till middag. Det är i stället andra saker som skapar obehag. När sådana reaktioner uppstår i olika delar av hjärnan kan andra delar återställa balansen. Att känna till detta kan underlätta i vardagen, menar författarna. När savannmänniskan jämförs med soffmänniskan blir det ganska lätt att förstå varför lockelsen är så stor att stanna kvar i soffhörnet och glufsa i sig hela chipspåsen.

Kära hjärna! Vore det inte fantastiskt om jag och mina medmänniskor förstod dig bättre? Till dess får jag hasa mig ut. Det behövs inget klädombyte för en liten sväng där ute. Och kanske spurtspringer jag till nästa stolpe, och kollar över axeln om någon annan hakar på. Ung som gammal, jag vill ha sällskap!

Similar Posts:

• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Oidentifierat Syfte
• Spännande tankar i (för?) kort format

Catherine Malabou är författare och filosof. Hon talar om en hjärnans ”destruktiva plasticitet”. Denna negativa plasticitet har hittills inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet – om ens någon. Människans, eller snarare hjärnans, förmåga att förändras har jag ägnat minst två tankar genom åren. Jag har inte uteslutit att den kan verka åt båda hållen, men främst har jag fokuserat på vår förmåga att anpassa oss till vad predikament livet har att erbjuda ur sin avgrundsdjupa brunn. Samtidigt har jag inte lämnat mina egna erfarenheter åt sidan. På grund av en seglivad och länge obehandlad sjukdom kan jag se personlighetsförändringar i mig. Det handlar inte om ett trauma per se, men finns det långdragna trauman är detta ett sådant. Förändringarna är just förändringar och inte nödvändigtvis vare sig negativa eller positiva. De är, kort och gott. Detta klassas inte som ett trauma; förändringarna har inte skett på ett ögonblick utan har anfrätt mig under ett längre tidsspann.

Malabous Olyckans ontologi bygger i mångt och mycket på tidigare verk från hennes penna. Dessa har jag inte läst, men jag utgår kallt ifrån att denna kan läsas fristående. Ni får ursäkta att jag antagligen missar vissa paralleller och återkopplingar till den tidigare boken Vad ska vi göra med vår hjärna?. Till detta kommer en begränsad förståelse och insatthet i de personer hon i dialog med utvecklar sin egen ståndpunkt: Antonio Damasio, Baruch Spinoza och Sigmund Freud. Damasio har jag läst och uppskattade hans På spaning efter Spinoza och även Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Även texter av Spinoza har jag tampats med, men vad minns man egentligen av en bok när man blickar tillbaka efter några år? Sigmund Freud är väl hart när omöjlig att undvika. Gilles Deleuze smiter in på några hörn och då främst i polemik med Freud. Jag kan inte komma med några invändningar mot Malabous resonemang – jag besitter inte nog med tankekraft. Emellertid är även en lekmans vinkel trots allt en vinkel.

Som ishockeyintresserad, även om det är ett avtagande intresse, ska erkännas, är jag medveten om vilka konsekvenser våld mot huvudet kan medföra. I de allra flesta ishockeyligor ökar kunskapen och förståelsen för vad hjärnskakningar – och då oftast upprepade sådana – kan leda till: livslångt lidande och de sorgligaste exemplen har slutat i svårartade depressioner och i slutändan en död som klassats som självmord. ”Klassats som självmord” eftersom jag ser det som en handling framdriven av sjukdomen och inte följden av ett intellektuellt överläggande.

Albert Camus menade att självmordet är det enda riktigt allvarliga filosofiska problemet, eftersom det behandlar frågan huruvida livet är värt att leva eller ej. Hjärnans destruktiva plasticitet kan kanske sälla sig till denna kategori. Joseph LeDoux, som Malabou återkommer till, menar att ”vi är våra synapser”, vilket inte är en orimlig utgångspunkt. Synapser är inte odödliga, tvärtom. Det krävs inte mycket för att orsaka oåterkalleliga skador i hjärnan. Det finns skador som fullständigt förändrar oss och frågan ställs: Är vi då samma person? Skalet må vara detsamma, men om förmågan till affektioner försvinner, om minnen raderas, om en likgiltighet inträder är det en berättigad fråga att ställa: Är du den du var för ett ögonblick sedan?

En insatt läsare och människa kommer få ut mer av denna bok än mig, och kan framförallt komma med invändningar och vidareutvecklingar samt djuplodande och horisontala analyser. För mig är den en ödmjukhetsbringare, en påminnelse om vår förgänglighet och då inte nödvändigtvis genom döden utan på grund av fallet, snubblandet, slaget.

Damasio utvecklar hypotesen om ”emotionella signaler”, även kallade ”somatiska markörer”: när vissa hjärnskador uppstår, utplånas markören och förnuftet förlorar det band som förenar det med livet, med viljan att överleva, mot conatus [strävan att leva]. Denna uppfattning går under namnet ’hypotesen om de somatiska markörerna’, och de patienter som fick mig att formulera hypotesen hade skador i vissa delar av prefrontala cortex (framförallt i de ventrala och mediala sektorerna) och i den högra hjässloben.

Gott folk, drick med måtta och halka inte på isfläckar. Senast jag halkade på ett bananskal – ja, sådant händer faktiskt – skrattade min väninna. Jag föll inte, tack vare okända och översinnliga krafter och tur, och slapp göra mos av de där ventrala och mediala sektorerna. Tack.

Similar Posts:

• I överkant avancerad kunskapsteori
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• I minnets labyrinter
• Doras röst
• Skräckgotisk psykothriller!

Boken påminner om Anders Hansens Hjärnstark, både till innehåll, upplägg och layout. Skillnaden är att det är sömnen, inte motion, som står i fokus. Författarna går metodiskt igenom vad sömn är, vad som händer i olika stadier av sömn, hur sömn påverkar såväl kropp som själ. När man lagt ned boken kvarstår inga tvivel om att sömn är viktigt!

Ett klart minus med boken är att viktiga uttryck och begrepp inte förklaras ordentligt. Bara för att författarna tycker det är vardagsmat vad till exempel hippocampus är och gör betyder inte det att det är samma för läsaren. En mer ingående förklaring i början av boken om de olika delarna av hjärnan hade underlättat läsningen, likaså med andra begrepp som introduceras utan närmare förklaring. I slutet av boken finns visserligen en ordlista – men den hänvisas inte till.

Tyvärr faller Sömn, sömn, sömn också i samma fälla som så många andra populärvetenskapliga böcker, nämligen att det blir för packat med fakta. Att klaga på för mycket fakta kanske låter som att klaga på bubblor i en jacuzzi, men det handlar snarare om hur faktan presenteras. Det skadar inte att slänga in lite anekdoter eller fallbeskrivningar mellan varven för att lätta upp lite.

Hårt packad fakta tillsammans med att halv-svåra begrepp inte ges någon ingående förklaring gör att boken dessvärre blir något svårläst.

Detta sagt har boken också flera fördelar jämfört med mycket annan populärvetenskaplig litteratur. Ett exempel är att författarna vågar komma med politiska lösningar på vissa problem – som till exempel att senare skolstart skulle kunna vara till fördel för inlärningen hos morgontrötta tonåringar. Populärvetenskap fastnar annars ofta i att förklara vad individen borde göra annorlunda, och även om jag på intet sätt förnekar individens eget ansvar så kan samhället faktiskt göra sitt för att underlätta vissa val.

Ett annat exempel är att författarna betonar och förklarar skillnaden mellan relativ risk, det vill säga risk i procent, och risk i absoluta tal. Idag har det ju närmast blivit kutym att skrämma sina läsare genom att berätta att vad det nu må vara ökar risken för till exempel cancer med 20% utan att nämna att risken från början var 1/1000 000 (hypotetiskt exempel). Så icke här. Tvärtom betonas det att sömnbrist ökar risken för alzheimer med 50% och ja, det låter skrämmande – men läsaren behöver inte oroa sig, för i absoluta tal är risken väldigt, väldigt liten från början. Härligt med författare som avstår från att hoppa på sensationståget utan förblir gedigna i sitt faktaförmedlande! Se och lär vetenskapsjournalister!

Similar Posts:

• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Barn inget hinder för uteliv
• Punk, anarki och 1980-tal
• Vi är gjorda för varandra

Boken inleds med att Gospic berättar om att hon nyligen skaffat hund, varpå människor har tittat upp från sina mobiler och stannat för att hälsa på hunden. Hunden har ”väckt människor ur teknikens dimma”. Jaha, så hade det inte varit för mobiltelefonerna hade vi människor pratat med varandra på buss och tunnelbana, tja, överlag ägnat oss åt något vettigare än att stirra på en skärm. Har vi hört den förut? Jag kallar det skitsnack. Eller moralpanik.

Gospic citerar sedan en undersökning där barn och föräldrar fått frågan om de anser sig vara beroende av sina smarta telefoner. Omkring hälften av barnen har svarat ”ja” och baserat på detta konstaterar Gospic att det är större risk att bli beroende av sin telefon än att bli beroende av kokain. Här tappar jag ärligt talat hakan. Det måste ju vara en enorm skillnad på att som respondent i en undersökning anse sig beroende av något, och att faktiskt vara beroende i medicinsk mening. Vad är det här för konstigheter egentligen?

I en liten faktaruta med rubriken ”Några tankeväckande fakta kopplade till vår digitala vardag” upplyses vi om att antalet stressrelaterade sjukskrivningar i Sverige har ökat med ca 100% de senaste tio åren. Som vi alla vet är ju inte tidssamband detsamma som orsakssamband, och Gospic ger inga belägg för att det de facto är tekniken som orsakat sjukskrivningarna.

Ja, såhär fortsätter det kapitlet igenom och när jag dessutom upptäcker att Gospic använt Aftonbladet som källa – ja, då är jag redo att kasta boken.

Dock får jag inte smita från mitt uppdrag som recensent, utan fortsätter. Och någonstans halvvägs börjar det koka. Eller i alla fall sjuda. För mycket av det Gospic senare skriver är faktiskt inte dumt. Vilka vetenskapliga belägg hon har för alla påståenden har jag inte kollat upp, men många råd är faktiskt väldigt bra. Som att vi människor mår bra av naturen. Att det kan nyttigt för hjärnan att inte ständigt kolla mobil och sociala medier. Att telefonen bör lämnas utanför mötesrummet, och att man säkert jobbar effektivare om mobilen även lämnas utanför kontoret.

När jag sedan kontrollerar vad som verkligen stod i Aftonbladet-artikeln och ser att det är hjärnforskaren Martin Ingvar som uttalat sig om ännu ej publicerad forskning – ja, då skäms jag faktiskt lite över några av mina tidigare hårda omdömen.

Under de följande dagarna kommer jag också på mig själv med att försöka följa Gospics råd för ”digital detox” – som att gömma undan telefonen när jag behöver koncentrera mig, och inte rutinmässigt kolla av min facebook i tid och otid. Och jag upptäcker att jag faktiskt jobbar bättre utan mobil och sociala medier alltför lättillgängligt.

Dock kvarstår en del frågetecken kring boken. Till exempel vem den tilltänkta läsaren är? Styckena är korta, varje ämne avhandlas på en till en och en halv sida. Här finns bara plats för korta konstateranden (”Naturen är bra”, ” Det är viktigt att motionera”), ingen fördjupning, vilket torde vara tråkigt för många läsare som ändå intresserar sig för populärvetenskap. Vad som är Gospics poäng med boken är heller inte helt klart, visserligen är teknik inte bra – men den kan också vara bra. Det senare kanske låter som ett sätt att nyansera, men med de korthuggna styckena blir det mest förvirrat.

Som slutsats kan man väl säga att vill du lära dig något nytt, eller få aha-upplevelser, är Hjärnbalans inte boken för dig. Vill du däremot få motivation till att ta en paus från datorn och mobiltelefon – tja, då är Hjärnbalans inte dum alls.

Similar Posts:

• Vi är gjorda för varandra
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Uppdaterat syndregister

De frågorna försöker Cordelia Fine, professor i psykologi vid University of Melbourne, besvara i Testosteron rex: Myten om våra könade hjärnor. Fine har tidigare skrivit Delusions of Gender, i vilken hon skarpt kritiserar bilden av att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt på något markant sätt, och Testosteron rex kan betraktas som den inofficiella uppföljaren.

Det stora problemet med böcker som avhandlar ämnet ”biologiska könsskillnader” är att de tenderar att tilltala de redan frälsta – oavsett om författaren förespråkar att män är från Mars och kvinnor är från Venus, eller om hen snarare argumenterar för att både män och kvinnor är från Tellus. Biologiska könsskillnader är nämligen ett sådant där brännbart ämne där väldigt många, inte minst de som bemödar sig om att läsa böcker i ämnet, har sin uppfattning klar. Och klara uppfattningar ändrar man inte på så lätt, hur gärna vi människor än vill tro att vi är rationella, tänkande varelser som lyssnar på vetenskap och gillar fakta.

Och nej, jag tror inte att någon anhängare av påståendet ”könsroller är biologiskt, snarare än kulturellt, betingade” kommer byta ståndpunkt efter att ha läst Testosteron rex. Inte minst för att Fine tenderar att välja att citera forskning så att den stödjer hennes teser. Till exempel nämner hon att kvinnor numera är överrepresenterade på högstatusutbildningar som läkarprogrammet och juristutbildningen, vilket är en förändring jämfört med för några årtionden sedan då det motsatta förhållandet rådde. Detta, menar Fine, implicerar att utbildningsval inte styrs av oföränderliga biologiska könsskillnader utan av kulturella faktorer. Vad Fine däremot inte tar upp är att ju mer jämställt ett samhälle är, desto mer könssegregerad är arbetsmarknaden. Det kan såklart finnas fler och andra faktorer än biologi bakom detta fenomen – men det hade varit både intellektuellt hederligt och intressant om dessa fakta också diskuterats i boken.

Fine upprepar också flera gånger att hon visst tror att det finns biologiska skillnader mellan könen, men vilka skillnader det är framkommer aldrig.

Detta sagt så är Testosteron rex en mycket läsvärd bok – egentligen oavsett vad man själv tror om mäns respektive kvinnors ursprungsplaneter. Fine diskuterar skickligt kring många av de påståenden som rör mäns och kvinnors natur, hon ger rikligt med referenser (så är du skeptiskt är det bara att börja granska!) och hon för in nya, fräscha infallsvinklar och tankegångar i diskussionen.

En av bokens höjdpunkter är de kapitel som handlar om risktagande. Fine driver skickligt tesen att ”riskbenägenhet” inte är ett enskilt karaktärsdrag, utan riskbenägenhet på ett område (säg ”egna sparpengar”) behöver inte säga något om riskbenägenhet när det kommer till något annat (oskyddat sex, hoppa bungyjump – eller för den delen risktagande inom ramen för jobbet som aktiemäklare). Fine resonerar också kring vad som anses som risktagande och vad forskning visar kring hur vilja att ta risker skiljer sig mellan olika sociala och etniska grupper. Personligen fick jag mig flera tankeställare – och då jobbar jag ändå med riskanalys till vardags!

Fine skriver dessutom väldigt roligt, utan att för den skull bli raljant, och drar sig inte för att skämta eller driva med sig själv. Myten om att feminister saknar humor får därmed anses vara motbevisad.

Similar Posts:

• Hur ska man hantera sina ex?
• Ta tillbaka allt som är ditt
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Uppdaterat syndregister

Rubriken till denna recension är tagen från Hustvedt förord, i vilket hon beskriver essäsamlingen. Essäerna är till viss del skrivna utifrån föredrag som hon hållit på museer och institutioner, men de allra flesta har tidigare varit publicerade i tidskrifter och tidningar mellan 2005 och 2012. Samlingen är uppdelad i tre avdelningar: ”Leva” innehåller hennes allra mest personliga och självbiografiska essäer, i ”Tänka” finns texter som stigit fram ur hennes intellektuella grubblerier, och ”Titta” handlar om konst och konstnärer och upplevelser av konst.

Essäerna behandlar en mängd olika ämnen, främst filosofi, neurovetenskap, psykologi, psykoanalys, neurologi, konst och litteratur. Genom hela samlingen återkommer neurovetenskap, något som alltså särskilt intresserar henne. Detta ämne handlar om varseblivning, minne, emotioner och relationen mellan jaget och andra, skriver hon. Siri Hustvedt har också vinnlagt sig om att använda ett vanligt språk i essäerna, som inte är späckat av specialistuttryck, allt för att vem som helst utan bakgrundskunskaper ska kunna förstå.

Detta är verkligen essäer, påpekar hon, och alla är skrivna utifrån henne själv och i första person. Hon påpekar att essän började med Michel de Montaigne på 1500-talet. Och här dyker minnen upp för mig från det sena 80-talet då jag skrev en uppsats i litteraturvetenskap, baserad på Gunnel Vallquists essäer, i vilken jag definierade vad en essä är. Men nu citerar jag Siri Hustvedt, angående essän och dess särart:

Dess utformning avgörs enbart av hur författarens tankar rör sig, och till skillnad från uppsatser som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller artiklar publicerade i akademiska tidskrifter eller dagstidningar är användning av första person singularis här ingalunda bannlyst utan snarare omhuldad.

Särskilt detta att utgå från ett jag, gillar Hustvedt, för det finns ju ändå alltid en egen subjektivitet i det skrivna även om det är skrivet i tredje person. Därför har hon valt att konsekvent skriva i första person, alltså i jag-form.

På så sätt blir denna essäsamling, enligt mig, en form av självbiografi och jag kan tänka mig att hon kommer att skriva en sådan längre fram. Här finns väldigt mycket från hennes eget liv. Hon skriver om sin familj, sin barndom och uppväxt, sitt forskarliv, vardagsliv, om sin migrän, kombinerat med detaljerade reflektioner över tillvaron och sitt känsloliv.

Det finns mycket att ösa ur denna guldgruva av essäer. Men det är en samling snarare att återkomma till då och då än att sträckläsa, eftersom hon här och var upprepar sig. Att läsa alla de 32 essäerna mer eller mindre i sträck som jag gjort är inte helt att rekommendera. Det bästa sättet att närma sig denna samling är nog att försöka hitta det som intresserar mest.

Ett guldkorn vill jag plocka ut, för att belysa essäsamlingen. Och det blir ju väldigt subjektivt, det som jag väljer. Det subjektiva valet av de subjektivt skrivna essäerna. Exemplet utgörs av essän ”Varseblivningens drama”, om den italienske 1900-talskonstnären Giorgio Morandi, som älskade den franske 1700-talskonstnären Chardin. Där tar jag med mig Hustvedts särskilda fascination för både Morandi och Chardin och vill själv fördjupa mig i dessa konstnärers liv och verk. Sedan mer än tjugo år tillbaka hänger en reproduktion av Chardins målning ”Bordsbönen” från 1744 i köket i mitt barndomshem.

Om jag ska vara riktigt petig vad gäller bokens utformning, och det får man vara som recensent, så anser jag att kapitlen i delen ”Titta” borde ha innehållit en del belysande illustrationer av de konstverk som de behandlar. Det borde dessutom ha funnits register i boken. Register är nästan alltid nödvändiga. Hur hittar jag annars lättast tillbaka till det jag läst? Utan register är man hänvisad till att hela tiden göra understrykningar och markeringar i boken. Kan det verkligen kosta så mycket att göra ett register i dessa överdatoriserade tider?

Similar Posts:

• Om vikten att få fly in i fiktionen
• Imperiet ur andra perspektiv
• Vår bedrägliga samtid
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• I minnets labyrinter

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Med hjälp av undersökningar, anekdoter och allmänna betraktelser försöker han här reda ut vad för slags egenskaper och beteenden som människor i Sverige idag tycker är mest förkastliga. Han understryker att det handlar om just Sverige, eftersom vad som anses vara en synd förutom att variera över tid, även varierar kulturellt och geografiskt.

Utöver att presentera dessa nya dödssynder, handlar boken om vår förmåga och vilja att förändras. Att det är möjligt att träna upp sig till att bli en bättre människa. Bättre i den bemärkelsen att man funderar över huruvida ens eget beteende får negativa konsekvenser för omgivningen, och är beredd att göra något åt det. Att välja att läsa en bok av det här slaget indikerar ju i sig en vilja att förstå sig själv i relation till andra människor. Det är en bra början, men ofta är det kanske lättare att se var andra brister än att identifiera sina egna tillkortakommanden.

Den här boken innehåller ett mycket konkret råd om hur vi blir bättre människor, men det är också ett väldigt bra råd. Här kommer det:

Känn efter om du har denna egenskap och om så är fallet bestäm dig för om du vill att den ska fortsätta att förstöra för dig och din omgivning, eller inte.

Högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund. Av dessa klassiska sju dödssynder är det endast en som återfinns bland de nya. Girighet. Och den rankas som nummer sju. Alltså den minst syndiga av de nya synderna. Vällust är inte aktuell alls som synd betraktat. Det sekulariserade svenska samhället har övergivit synen på kyskhet som varande på något sätt mer eftersträvansvärt än att bejaka sin lust. Ett klart framsteg.

I slutet av boken redogör han för hur han gått till väga med undersökningarna. Här berättar han också om vad vi anser vara dygder. De hamnar så gott som alltid i motsatsförhållande till en synd. Egenskaperna som står högst i kurs är; generositet, hänsynsfullhet, pålitlighet, medkänsla, inkluderande, ödmjukhet och engagemang. Sedan får man komma ihåg att vi människor är komplexa varelser, och de flesta av oss har mer eller mindre av dessa goda och dåliga egenskaper. Vi befinner oss någonstans på en glidande skala mellan motsatta egenskapspar.

Einhorn smyger också in lite annan intressant forskning här och där i texten. Bland annat om gener och hjärnan. På det hela taget får han till det på ett mycket behagligt sätt. Han förmedlar ödmjukhet inför livet och kärlek till människan som sådan. Boken lämnar efter sig en mycket positiv känsla. Han säger inte att du skall ändra dig, han säger att du kan. Om du vill.

Similar Posts:

• Ett steg närmare förståelse
• Övning ger färdighet
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Det positiva åldrandet
• Forskning med samhällsförbättrande potential

Efter en ganska lång och vindlande inledning, där hippocampus presenterar sig och sina förmågor med många medicinska fakta, tar kärnberättelsen trevande fart. Den berättelse jag som romanläsare förväntar mig finna och som låter mig bli medskapare i det som sker.

H håller på att bli förälskad. Han har träffat den omsvärmade D på en tillställning och kan nu inte glömma hans blickar och rörelser. H:s återkommande minnesbild från festen är ett par som kysser varandra. Han kan inte låta bli att fantisera om D. och om kyssen skulle kunna bli deras gemensamma framtida minne. Som läsare vill jag gärna följa H:s utveckling och väg till beslut, men jag måste säga att hippocampus docerande inbrytningar tar bort mycket av lustläsningen.

Nu skulle jag vilja ställa er en fråga: Vi har kommit ungefär halvvägs genom H:s dag. Tycker ni att det är lite besvärande att det är jag som berättar den här historien? Att ni får nöja er med mitt något ovanliga perspektiv?
Börjar ni kanske ifrågasätta er egen subjektiva jagupplevelse? Är det i så fall skrämmande?

Texten har massor av energi och att korsa gränser kan både berika och inspirera. Läsaren bör dock vara beredd på att kalibrera sin läsning. För mig blev det som att se en film med ljudet avslaget eller att följa skeendet genom en tjock stum glasruta. Romanens idé är spännande och framtidsinriktad, men tyvärr uteblir läsupplevelsen. Det räcker inte att det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Tema: Hjärnan
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Goda råd som leder fel

Det är ingen okontroversiell forskning det här. Neurofilosofin upplevs på sina håll som ett direkt hot mot filosofins existensberättigande. Istället för att sitta och ägna sig åt komplex teoribildning, går det nu att läsa av personers hjärnverksamhet och få faktisk kunskap om vad som gör att människan fungerar som hon gör. Churchland berättar om den indignation och det förakt neurofilosofin ofta möter.

Vad gäller Min hjärna och jag så ska det sägas att det tog ganska många sidor innan jag fattade vad den skulle handla om. Det verkade mest vara presentation av forskning som redan är känd för den hjärnintresserade bokläsaren. Jag undrade vilken målgrupp boken riktade sig till, då jag inte fick något grepp om den. Men belöningen kommer till den som väntar.

Hon pratar bland annat om moral, aggressivitet, fri vilja och självkontroll. Men det första som får mig att bli riktigt intresserad är en passage om X- och Y-kromosomer. Tydligen är honan ursprungstillståndet hos alla människor. Hos cirka hälften av alla foster börjar det dock efter en tid produceras bland annat testosteron, som påbörjar en utveckling som leder till att fostret ombildas till en hane. Ibland sker det någonting med den processen. Den kan avbrytas eller styra in på ett annat spår. Därav alla de könsvariationer som finns. Där ligger också förklaringen till att det är vanligare att fysiskt fullt utvecklade hanar har hamnat i en kropp som inte stämmer överens med det självupplevda könet än tvärtom. 2,6 gånger mer förekommande för att vara mer exakt. Själva den fysiska ombildningen till hane har fullföljts, medan de processer som gör hjärnan, och därmed medvetandet, till hane inte har gjort det. Det verkar också vara de här processerna som avgör om det är hona eller hane som blir föremål för individens sexuella attraktion.

Just det här med manligt och kvinnligt återkommer hon till i resonemang om olika hormoner och signalsubstanser. Där finns naturligtvis generella skillnader mellan könen, men på individnivå är det den specifika kemiska sammansättningen för just den individen som avgör reaktions- och handlingsmönster. Därför skall man vara försiktig med att hänvisa till egenskaper som någonting statiskt och könsbundet. Det känns ju lite konstigt att detta måste påpekas år 2015, men somliga använder biologin för att rättfärdiga ojämlik behandling av individer.

En annan intressant sak är att man börjar förstå mer hur schizofreni fungerar. Det handlar om vad man uppfattar som jag kontra inte-jag. Hos personer med schizofreni finns det ett glapp mellan när tankar tar form i hjärnan och när personen uppfattar dem. Det glappet skapar upplevelsen av att det är någon annan som är upphovsman till dessa tankar.

Förutom detta med hona/hane och schizofreni finns det en del andra ämnen som beskrivs ganska ingående, med tillhörande bilder på hjärnan för att hjälpa till att förklara. Andra ämnen, som religion och moral, blir lite mer allmänt resonerande. Helt beroende på att vetenskapen inte har kommit dithän än, att det går att reducera dessa komplexa företeelser till specifika processer. Än.

Jag gillar Patricia Churchland. Hon är smart, klok och resonerande. Men trots det så är det något med den här boken som känns förkunnande. I sitt korståg mot myter kan vetenskapen bli lätt arrogant mot de som finner mening i att tro på magiska ting.

Similar Posts:

• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa