Västerlandets värderingar, vilka är det? Den svartvita originalversionen av Tintin i Kongo ges ut på svenska i år. Kan man sin Tintin vet man att ett antal av äventyren tecknades i svartvitt på 1930-talet för portionsvis publicering i dagspress. Det var först senare som serieskaparen Hergé började teckna sin ikoniske yngling till reporter i fyrfärg för publicering i albumformat. Vid det laget hade Hergé funnit sin form och då valde han att teckna om flera av de tidigaste äventyren.

Svenska läsare mötte Tintin i Kongo 1978 i detta omtecknade, färglagda skick. Jag har alltid undrat hur originalet såg ut. Inte minst eftersom den senare versionen anklagats för en stereotypisk, rasistisk gestaltning av kongoleserna. Hur skulle då inte den första 30-talsversionen te sig? Nu, efter en genomläsning av albumet, kan jag konstatera att skillnaderna är mindre än man kunde tro.

Det är genomgående västerländska värderingar vi ser. Tintin far fram som om han ägde Kongo. Han skjuter storvilt kors och tvärs och lämnar det att ruttna i skogen. Vid ett tillfälle spränger (!) han en noshörning. Han låter sig bli buren i bärstol av ”infödingarna”. Ofrivilligt gestaltar Hergé ganska väl hur belgarna – och övriga västerlänningar – såg på sina rättigheter att utnyttja Afrikas resurser och arbetskraft, trots att de var inkräktare.

Har vi en annorlunda syn i dag? Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder när det gäller diamanter, ädla metaller som behövs i batteritillverkning samt koppar. Här finns goda förutsättningar för jordbruk och vattenkraft. Samtidigt lever drygt 70 procent av landets befolkning i extrem fattigdom, enligt Our World in Data. Hur är det möjligt när västerländska kolonisatörer dominerat landet så länge och västerländska företag gör affärer med kongoleserna?

Alf Svensson talar om människovärdet. Dessvärre uttrycker Tintin i Kongo en ringaktning av människovärdet. Genomgående skildras kongoleserna som lata, vidskepliga, lättledda och dumma. De framstår som av naturen undergivna: de är alltid redo att underkasta sig en kolonisatör och utnämna denne till hövding. Vid ett tillfälle gör en grupp pygméer Milou till sin kung! En hund! Om och om igen begår ursprungsbefolkningen komiska misstag i sina försök att härma de överlägsna européerna.

Visuellt är Hergés afrikaner karikatyrer av typen ”blackface”. Det är samma slags stereotypiska återgivning av ett utseende som den judiska kroknäsan i den antisemitiska traditionen.

Såklart förstår jag vad Alf Svensson syftar på när han talar om ”värden som hör västerlandet till”. Han syftar på Jesu budskap och demokrati, på de bra grejerna. Men visst är industriell rovdrift på naturen, hyperkapitalistisk girighet och avhumanisering av främlingar med annan hudfärg också bärande värderingar i vår del av världen? Någon slags sanning om oss bär Tintin i Kongo på, tänker jag.

2012 hade vi en kulturdebatt om rasismen i Tintin. Upprinnelsen var att barnbiblioteket TioTretton på Stockholms Kulturhus övervägde en utrensning. Många trodde att Tintin i Kongo var i skottgluggen, men det albumet hade aldrig funnits på barnbiblioteket TioTretton. Däremot fanns titeln vägg i vägg, på Kulturhusets Serieteket, vars målgrupp är vuxna. Där hade man inga tankar på att plocka bort Tintin.

Debatten byggde alltså på grundläggande faktafel och blev således förvirrad. Jag välkomnar att originalversionen av Tintin i Kongo nu för första gången publiceras på svenska. Den är ett historiskt dokument som visar på ett kapitel i västerlandets mörkare historia – kolonialismen – som vi borde göra upp med. Den är också intressant för den som vill fördjupa sig i utvecklingen av den tecknade serien Tintin. Men jag hoppas att ingen förälder väljer den som läsning för sitt minderåriga barn. Det skulle vara att spä på de tendenser som Alf Svensson på goda grunder förfasar sig över.

Similar Posts:

• En kontroversiell åttioåring
• En angelägen historia
• Ur-Tintin
• Allt vi inte hör och ser
• Skräcken! Skräcken!

Därför är den här recensionen främst till er, om den hittills rätt uppmärksammade Kapten Haddocks ordbok av Björn Wahlberg. Det är en bok i den ganska underskattade genren ”fakta-om-sådant-jag-inte-trodde-att-jag-ville-veta”. Vem kan motstå något sådant?

Och även om min pappa inte är sjöman, utan slöjdlärare, kan jag hitta ett epitet i denna bok, han fäste på mig och mina bröder ibland på 1980-talet när vi kanske inte riktigt gjorde som han tänkt sig: ”Era kanaljer!” Min pappa som är född 1941 rörde sig alltså med ett ord som funnits i svenskan sedan 1650-talet, som har sitt ursprung i både franskans canaille, italienskans canaglia och det latinska ordet för hund. Det roade mig lite, att lära mig.

Och ordet som inleder denna bok är inte mindre charmigt det: alabasterskalle. Alabaster är tydligen en form av mjukare gips. Är man lite mjuk i huvudet, är man följaktligen rätt dum i det också. Lite som jag i Norrköping kan ropa åt en Finspångsbo på andra sidan gatan: ”Jaha, du är från äggskallestan”.

När jag först fick den här boken i min hand slogs jag av hur tunn den var, knappt hundra sidor. Mer än så hade väl Haddock svurit i Tintin-albumen, tänkte jag. Och på sätt och vis är väl denna lilla tilldragande bok, inget jag läser från pärm till pärm. Med sådan läsning blir jag efter ett tag aningen matt av Wahlbergs sätt att uttrycka sig och hur enkelt han gör det för sig. Inte minst när han alldeles för lättvindigt tar sig an de uttryck av Haddock som med dagens ögon, kan tolkas som lätt rasistiska.

Nej då är väl det här mer en bok, som man likt en stolt tupp kan haspla citat ur och skapa samtalsämnen kring när man sitter på ett fik med några vänner. ”Din krackelerade kråmgädda, kan du fylla på mitt kaffe?”

För det var ju alltid Haddock som gav de bestående intrycken, när man roade sig med att läsa alla Tintin-album.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• En kontroversiell åttioåring
• Förena nytta med nöje på latin
• Ordbok under bältet
• Hur man får pacifister intresserade av krig

Därefter har den fört en ganska tynande tillvaro tills den för några decennier sedan började lyftas fram som just det första Tintin-albumet, och det är uppriktigt sagt inte jättesvårt att förstå varför.

Tintin i Sovjet lider rätt gravt av följetongssyndromet. Den publicerades två sidor i taget, och jo, på varannan sida mest händer det något ytterst dramatiskt, en bil- eller flygkrasch, en explosion eller annat. Tintin överlever högst osannolikt, och lästa i ett svep blir de här actionspäckade anekdoterna fullständigt absurda.

Om Hergé senare gjorde sig känd för sin noggranna, inte minst bildmässiga, research, så har hans 22-åriga jag nöjt sig med den information hans mycket konservative tidningschef matat honom med. Idén att skicka Tintin på reportageresa (och, hör och häpna, här skriver han faktiskt sitt möjligen enda reportage någonsin i ett par rutor!) till det förhatliga Sovjetunionen är rakt av dennes idé, och Hergé har uppenbarligen inte förmått att göra särskilt mycket eget av den idén.

Här består Sovjetunionens befolkning uteslutande av lömska, giriga och konspiratoriska kommunister som fejkar framgångsrika industrier, tvingar fram folkligt stöd genom pistolhot och ända från ruta ett vill mörda den unge belgiske journalisten. Belgare är goda och ryssar/kommunister supersuperonda. Punkt. Det är inte bara tendensiöst så det skriker om det, det är dessutom dramaturgiskt uselt. Hur får man till en spännande historia om ingen utvecklas det minsta?

Bör man alltså lägga denna ”Ur-Tintin” åt sidan? Nja, det är ju ändå Tintin. Jag skulle kanske inte i första hand sätta det här albumet i händerna på ett barn med Tintin som stora idol (om de nu fortfarande finns?), men litteraturhistoriskt sett är det ju spännande att se och lära sig mer om var den populära figuren har sina rötter. Det här är ju seriehistoria.

Tydligen var Tintin med europiska mått mätt tidig med att prata i pratbubblor – bara en sådan sak! Och parallellerna till snubbliga stumfilmer är lätta att dra; det är inte diskbänksrealism vi har att göra med här. I en scen exploderar till exempel en bomb i Tintins tågkupé, där han, Milou och tåggolvet är i stort sett det enda som blir kvar av hela tåget (varpå han anklagas av tysk polis för att ha stulit 10 tågvagnar och 218 passagerare). Den här Tintin drar sig inte heller för att vare sig spöa upp folk till höger och vänster eller att dricka sig full när tillfälle bjuds. Det är helt enkelt lite ovant och ganska knasigt.

Och det är ju intressant att se figurens och serieskaparens första stapplande steg. Även om de rent objektivt vinglar betänkligt.

Similar Posts:

• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Obegriplig och fängslande
• Bilderna av världen
• Drömmen om Utopia

Det konstverket får jag upp på näthinnan när jag läser Hannah Arnesens bilderbok Tågresan. I förlagets information om författaren får jag reda på att Arnesen velat utforska något sådant: barnets (eller allas vår) fascination för rörelse och resande. För det händer ju fortfarande, måste jag ju erkänna, fast jag snart är 50 år, att jag fascineras när det börjar röra på sig. Inte minst om tåget jag sitter i långsamt börjar röra sig samtidigt som jag har blicken på det andra tåget. Det som står stilla på andra sidan perrongen. Då blir jag genast osäker, fast jag egentligen vet. Är det vi eller de som rör sig?

Hur som helst. I stort sett hela denna bok utspelas med utsikten från ett tågfönster. Det är en pappa och ett jag som ska resa. Det börjar i välbekanta miljöer, med huskroppar och träd som huvudpersonen är väl förtrogen med, för att långsamt glida över till något mer obekant.

Men okänt behöver naturligtvis inte betyda skrämmande. Snarare är nyfikenheten drivkraften. Varje uppslag slutar med cliffhangern ”Titta där…” som gör att du som läsare vill bläddra vidare. Det är filosofiska funderingar om hur liten du känner dig i det stora havet, när tåget far förbi hamnen. Det är tankar om att kunna vilja kunna flyga, när ni ser en falk på himlen. Och det eviga frågan, som jag också känner igen får när jag var liten: ”Är vi framme snart?”

Jag tycker boken bjuder på ett uppfriskande perspektiv, när det är ett tågfönster som hela tiden ramar in tankarna som resenärerna i boken har. Men sedan, några sidor fram i boken, förstår jag inte riktigt syftet när författaren släpper det perspektivet helt och du som läsare ser hela tåget utifrån. När det likt ett leksakståg far över en regnbåge (som är en bro?). Varför? Det är ungefär som när Tintins skapare Hergé, släpper all rimlighet han haft genom alla Tintins äventyr, och plötsligt i Plan 714 från Sydney börjar blanda in överjordiska element. Vad är det för dumheter? Vill man vara välvillig skulle du möjligtvis kunna säga att huvudpersonen i Hannah Arnesens bok har somnat och drömmer, men helt övertygad blir jag inte.

Bra slut är det iallafall. Äntligen är de framme hos mormor som står där och vinkar, tryggt inramad av det tågfönster som gjorde början på denna bok så bra. Sen kommer perspektivförskjutningen. Nu är det inte längre du som ser och registrerar allting – nu är det du som blir betraktad och sedd. Utveckla den tanken till nästa bok, Hannah Arnesen.

Similar Posts:

• Obegriplig och fängslande
• Ur-Tintin
• En scen som intas
• Om ensamhet och livsvilja
• Poetisk färd runt jorden

I en artikel på internetsidan Vice från 2010 försöker man förklara Burns tecknande: ”In his work, he’s created a world that feels like an eerie parallel to those of David Lynch and some of Lovecraft.” Beskrivningen känns inte långsökt men det går att hitta tydligare paralleller för att beskriva hans verk. Den värld Burns målar upp känns framförallt som en modern uppdatering av den Hergé skapade med sin Tintin, en betydligt mörkare och abstrakt sådan.

Burns inspiration från Hergé har alltid varit närvarande. I El Borbah är en scen direkt tagen från Faraos cigarrer där huvudpersonen lyckas delta i ett möte med ett sektliknande sällskap genom att vara utklädd. I X’ed Out tar sig inspirationen från Hergé ännu tydligare uttryck, det förekommer svampar som ser ut att vara tagna från Den mystiska stjärnan, Tintins quiff dyker upp med jämna mellanrum och huvudpersonen har en svart katt som heter Inky (Tintins vita hund Milou heter Snowy på engelska).

Att Burns låtit sina inspirationskällor ta stor plats är lyckat och X’ed Out kan vara det bästa han skrivit efter redan nämnda Black Hole. I teorin låter det kanske motsägelsefullt, Burns borde bli mindre originell genom Tintin-blinkningarna, men det är som när Håkan Hellström i början av 2000-talet lyckades hitta ett eget musikaliskt uttryck genom att översätta textrader av Morrissey rakt av. Att tydligt låta sina inspirationskällor ta stor plats behöver inte vara någonting negativt.

Huvudpersonen i X’ed Out heter Doug och mår inte bra. Han minns sin stora kärlek, en självdestruktiv person som av någon anledning försvunnit ur hans liv. I Dougs drömmar förvandlas han till en Tintin-liknande karaktär som befinner sig i en annan värld och när han är vaken minns han tillbaka till när han var yngre och uppträdde med att läsa egenskrivna dikter inspirerad av William S. Burroughs. Burns tecknar lika snyggt som alltid och att han lämnat det svartvita till förmån för färg fungerar lika bra som den svartvita stilen som tidigare varit hans kännetecken. På många sätt är X’ed Out obegriplig läsning, tolkningsmöjligheterna är många och det är just det som gör detta till en så stark läsupplevelse. Jag förstår inte allt vad jag läser, men det är genomgående fängslande.

Similar Posts:

• Inblick in i ett svart hål
• Fågelsång bortom tid och rum
• Som en drog med telepatisk kraft
• Bilderna av världen
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Om Fred Wilson handlar en tvåsidig text av Oivvio Polite som finns med i antologin Bryt upp! Om etik och rasism under överskriften Prolog. Det är en ganska udda form av prolog, men den säger samtidigt väldigt mycket om bokens tema. Det Wilson gör tvingar oss att se det invanda på nya sätt, i nya sammanhang.

De senaste årens diskussioner om rasifiering och rasism har i stor utsträckning förts på kultursidorna – kanske suspekt mycket? – och inte minst rört bibliotekens verksamhet. En högt uppskruvad debatt fick sitt ursprung i Kulturhusets biblioteks beslut att plocka bort Hergés seriealbum Tintin i Kongo från hyllorna för tio- till trettonåringar. En annan handlade om Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat.

De här och liknande debatter, skriver redaktören och bibliotekschefen Nick Jones i sitt förord till Bryt upp!, ”väckte många frågor om bibliotekens och biblioteksmedarbetarnas uppdrag och roll i samhället och om de urval av medier som biblioteket gör dagligen. Självbilder ruskades om i grunden.”

Jag målar med breda penseldrag, men min uppfattning är att folkbiblioteken bemötte dem som ställde väldigt viktiga och befogade frågor om folkbibliotekens arbete mot rasism genom att fly till det som filosofen Jean-François Lyotard kallar de stora berättelserna. Biblioteken pratade om yttrandefrihet, informationsfrihet, demokrati, neutralitet, oberoende, bekämpandet av censur etcetera. Sedan stannade man i dessa övergripande och svepande berättelser som lätt kan användas för att maskera att verkligheten är mer motsägelsefull än så. De stora berättelserna fungerar som befästande av en rådande ordning och som ett förment legitimerande av det bestående sanna och riktiga, och gör dessutom anspråk på tydlighet där den egentligen inte finns. Det är därför det är så viktigt att bryta ner dessa stora berättelser.

De flesta texter i Bryt upp! handlar inte om bibliotek, utan om kulturen och samhället i allmänhet, men det de har gemensamt är just det där att ge läsaren möjlighet att se ur fler perspektiv, att titta en gång till. Kanske också att titta lite bredare och se mönstren. Flera antologibidrag presenterar intervjustudier om konkreta erfarenheter av rasism och rasifiering, om det där som kan verka obetydligt från ett utifrånperspektiv men som för den utsatte är en del av något större, av en enda tjock gröt av ifrågasättande eller exotisering som man tvingas vada igenom, medan den som frågar ”Men vad kommer du ifrån EGENTLIGEN?” för femhundrasjuttioelfte gången kanske inte direkt menar något illa.

Inte minst där har Bryt upp! en viktig roll att spela, genom att låta oss titta en gång till på vår vardag och fundera över vad vi egentligen är en del av.

Similar Posts:

• En ”skör” recensents bekännelser
• När är man hemma?
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• De välfödda stundernas Sverige
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”

I Svenska Dagbladets nätupplaga har Harrison skrivit artiklar och besvarat frågor på Historiebloggen, och nu samlar han ett urval av dessa artiklar i en bok med just titeln Jourhavande historiker. Kronologiskt upplagd behandlar den i korta, lättlästa inlägg allt ifrån dinosaurierna till Domus.

Själv skulle jag gärna hört exakt hur frågorna löd – Vad vill det så kallade svenska folket verkligen veta om historia? Vad går de omkring och grubblar på? – men riktigt sådant är inte upplägget. Oftare heter det ”jag får ofta frågan om” eller ”en av de vanligaste frågorna är”, vilket ju också är intressant. Här och var inbillar jag mig kunna läsa en viss trötthet på frågor om etnicitet och vem som var där först-frågor.

Ganska god variation har man ändå lyckats åstadkomma, med både mer klassiska historieboksfrågor – Vem grundade Jerusalem? Är Kiviksgraven en kungagrav? Ljög Per Albin Hansson om att Sveriges beredskap var god? – till folklivs-, historiebruks- och populärkulturfrågor. Hur länge har vi friterat mat? Fanns det någonsin peppar i pepparkakor? Har det funnit vampyrer (tydligen en ganska vanlig fråga från ungdomar)? Eller enhörningar? Vad är sant i Ivanhoe? Tintin? Les Misérables?

Visst blir det anekdotiskt och visst finns här mycket kul att kasta in i konversationerna. Att de där enhörningarna ju ansågs ha funnits av folk som samlade deras horn, som i själva verket var narvalständer, i sina kuriosakabinett; att kyskhetsbälten mycket väl kan vara bara en fantasiprodukt från samma kabinett, eller vilken enormt omständig och grym process det var att få fram honung förr i tiden.

Om jag är något mindre såld på jourhavande historiker-boken än biolog-ditot så beror det kanske på att jag har bättre förkunskaper i historia. Inte så mycket i sak som i inställning, jag saknar de sammanhang som ofrånkomligt går förlorade i sådana här frågeböcker, och jag skulle önskat mig mer möjligheter att gå vidare. Ett och annat litteraturtips hinns med i löpande text, men någon litteraturlista finns däremot inte (den skulle förmodligen bli galet lång). Här och var redovisas stridigheter historiker emellan, myter avlivas, nya funderingar väcks, men ibland saknar jag liksom ordentligt fotfäste.

Riktigt mätt blir man med andra ord inte, och det är kanske inte meningen heller. Ett småplock smakbitar i både gamla och nya nyanser bjuder Jourhavande historiker dock.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Mera medeltid!
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Nej, kriget i Demokratiska republiken Kongo är sällan förstasidesstoff och väljer man att se det ur ett kulturellt perspektiv, ja, det låter som en cynisk infallsvinkel men saknar ändå inte relevans, så är ju kriget mer eller mindre icke existerande. Jämför till exempel med Vietnamkriget eller för den delen med samtida Irak och Afghanistan, så kan de allra flesta rabbla upp en lång lista med filmer. Det är nog ingen som kan göra detsamma när det gäller det andra Kongokriget. Helt enkelt därför att det förutom några dokumentärer inte finns några (även om Ben Affleck faktiskt önskat göra en, men givit upp på grund av bristande intresse i Hollywood).

Att den belgiske författaren och historikern David Van Reybrouck skriver en bok om Kongos historia, från att området upptäcktes av den vite mannen under slutet på 1800-talet till nutid, är därför i allra högsta grad relevant. På dryga femhundra sidor ger han läsaren förklaringar till hur ett av världens rikaste länder sett till dess tillgångar, ändå inte bara är ett av världens allra fattigaste utan också det mest konfliktdrabbade landet sedan andra världskriget.

Det angelägna ämnet är dock bara ett av skälen till varför Kongo – en historia, är ett stycke mycket läsvärd historielektion. Ett annat skäl är att Van Reybrouck blandar det traditionella historieskrivandet, hårda fakta, med vittnesskildringar. Berättelser som levandegör historien på ett sätt som enbart en uppräkning av fakta aldrig kan göra. För trots att Kongo är ett av de länder i världen där den förväntade medellivslängden är bland de allra lägsta (54 år) och hälften av befolkningen är under 15 år, så finns det givetvis även där äldre människor. Och träffar man en kongoles som är 105 år så har han, utan att någonsin behövt flytta, bott i den belgiske kungen Leopolds privategendom Kongofristaten, Belgiska Kongo, Republiken Kongo, Zaïre och den Demokratiska republiken Kongo.

Van Reybrouck har alltså under sitt arbete inte bara studerat böcker och dokument hemma i Belgien utan besökt landet ett tiotal gånger. Han har rest till de platser han beskriver, intervjuat personer som var med när historien utspelades (för de allra tidigaste delarna lutar han sig mot skriftliga ögonblicksskildringar) och blandar ihop allt detta. Resultatet blir inte bara är en väl fungerande text, utan även en text vars litterära kvaliteter tar med läsaren hela vägen till Kongo. Texten låter en känna den tropiska hettan, hur fukten får skjortan att klibba fast mot huden och hur surret från moskiterna får en att fäkta med armarna. Det är med andra ord den exakta motsatsen till hur hans landsman Hergé arbetade när han, motvilligt skall sägas, gestaltade sin bild av Kongo på 30-talet med Tintin i Kongo.

Boken tar förvisso inte upp hela området Kongos historia, utan börjar med Stanleys genomresa då han på 1870-talet som förste västerlänning korsade den afrikanska kontinenten, även om det inledningsvis finns några sidor om tiden innan. Jag ser dock inget problem med den avgränsningen, för det är ju med de europiska kolonisatörerna som själva begreppet Kongo grundas. Den statsbildning som existerat under de dryga hundra åren är nämligen inte någon naturlig stat och även om den kleptomaniske diktatorn Mobutu Sese Seko med piska och korruption försökte forma en nationalstat med det icke koloniala namnet Zaïre under sina 32 år vid makten, så är Kongo ändå ett jätteområde med över 200 etniska grupper med skilda språk och seder. Som belgare är det även förståeligt att Van Reybrock väljer att fokusera på den tid där hans land är direkt inblandat i händelserna och hur arvet av det koloniala styret lever kvar och fortfarande orsakar död och misär.

Kongos enorma rikedomar har ju även blivit dess förbannelse. Den moderna historiens teknikutveckling har skapat en efterfrågan på råvaror som det just finns mängder av i Kongo. Elfenben, gummi, koppar, tenn, uran och coltan (som används i mobiltelefoner) för att nämna några. Men de som tjänat och fortfarande tjänar pengar på dessa råvaror är sällan kongoleserna själva (med undantag för en korrumperad elit som oftast samlar pengar på hög i schweiziska bankkonton) utan belgiska monarker, internationella gruvbolag, grannländer och på senare år kineser, vilka investerar stort i Kongo. Men även svenska framgångssagor som Ericssons mobiltelefoner har direkt påverkat instabiliteten och våldet i östra Kongo. För är det någonting som kongoleserna fått för sitt lands naturrikedomar så är det just våld. Ett våld som räknat i antalet döda sätter det medieskygga andra Kongokriget på förstaplatsen över listan på efterkrigstidens blodigaste konflikter.

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen

Det är intressanta debatter inte minst därför att de tillskriver kulturen en tyngd den annars sällan ges (vi pratar trots allt om året då Svenskt näringsliv gav ut en skrift med titeln Konsten att strula till sitt liv om att vi måste få färre studenter att vilja läsa humaniora). Det är inte diskrimineringen på arbetsmarknaden vi pratar om, inte varför vi fortfarande har kvinnolöner eller varför de ekonomiska klyftorna och barnfattigdomen ökar. Nej. Istället ägnar vi all navelskådande energi vi kan uppbåda åt hur saker och ting representeras.

Jag säger inte att det är oviktigt. Men för varje sak vi ältar finns ju en mängd saker vi inte pratar om. Ungefär som den här upphaussade censuren.

För när en bibliotekarie på ett bibliotek väljer att plocka bort ett ärligt talat ganska mediokert gammalt seriealbum från barnbokshyllorna (inte ens från biblioteket i sig), kan man förstås ha åsikter om det – men är det verkligen censur? Är det detsamma som händer i Frankrike eller Ungern, där högerextrema ledare systematiskt plockar bort stödet för all kultur som inte hyllar nationen, kärnfamiljen och en minst sagt snäv definition av folket? Är det ett steg på vägen mot bokbål och koncentrationsläger?

Min personliga favorit, den djupt ironiska nyheten att svenska banker ”censurerar” handel de bedömer som omoralisk (företrädesvis sex- och skräckfilmsrelaterade småföretag), passerade ganska obemärkt förbi, medan däremot Hergés kanske sämsta album dag ut och dag in framställs som det enda som står emellan oss och diktaturen.

Lika lite som det passar in i debatten att det faktiskt är Disney (inte SVT) som väljer att klippa om sin egen kortfilm, den som blivit den svenskaste av jultraditioner, passar det in att diskutera bankers moraluppfattning. Det stämmer helt enkelt inte med vår självbild av (liberal men) ängslig politisk korrekthet. Det går inte att klämma in ett ”Men det får man väl inte säga i det här landet!” i den diskussionen.

Fast utan ett rasistiskt samhälle är en tecknad sprallig docka faktiskt bara en sprallig docka. Förlag ger ut en liten, liten del av alla manus de kommer i kontakt med, och bibliotek köper in en liten del av alla böcker som ges ut. Traditioner ändras hela tiden. Det brukar bara inte kallas censur, utan snarare … urval.

Similar Posts:

• Allt vi inte hör och ser
• Titta en gång till
• Astrids skimmer
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En bok som väcker många tankar

För hur många tystnar när en fängslas, en mördas? Hundra? Tusen? Hur många tänker sig för en extra gång, slipar ner formuleringarna lite till? Vänjer sig vid självcensuren så mycket att de knappt kan skilja de egna åsikterna från de påbjudna längre?

Det är en glidande skala, från våld och censur till ren slentrianmässig brist på andra röster.

Idag skriver Oscar om Tintin i Kongo, Hergés seriealbum från 1930 som nyligen ställts inför rätta i Belgien för sin rasistiska skildring av invånarna i den dåvarande belgiska kolonin. Boken friades ju till slut, men vad jag förstår med utgångspunkten att Hergé inte var mer rasistisk än sin samtid, som helt klart var rasistisk.

Om just Belgien kanske mer än något annat europeiskt land blivit symbol för den här rasismen beror det förmodligen, som många påpekat, mer på att Belgien är ett litet land och vi gärna pekar på någon annan än oss själva, än på att just de bestialiska koloniala aktiviteterna i Belgiska Kongo var så mycket mer bestialiska än på många andra platser.

Innan Kongo såldes till belgiska staten 1908 var hela området privat egendom och tillhörde den belgiske kungen, Leopold II. Han satte förstås aldrig sin fot i Kongo, men genom skickligt politiskt navigerande i Europa och USA och med den berömda ”upptäcktsresanden” Henry Morton Stanley som sin agent på plats, kunde Leopold bygga upp en koloni som anses ha varit en av de allra mest lönsamma. Priset fick förstås invånarna betala. Genom tvångsarbete och våldsamma repressalier halverades det stora områdets befolkning på några decennier, från uppskattningsvis tjugo till tio miljoner invånare – ”ett av de värsta folkmorden i modern tid”, för att citera Adam Hochschild och hans förträffliga Kung Leopolds vålnad.

I skönlitteraturen fångades kolonialismen i Kongo av bland andra Joseph Conrad, som själv arbetat som sjökapten längs Kongofloden. Hans suggestiva skildring av vad våld och förtryck gör med människor är fortfarande hyllad – och naturligtvis omdiskuterad. Kritiserade Conrad kolonialismen i allmänhet eller bara någon specifikt urspårad belgisk kolonialism? Inte heller han förmådde ju att helt kliva utanför hur människor tänkte under den här tiden.

Men vad tänkte de egentligen? Jag skrev en gång en historieuppsats om svensk människosyn i Kongofristaten, som Leopold II:s koloni hette. För svenskar fanns där, många hundra. De var dels sjömän och militärer, anställda av staten eller privata bolag (gränserna däremellan var minst sagt luddiga), dels missionärer ute för att frälsa de stackars hednatroende.

De här grupperna råkade ibland i konflikt med varandra, vilket inte är så konstigt. Det är ju svårt att kristna och ”civilisera” människor som är alltför upptagna med tvångsarbete, med att bli ihjälslagna eller drivna från sina hem. Flera missionärer kom därför att spela en viktig roll genom att rapportera vad som pågick i kolonin och skapa en europeisk opinion emot det.

Samtidigt är det förstås en kolonial grundtanke, detta att de stackars hedningarna måste frälsas. Här flyter religion och kultur ihop fullkomligt. Att vara kristen var att vara europé, att döpas till ett europeiskt namn och kläs i europeiska kläder. Det handlade även om att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, varför missionerandet indirekt faktiskt också ledde till att afrikanska röster kunde bli hörda i nya sammanhang – om än knappast på sina egna villkor.

En hel del svenskar skrev också om sina upplevelser i Kongo. Missionsförbundet publicerade regelbundet brev från sina utsända. Flera löjtnanter skrev om sina äventyr i dagspress eller i bokform – bland annat kunde man i återkommande resebrev i Nya Dagligt Allehanda läsa om nödvändigheten i att bränna ner negerbyar för att få de stackars kräken att förstå värdet av arbete och civilisation – och en svensk sjökapten gav ut flera böcker där han bland annat ger råd om hur små negerbarn bäst används för att locka undan moskiter när man ska sova eller krokodiler när man ska bada.

Allra populärast, det har litteraturvetaren Raoul J Granqvist skrivit om, var Henry Morton Stanleys ”heroiserande, enkelspåriga skildringar av ’det mörkaste Afrika’”. Karriäristen Stanley var en klar bestseller. Joseph Conrads Mörkrets hjärta däremot, som kom ut i original 1902, översattes inte förrän 1949. Den obehagliga granskningen av de europeiska civiliseringssträvandena var inte precis den typ av äventyr de svenska läsarna önskade sig.

Det är en glidande skala, det där. Författare och journalister fängslas och dödas och det är förstås förfärligt. Men det allra mesta vi inte vill höra väljer vi ju faktiskt bara bort. Ingen bryr sig om att översätta det, rapportera om det. Vi zappar bara vidare, märker förmodligen inte ens att det var någon som försökte säga något. Likgiltighet och slentrian kan också vara en sorts censur.

Men det är klart att det är omöjligt att inte också koppla den här diskussionen till kulturminister Blubbys äventyr i veckan. Nog är det lite märkligt om en kulturminister inte reflekterar mer över vilka konstverk hon faktiskt deltar i än vad Lena Adelsohn Liljeroth verkat ha gjort. Men konstverket i sig bli knappast sämre av det. Det är ju svårt att föreställa sig konstnären önska sig en bättre bild än den av den privilegierade, vita medelklassen som leende aningslöst glufsar i sig det stereotypt afrikanska.

Nog finns det här, liksom i många andra sammanhang, grupper som med god historisk grund kan känna sig förorättade. Konsten lever ett insnärjt liv. Men jag måste plocka fram ett citat ur Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod från förra året:

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Lika lite som man kan bomba fram demokrati tror jag att man kan censurera fram yttrandefrihet. Man lär sig inte att tala genom att hålla käft, man måste prata, pröva. Även om det blir fel ibland. Man måste prata, men också lyssna, diskutera, kompromissa, till och med kanske bli förolämpad ibland. Vara beredd att ta in något annat än det man redan vet.

Det gäller inte minst det förflutna. För hur ska vi någonsin kunna bli bättre, lära oss något, kanske i någon mån kompensera våra historiska misstag om vi censurerar dem? Hur ska vi kunna bli dem vi vill vara om vi inte vet vilka vi varit?

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Det okända folkmordet i Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• En angelägen historia