Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Vägen går genom konsten och konstnärerna som levt och verkat i New York, från Edward Hopper till Klaus Nomi, via Andy Warhol, David Wojnarowicz och Henry Darger. Ensamheten på ytan och ensamheten på djupet, ensamheten som syns i verken och ensamheten som ter sig som en paradox – ensamheten i sällskap av mängder av människor. Den ensamhet hon delar som en liten ö i en ocean av människor. Jag, som inte omedelbart associerar till bildkonsten, tänker på Violetta i Verdis opera La traviata, hur hon liknar Paris vid en öken och förtvivlat utbrister  ”stackars kvinna, ensam och övergiven i denna överbefolkade öken som kallas Paris”.

Hon får tillträde till speciella bibliotek och samlingar, läser brev och dagböcker, går in i de andra för att förstå sig själv.

Resultatet är en lång essä där konstnärernas biografier och verk möter Laings tankar och reflektioner. Hon är hela tiden närvarande men det är inte någon utlämnande skildring. Hon speglar sig själv och sina egna erfarenheter i dem men det är hela tiden på behörigt avstånd från att bli för privat. Hon låter detaljerna leda till något större, blickar utåt och framåt, låter tidigt 1900-tal möta 1980-tal, låter konsten möta psykologi, samhällsplanering, nutidshistoria. Allt går sömlöst i varandra.

Det finns så många sätt att vara ensam, som människorna som inte möts i Hoppers tavlor, som skådar bort i fjärran eller ned och bort även från betraktaren. De skarpa skuggorna accentuerar något svalt och distanserat men efter att ha läst om hur Hoppers fru, närmast berövad sitt eget konstnärsskap, blivit sin makes ständiga modell och taleskvinna ter sig färgerna giftigare och stämningen alltmer hotfull.

Den ensamma, som knappt talar med någon, förlorar förmågan att uttrycka sig, blir vilsen i orden, och det är så Olivia Laing finner en beröringspunkt med Andy Warhol, som viskande svarade på frågor i intervjuer, som kämpade med vad han skulle säga. En rädsla för att tala, en ovilja att göra det men med en ständig fascination för hur andra talade. Och med tiden fann han allt fler sätt att gömma sig bland sina vänner och anhängare, att gömma sig bakom tekniken då han spelade in det de sade. Mitt ibland dem, i strålkastarljuset och glittret men ändå bredvid, vid sidan av.

David Wojnarowicz försökte istället anta andras identitet, pröva sig fram i ett annat liv. I sina fotografier återvände han till platser som hade betytt mycket för honom, men oftast på ett negativt sätt. Ett skadat barn som försöker överleva, en vuxen som aldrig blir kvitt spåren av barndomen, som ständigt kämpar för att kunna göra sig förstådd, för att bli sedd på riktigt. Ofta genom korta möten i de homosexuellas fristäder, som gentrifierats bort men som främst blev något hotfullt av HIV och AIDS. Konstnärerna som levde där och hade en frihet som kringskars i dödens närhet. Och där den närhet som söktes av de ensamma kunde leda till döden, bokstavligen.

Men märkligast är kanske ändå Henry Dargers världar, myllrande av oroande gestalter. Konstverk som upptäcktes då Darger efter fyrtio år i samma lägenhet blev för sjuk för att ta hand om sig själv. Ett konstnärsskap utvecklat helt utan andras insyn och med galenskapen ytterst nära – i sina dagböcker förhandlar han med Gud och han finner sin tyngd i vad han kan utsätta sina fiktiva gestalter för. Och även här finns ett utsatt barn, hur utsatt är dock oklart, placerat på institutioner som var veritabla helveten.

Eller kanske Klaus Nomi, en sångare som blandade opera och synthpop iförd geometriska kreationer och med en synnerligen karakteristisk sminkning. En främmande fågel vars liv också togs av AIDS.

Man kan fly ensamheten genom konsten, genom att överträda egna och andras gränser. Man kan läka och hela och man kan skada. Ensamheten som stigma och som val, som det värsta man kan tänka sig men också som något att längta efter. Här är ensamheten mest av ondo, bortsett från de konstverk den lett till. Olivia Laing drar paralleller till den forskning som visat att utan närhet dör vi, skriver om de plågsamma experimenten med nyfödda apor som berövats sina mödrar och försetts med surrogat av ståltråd, ibland inklädda i päls, ibland med mekanik som förser apungen med mjölk. Hur den där mjukheten och värmen är värd mer än den livsuppehållande maten. Och hur den som tidigt berövats närhet med stor sannolikhet kommer att famla vilset efter den resten av livet, bristen leder till något bestående.

Det skulle kunna vara en mycket mörk bok men det finns hela tiden glimtar av ljus och hopp. Och faktiskt finns det något trösterikt i att man aldrig är ensam om att vara ensam. Som hon avslutar:

Ensamheten är personlig, men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Kreativt och lärorikt
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Hitta hem
• The Rise and Fall of J-M Basquiat

I inledningen gestaltas en person (mamman) som minst sagt är en dramaqueen av det energislukande slaget. Det är med lättnad jag läser vidare om de fyra barnen och hur de lyckas ge sig iväg och finna sin egen identitet. De vidgar sina vyer och hittar ett självständigt sätt att förhålla sig till sina liv som vuxna.

Eller hur är det egentligen?

Romanen gör nedslag i de fyra barnens respektive liv på 90-talet och 00-talet. De har sedan länge passerat myndighetsåldern. Platserna skiftar mellan New Yorks homosexuella män som dör i aids, välgörenhetsarbetare i Mali, och Grevskapet Limerick med den matmissbrukande småbarnsmodern. 

Det här är en smärtsamt vacker roman som är svår att recensera. Dels har vi den realistiska stilen, som väcker min lust att besöka Irland. Dels har vi fjärilslätta förflyttningar från en påskmiddag till detaljer om hur tuppen slaktades någon dag innan. Ett minne dyker upp av dagen då lillasyster fick följa med storebror till teatern och hur lillasyster fascineras av de gröna handskar som storebroderns flickvän bär. 

Eleganta skildringar som inte dränks i bildspråk är något en författare av skönlitteratur alltid brottas med. Hur hitta den perfekta balansen? Enright behärskar detta mer än väl. Men bäst är nog de brutala redogörelserna av åtrån mellan sexhungriga män eller tankar hos en välgörenhetsanställd på fältet som förlorat sina illusioner. Hur bär hon sig åt Enright, undrar jag? Har hon smugglat in en spionkamera i de rum där händelserna utspelar sig? 

Sist men inte minst måste författarens inkännande blick lyftas fram. Hon återger med klarsyn en syskonskaras relationer sinsemellan och till sin gemensamma mor. De ska återses över jul och här möter storasyster upp sin lillebror på flygplatsen:

Och han hade för många väskor med sig. Alldeles för många. Och många av väskorna matchade varandra. När de gick genom ankomsthallen noterade Dan att hon lade märke till allt det här. De hade börjat gräla innan Constance ens hade öppnat munnen. Så som de alltid gjort. Och Constance kände sig med ens fruktansvärt trött på sig själv.

Jag bryr mig inte!!! Ville hon säga. Jag bryr mig inte om vem du ligger med eller vad du gör!

Trots att hon faktiskt brydde sig.

Enright skriver på engelska och jag vill passa på att berömma översättaren Ulla Danielsson som gör mig alldeles lycklig, när hon finner den svenska textens rytm. Anglicismerna är mycket frånvarande och översättningen präglas tydligt av en sorts svensk melodi, som bland annat Gustaf Fröding förmedlar i sin ”Gråbergssång”.

Berättelsen mixar sinnlighet med krass verklighet på ett imponerande sätt. Jag säger bara ”Wow” när jag blickar tillbaka på hur jag girigt slukat sida efter sida. Det är just sådana här romaner som gör mig djupt förankrad på jorden samtidigt som vingar vecklar ut sig på min rygg och får mig att flyga. En sorts bokmissbrukare är jag allt. Någon inledde mig i frestelse när jag var liten flicka och jag tycks drabbas av återfall gång på gång. När får jag läsa nästa roman av Anne Enright?

Similar Posts:

• Splittringen när pappan drar
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Projekt Irland

Jagberättaren och hans hyresvärd i Andrew Hollerans lågmälda lilla roman Sorg hör till dessa överlevande som inte riktigt tycks veta hur man går vidare, som liksom stannat av. De är något sånär välbärgade, väletablerade, men de verkar inte riktigt veta vart man ska ta vägen, hur man är en vanlig medelålders medelklassbög. Vad livet egentligen går ut på?

Till en del är det en ordinär medelålderskris – Vad är det som är viktigt, egentligen? Och varför är det så svårt att träffa någon? Älska? – men den har förstås en mörkare botten. Kanske finns helt enkelt inte tillräckligt många andra öppet homosexuella som överlevt att jämföra sig med? Och hur ska man älska när själva älskandet blivit så synonymt med en dödsdom?

För huvudpersonen, romanens namnlösa jag, handlar förlusten också om den nyligen avlidna mamman som han vårdat i åratal. Det är därför han har lämnat sitt tomma hus i Florida och blivit inhyst i det vackra gamla Washington-huset. I huvudstaden undervisar han på en kurs om aidslitteratur och vandrar runt i mörkret bland Washingtons alla minnesmonument. Han fastnar också i en brevbiografi om Mary Todd Lincoln, presidenthustrun som efter mordet på maken vägrade lägga av sorgen och förde en irrande, spöklik tillvaro, tidvis tvångsinlagd på vilohem. Från Mary Lincoln och de mörka promenaderna sliter han sig bara som hastigast för att äta middag med en avliden väns gamla mamma.

Det är, inte oväntat, en melankolisk roman, Sorg, om övergivenhet och vilsenhet, om att aldrig riktigt kunna skaka av sig sammanhanget, vara tacksam för den chans man fått, fånga dagen, och så vidare. Kanske finns en irrationell skuld i detta att överleva. Varför just jag? Varför inte han, eller han, eller han?

Här finns också någonting närmast Seinfeldaktigt över hur huvudpersonen och inte minst hans hyresvärd (också han namnlös) ständigt klagar över hur svårt det är att träffa någon, men egentligen inte precis verkar anstränga sig. Kanske har de helt enkelt blivit för bra på att överleva på egen hand?

Därför blir det alltså inte precis en händelserik roman. Mer tillståndsbeskrivning än handling och utveckling. Det kunde för all del vara fint på ett lågmält sätt, men gör också korrekturmissarna desto mer iögonenfallande. Språket flyter inte riktigt som det borde, och romanens tempo gör verkligen ingenting för att skyla över det.

Slutligen associerar jag en del till David Levithans fina ungdomsbok Two boys kissing, där han låter homosexuella som dött i aids utgöra ett slags grekisk kör, ett livsbejakande i vi-form. Det verkar så mycket mindre komplicerat så, som anonym massa. I Sorg är alla dessa personer fortfarande individer, människor man kände. Människor man överlevde.

Människor man måste fortsätta utan.

Similar Posts:

• Befrielsen är nära?
• Somewhere, over the rainbow
• Medan de kysstes
• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Kyssar som skakar världen

De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De gör det för att en av deras vänner nyligen blivit utsatt för ett hatbrott, blivit grovt misshandlad. En av dem gör det kanske också delvis för att han vill ha den andre tillbaka.

Det är ett ganska udda drag, att låsa fast två av sina huvudpersoner i en kyss i princip hela romanen igenom. De kan inte prata, de kan knappt röra sig, men samtidigt händer det förstås en hel del omkring en om man kysser en annan kille på gräsmattan framför skolan (och live-streamat på nätet) i minst 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder.

Det är en helt underbar idé. Den begränsade kommunikationen och rörelseförmågan och naturligtvis den extrema situationen gör varje detalj, inte minst fysisk, så viktig. Alla små sätt man kommunicerar ordlöst på, läser av varandra. Alla tankar och känslor som passerar.

Nu är inte titelkaraktärerna Craig och Harry de enda huvudpersonerna i Two boys kissing (även om de är mina favoriter). Här finns också Avery och Ryan, som precis träffats, Peter och Neil, som varit tillsammans länge, Tariq, vännen som blev misshandlad, och Cooper, en kille som blir utslängd hemifrån när han pappa råkar läsa några öppna chattar på hans dator.

Två händelser nämner David Levithan i sitt efterord som romanens inspirationskällor. Den ena är collagestudenterna Matty Daley och Bobby Canciello som den 18 september 2010 satte nytt rekord för världens längsta kyss. Den andra inträffade bara fyra dagar senare, när en annan student, Tyler Clementi, tog sitt liv genom att kasta sig ut från George Washington-bron. En ljusnande framtid och hopplöshetens mörker, fyra dagar ifrån varandra.

Mörker och ljus samsas i Two boys kissing och vävs samman av ytterligare en väldigt speciell karaktär, ett kollektiv. Romanen berättas som av en kör i en gammal grekisk tragedi, ett ”vi”. Det är ett vi som består av de homosexuella män som gått före Harry och Craig, Avery och Ryan, Tariq och Cooper, av unga män som älskat och dansat, förälskat sig och förtryckts, legat och avlidit.

If you are a teenager now, it is unlikely that you knew us well. We are your shadow uncles, your angel godfathers, your mother’s or your grandmother’s best friend from collage, the author of that book you found in the gay section of the library. We are characters in a Tony Kushner play, or names on a quilt that rarely gets taken out anymore. We are the ghosts of the remaining older generation. You know some of our songs.
We do not want to haunt you too somberly. We don’t want our legacy to be gravitas. You wouldn’t want to live your life like that, and you wouldn’t want to be remembered like that, either. Your mistake would be to find our commonality in our dying. The living part mattered more.
We taught you how to dance.

Med Two boys kissing skriver Levithan modern gayhistoria, inte helt olikt det Jonas Gardell gör i främst Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Stilistiskt för vi-berättandet kanske tankarna till Julie Otsukas lilla mästerverk Vi kom över havet, en annan kollektiv berättelse om en nedtystad grupp (i det fallet japansk-amerikanska kvinnor som internerades under andra världskriget), men Levithans storvulna patos är definitivt närmast gardellskt. Liksom Gardell behärskar han det storartat.

Two boys kissing länkar nutid med historia och framtid, människors kamp för mänskliga rättigheter med den enskildes handlingsutrymme i vardagen. Och så har den förstås det där levithanska signaturdraget att ställa sin läsare mitt i förälskelsens hela destabiliserande, upplyftande, pirrande tvärdrag.

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

I inledningsnovellen ”Dimma” lever och arbetar Gary i USA när han mitt i natten väcks av ett telefonsamtal hemifrån Sydafrika. Hans föräldrahem har fått våldsam påhälsning av rånare. Hans pappa är skjuten och opereras. Men också i den sunkiga stadsdel där Gary befinner sig härskar våldet, klassklyftorna, misstron. Våld föder våld.

Det går inte att jämföra, hävdar Gary. ”Ta den värsta amerikanska gangstern och jag lovar dig att minsta afrikanska småbuse skulle skrämma skiten ur honom!” Det är precis som med dimman hans amerikanska kollegor varnar honom för. Då har de inte sett den sydafrikanska dimman, fnyser Gary. ”Som om det här skulle vara dimma.”

Foster arbetar ofta med två plan på det sättet – med på en gång skitig realism och tydliga symboler. Suggestivt blir det inte minst i novellen ”Semester vid kusten” (tidigare publicerad i tidskriften Granta), där aporna som gör ständiga räder i jakt på turisternas kvarglömda läckerbitar blir ytterligare en påfrestning på huvudpersonens äktenskap. Hennes man har varit otrogen, tycks notoriskt opålitlig. Något djuriskt tränger sig på, hotar hela tiden lugnet och ordningen på det som är tänkt av vara en helande, idyllisk familjesemester.

Någon gång blir det en smula övertydligt, men överlag är Man måste inte alltid tala om det en imponerande stilsäker och angelägen debut. Foster rör sig mellan olika miljöer med en sådan lätthet att det ibland för tankarna till Nam Les fantastiska novellsamling Båten. Huvudpersonerna är gamla, unga, fattiga, välbeställda, friska, sjuka, svarta eller vita eller något oroande däremellan som aldrig fått plats i apartheidregimens definitioner.

Sydafrikas problem slutar inte med avskaffandet av apartheid. För personerna i Man måste inte alltid tala om det är apartheid det ofrånkomliga arvet, men ojämlikheten är långt ifrån avskaffad. Grymheten lurar hela tiden runt hörnet, så nära inpå att man ofta läser med en klump i magen. Den maktlöse tycks alltid kunna hitta någon än mer maktlös att utnyttja, och också välgörenhet bedrivs själviskt och okänsligt.

Det sista gäller inte minst i ”Det afrikanska namnet”, den berättelse som kanske allra mest biter sig fast i mig. Där lever ett hembiträde ett svalt och välordnat liv i sina arbetsgivares inhägnade övre medelklassområde i veckorna, för att till helgen resa hem till kåkstaden och sin otacksamma, aidssjuka man. När han akut blir sämre visar arbetsgivarnas välvillighet inga gränser. Mannen flyttas hem till arbetsgivarna så att hembiträdet – om vilken vi bara får veta att hon lämnar sitt afrikanska namn i vaktkuren vid områdesgränsen och föredrar sitt kristna på arbetet – ska kunna vårda maken utan att de för den sakens skull ska behöva avvara henne.

När de båda världar hon så nogsamt hållit isär i expressfart kolliderar visar sig den oändliga välviljan naturligtvis ha alldeles oöverstigliga gränser – liksom muren det nygifta paret i en annan novell låter uppföra för att skydda sig och sitt nya hem.

Problemet med murar är ju att de sällan fungerar bara i en riktning. Hur tjocka och höga de än är, är gränsen tunnare mellan att stänga ute och att stänga inne.

Similar Posts:

• Morsan med stort M
• Låt oss vara solidariska
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Från en sydafrikansk cell
• Staten och kapitalet

The difference is black people had lived openly as black people for 400 years before Civil Rights. For 400 years! Gay people have lived openly for about 30.

Jag är inte säker på om hennes ståndpunkt bara är helt uppåt väggarna eller om det faktiskt också ligger något i den. Anledningen till att den ständigt gör sig påmind i mitt bakhuvud är att Linda Hirshman, jurist, professor och författare till Seger – gayrevolutionens triumf ofta återkommer till just jämförelsen mellan gayrörelsen och andra människorättsrörelser som feminismen och medborgarrättsrörelsen. Det är en sida av hennes bok som jag har svårt för.

Naturligtvis är det rimligt att jämföra olika sociala rörelser. Inte minst om man vill lära något av dem. De tre storheter Hirshman ständigt lägger jämsides (arbetarrörelsen lyser i stort sett med sin frånvaro, men så är det ju en väldigt amerikansk bok) hör till historiens mest intressanta, imponerande och inspirerande. Har de kunnat lära av varandra? Samarbeta? Eller hamnat i konflikter? Finns det strategier som fungerat för alla rörelser, eller olika förutsättningar som krävt olika vägval? Det finns mängder av spännande frågor, och Hirshmans bok har något att bidra med i de flesta.

Seger är inte en särskilt teoretisk bok, men sin utgångspunkt tar Hirshman ändå i idén om samhällskontraktet, om den liberala staten som en överenskommelse mellan medborgare och styrande, där medborgarna underkastar sig samhällets regler bara på villkor att det också garanterar ett visst skydd, frihet och självbestämmande. Det är en tanke som förutsätter att människor är i grunden lika, inte direkt förklarar varför de sällan behandlas som det, men kanske samtidigt gör orättvisorna till avarter. Medborgarrättsrörelsen, den feministiska rörelsen och gayrörelsen är med andra ord uppgörelser med sådana orättvisor.

Det borde kanske göra också rörelserna i grunden lika, men det motsätter sig Hirshman. De, skriver hon, påstås ha

ett gemensamt mål. Men vid närmare granskning har de inte det. Deras mål är faktiskt inte detsamma. Att de homosexuella blir klassificerade som syndiga, brottsliga, galna och subversiva gör att de måste kämpa för att bli moraliskt accepterade och respekterade. Eftersom kvinnor och mörkhyade människor – och deras förtruppsorganisationer – inte klassificerades som galna och allt det andra kunde de direkt kräva den liberala statens fördelar: trygghet, frihet och lika rätt till självbestämmande.

Eller:

Gayrevolutionärerna kunde aldrig välja att bara gå raka vägen till formell liberal jämlikhet genom att härma de dominerande sociala och politiska hierarkiernas uppträdande. De var annorlunda och det var själva avvikelsen som var orsaken till det formella samhälleliga fördömandet (det var syndigt och så vidare). De fick inta den betydligt ambitiösare inställningen att de var goda trots att de var annorlunda. Eftersom de inte kunde härma sina härskare på det avgörande område där de var annorlunda hade gayrevolutionen en mycket svårare kamp än andra rörelser haft […]

Jag vet inte om jag övertolkar här, men vad tusan, är det en tävling? Vem har haft det svårast, vem är det mest synd om? Det ligger dåligt i linje med den känsla av att människor kan förändra världen som annars präglar boken. Och på vilket sätt skulle det vara lättare att dölja att man är svart eller kvinna än att man är homosexuell?

Tvärtom blir jag överraskad över vilken positiv roll utbrottet av hiv/AIDS tillskrivs – inte för att det inte är en fruktansvärd tragedi, men för att Reagan-administrationens ohyggliga likgiltighet – hur många liv kan den ha på sitt samvete? – tvingar fram en radikalisering av gayrörelsen. Och för att sjukdomen synliggör, tvingar ut folk ur garderoben. Plötsligt känner alla någon som är påverkad och det blir ett genombrott i opinionen, som Hirshman framställer det.

Kanske är jag snål mot författaren. Hon har gjort ett på många sätt imponerande arbete med att inte minst intervjua massor av människor som faktiskt varit med och skrivit historia. Hon lyfter enormt spännande frågor, många av dem bland de mest angelägna jag kan komma på. Men om man försöker skilja själva boken från det spännande ämnet så är den långt ifrån perfekt.

Att den har ett begränsat geografiskt fokus är kanske underförstått. Här finns inte många meningar som berör världen utanför USA. Trans- och bisexuella spelar också en ganska undanskymd roll. Ändå är det förstås en myllrande rörelse som inte alltid är så lätt att orientera sig i. Organisationer, personer, rättsfall, lagar och lagförslag, en lavin av namn och förkortningar – somligt upprepas, somligt förblir oförklarat. Seger är ofta rolig och berörande men lite urskiljningslöst skriven.

Det är inte den ultimata boken om gayrörelsen, men den är viktig. Och den ställer frågorna. Frågor som i slutordets ”Tycker du verkligen att du ska kalla den Seger?” Det är en på Hirshmans imponerande lista av informanter som protesterar. Omkring hälften av USA:s delstater har fortfarande inga av de lagar gayrörelsen kämpat för. Många har strikta ”försvar för äktenskapet” som diskriminerar homosexuella. Opinionsstödet i samma fråga har bara precis tippat över 50-procentsgränsen.

Finns det mycket hoppingivande i boken så finns det också skrämmande motrörelser. Backlash. Motmobilisering. Så frågan är: är det bara tid det handlar om?

Similar Posts:

• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Spännande men alldeles för spattigt
• Vad är egentligen motstånd?

Det är alltså inte landet med den mest harmoniska historian i världen vi talar om här. Men den första ugandiska romanen jag läser, Doreen Bainganas Tropiska fiskar, är ingen episk skildring av dessa hemskheter. Istället berättar den i småskalig novellform om tre systrar och deras tillvaro, där varje berättelse går att läsa för sig men också tillsammans nästan bildar en roman.

Det är egentligen inte en bok som handlar särskilt mycket om Uganda, dess berättelser är istället allmängiltiga. De handlar om att växa upp och förstå saker om föräldrar, syskon, förhållanden, sex. Eller bara konfronteras med dem. Men platsen, landet, finns där också hela tiden, och i förbifarten är det som om Baingana inte bara skildrar Christines och hennes systrars sökande efter identitet, utan också landets. Vilka är det ugandiska folket, med sina olika språk, sina städer och sina byar (alla har släktingar i ”byarna”, dit man åker för familjesammankomster och och lever det traditionella liv man förkastat i städerna), sina olika etniska grupper och spänningar, orsakade inte minst av de koloniala härskare som ritat landets kartor.

Detta ställs på sin spets inte minst när Christine i en av novellerna åker till USA. Där är hon plötsligt annorlunda, och hänvisas till identifikation med sitt nationella ursprung på ett sätt som gör att hon tvingas fundera över vad det egentligen innebär. Hon hänger med landsmän och diskuterar hemlandet, dit alla är säkra på att de en gång ska återvända, även om tidpunkten är ytterst ospecifierad. När hon möter amerikaner frågar de alltid varifrån hon kommer och hon svarar ”Afrika”. (Hon slutar ganska snabbt att säga ”Uganda”, eftersom hon ”inte får betalt för att ge geografilektioner”).

Men mönster finns ju också i USA, i så hög grad att Christine känner det som om hon blir barn igen och mäste lära om allting. Hur man hälsar på människor, vad man pratar om, hur man klär sig (i USA klär man inte upp utan ner sig när man går ut på barer, till exempel). När hon senare återvänder tll Uganda tvingas hon lära om igen, konfronteras med det hon längtat till och det hon glömt.

Novellerna i Tropiska fiskar är av olika karaktär. Den första, där Christine som liten i hemlighet smyger in i sina föräldrars sovrum och förundras över sin mors smycken, är mystisk, suggestiv, och fångar barndomens mytologiska blick på livet där ting laddas med magisk kraft och små händelser får stor betydelse. Några av novellerna tar upp systrarnas tillvaro på internatskolor där en av dem blir frälst och en annan funderar över magi och kärlek.

Den starkaste novellen är enligt mitt tycke den som heter ”Ett tackbrev” och berättas av Christines storasyster Rosa. Hon skriver till sin förre pojkvän David, mannen som gav henne den sjukdom hon snart ska dö i. Brevet beskriver det kroppsliga förfall som AIDS ger upphov till: tröttheten, såren, blickarna från tidigare vänner som inte längre hälsar på gatan. Men också den sorglösa, lättsinniga tillvaro som var dess upphov: de unga människorna som levde, festade, drömde, och som därför blev sjuka. Jag tänker på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar när jag läser, för det känns som samma berättelse, bara på en annan plats och i en annan tid. Inte minst där blir det så tydligt att människor trots allt är mer lika än olika varandra, världen över.

Similar Posts:

• Angels and mormons and gays, oh my!
• Till minne av de som försvann
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Befrielsen är nära?
• Det slutar inte med apartheid

Innan –
…..Sedan –
…..Två ofullbordade satser. Som omger samma spricka.

Så skriver Gardell nittio sidor in i del tre i sin trilogi och i dessa satser, dessa fyra ofullbordade satser, sammanfattar han själva grundpremissen i hela sin berättelse. Här ryms förnekelse och kärlek, friskhet och insjuknande, liv och död, instängdhet och uppbrott, ja alla teman i romansviten kan egentligen delas itu: innan – sedan –.

Gardells avslutande del i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, Döden, är ett samtidigt finstämt och brutalt, och definitivt rörande, avslut på historien om Rasmus och Benjamin och deras egenskapande familj i kollektivet på Sveavägen i åttiotalets Stockholm.

Precis som Sjukdomen berättade Reines historia, tillbakablickande från hans isoleringscell på sjukhuset, får vi i Döden läsa först om Bengts förflutna, och senare också Lars-Åkes. Samtidigt som dessa oskyldiga barndomsminnen återberättas rör sig berättelsens huvudsakliga händelseförlopp mot det oundvikliga slutet. Långsamt känner man hur karaktärernas tid rinner mellan deras fingrar, och skaran av vänner som introducerades i Kärleken tunnas ut, blir bortsvepta.

Döden är både otroligt sorglig, och ljus och livsbejakande. För lika tungt som det är att läsa om dessa sista dagar, minuter, av flera av karaktärernas liv, lika varm inombords blir man av den fortsatta kärleken, tillgivenheten och självklarheten dem emellan. Flera scener är enastående hyllningar till livet, som en motpol till det hemska som skildras, en livets demonstration om man så vill.

Vad gäller Gardells språkliga stil är den enhetlig med de föregående delarna. Den symbol- och associationsmättade texten har skalats av och brutits ner för att, misstänker jag, fokus ska kunna ligga på berättelseintrigen mer än berättandet. Men helt utan metaforik är texten givetvis inte och den tydligast utskiljbara, den vita älgen, placeras i romanens slutskede någon helt annanstans än man trodde att den skulle. Eller anade man kanske? Också kring älgen använder Gardell facktext, och här är jag kluven. På ett vis kan det tyckas som om facktexten gör metaforiken övertydlig och att den därför tappar kraft, å andra sidan går det att dra sådana tydliga paralleller mellan metafor och det med metaforen refererade att det fungerar som en så markant understrykning av synen på homosexualitet och HIV att facktexten blir en slags ögonöppnare.

Facktext kring homosexualitet och politik finns i lika stor utsträckning i del tre som i de föregående, och att man nu känner igen attityderna som finns i det refererade materialet så pass mycket att det nästan upplevs som repetition från de föregående romanerna understryker bara hur sorgligt långsamt trångsyntheten, själviskheten, grymheten tonas ner – om den ens gör det alls?

Detta är en fantastisk romansvit som har lyft upp en ouppmärksammad del av vår svenska samtidshistoria. Den borde läsas av alla.

Similar Posts:

• Tung som en fjäder
• Till minne av de som försvann
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket

Om första boken i trilogin, Kärleken, var en bok där kärlek stod i centrum för händelseförloppet, är bok nummer två i serien en bok dels om sjukdom, som titeln understryker, – men också om familj, och hur den formas och omformas, spricker upp och brister, i kris.

I romanens inledande del får vi följa Reine, ett sårbart och känsligt barfotabarn som helst vill göra sig osynlig och försvinna ur sin egen kropp in i tankerymden, bara vara ett människoskal. Modern är hans enda lilla ljuslåga i en mörk och farlig värld. De är den fulländade konstitutionen av en familj, bundna till varandra ”som ett eget, slutet, perfekt system med en sol och en enda planet som kretsar kring solen”, skriver Gardell. Och han lyckas verkligen skildra denna barnets upplevelse av förbehållslös kärlek till och ovillkorligt beroende av sin mamma, på ett sätt som är bortom kritik. Det är genom Reines ögon vi betraktar omvärlden och med hans känsliga förnimmelser vi upplever den. Kanske är det detta som gör det omöjligt att inte värka av ömhet när man läser om det introverta, lidande, vackra barnet.

Men Reines trygga, perfekta omloppsbana blir snart rubbad när hans mamma förklarar att hon inte längre orkar vara ensam, och därför vill flytta ihop med hyresvärden till deras sommarboende. Plötsligt är de en familj om fem, och Reine har både styvpappa och bröder. Familjekonstellationen har brustit och man får följa honom tampas med det trasiga.

Och samma tankar om osynlighet och ensamhet som barnet Reine uppfylls av blir så tragiskt laddade när de återkommer i passagerna som skildrar Reine i ett isoleringsrum på en sjukhusanstalt, med långt gången aids och våldsamt plågad av sjukdomen. Ingen vet var han är, ingen vet hur sjuk han är, vet hur han lider. När ska han slutligen få bli ett människoskal, försvinna ut i rymden?

Rasmus och Benjamin måste också hantera sina respektive familjer, och dessutom konflikten som uppstår dem emellan på grund av deras olika grad av beslutsamhet. Romanen skildrar kampen för att bli sin egen, och konflikten mellan kärleken till sina föräldrar och den egna identiteten.

Vad som är särskilt fint med romanen är hur ärlig den är. Den skildrar ytterligare en familj, den som de unga männen innesluter varandra i. Men på inga sätt romantiserar boken den gemenskap som de skapar. Sjukdomen infekterar också deras inbördes relationer. De är rädda för den och för varandra, och de vet inte hur de ska hålla ihop varann och samtidigt sig själva. Och hur ska man egentligen hantera en skräck som tär på familjebanden? Paul väljer att skämta, driva och vara sarkastisk. Vad som i föregående roman framträdde som charm och vass tunga blir nu en slags överlevnadsinstinkt, ett sätt att hålla sjukdomen på avstånd. Bengt vågar knappt andas, så rädd är han för smitta och död. Också här skapar hotet sprickor.

Många ord har sagts om romanens intrig, mindre om dess samhällskritik, vilket nog beror på att jag upplever att man bäst tar till sig de icke-fiktiva redogörelserna om 80-talets stigmatisering av homosexuella just genom att känna in och verkligen ta till sig fiktionen. Det är då man på allvar kan bli (illa) berörd. Men givetvis är redogörelsen för sjukdomens porträtt i media och alla andra mer faktamässiga inslag i texten lika viktiga för dess komposition och budskap, och inget jag på något sätt vill förringa. De bidrar med något essentiellt, att knyta fiktionen till vår egen samtidshistoria.

Vad gäller Gardells stil är han mindre lyrisk och symbolisk än i sina tidigare verk, kanske för att lämna plats åt tematiken, för att göra romanen lättillgänglig för fler. De poetiska eller symboliska inslag som finns är dock lika slående välfungerande som alltid. Romanens tematik tynger läsaren, men texten är lockande vacker och inbjudande. Ungefär som om en fjäder la sig på min axel och vek mina knän. All eloge alltså till verket.

Similar Posts:

• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Medan de kysstes
• Till minne av de som försvann
• Dans och smärta
• Fantastiskt i flera bemärkelser