Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Men är det något människor inte är så är det förnuftiga och rationella varelser. Experimentet misslyckades som bekant i allt väsentligt. Eller? Fortfarande drömmer vi om frihet, jämlikhet och broderskap. Fortfarande orienterar vi oss politiskt efter de riktlinjer som revolutionen drog upp. Vänster och höger. Radikal och konservativ. Men, det går inte att komma ifrån att den terror och maktkamp som mycket snart överskuggade alla ädlare aspekter av revolutionen var den direkta orsaken till dess undergång.

I historieskrivningen är det framför allt två namn som förknippas med revolutionen: Georges Danton och Maximilien Robespierre. Båda slutade sina liv vid giljotinen. Danton blev utmanövrerad av Robespierre. Med Robespierres avrättning avslutades den period som är känd som terrorn eller skräckväldet.

Hilary Mantels Frihet (utgiven i original 1992), är första delen i en trilogi om de tre revolutionärerna Danton, Robespierre och den mindre kända Camille Desmoulin. Vilka var de verkliga människorna bakom de allvarliga poserna på de samtida porträtten? Vad ledde dem till att begå dessa förfärliga handlingar?

Frihet handlar om tiden fram till och med Bastiljens stormning 14 juli 1789, ett av de datum som ibland räknas som revolutionens startpunkt. Alla de tre huvudpersonerna växer upp under tämligen alldagliga borgerliga förhållanden. Alla tre tjänar sitt levebröd som jurister. Det som kanske är mest kännetecknande i Mantels bild av dem är att det är inget särskilt med dem.

De gör som människor gör mest. Sliter med utbildningar, har affärer, letar efter arbete, gifter sig och skaffar barn. Så långt är det mer ett borgerligt relationsdrama än något annat. Det är effektfullt eftersom vi kanske är mer vana vid att historiska romaner i allmänhet, och särskilt de som behandlar ett så dramatiskt skeende som franska revolutionen, snarare brukar vara äventyrsromaner av något slag.

Vi får egentligen inte veta så mycket om de radikala idéer de hyser. Inte var de kommer ifrån eller varför de anammar den. De är som sagt mer intresserade av kvinnor och karriär. Kvinnor, ja. Även om det är tre män som huvudfigurer så är det ändå fullt av intressanta kvinnoporträtt. Det är inte alls så att de spelar andrafiolen i dramat. De sociala konventionerna finns där, men rundas elegant av de som kan spelet. Men måhända är det som Henrik Berggren skriver i sitt efterord: kanske är det mer Oxford 1964 än Paris 1784.

Och så finns den ju där som en mäktig underström. Revolutionen. Det är omöjligt för oss att läsa om Robespierre utan att veta hur det slutar och vilken betydelse han kommer att ha. Liksom om Danton. I Mantels roman stiger de dock fram som de levande människor av kött och blod de en gång var. Som naturligtvis inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är som att de i denna första del av trilogin sätter ner fötterna i en porlande bäck utan att kunna ana att en springflod inom kort kommer att svepa dem med sig – och med dem praktiskt taget hela Europa.

Romanen i sig då, som roman betraktad? Det finns metodproblem när man skriver om verkliga historiska gestalter och har ambitionen att personer och händelser ska vara korrekt förankrade i rum och tid. Det går så att säga inte helt enkelt att anpassa den befintliga dramaturgin till en mer konventionell sådan. Berättelsens toppar och dalar blir på sätt mindre genomskinliga. Det behöver inte vara av ondo. Frihet är ändå tydligt första delen av tre och tjänar kanske mer som en prolog inför den dramatik som komma skall.

Det vimlar av gestalter och sidohistorier vilket ibland gör det hela lite rörigt. Det finns dock ett personregister i början som hjälper till att hålla reda på personerna. Och jag ser i alla fall fram emot att möta dem igen när nästa del kommer ut.

Similar Posts:

• Revolutionen och landsflykten
• ”Sedan splittras bilden.”
• Tyskland på randen till revolution
• Spoiler alert
• Franska revolutionens öde

…får engelska skolbarn lära sig om Henrik VIII:s sex fruar. Jo, vi vet ju att alla här dör – det är en historisk roman, full med människor som fanns i verkligheten, och man behöver inte ha läst engelsk historia för att fatta att det är farligt att vistas nära makten. Det fantastiska med förra romanen Wolf Hall, och snudd på automatiskt också med den här uppföljaren, är ju just den frågan: Makt. Men vi återkommer till det.

Wolf Hall började på 1530-talet, när Henrik VIII skiljer sig från sin första, ofruktsamma fru och gifter om sig. Detta ska han, enligt ramsan ovan, upprepa inte mindre än fyra gånger till innan han dör och, efter lite käbbel, lämnar över makten till sin dotter Elizabeth (som av någon sorts inneboende känsla för statistikutjämning gifte sig exakt noll gånger). För att alls kunna skilja sig måste han bryta med katolska kyrkan, och alltså går han, åtminstone delvis, med i samma våg av protestantifiering som Gustaf Vasa av djupt kända trosskäl (och absolut inte behov av kyrksilver) genomdrev här hemma. Plötsligt är påven, den ofelbare härskaren över allt kristet, bara ”biskopen i Rom” och andra kan kliva in och börja skapa ideologi som räcker längre än svärdet. När För in de döda tar sin början är nya unga sexiga frun Anne Boleyn installerad på tronen, förhållandet till kontinenten är spänt och gamla och nya adelsfamiljer manövrerar för att hamna på innerkurva.

Mantels genidrag – ett av dem – är ju att inget av detta berättas ur de kungligas synvinkel. I stället följer vi Thomas Cromwell, som vi i Wolf Hall såg arbeta sig upp från fattigdom till kungens närmaste man, något som borde vara omöjligt i ett samhälle där en knappt räknas som mänsklig om en inte har minst en adelstitel. Han, smedsonen, uppkomlingen, är nu rikets mäktigaste man (åtminstone så länge kungen låter honom vara det), den förste moderne statsministern även om titeln ännu inte är uppfunnen. Han har kämpat sig fram till makten, och nu ska den utövas, vad diverse överklassfjantar än må tycka. Han ser ju det som ingen annan vill: Att det är en ny tid på gång, och att riket måste styras på nya sätt.

Problem nummer ett: Vård, skola, oms… inte det? Krigshot då? Nejdå. Anne Boleyn, hon som kungen bokstavligen rivit upp himmel och jord för, envisas med att inte föda pojkar. Det måste man göra något åt, ty det här utspelar sig ju på den tid då kvinnor hade som funktion att ge sin man en manlig arvinge så att makten kunde bevaras, något som låter bisarrt i en tid när vi inte kunde bry oss mindre om huruvida sessorna är gravida eller inte men så var det då. (När Mantel förra året, i samband med uppståndelsen runt den nye engelske prinsen, frågade hur mycket detta hade förändrats blev mothugget enormt. Nuvarande premiärministern gick själv ut och fördömde hennes påståenden om att kvinnor ses som avelsobjekt genom att säga om Kate Middleton att, citat, ”we should be proud of that.”)

Jo, ibland låter debattämnena väldigt aktuella (se textutdraget nedan). På sätt och vis är det här en mer lättillgänglig roman än sin föregångare; om Wolf Hall var preludiet, eller backstoryn som det heter nuförtin, med skutt fram och tillbaka i tiden för att visa hur vem hamnat var, så är alla nu på scen och börjar slåss om utrymmet och Mantel kan gnugga händerna och skriva ren politisk thriller. Samtidigt är ju del 2 av 3 sällan den starkaste delen av en trilogi; toppen är sällan lika spännande som uppgången och fallet ens med den bästa, smartaste prosa (som ju Mantel trots allt har, med god hjälp av Jesper Högström, som nästan gör en ren Frans G Bengtsson för att få till en svenska som låter lite lagom ålderdomlig utan att vara det).

Ändå finns här så mycket av det som gjorde Wolf Hall så fantastisk. Det gäller dialogen, och då menar jag inte bara de kvicka, sarkastiska replikerna och episoderna som ekar West Wing lika ofta som historiska fakta, utan också dialogen mellan nu och då, hur idéer får fäste och gror fast; det som i förra veckan var en otänkbar hädelse blev ett privat önskemål igår, en politisk nödvändighet idag och ett moraliskt imperativ med folkligt stöd i morgon. Det som redan hos Shakespeare en generation senare var medeltida historia är här i färskt minne – här finns människor som var med vid slaget vid Bosworth Field (ni vet, ”Min häst, mitt kungarike för en häst”), men ändå är en ny tid här. På en generation går vi från en värld där kungar dör på slagfältet i täten för snabbt hoprafsade bondehärar, till en där Stater med organiserade administrationer befäster en långsiktig makt som styrs med lagböcker, bibelöversättare, språkkurser och riksbanker. Där folket går från kanonmat till en maktfaktor, som ibland kan och ibland inte kan manipuleras. Där makten plötsligt måste börja motivera sina beslut – och det hyckleri som då ofta uppstår (en kung kan ha mätresser; en drottning är en hora om hon ens ser åt en annan man).

Mantel har full kontroll; hon bygger sina romaner som minneskabinett, språket är fullt med underförstådda betydelser och sekelgamla gemensamma minnen som färgar det vi tror vi vet. Det här är den värld vi byggde, och jovisst, alla dör de i slutet; men tronarvingar blev vi alla, vare sig vi vill eller inte.

Similar Posts:

• Vacker debutpärla
• Smeksamt som sammet
• Vecka 31: Ner med allt?
• Goin’ Underground
• Förspel till en revolution

Nu har jag lyckats bli förkyld, och gått från att vara en av soldyrkarna, till en av de som ligger inne på soffan i skuggan och tycker att det ”är lite för varmt för att jag ska orka med”. Huvudet brinner, näsan nyser. Det får skäras ner bland måstena idag, tror jag bestämt. Tur att det finns filmer. Och böcker…

På dagensbok började veckan med Tomas recension av Erik Helmersons bok Au Revoir, Magnus. Tomas utlåtande är att den är en ”inte helt lyckad askungehistoria” om kvinnan som reser iväg från ett surt äktenskap för att fullfölja en gammal dröm om att besöka filmfestivalen i Cannes.

Till idag har Sara läst Låt oss tala om barnet och kvinnorna och landet av debutanten Maria Rostotsky. ”En poetisk barndomsskildring…”

På lördag blir det tema uppror – böcker om revolutioner, uppror och motstånd av olika slag. Också i bokform, som i Johan Svedjedals Ner med allt?, om 1960- och 70-talens protestlitteratur. Vem definierar motstånd, vad kan det komma i för former, och var slutar det egentligen?

Och veckan avslutas med Björns recension av Hilary Mantels omtalade För in de döda. Det är en uppföljare till ”mästerverket Wolf Hall, som fortsätter vara ett blixtrande smart och aktuellt historiskt drama även om den lider lite av att vara mellersta biten i en trilogi”.

Och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Askungen i Cannes
• Spoiler alert
• Medelklassmannens tysta desperation
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Negativ Nein

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Det var bättre förr?
• Amerikansk?
• E pluribus multum
• Krig och fred