På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

Det finns många riktigt bra serietecknare i Sverige, men frågan är om inte Henrik Bromander hör till de allra bästa serieberättarna. Shahid/Skärvor är en roman, med romanens tydliga berättarstruktur. Samtidigt är det en bildberättelse som lämnar mycket outtalat.

Båda berättelserna, Lovisas och Håkans, har gemensamma nämnare. De berättas i två olika tidsplan med varsin bakgrundsfärg. De börjar med magont, och de berör, på olika sätt, fascinationen för så kallad våldsbejakande extremism. Lovisa kommer att som ung, lovande och vass konstnär att undersöka kidnappningarnas och våldets mekanismer och uttryck. Håkan dras till de enkla svaren på hur livet ska levas, till drömmen om att vara en del av något större.

Mer än så har de bakgrunden gemensamt, såriga uppväxter bland samhällets alltmer undanskuffade. Håkan växer upp i Göteborgs mer utsatta förorter. Lovisas föräldrar lever ett slitig och mentalt snålt arbetarliv, där pappans långtradarturer alltmer tas över av billigare europeiska förare. Här ska man sannerligen inte tro att man är något – i synnerhet inte om man föredrar att dra sig undan med teckningar och böcker istället för att hjälpa till och ta i.

Flykten till konstskolorna och det stockholmska kulturlivet är till en början en framgångssaga, men Lovisa har ändå svårt att finna sig till rätta. Hon har svårt att knäcka de kulturella koderna och framför allt svårt att njuta av framgången och se sig själv som någon som förtjänar den, som förtjänar kärlek. Istället dras hon till, eller nöjer sig med, det som kan bekräfta hennes i grunden usla självkänsla.

Håkan tar sig till Syrien för att slåss för IS. Det som slår mig med de brutala bilderna därifrån – fast där också finns vardagsliv där Håkan, eller Hakim, betraktas som en respekterad samhällsmedborgare, något han aldrig direkt varit i Sverige – är att våldet trots allt inte är något nytt i Håkans liv. Det är kanske en gradskillnad, men våld är han van vid, från fotbollshuliganerna han tidigare sökt sig till, från machouppväxten som ung kille i förorten. Håkan påminner inte så lite om Erik i Smålands mörker, som på en gång söker sig till våldet och verkar så illa anpassad för det, på en gång känslig och potentiellt livsfarlig.

Med de här båda karaktärerna, Håkan och Lovisa liksom tidigare Erik i Smålands mörker, fångar Bromander något väsentligt i vårt samhälle och tiden vi lever i. Det handlar om en mänsklig potential, om längtan eller kanske snarare behovet av att betyda något, vara någon, medverka i något. Att få komma till sin rätt i ett samhälle som verkar ha plats för allt färre. Det är en potential som hade kunnat användas till gott, men som såras och förvrids någonstans på vägen. På vägen till slutet som också är mitten.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige
• Det är synd om människorna
• Att bevisa sin betydelse
• Ett noggrant porträtt av mansrollen

Kanske finns det i grunden två sorters författare. En som har något speciellt att säga, och kan göra det fantastiskt, men sen, när det där väl är sagt, aldrig riktigt kommer upp i samma nivå – eller kanske ens försöker – igen. En annan som förmår skapa nya berättelser och karaktärer, gång på gång på gång.

Henrik Bromander är otvivelaktigt av det senare slaget. Så fort man tror att man vet vilken sorts huvudperson som ligger honom närmast om hjärtat så byter han fot, vänder tvärt om, och får en helt annan typ att verka precis lika trovärdig och intressant.

Efter de tre, sinsemellan väldigt olika Johan, Joel och Jens i manlighetstrilogin Riv alla tempel, Vän av ordning och Bara en kram har huvudrollen i nya Högspänning intagits av en medelålders kvinna. Lotta är gymnasielärare i svenska på en välrenommerad centrumskola. Hon är frånskild, har lite knackig kontakt med den halvvuxne sonen, en sårig relation till sin mamma och kanske inte världens största och varmaste vänkrets, men hon är i alla fall bra på sitt jobb. Trygg.

Fast också väletablerade kommunala innerstadsskolor måste ju konkurrera om eleverna. Lärarnas auktoritet är inte vad den har varit, och när föräldrar och elever kräver högre betyg får de snabbt skolledningen på sin sida. Den nya rektorn är mest intresserad av att göra skolan till en ”tech hub”, men Lotta börjar plötsligt uppvisa de mest oroande symptom.

Hon diagnosticerar sig själv som elöverkänslig. Det är ingen erkänd diagnos, och hon kommer alltmer på kant med såväl arbetsgivare och bekantskapskrets som samhället i stort.

Romanen börjar ”Allt har redan hänt”, och är skriven som Lottas eget försök att reda i sin situation. Lotta sätter fotnoter om sina vilda dagar i Loesje och är noggrann med sina litterära referenser. Hon är påträngande, roande, oroande väl gestaltad.

Ska man invända något så är det att Bromander i stort sett alltid lägger upp sina romaner på samma sätt, med början i slutet, och sedan bit för bit vägen dit. Om det nu är någonting att hänga upp sig på.

Det tycker jag nog inte. Njut istället av ännu en säregen, Bromandersk figur – intressant, vanlig, hisklig och kanske till och med lite älskvärd alldeles i sin egen rätt.

Similar Posts:

• Man kan lura sig själv
• Det är synd om människorna
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige
• Osäkrandet av en genre

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

På omslaget till Bara en kram står titeln i försåtligt runda, ljusrosa bokstäver, som för i alla fall mina tankar till Mårten Melins båda ungdomsböcker Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss. Flyttar man fokus till omslagsbilden står istället en mörkklädd man och lurar i buskarna. Dubbeltydigheten finns där redan på omslaget, med andra ord, den ljusa, moderna ytan och det betydligt grumligare djupet.

Bara en kram har också en ramberättelse som på sätt och vis speglar detta. Du, läsaren, hittar en dator på trottoaren. Datorn tillhör Jens Svanström, kulturjournalist, chefredaktör och författare.

Författare, han har väl inte skrivit någon bok?
Jo, se.
På datorn finns två dokument.
Ett som heter Dagbok.
Ett som heter Roman.
Börja läsa, om vartannat.
Snart finns det fler svar än ett.

Nu är det här på inget sätt avgörande för romanupplevelsen, men denna ramberättelse stör mig lite. Kanske för att jag inte gillar att författaren utger sig för att veta saker om mig som läsare. Kanske för att det känns ologiskt att jag, förutsatt att jag faktiskt plockade upp en dator från trottoaren, tog mig in i den och började läsa, skulle läsa de båda dokumenten växelvis. Kanske för att jag har svårt att föreställa mig att en skrivande människa och före detta frilansare skulle ha en dator sedan åratal som bara innehöll två dokument.

Mitt råd, om jag hade haft den betydligt större förmånen att hitta den här romanen i manusform, hade varit att stryka ramberättelsen och låta läsaren upptäcka att den ena berättelsen är huvudpersonens romanförsök efter hand istället. Det hade på flera sätt fungerat bättre.

Den större behållningen är Jens Svanströms dagbok, som fångar den där dubbelheten på ett träffande och enormt obehagligt sätt i sig. Jens, först frilansare och så småningom chefredaktör på en hipp ny gratistidning, är full av goda ambitioner – så uppfattar han det åtminstone själv – och alla de rätta fraserna. Han skriver krönikor om feminism och den bedrövliga manligheten. Det blir hans stora genombrott. Och han tror nog själv på vad han skriver, eller, åtminstone tror han att han tror på vad han skriver.

Hans beteende mot flickvännen, kvinnliga kollegor och tillfälliga bekanta berättar en helt annan historia. Plötsligt kommer rykten igång, rykten om tafsande, tjatsex, övergrepp. Jens är djupt förnärmad. Perplex. Han är ju the good guy. Han kan sin Beauvoir.

Men plötsligt ser det kanske lite konstigt ut att hans romanutkast handlar om en ambitiös serievåldtäktsman ..?

Jag gillade Riv alla tempel och Vän av ordning mycket. De var också djupt obehagliga, och berörande. Bara en kram är berörande på ett annat sätt. Om Johan och Joel i de tidigare romanerna kunde ha varit den där snubben på högstadiet som jag knappt pratade med, så känns Jens som en typ jag läst litteraturvetenskap tillsammans med, hängt på klubbar med, druckit finöl och kommit riktigt bra överens med. Han kommer nära.

Innanför.

Similar Posts:

• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?
• I kamp mot högspänningssamhället
• ”Du säger inget till någon, va?”
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Att bevisa sin betydelse

Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i Malmö istället, där han vantrivs. Hans missbrukande pappa ringer bara när det passar honom, och mest för att skälla och nojja. När Joel äntligen träffar en tjej, thailändska Sunee, och får med sig henne hem till Sverige, känner han sig snart mest utnyttjad och lurad. I sociala sammanhang tenderar han att halka i bakgrunden.

På nätet är det däremot en annan sak. Joel är bra på datorer, det spelar honom i händerna på ett nästan komiskt drivande sätt romanen igenom, och när han börjar ”trolla”, kommentera på nätet enbart med syfte att provocera, så är han jäkligt bra på det. På att inta olika roller och skifta åsikter helt efter vad som retar upp folk mest. Han blir en rabiat kattälskare på ett kamphundsforum parallellt med att han skäller ut en kattälskare vars älskling blivit hundbiten på ett annat.

Alltmer kommer han att fokusera på det högerextrema. Det är där han möter verklig uppskattning, och han kan identifiera sig inte främst med det invandringsfientliga men med det motarbetade, det underskattade och tystade. Han behövs i deras led. Han är bra på det.

Så nej, Joel slår mig inte som en nolla. Han är en kille med enorm potential, men som både av en slump och för att han helt enkelt inte tror sig om så mycket mer, alltmer vävs in i en alternativmedial sfär. Liksom Johan, huvudpersonen i Riv alla tempel, Bromanders första roman i den trilogi om manlighet där Vän av ordning utgör den andra, suktar han efter ett sammanhang där han kan vara rätt, spela roll, och pendlar mellan övertygad överlägsenhet och fullkomlig, självföraktande destruktivitet.

Johan och Joel, Riv alla tempel och Vän av ordning, är precis så lika att man funderar över det, men ändå olika personer och öden. Johan var kroppsbyggaren och steroidmissbrukare, vars drömmar om storhet samtidigt var ett eskalerande, yrselframkallande självskadebeteende. Joel lever mer i sitt eget huvud. Han har en analytisk, nästan kylig sida, en tendens att bli desperat uttråkad och trappa upp beteenden som han egentligen är fullt tillräckligt intelligent att räkna ut kommer leda åt helvete.

Det hade kunnat bli outhärdligt att läsa, men blir det långt ifrån, för Bromander skriver med lätt hand och med en karg, mörk humor. Han skildrar Joel och hans meningsmotståndare (från feministbloggare till kulturtantsmamman) minst lika skoningslöst, men lämnar samtidigt en sårbarhet och en längtan så öppen att man aldrig riktigt kan tycka enbart illa om näthataren.

Hans längtan efter sanning, efter något äkta i förljugenheten, och det alltför pockande behovet av att göra skillnad, att betyda något och få använda den där potentialen, den är svår att värja sig emot. Att inga andra delar av samhället än de han hamnar i förmår ta vara på honom är bara så oerhört sorgligt.

Similar Posts:

• Näthat och luciafika på dagis
• Sköna snubbar
• I kamp mot högspänningssamhället
• Osäkrandet av en genre
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige

I denna grupp precis som i alla andra skapas snabbt inbördes hierarkier. Henrik Bromander leker med stereotyperna av alla de människor som skulle kunna tänkas söka sig till en sån här kurs. Det är Pia, som någon gång ska spela en nyversion av Pippi Långstrump på Dramaten. Hon är lätt labil och när det inte går som det ska för henne kastar hon sig på cykeln och kör snabbt som tusan nerför backen, som terapi. Det är Hasse, som spelat teater på sjuttiotalet, när allt var mycket härligare och mer revolt än det är nu, och han berättar gärna om den tiden, enbart. Det är paret som grälar, och det är politiskt korrekthet, vildmark och linsgryta. Men Bromander är expert på att hitta människorna under alla dessa stereotyper. Det blir underhållning, med den välbehövliga svärtan precis under ytan, ständigt redo att ta över och dränka allt.

Detta är den bästa av serierna, tycker jag. Ett återkommande tema, denna samling igenom, är den lilla människan mot det stora, fruktade. Det handlar om främmande mörka krafter, kollektivets övertygelser, vansinniga böjelser eller vidriga högt uppsatta chefer. Bromander har tecknat mycket i samhällets tjänst; serier som köpts av Syndikalistiska ungdomsförbundet, till exempel, eller serier som varit del av en propaganda mot de moderna bemanningsföretagen. Få besitter en så övertygande förmåga att skildra allas dilemma på samma gång. Visst, Bromander är tydligt vänster. Men oavsett om jag som läsare sympatiserar med den karaktär som porträtteras eller inte, så får Bromander mig att förstå den och dens reaktioner. Det är den största av egenskaper när det gäller trovärdig gestaltning.

Och i vår tid: kanske en av de viktigaste insatserna i kulturlivet i stort. Idag handlar det mycket om att fördöma, att folk blir kränkta, att vi ska ta avstånd ifrån och markera ståndpunkt. Men livet är aldrig så enkelt att det bara finns ett perspektiv.

Alla serienoveller i Kurs i självutplåning är inte lika starka, och många har liknande uppbyggnad och problematik, vilket kan kännas upprepande. Ofta återkommer hämndtemat. De serier som fastnar i mig är de som dels utmanar min syn på omvärlden, dels förvånar mig. Slutet behöver inte vara lyckligt, och ofta är det inte det i Bromanders värld. Det finns en svärta som ibland kan verka irriterande. Som mannen som vägrar möta sin kollega, vägrar förlåta, vägrar ta emot. Då svär jag när slutet kommer, likt ett barn vill jag inte acceptera. Men inser att jo, detta är det trovärdigaste slutet. Jag tycker inte om det. Men människor handlar heller inte alltid gott. Det är vår förhoppning av en berättelse, vår barnsliga önskan, vår ideologi. Ibland gör de det, ibland går det bra. Ibland går det åt helvete. Hopp å ena sidan, förtvivlan å andra. Precis som livet är.

Det finns självbiografiska inslag. Till exempel har Bromander gjort en kul grej, när han använder sig av en gammal serie om sin katt. Sedan kommer en korrigering: ”så här var det ju inte alls”. Och sedan får vi den verkliga historien om katten, nu när Bromander blivit äldre, bättre på att rita och framför allt: ärligare.

Att novellerna är av skiftande längd och tyngd känns efter läsningen mest skönt, faktiskt. Bromanders böcker är såna jag skulle vilja sätta i händerna på alla och envar. Han vågar gå förbi det enbart underhållande, och hittar något som gör ont. För att det faktiskt är sant på riktigt.

Similar Posts:

• Hört den om moderkakan?
• Två sidor av utsatthet
• ”Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om”
• Osäkrandet av en genre
• I kamp mot högspänningssamhället

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Det är synd om människorna

foto: Mario Prhat.

Riv alla tempel handlar om en kille som fastnar i steroid- och träningsmissbruk. Hur fick du idén att skriva om just det?

Jag visste att jag ville skriva en bok om kroppslighet, om den manliga kroppen som objekt. Det är ett tema som jag närmat mig mer och mer i mitt skapande, som jag av olika anledningar finner intressant att utforska. Idén till att skriva om just bodybuilding kom från ett reportage jag läste i DN för ett par år sedan, om en person som förstört sin kropp med stora mängder steroider. Det var en väldigt gripande berättelse och jag kände direkt att den borde berättas i bokform, skönlitterärt, för den typen av berättelser läser man sällan annars. Framförallt var det intressant att skildra hur vårt samhälles kroppsideal väldigt konkret manifesterar sig i en ung människas liv, hur det för den personen mot avgrunden.

Du har tidigare gett ut novellsamlingar och serieböcker. Vad är det som avgör vilken form du väljer att arbeta i?

Allt från idéns beståndsdelar, om den behöver ett längre eller kortare format, bilder eller ej, till vad jag känner för just då. Det är väldigt skönt för mig att kunna växla mellan formerna, på så sätt tröttnar jag inte på någon av dem.

Allt jag rör vid försvinner är en serieantologi som kom ut 2009, där du skrivit alla berättelserna men låter olika serietecknare tolka. Vilken bra idé! Hur kom den till?

Egentligen mest på grund av tidsbrist, jag hade så många historier som jag ville berätta, men hann inte rita dem alla själv. Så jag började sprida ut manus bland tecknare som jag uppskattade. Plötsligt insåg jag att det gick att samla dessa historier i en bok, och på den vägen var det.

Titlarna på dina böcker funderar jag lite över, som jag ser det har de inget klart samband med innehållet i böckerna. Hur väljer du dem?

Tja, jag har fått en del kritik över att mina titlar är lite luddiga och folk tenderar att ha svårt att skilja på dem. På senare år har jag försökt jobba mer med att renodla och hitta på slagkraftiga titlar som folk kommer ihåg. Samtidigt tycker jag inte att en titel måste ha en övertydlig koppling till innehållet, tvärtom är det bra om folk börjar fundera över vad som egentligen menas. Oftast finns det ju flera förklaringar än en till varför böckerna heter som de heter.

En sak jag slås av när jag läst dina berättelser är den gedigna faktabas de ofta tycks vila på. Du verkar ha spetskompetens inom de mest skilda ämnen, från sektliv till gamla filosofer till nu senast bodybuilding. Gillar du att göra research? Hur brukar du gå till väga? Och hur väljer du ämnen att skriva om?

Ja, jag anser att en bra författare bör gå tillväga på samma sätt som en seriös journalist eller forskare, man måste sätta sig in i ett ämne för att kunna skildra det på ett rättvist sätt. Jag ser det som en utmaning att skildra miljöer som jag inte har en direkt erfarenhet av, men som jag kan lära mig något om och sedan skriva om. Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om, det gäller bara att avsätta tid åt att läsa in sig en massa på ämnet samt våga bege sig ut i verkligheten en stund. Tyvärr verkar det vara en bristvara hos många författare, och därför blir deras böcker tråkiga och intetsägande.

Berätta lite om ditt projekt att skriva en trilogi om maskulinitet. Varför just det ämnet? Och hur går du till väga?

Om man vill att samhället ska förändras och bli mer jämlikt krävs det att alla gör vad de kan för att uppnå denna förändring. Tyvärr tror jag inte att vi kan avskaffa patriarkatet hur mycket än kvinnor kämpar, det är vi män som måste agera också. Att börja prata om allt som är konstigt, fel och sjukt med hur det är att vara man idag är en början på en sådan förändring. Ingen annan kommer göra det åt oss.

De andra delarna kommer jag jobba med på ungefär samma sätt som Riv alla tempel. Jag börjar med en period av research för att sedan skriva en fiktiv historia som ligger så nära verkligheten som möjligt. Del två kommer handla om näthat och utspela sig i Skåne.

I serieboken Tidigt på morgonen låter du läsaren lära känna karaktärer som du sedan ofta släpper taget om mitt i berättelsen, när jag precis kommit in i det. Varför gör du så?

Ha ha, ja du … Är det inte det som är tjusningen med noveller? Små korta inblickar i människors liv, som man sedan aldrig mer får träffa men kanske ofta tänker på …

Hur har du fått så bra personkännedom?

Jag brukar hävda att jag fått den från min mamma, som jobbade inom vården i många år. Hon var berömd för sin goda hand med människor av alla dess slag, och hon har lärt mig många fina värderingar. Sedan kan man ju ha en viss läggning, att man gillar att iaktta och analysera sin omgivning. Jag ägnar ganska mycket tid åt att fundera över folks karaktärer, över deras livsval och så vidare. Ibland kan det till och med bli lite jobbigt. Men rent konstnärligt ger det ju utdelning.

Hur var det att gå från novellformat till romanformat? Skillnader, svårigheter, etc?

Det var svårare än jag trott, eftersom textmassan blev mer svårhanterlig och bångstyrig. Samtidigt har jag skrivit flera noveller som är så långa att de närmast är ett slags kortromaner, så steget var inte enormt, men det märktes ändock. Jag försökte vara väldigt uppstyrd med en skrivschema, noggranna kapitelindelningar och så vidare, men en roman blir snabbt som ett levande väsen som sticker av i de mest oväntade riktningar. Men genom hårt arbete och duktiga förläggare och redaktörer fick jag pli på det till slut. Jag lärde mig väldigt mycket och känner mig extremt peppad på att ge mig i kast med nästa roman.

Similar Posts:

• Det är synd om människorna
• Hört den om moderkakan?
• Två sidor av utsatthet
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Att bevisa sin betydelse

Detta är en traditionell berättelse om killen som kommer från ingenstans och satsar på att snabbt nå allt. Foresti, som är Johans nye guru; en kroppsbyggare som kom från svåra förhållanden men lyckades ta sig upp till toppen, är full av positivism. Allt är möjligt, och på slutet av hans självskrivna bok, som är en bibel för kroppsbyggarna, poserar han med fotomodellsfrun, den dyra bilen och det rika livet.

Always do one more thing than you think you can manage. This way you will stay ahead of the rest of the pack.

Fast är allt verkligen möjligt?

Henrik Bromander skriver enkelt och lättläst med ett tydligt driv, och en tung mörk kärna inunder. På liknande sätt som i serieboken Tidigt på morgonen (2007) har Bromander full koll på sin psykologi och vilar sin berättelse på en bädd av gedigen kunskap. Han är något av en expert på att skildra den vanliga lilla människan inifrån. Det blir klaustrofobiskt som bara den att följa med in i Johans värld av besatthet, rädsla och bekräftelsebehov. Detta är mansrollens svar på ätstörningar. Eller snarare är även detta en form av ätstörning, eftersom ingenting kan vara viktigare för Johan än att hålla kroppen, som varit hans stora svaghet, i perfekt trim. Det blir en nitisk besatthet kring födointag, ständig upptrappning och hård träning, som tar över hela hans liv.

Bromander har tidigare skrivit novellsamlingar och serieböcker, och på sätt och vis märks det att detta är hans första roman. En hel del kunde kortats ner, snyggats till. Stilgreppet att skildra Johans tankar i korta fraser med ständig radbrytning när det ”hettar till” är effektfullt, men kan samtidigt kännas lite övertydligt. Simpelt. Å andra sidan gör det enkla språket kanske att boken får en större spännvidd bland läsarna, och det vore bra. För detta är ingen pekpinnebok om hur farligt det är med steroider. På sant gestaltande vis är det en djupdykning in i världen för en människa som blivit frälst. Som fått en ny religion. Det är övertygelser och konspirationskänslor som helt enkelt inte ryms i varningsfilmen de visade på högstadiet. ”Du kan bli aggressiv, få finnar på ryggen och pissa blod.” Jo, men du kan också få väldefinierade biceps, röna stor popularitet hos tjejerna och än större respekt hos de som en gång gjorde allt för att trycka ner dig. Och hur det än är, brukar anledningar som dessa vinna.

Imponerande är även det stora perspektivet, hur samhällets förändringar påverkar. Hur nära relationer påverkar. Klassamhällets osynliga men alltför tydliga bojor. Vaktbolag som anställer hårda narkomaner, fängelsevakter som får bete sig som svin. Och försäkringssystemet, som inte finns där för de som kanske behöver det som allra mest. Bromander satsar verkligen på att ta ett helhetsgrepp. Det går att förlåta viss stilistisk lättja då.

Detta är första boken i en utlovad trilogi, som kommer att handla om maskulinitet. Det känns verkligen som rätt person på rätt plats, jag ser fram emot nästa.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• I kamp mot högspänningssamhället
• Det är synd om människorna
• Osäkrandet av en genre
• Att bevisa sin betydelse