Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Similar Posts:

• Glittret som döljer tårarna
• Om en mamma, och ett samhälle
• Mörkret inombords
• Stolthet och fördom och hatsex
• Sött och salt om systrar

Det spelar ingen roll att mina barn föddes för 25 år sedan i Tyskland och att jag var hemma de första tre åren medan min man yrkesarbetade: att bli mamma är universellt och tankarna runt moderskap är i stort sett samma oavsett om man lever i ett traditionellt äktenskap eller om man har blivit befruktad av danska spermier. Eller kanske inte riktigt de samma, eftersom jag aldrig behövde fundera på om den främmande ungen i sandlådan eventuellt var ett halvsyskon till mina barn, men alla andra funderingar som håller på att driva Silje Marie till vansinne, känner jag väl igen.

Kan man älska två barn lika mycket? Hur är en bra mor? Vad är anknytning, egentligen? Hur gör man för att inte tappa bort sig själv under den mest intensiva småbarnstiden? Hur håller man liv i ett förhållande där ingen får sova tillräckligt? Är vänskap ett hot mot partnerskap? Måste man berätta allt för sin partner? Ska man hålla ihop bara för barnen skull?

Jag dras snabbt in i Silje Maries funderingar och förutom att jag känner igen mig, vill jag ta henne i min famn och säga ”det blir bättre”. Jag vill också viska att inga stora beslut ska tas när man är gravid eller ammar. Men hon har tack och lov goda vänner, som säger en massa klokt till henne. Om hon lyssnar? Nja, inte hela tiden…

”Att bli tillsammans med någon, alltså att gå in i ett förpliktigande, långvarigt förhållande”, sa Janne långt innan vår vänskap började vackla, ”är att ge bort sitt liv. Det fattar folk givetvis inte. För allt känns så vackert och viktigt och tryggt. Jättetryggt! Men man ger bort sitt liv. Man delar sina mest välgrundade tankar och sina mörkaste fantasier, bankkonto, familj, vänner, man köper hus ihop, man får barn ihop, och man inser inte att livet är förvandlat till skört glas förrän en av parterna står med det i handen, redo att slunga det i väggen.”

Silje Marie är gift med Helene, de har två barn tillsammans och de har fött varsin son. De delar på föräldraledigheten och kämpar på så gott de kan. Just nu är Helene med barnen hos sina föräldrar medan Silje Marie förbereder huset inför den renovering som ska utföras av ett gäng lettiska hantverkare. Men Silje Marie funderar inte bara på hur hon bäst bänder loss golvlister och vilka av deras tillhörigheter som ska sparas och vilka som kan säljas eller slängas utan hon grubblar över om deras familj har en framtid. Kommer de ens att flytta tillbaka in i huset i september? Vill Helene fortfarande vara tillsammans med henne? Silje Marie är säkert inte enkel att leva med, men vem är det? I grunden brottas hon med extremt dålig självkänsla och skäms över att hon faktiskt har svikit Helene och gjort henne besviken.

Jag tror att alla som har levt i ett förhållande eller ens funderat på att leva i ett, kan ha utbyte av Tina Åmodts första roman på svenska. För mig handlar Den andra mamman om olika faser av kärlek och om vad förändring gör med oss.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Nio resor i andras ångest
• Lukt av ladugård, depression och död
• Vajlett och skolan

Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Hon har den senaste tiden registrerat förändringar i den egna kroppen. Finnar har vuxit upp i pannan och från armhålorna känner hon fräna och obehagligt stickande dofter. Hon uppfattar inga ungdomliga fröjder – tvärtom – kroppen känns som en förrädare. Nu har sommarlovet börjat och mormor kastar ängsliga blickar på henne, eftersom det var så länge sedan hon såg sitt barnbarn hänga med kompisen Vilma.

Det är lättare för Sam att umgås med morfar, som är en pratkvarn och social begåvning. Det finns alltid något praktiskt göromål där Sam kan bidra med sina händer, om det så bara handlar om att hålla i en stege lutad mot väggen.

Men nog går tankarna i Sam – det är förståeligt. Hon är i precis samma ålder som hennes mamma var i när hon dog. Hon funderar på hur mamman kan ha uppträtt inför sina kompisar. Var hon ”tjejig” ? Vad intresserade henne förutom livet med kompisarna? Det faktum att hon blev gravid i så unga år har inte mormor eller morfar pratat något om.

Så här skulle en ungdomsbok kunna fortsätta och ställa barnbarn mot morföräldrar likt en traditionell frigörelse/uppgörelse mellan tonåring och föräldrar. Men redan efter några kapitel förs en fjärde person in i handlingen, nämligen en jämnårig person som morfar i sista stund erbjudit husrum i bostaden några sommarveckor. Tonåringen i fråga bor i Stockholm, är döpt till Laura men presenterar sig som hen och vill tilltalas med namnet Lau.

I alla år har ett rum i huset där Sam bor med mormor och morfar varit tillsluten med stängd dörr. Det är rummet till Sams mamma Lina. Nu får Lau flytta in där efter att morföräldrarna röjt undan de mest privata minnessakerna. Att Lau blir så självklar för morföräldrarna väcker stor irritation hos Sam. Tur att Lau har ett sommarjobb i en sommarservering när turisterna invaderar Marösund. Då slipper de ses så mycket, tänker Sam.

Sam försöker undvika Lau så mycket det går men hen lirkar fram en tråd som leder till en ny tråd att dra i. De har haft väldigt olika uppväxter, vilket kontrasteras med exempel från livet i kustsamhället och Laus uppväxt i större städer och andra länder. Ungdomarna har utvecklat olika strategier i sina familjer och texten rymmer väldigt fina detaljer som visar detta.

Det hela leder till en utvidgning i Sams sinne som är intelligent skildrad. Eftersom mormor och morfar valt att inte dela sin sorg över egna dottern Lina har Sam nu när hon själv är 16 funnit sig stå i en ensamhet som går att ta på.

I all stillsamhet växer lojaliteten mellan de jämnåriga och nyfunna vännerna. De fint mejslade personligheterna är fullt begripliga och faktiskt kan man också ana att morföräldrarnas 16 år långa sorg är ett tidsspann som upplevts som ett försvinnande kort ögonblick. Känslan av ömhet och välvilja varar i mig långt efter att läsningen tagit slut.

Livet är oberäkneligt, obegripligt, orättvist och oerhört. Alla adjektiv som börjar på o kan göras till en lång lista. I den här ungdomsboken har bråddjup och vardaglighet fått en mycket fin utformning. Varje familj har sin egen dynamik men den behöver inte stelna.

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Bladvändarspänning på västkusten
• På flykt under stjärnorna
• En resa mellan livet och döden
• Föräldraskap och förlust

Ögon är bra att ha två av. Öron är bra att ha två av.
Men kräkmaskiner? No fänk jo.

Shirin har alltid velat ha ett småsyskon. Hon har längtat, tjatat och väntat. Sedan fick hon två! Tvillingbrorsor. De skriker, röjer, dreglar och tar fokus. Shirin får svårt att göra det hon älskar mest, nämligen att spana på filmklipp på parkourtrick. Helst misslyckade trick där det är irriterande och väldigt, väldigt jobbigt. Dessutom är hennes föräldrar helt utlakade och somnar när de nattar småbrorsorna så Shirin får ingen godnattsaga. Så irritationen förbyts till ledsenhet som blir till ilska. Terrortvillingarna måste bort, och plötsligt vet hon hur.

På förskolan har de pratat om återvinning, och det är det som är lösningen. Dessutom känner Shirin faktiskt två sopgubbar. De är till och med hennes vänner. Inte bästisar men i alla fall kompisar sedan de räddade hennes Ninis från att bli till kaninpannkaka när den lekt kurragömma i soppåsen. Hassan och Bosse ska få äran att hjälpa Shirin att återvinna bebisarna bestämmer hon.

Bebisåtervinningen är en dråplig berättelse där skrattet bubblar både i text och bild. Samtidigt finns där en underton av allvar. Att få småsyskon är att inte stå i centrum längre. Det är att få lära sig att dela med sig av utrymme, leksaker, tid och föräldrar. Bland annat. Att behöva anpassa sig, bli besviken och avbruten. Svinjobbigt, men det drabbar alla storasyskon. Själv är jag storasyster till fem stycken.

Berättelsen innehåller ganska mycket text, men den flyter på bra och är åt det talspråkiga hållet.

Nästa morgon är det dags. Vagnen är
lite jobbig att få ut, men det går till slut.
Tvilllingarna jollrar i den kyliga morgonluften.
Det knottrar sig på Shirins armar.
Nu är det bara att vänta.

Att Shirins föräldrar består av pappa Johan och pappa David läggs det inget fokus på, och det har ju faktiskt ingenting med terrortvillingarna att göra. Det bidrar istället till att normalisera att två killar kan ha barn tillsammans. Utan att de delar föräldraskapet med någon annan.

Illustrationerna är humoristiska och fulla av detaljer att prata om ifall andan faller på. Det jobbas med karaktärernas miner, hållningar och gester vilket samspelar fint med bildtexten. Färgerna är milda för ögat och jag tilltalas av att det är lite skevt och stökigt. Såsom det ofta är i det verkliga livet.

Det här är en fin debut som tar upp ett tema som de flesta med småsyskon kan känna igen sig i. Jag läst boken för barn flera gånger. De uppskattar den minst lika mycket som jag.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Omvälvande om att motvilligt bli storasyster
• Lång väg till familjelycka
• Ett nytt syskon som inkräktar

Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.

Similar Posts:

• Någonstans i tidens flod
• Kärlek Då och Efteråt
• Fantasy med fokus på relationer
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Lukt av ladugård, depression och död

En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga
• En bättre råttfälla

På seniorboendet finns HBTQ-seniorer från flera delar av världen, de delar en gemensam historia av förtryck och diskriminering som tagit sig uttryck på olika sätt. Detta är en berättelse om en generation av HBTQ-personer som var osäkra på om de ens skulle få bli gamla pensionärer på ett boende. Folk dog, försvann och gömde sig långt in i garderoben.

I Marjas släkt är det bara hennes systerdotter Vanja som har lyckats lista ut att mostern Marja är lesbisk och att rumskamraten Ann egentligen är hennes flickvän. Det är också Vanja som hittat plats på boendet under tiden lägenheten saneras, hon vill så gärna hjälpa till, men förstår inte varför Marja inte kan vara lite gladare och mer tacksam, det var ju ändå många år sedan Ann dog. Kanske kan boendet hjälpa henne att komma loss från det gamla?

I boken får läsaren följa de gamla pensionärerna (som verkar oförskämt pigga) och ta del av deras vardag med filmkvällar, sommarfester och korsordslösande. Men också veta mer om deras ungdom och deras olika historier. Trots formatet hinner vi lära känna flera olika personer och ta del av HBTQ-historia från flera delar av världen.

I slutet av regnbågen är ett fint seriealbum tecknat med kärlek, trots formatet och sina relativt få sidor hinner läsaren ta del av flera livsöden. Boken är fiktion, men berättelserna tar inspiration från intervjuer som gjorts med äldre HBTQ-personer. Det är en berättelse om kärlek, förtryck men också om att bli gammal. Vad händer egentligen med ens relation när frun blir dement? Går det att skaffa nya vänner efter 70?
I slutet av regnbågen är en finstämd hyllning till den äldre HBTQ-generationen, och ett hopp om att även den yngre generationen ska få bli gammal.

Similar Posts:

• Dans och smärta
• Auschwitz och den stora kärleken
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Glittret som döljer tårarna
• Till minne av de som försvann

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning