Dissect him how I may, then, I but go skin deep; I know him not, and never will.

Det är ju ändå en så väldigt enkel historia i botten: Naiv sjöman – kalla honom Ismael – mönstrar på ett valfångstfartyg, och när de kastat loss upptäcker han och hela besättningen att kaptenen, Ahab, är besatt av hämndbegär på en specifik val, den stora vita valen Moby Dick som bet av Ahabs ben på en tidigare resa. Och nu, berättar Ismael, gick allting mer och mer åt helvete… men för att vi ska förstå varför måste vi också veta något om valjakt, hur och varför och när och varthän och…

”Vengeance on a dumb brute!” cried Starbuck, ”that simply smote thee from blindest instinct! Madness! To be enraged with a dumb thing, Captain Ahab, seems blasphemous.”

Första gången läste jag den säkert som en ren äventyrsroman med inblandade nördigheter om valar. Någonstans däremellan har jag läst den som en mer metaforisk berättelse; det finns ju nog att hitta där, och det är nästan den sortens roman som kräver att man läser den metaforiskt eftersom den ju ändå inte riktigt fungerar som ett rakt äventyr. Det är för många utvikningar, för mycket docerande, för att inte tala om att de som i början sätts upp som huvudpersoner snart reduceras till bifigurer. Så ja, bilden av Ahab som flyr hemmets trygga hamn för att jaga… ja, Gud eller Existensen eller Meningen eller något annat sådant där, den stora valen som aldrig låter sig fångas, som förblir okänd trots att man ägnar hela sitt liv åt den, kan symbolisera mycket. Ta det ett steg till och man kan läsa den som en Kafka-artad komedi – mitt ibland alla utslag av ren slapstickkomedi som dyker upp här och där, och Ismaels ibland rejält överdrivna berättarstil som får honom att låta som om han är mitt uppe i både en flaska rom och världens bästa storfiskarhistoria (och det är han ju) tillåts vi aldrig glömma att punchlinen i skämtet är döden. Havet är så stort, så stort, och vi är bara ett litet djur med stora ambitioner.

God keep me from ever completing anything. This whole book is but a draught—nay, but the draught of a draught. Oh, Time, Strength, Cash, and Patience!

Allt det där finns ju fortfarande i boken när jag läser den idag. Men idag… fan vet om jag inte också läser det som en anatomi. Eller en bibel, vilket kan vara samma sak på sätt och vis. Jag menar inte att den fungerar som en faktisk biologisk avhandling om valar, eller som en faktisk bibel, även om det är en spännande tanke att föreställa sig vad Melville hade gjort annorlunda om han väntat några år tills Darwin fått ut Om arternas uppkomst och kunnat väva in några poetiska sanningar därifrån. Men det Moby-Dick verkar vilja göra, i sina våldsamma kast mellan actionscener blandat med stilla promenader på däck, bibel- och Shakespeare-citat blandat med seglarvisor, plumpa skämt som leder in i djupa filosofiska resonemang om fri vilja som leder in i torra utläggningar om valens roll i konsthistorien… det är varken mer eller mindre än att försöka beskriva, på alla plan, vad det är att vara en människa. Eller vad det är att vara ett djur. Eller om det alls finns någon skillnad mellan de två. Kapitlen i Moby-Dick byter genre, ton, format hej vilt eftersom de är olika kroppsdelar i ett Frankensteinskt idémonster.

And I am convinced that from the heads of all ponderous profound beings, such as Plato, Pyrrho, the Devil, Jupiter, Dante, and so on, there always goes up a certain semi-visible steam, while in the act of thinking deep thoughts.

Visst finns det brister i det; en totalroman måste per definition även innehålla långrandiga bitar, borttappade trådar, etc. Men bara en sån här sak: Moby-Dick kom ut 1851, 15 år innan slaveriet förbjöds i USA, mer än 100 år innan medborgarrättsrörelsen fick fart, och utspelar sig ombord på ett skepp där alla nationaliteter och etniciteter finns representerade. Med dagens mått mätt är Melville(s berättare) hyfsat rasistisk, även när han lite lagom tolerant påpekar att ”vildar” minsann är människor de också, men framför allt låter han aldrig begrepp som ras och klass ligga stilla. Han vrider och vänder på dem med alla verktyg som alla de här genrerna han lånar ifrån tillåter, försöker förstå alla sina karaktärer utifrån deras egna perspektiv, utmanar och ifrågasätter. Han följer upp kapitel där en befälhavare skäller ut en svart besättningsmedlem och ger honom skitjobb med ett kapitel om valbiologi där han föraktfullt fnyser att alla försök att dela in dem i olika klasser är godtyckliga, han jämför arbetarklassgrabbarna ombord på Pequod med krigshjältar, prinsar, helgon, heroer, han antropomorfiserar valarna och tillskriver dem religioner i ena sekunden och avfärdar dem som simmande oljeklumpar i nästa. Han gör berättarrösten till en del av berättelsen, låter Ismaels fördomar avslöja sig själva. Lager efter lager av påstådd civilisation skalas av, inspekteras, kokas ner till sin essens och stuvas undan för framtida upplysningsbehov, tills det enda som återstår är en revirstrid mellan två gamla alfahannar, mannen och valen, människan och det onåbara.

Kapten Ahab, ja, en av de stora litterära figurerna av ett skäl, lika komplex som sin roman. En urstark krympling, en galning som nyktert ser sin egen galenskap, besatt av hämndbegär och villig att offra allt, men ändå med en mänsklighet och en karisma som gör att han hellre övertygar sina män att följa honom i döden av fri vilja än tvingar dem. Det sägs att Moby-Dick floppade på 1850-talet därför att ingen köpte att någon frivilligt skulle följa en sådan galning; en mansålder senare, efter första världskrigets skyttegravar, blev boken en klassiker.

En bibel, skrev jag, inte en sådan som vill förklara en existerande religion för trogna följare utan en som vill plocka isär. Melville själv kallade den hädisk, och som alla stora religiösa (vilket inte är detsamma som kristna) skrifter är den rejält subversiv. Vår berättare ser ingen direkt skillnad mellan sin egen protestantism och Queequegs avgudadyrkan, Ahab förkastar alla andra auktoriteter än sig själv, den djupast religiösa människan ombord blir bara handlingsförlamad av sin tro. Att låta Satan (eller om det nu är Gud, eller om det alls finns någon skillnad mellan de två) representeras av en valfisk? Men poängen med hädelse, med kätteri, är ju något mer än att bara säga något elakt om påven eller göra en halvdassig Muhammedteckning. Det handlar om att säga ”jag förstår vad ni säger och tror” och sedan använda den förståelsen för att göra berättelsen till sin egen. Moby-Dick vecklar ut sig åt alla håll just för att det är det en bibel gör; den innehåller både rafflade berättelser om brinnande städer eller sjunkande skepp, lärda utläggningar om historia och ingående diskussioner om moral och etik…

Now small fowls flew screaming over the yet yawning gulf; a sullen white surf beat against its steep sides; then all collapsed, and the great shroud of the sea rolled on as it rolled five thousand years ago.

Det den inte erbjuder är någon frälsning. Möjligen en livboj, och även den bara för de slumpmässigt utvalda. Ett litet djur som klamrar sig fast vid en flytande likkista, mitt i en tom ocean där titaner nyss kämpade till döden. Och som kommer tillbaka med den här berättelsen, full av motsägelser och brister, av död och förintelse, men så ändlöst vacker att han inte kan sluta prata.

* Eller ja, läser och läser. Jag lyssnade på den, via podcasten The Moby Dick Big Read, där 136 olika personer – från Sir David Attenborough och skådespelare som Tilda Swinton och Benedict Cumberbatch till helt vanliga fans – får läsa varsitt kapitel av boken som de själva upplever den. Allt från technoremixer till korta radiopjäser, så länge de bara håller sig till originaltexten är alla tolkningar välkomna. Jag vet inte om jag skulle rekommendera det för förstagångsläsaren – det blir en ganska splittrad tolkning – men någonstans passar det perfekt för en bok som verkar vilja säga allt.

Similar Posts:

• Amerikansk?
• En barnvänlig Dylan?
• Everybody must get Stoner
• Universum skapades på 8-10 minuter
• Att vara eller inte …

Nej, frågan är väl snarare varför det är en bra roman nu, 2014. För när Williams släppte den här 1965 sjönk den ju ganska obemärkt. Han dog 1994, helt bortglömd av den litterära världen. Och så plötsligt för ett par år sedan kommer hypen igång, utan någon Hollywoodfilmatisering bakom sig, utan något stort litterärt pris, utan något annat än ett viskat ”Har du läst Stoner än?” som skickats vidare från läsare till läsare, kritiker till kritiker, tills den trycks på nytt, masar sig upp på topplistorna och blir översatt.

Så vad är det vi ser som det hoppfulla 60-talet inte såg?

Är det occupyhippies och legaliseringsförespråkare som köper den i tron att den har något med gräsrökning att göra? (Det har den inte; Stoner är bara det mest neutrala, anglosaxiska, urtrista namn Williams kunde komma på.)

Är det den amerikanska litteraturens nyupptäckta intresse för klass som vill se Stoners öde som en bild av glastaket som alltid funnits där i den amerikanska drömmen för dem som inte är födda med silversked i mun?

”Det är min far”, sa Stoner. ”Han är död.”
”Åh, Willy!” sa Edith. Sedan nickade hon. ”Då är du troligen borta resten av veckan.”
”Ja”, sa Stoner.”

Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)

Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?

Ett krig dödar inte enbart några tusen eller hundratusen unga män. Det dödar något hos ett folk som aldrig kan återfås. Och om ett folk genomgår tillräckligt många krig finns snart bara odjuret kvar, den varelse som vi – ni och jag och andra som vi – har hämtat upp ur dyn. Den intellektuelle borde inte bli tvingad att förstöra det som han ägnat sitt liv åt att bygga upp.

Är det att vi känner igen oss i Stoner, mannen som går genom seklet utan att egentligen göra någon skillnad, utan att delta i de stora krigen, underordnar sig själv plikten mot något han inte kan definiera?

Är det hipsterfaktorn, att läsa en bok av ett Bortglömt Manligt Geni, en litteraturens Inside Llewyn Davies?

Jag vet inte. För jag kan ju inte fatta varför den någonsin glömdes bort; jag sitter med Stoner på samma sätt som den unge William Stoner sitter i föreläsningssalen på jordbruksuniversitetet där han måste ta en litterär grundkurs för läroplanens skull, och professorn frågar honom vad Shakespeare menar med en viss sonett och William stirrar på texten och kan inte svara, han är helt förtrollad, han är drabbad, han är förälskad. Han kastar jordbruksstudier och livet på föräldrarnas gård åt helvete, han läser litteratur och blir professor, han gifter sig därför att så ska man göra och även om äktenskapet blir helt misslyckat biter han ihop och stannar, undervisar årskull efter årskull utan att inspirera någon, håller sig undan större konflikter än någon enstaka fakultetskonflikt, älskar sin dotter djupt utan att kunna visa det, skriver en bortglömd bok och dör, allt utan att ens ifrågasätta att det skulle finnas något mer.

Det är frestande att jämföra med Richard Yates och hans förbannade Revolutionary Road (en annan sextiotalsroman som plötsligt blev en hit igen för några år sedan). Eller vafan, om vi ska gräva i amerikanska giganter, Melville och hans icke-aktör Bartleby (ni vet, ”I prefer not to”). Men Stoner (och Stoner) är något annat. Han kämpar inte mot sina skygglappar som Yates karaktärer, han ger inte upp som Melvilles; han bara fortsätter. Det är något så provocerande enkelt i det; vi sitter där, fast i romanen, och väntar på att den andra skon ska falla – att Stoner som en sann amerikansk arbetarhjälte ska resa sig upp och säga NOG, att boken i slutet ska stiga till ett crescendo av bitterhet eller uppror eller en besk kommentar om Stoners karaktär… men när slutet väl kommer är det så naturligt, så självupplösande att jag sitter andlös.

Det är en roman där varje sida är så anspråkslöst fulländad (även om översättningen har en tidlöshet som irriterar mig lite) att man nästan vill riva ut dem en efter en när man läst dem. Samtidigt är det inte en perfekt roman; med Williams lågstämda, passionerat passionslösa perfektion kan jag inte förebrå den som finner den tråkig – de har fel, men jag kan förstå varför de tror det. Men kanske är det det vi behöver i 2010-talets stress? Att ha tråkigt? Att inte kräva att bli stimulerad och underhållen och betygsatt och lajkad varje sekund av livet, utan måla upp en evighet på drygt 200 sidor, livet som ett ihärdigt maratonlopp utan spurtpris, med en hedrande femtusentrehundrafemtiniondeplats efter målgång? Same as it ever was, same as it ever was…

Jag vet inte. Kanske. ”Romanens konst är att skapa tid,” sade Josefine Klougart i Babel häromveckan. Williams skulle svarat ”Ja, det är väl självklart?”, satt nytt band i skrivmaskinen och jobbat vidare.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Elva sorters förödmjukelser
• När storfiskarn talar om
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Årets roman är starkt lyrisk

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Det var bättre förr?
• Amerikansk?
• E pluribus multum
• Krig och fred

Nä, vänta, här börjar historien: På en fest i New York där de är de enda två icke-vita människorna presenterar en svart amerikansk kvinna sin afrikanskättade men lika amerikanske make med orden ”Det här är min man. Han anlände precis från krigets Somalia. Han talar inte engelska.” Sen går de hem och garvar arslet av sig åt hur de vita slår knut på sig för att vara förstående och tycka synd om, så de slipper tala om hur lite de har att säga till varandra.

Nä, vänta, här börjar historien: En ung litteraturvetare får jobb på en rådgivningsbyrå för asylsökande. Hans arbetsuppgift är att hyfsa till deras historier så att de blir… inte nödvändigtvis hemskare, men mer i linje med vad myndigheterna förväntar sig höra. Lite Hollywoodpatos så där. Det ska ju ställas krav på nyanlända, gubevars, och det första måste ju vara att det går att sätta en enkel stämpel på dem så vi vet vad vi ska tycka.

Fan, det blir komplicerat det här. Så här börjar historien: Vår berättare, Jonas, är född i Ohio av etiopiska föräldrar. Han vill säga att han är så genomamerikansk man kan bli och har ändå hela sitt liv fått svara på frågan var han kommer ifrån, vem han egentligen är, vad han vill med sitt liv. Så när hans eget äktenskap faller sönder gör han vad varje sann amerikan gör: han ger sig ut på en road movie i spåren efter en resa hans föräldrar gjorde innan han föddes, för att söka… (dramatisk musik) sig själv. Kapitel för kapitel skalar han av lagren: sin fars historia, sin mors historia, hans frus, hans egen, och letar efter något som inte bara är en vinkling, inte bara är en historia.

Om man säger Amerika tillräckligt många gånger, om man försöker se det framför sig tillräckligt många gånger, så kommer man till slut att stå där med några skyskrapor mitt i en majsåker med tusentals bilar som kör runt, runt omkring det hela.

Alla kulturer är berättelsen om sig själv, men i få länder har det gjorts så tydligt som i USA. Den Stora Amerikanska Romanen har skrivits i hundratals versioner sedan kapten Ahab jagade den vita valen. Kanske är det en del av problemet; berättelsen om samhället Jonas lever i har lagts fast för så länge sedan att han inte kan bara vara, vart han än vänder sig finns färdiga berättelser där han förväntas låtsas passa in. Inte helt olikt Jonathan Franzen (eller för den delen Jonas Hassen Khemiri) vill Mengestu säga mycket om samhället runt omkring sig utifrån ett litet perspektiv – om förväntningarna vi ställer på andra, om paranoian som sprider sig sedan september 2001, om att växa upp i ett hemland där alla förväntas anpassa sig till en norm som både satts upp och vaktas av någon annan. Allt med utgångspunkt i en mycket personlig berättelse om två generationer, två små familjer, fyra människor som inte alls passade ihop trots att de på ytan var så lika, som blir tvungna att hitta på nya identiteter hela tiden eftersom kraven som ställs på dem från alla håll aldrig går att förena. Var dig själv, så länge du är den vi tycker att du borde vara.

Och det blir ibland riktigt stort. Mengestu är smått lysande både i personskildringarna och när det gäller att blottlägga alla de berättelser och konflikter som löper kors och tvärs. Hans problem är inte brist på talang, utan möjligen motsatsen: här finns bitar där han vill säga så mycket så väl att texten blir överlastad. Lite som en amerikansk Knausgård vill han plocka isär hela det här bedrägliga problemet med hur minnet hela tiden vill gå upptrampade vägar, hur allt man försöker komma ihåg ofelbart påverkas av vem man är, vill vara, vill säga till andra att man är, får höra av andra att man måste vara. Det är både romanens svaghet och styrka; ju mer han klär av, desto mer hittar han. Varje nytt försök att sammanfatta, att lägga en tydlig ram runt berättelsen och säga ”Det här är jag” misslyckas eftersom inget får plats inom en enda ram.

Här börjar historien: En ung obehörig lärare står upp inför klassen och säger ”Nu ska jag berätta för er om min far. Han kom från Etiopien. Han svälte sig och lärde sig förvrida sina lemmar för att få plats i en liten fraktlåda på ett skepp som kunde ta honom till friheten, och sedan tillbringade han resten av sitt liv i den lådan.” En del av det är sant, en del är påhitt. Hans elever sväljer allt, och så läggs ytterligare ett lager i en berättelse som aldrig är färdig.

Similar Posts:

• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Ode till gränslösheten
• Människan i plural
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• Allt på ett kort

När vi först möter T.S. får han ett samtal från Smithsonian Institute i Washington D.C. som hör av sig för att meddela att han har vunnit prestigefyllda Bairdepriset. Trots att T.S. ibland känner sig tillfreds med livet på ranchen växer sig känslan av att vara malplacerad starkare, så vår hjälte bestämmer sig för att luffa österut för att ta emot sitt pris i huvudstaden.

Larsens roman är ett sprudlande äventyr som vägrar hålla sig till den traditionella boksidan – historien letar sig ut i marginalerna med sidospår i form av kartor, diagram och anekdoter som är hämtade från någon av T.S. många anteckningsböcker i vilka han noggrant har kartlagt det mesta omkring honom. Liknande stilgrepp har testats förut, bland annat av Douglas Coupland i Generation X. Larsen tar det dock till en ny nivå – utsvävningarna är så eleganta, så integrerade i berättelsen att den hade blivit lidande utan dem.

T.S. får inte riktigt grepp om världen som han befinner sig i. Lika nitiskt som hans mamma samlar in insekter, hans pappa sköter ranchen och hans syster ger ifrån sig klagotjut försöker han systematiskt förstå sig på sin omgivning. Men även om T.S. är överdrivet smart för sin ålder, och förmodligen smartare än de flesta vuxna också, är han fortfarande ett barn. Han har fortfarande en tolvårings sinne och det finns saker i världen som han inte kan förklara och nedteckna som en perfekt modell.

På vägen till Washington möter T.S. en tågluffare som berättar en historia för honom. Den handlar om en sparv blir orolig för att den inte ska klara av den kalla vintern. Så sparven flyger från träd till träd för att fråga om något av dem skulle kunna tänka sig att erbjuda den skydd under vintern. Sparven blir nekad gång på gång, tills den kommer till en tall som värmer sparven hela den kalla årstiden. Som tack får tallen behålla sina barr året om, medan de andra träden blir straffade genom att fälla sina värmande löv inför vintern. T.S. respons på historien är att göra en beräkning där han kommer fram till att – nej, det är omöjligt, en talls barr skulle omöjligen kunna hålla en sparv varm under en hel vinter. Men under resans gång börjar T.S. mer och mer förstå att allting inte går att förklara med en perfekt modell eller en karta. När han är mitt uppe i processen att analysera och dokumentera sin omgivning och sakerna som händer honom hålls han gisslan av sin egen tankeverksamhet. Han hinner aldrig vara med om de magiska stunderna, upplevelserna som inte riktigt går att förklara.

Det må låta pretentiöst, men Valda verk av T.S. Spivet är en hyllning till berättarkonsten, till fiktionens under, men också till livet. Till de små sakerna som verkligen betyder någonting, men som vi inte riktigt kan sätta fingret på, de som är undanglidande men ändå så viktiga. Herman Melville summerar kontentan i ett citat i början av boken ”Den är inte utsatt på någon karta, genuina platser är aldrig det.” Och det förstår T.S. också till slut.

Similar Posts:

• Att bli till
• Det som behöver ritas
• Amerikansk?
• När storfiskarn talar om
• Ironigänget ville egentligen komma nära

Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan en tydlig huvudperson, någon sorts allvetande berättare som aldrig blir personlig, aldrig säger "jag" eller identifierar sig med namn. Det är bara det att läsaren då och då blir påmind om att de som berättar historien om det lilla danska samhället Marstal, där alla män är sjömän och alla kvinnor väntar på att de ska komma hem, är just "vi". Det var "vi" som såg den glade seglaren Laurids Madsen dra ut i krig mot tyskarna 1848, överleva som genom ett mirakel värdigt en Rushdie-karaktär och komma hem som en helt förändrad människa. Det var "vi" som såg hans son Albert som en modern Telemachos försöka fylla sin försvunne fars stövlar, hjälpa till att bygga upp den sista stora seglande handelsflottan som spred den lilla byns män över hela världen, och sedan komma hem för att upptäcka att första världskriget med sitt ubåtskrig inte är hälften så förödande som ång- och motorbåtarnas ankomst. Det var "vi" som såg hans adoptivson Knud Erik och hans mor ta steget in i den moderna världen och in i mänsklighetens största självmord från 1939 till 1945. Det var denna spökkör av namngivna och namnlösa män (och en och annan kvinna), "vi" som såg och bidrog till den moderna världens framväxt – folket som bygger havet, om ni så vill. Eller landet; frågan är ju var skillnaden är.

Ska man berätta en släktkrönika som spänner över hundra år går det givetvis inte att göra det med en enda handling. Carsten Jensen är klok nog att inte försöka; var och en av huvudpersonerna – och här finns åtminstone fem – har sina egna historier att berätta, sina egna äventyr som lånar från både Homeros, Melville, Lindgren (Alberts pappa är ju trots allt negerkung) och Grass. Allt eftersom åren går passerar de stora idéerna och sjökrigarna revy, från Cook till Tirpitz, från 1800-talets optimism till 1900-talets massproduktion av död, men det är hela tiden de som ror så att svetten lackar som står i centrum. Här finns pojkboksäventyr så till den milda grad att det är svårt att lägga ifrån sig boken om natten, pirater och krigskonvojer och omöjliga kärlekshistorier; men samtidigt smyger hela tiden de stora sammanhangen och de stora idéerna i bakgrunden – hur tiden, som ett segelskepp som är beroende av vinden men också kan gå under av den, både driver och drivs fram av människors tankar och handlingar. Där någonstans blir detta mer än bara en berättelse om ett gäng sjömän; det är ju trots allt de som besökte alla delar av världen, som såg de stora händelserna från sin rigg och sin reling, som fick världen att samtidigt bli större och krympa. Allt detta relaterat av dem själva, detta envist återkommande, mytskapande "vi".

Visst är det lätt att hitta punkter där man kan kritisera Vi, de drunknade. På 710 sidor hinns det med en del spretande, även om det allra mesta är smått fantastiskt. Och när man så fullständigt fokuserar på ett manligt yrke blir givetvis kvinnobilden ganska enahanda; antingen väntar de stoiskt vid spisen på den gången mannen inte kommer hem, eller så lackar de ur på att förlora dem de älskar och försöker hindra männen från det enda de känner till: att segla. Men samtidigt … det som gör den värd att kritisera är just hur solid den är. Carsten Jensen skickar ut sina saltstänkta och konstant grubblande Marstalsbor på det där skeppet som vi är ombord på allesammans. Håll i hatten; att komma i hamn är aldrig garanterat, och det kan blåsa rejält på vägen, men resan är mödan värd.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Författare mot aids
• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer