Allt tar dock en katastrofal vändning när bussen Runge kör glider in i en långtradare och sedan störtar ner på sidan av vägen. Flera av passagerarna i bussen blir allvarligt skadade och sexton elever och en förälder dör.

Har man förbrukat rätten att leva efter att ha varit delaktig i en olycka av denna sort och kan man gå tillbaka till ett något så när normalt liv efteråt?

Även om det var en olyckshändelse så var det faktiskt Runge som satt bakom ratten. 

De tankar som upptar stora delar av Runges tid är att han inte förtjänar livet han har.

Åren går och när kriminalkommissarien Eva Backman möter Albin Runge runt 2013 är han där för att anmäla att han har blivit hotad till livet via anonyma brev. Dessa brev är undertecknade med Nemesis.

De anonyma breven antyder att Runges tid är ute och att han vet varför han måste dö. Det är tid att rättvisa skipas.

Runge har hela tiden efter olyckan levt ett mycket lågmält liv och polisen finner det något märkligt att denne Nemesis ger sig tillkänna så här lång tid efter olyckan, men de inleder ändå någon typ av grundutredning för att de måste. 

Historien tar oss sedan framåt till 2018. När polisparet Barbarotti och Backman tar tjänstledig för att spendera hösten på Gotland upptäcker de saker som får dem att återkoppla till fallet med Albin Runge och allt tar fart igen.

Det finns en trygghet i att öppna en ny bok av Håkan Nesser. Man vet vad som väntar och ungefär hur det kommer sluta. 

Överlag är jag mycket mer förtjust i Nessers böcker som inte handlar om Barbarotti. Det känns som om de friheter han har i de böckerna ger mig som läsare mycket mer.

Jag skulle nog faktiskt säga att den här boken har ett långsammare tempo än de flesta Barbarotti/Nesser jag har läst. Först efter 300 sidor upplever jag att jag faktiskt fångas av berättelsen och har svårt att lägga ner boken. Med tanke på att boken är 350 sidor så var den alltså i segaste laget. 

Det finns dock en del fina filosofiska trådar i boken som startade intressanta tankebanor hos mig långt efter att jag läst klart den.

Similar Posts:

• Mästaren slår till igen
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Tro, hopp och ond bråd död

Än så länge är det en av Håkan Nessers klassiker som stått sig bäst, i nyutgåva på engelska som The Summer of Kim Novak – det svenska originalet från över tjugo år sedan heter Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

Berättelsen tar oss till den närkiska landsbygden under tidigt 60-tal och huvuddelen av boken utspelar sig under den sommar då 14-årige Erik spenderar nästan hela långa skollovet tillsammans med klasskamraten Edmund samt Eriks äldre bror Henry på det lilla sommarstället som av outgrundlig anledning kallas för Genesaret. Erik och Henrys mamma håller på att dö av cancer och pappan tycker det är bättre att de, och särskilt den unge Erik, får tillbringa sommaren där ute på landet.

Dagarna kryper slött och härligt långsamt fram, sådär som de bara kan på ett sommarlov innan internet och sociala medier. Erik och hans kompis badar, läser, bygger en badbrygga och smider planer för att stjäla tuggummin. Med jämna mellanrum ror de över sjön och handlar mat i lanthandeln och lyckas byta några ord med den jämngamla – och därmed spännande – flickan som jobbar där.

Så dyker Ewa Kaludis oväntat upp, den vikarierande lärarinnan som pojkarna hade några veckor innan sommarlovet – hon som är lika underskön som Kim Novak. Vad har hon egentligen för relation till Henry? Och hur mycket känner fästmannen Berra Albertsson till? Några svar klarnar men ännu fler frågor bubblar upp i och med att Berra hittas död, alldeles intill sommarstället. Vad vet egentligen pojkarna, vad har de sett eller hört?

Det här är en på många sätt ovanlig kriminalroman. Där finns inte tillstymmelse till att stressa fram några spänningsmoment – i stället känns det mer som en roman som råkar ha ett mordmysterium i botten.

Boken är full av tidsmarkörer, så varning för nostalgi för läsare som själva upplevt 60-talet. Det är lite före min tid, men tidsmarkörerna fungerar ändå stämningsskapande. Ännu mer tongivande är berättaren Eriks lillgammalt snusförnuftiga sätt att utrycka sig.

Att Saskia Vogel lyckats överföra alla svenska talesätt, Eriks uttryckssätt och svenska 60-tals-referenser är en bedrift i sig. I stället för att föra in engelskspråkiga ordspråk och 60-talsmarkörer (sällan ett framgångsrikt tillvägagångssätt, om du frågar mig) så behåller hon konsekvent de svenska uttrycken, även när de måste te sig märkliga i engelska språköron (som fästmannen som inte är mycket ”to hang in the Christmas tree”) så funkar det ändå för att signalera en distinkt plats, tid och personlighet.

Jag läste Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö för en bra massa år sedan men fick nu anledning att återvända till den, om än i översättning. Vad jag minns tyckte jag om boken redan då, men hade lite svårt att hänga med i slutet. I de sista kapitlen speedas tempot upp då de sträcker sig över många år och slutet är allt annat än givet, på ett Nesser-skt vis. Jag kom inte ihåg slutet och nu gjorde det mig oväntat glad. Jag tror att när jag läste boken första gången så var jag mer ute efter en konventionell deckare och förväntade mig inte en författare som vill leka och utmana läsaren.

Det är en utmärkt bok om du vill ha svensk sommarnostalgi blandat med en realistisk berättelse som inte är alltför tung, men ändå lite lagom nordic noir. Det är också en ypperlig läsrekommendation till engelskspråkiga bekanta som vill prova på svensk litteratur.

Similar Posts:

• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• Hårdkokt Erik växer upp till man
• Ohyggligheterna
• En pappabok om skidning
• Människorna vid vattnet

Noveller är såsom fylliga praliner. Komprimerade historier där en stor historia kokas ner till en liten berättelse som går snabbt att läsa, men för den skull inte behöver vara lättviktig eller flyktig.

Farlig sanning av Anna Jansson utspelar sig under ett par sommardagar i Anneli Robertssons liv. Hon jobbar som undersköterska på kirurgen när det en natt kommer in en äldre kvinna som varit med om en smitningsolycka. Ett par timmar senare kommer en annan kvinna in som ser ut att ha blivit misshandlad. På något sätt finns det en samband mellan dessa två människor. Det här är en spännande novell som byggs upp vartefter. Olycksfallen hamnar närmare huvudpersonen Anneli än vad hon tänkt sig och olusten kryper inpå mig som läsare. Novellen är förtätad och väldigt spännande.

Håkan Nesser har skrivit Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter. Det är är novellsamlingens längsta novell, nästan dubbelt så tjock som den kortaste. Det märks för berättelsen innehåller många trådar. Huvudpersonen möter en regnig kväll en man på en bar. Mannen påstår att han har en del att berätta om huvudpersonens fru. Det är ingen trevlig historia som uppdagas. Men vad är sant? Jag tycker mycket om hur berättelsen vindlar och vränger. Nessers novell får förutom det mig att bli känslomässigt berörd.

Ett testamente från helvetet är författat av Kristina Ohlsson.

Det hann gå flera dagar innan hon först saknades. Det blir så när man bor själv. Det tar ett tag innan någon märker att allt inte står rätt till. I Margots fall var det jag, hennes advokat, som först undrade vart hon hade tagit vägen. Vi hade bestämt träff på mitt kontor och hon dök aldrig upp.

Margot är borta. Hon är en ung framgångsrik författare som skriver hemligt under pseudonym. Hennes advokat blir orolig och börjar leta efter henne. Så ung som hon är höll hon vid försvinnandet på att upprätta ett testamente. Hennes galna ex har redan tidigare vägrat att lämna henne ifred.

Det här är en rafflande liten berättelse som innehåller massor av spänningsmoment och dessutom gör lite ont.

Den sista novellen står Johan Theorin för. Knackningar är en lågmäld berättelse som behandlar vidrigheter. Tänk dig själv att bli kidnappad och instängd. Då tar du till det din morfar lärt dig, att knacka S.O.S i morse. Är det någon som hör dig? Som förstår allvaret?

Pensionären Molly lever ett tomt liv. Förutom att stjälpa i sig likör tänker hon mest tillbaka på sitt liv och väntar på att dagarna ska passera. När knackningarna börjar väcks hennes oro och hon måste agera. Men vem lyssnar på en gammal pensionär?

Det här en fyra spännande pärlor som nödvändigtvis inte behöver läsas ihop. Men eftersom var och en av dem blir en munsbit som skapar mersmak rekommenderar jag er att införskaffa hela boxen.

Similar Posts:

• Ständigt hotade idyller
• Brevlådelitteratur
• Sjölin går på knock
• Människans vaga konturer
• En helvetes resa

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

Nr 45-48 i deras utgivning består av nyskrivna svenska noveller av författarna Oline Stig, Daniel Sjölin, Alva Dahl och Håkan Nesser. Formgivningen (av Karin Rönnmark) är, som vanligt när det gäller Novellix, väldigt snygg och novellerna välskrivna.

Oline Stig skriver i sin novell Hägring om en grupp människor som flyr sina egna, kanske en smula torftiga, liv för att hitta ett nytt umgänge på nätet. Det är en historia om vänskap och närhet, om tillit som kan byggas på alternativa sätt, men också om svek. Hur mycket vet vi om människorna vi spenderar tid med via datorn eller telefonen? Spelar det någon roll hur mycket av det vi ”vet” som är sant, när vi ändå väljer deras sällskap, framför de människor vi träffar varje dag?

Håkan Nesser förlägger handlingen för sin novell Herr Kadar till en liten turistort på en ö utanför Tanzanias kust. Det är en liten plats, med en liten skara människor vars öden blir intimt sammankopplade enbart pga att de befinner sig på samma plats vid samma tid. Värmen som får allt att gå långsammare, de ibland bara anade intrigerna och sättet det hela berättas på påminner mig om Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia.

I Allt har sin tid konfronteras huvudpersonen med en man som gjort henne väldigt illa i det förflutna. Deras roller är ombytta nu, den här gången är det hon som innehar en viss maktposition gentemot honom, men ändå … Bara att se honom i sammanhang som är hennes, som en deltagare på en kurs hon leder, omkullkastar hennes trygghet. Minns han vad som hände? Förstod han ens att det som hände var våldtäkt? Kommer han att försöka skada henne igen, eller är de minnen som aldrig lämnar henne så obetydliga för honom att han inte ägnar dem en tanke? Dahl, som var med och grundade förlaget Novellix, har skrivit en smärtsam novell om att bära på erfarenheter av sexuellt våld. Och visar skickligt hur dessa sätter sig inte bara i hjärnan, utan i hela kroppen på den som råkat ut för det – i balansen, i sömnen, i förmågan att slappna av.

Och så kommer vi då till Daniel Sjölins Alla vill bara gå hem. Åh, detta är så bra! Det är en samtidigt väldigt trivial historia – någon lämnar ett barn på dagis, någon stressar till jobbet och funderar på att försöka hinna med eftermiddagens after work, men vill nog ändå bara gå hem – och samtidigt ett bisarrt försvarstal för varför allt blev som det blev. Varför världen gick åt helvete i och med alla politiska beslut som togs – av människor som egentligen bara ville gå hem. Det är en mörk dystopisk berättelse, utan helt tydlig berättarröst eller riktning, men där Sjölin eldar på med både tempo och ett framforsande språk. Och humor. Jag uppskattar Sjölin kanske mest för hans humor just nu, sylvass som han är (läs t.ex. hur han tryckte till Jan Björklund på det mest briljanta vis i Expressen i somras).

Fy vad orättvist, vi försökte ju med allt! Vi sänkte skatterna för att inte bandyplanerna skulle vara spolade med era pengar, så att ni kunde köpa laptops och gurkmeja istället. Vi försökte få fler krogbesök, fläskigare bokköp, nyare vagnpark driven med energiskog och ökat antal kvalitetsupplevelser kopplade till inhemska charkprodukter. […] Vi gjorde ta mig fan allt för er! Vi sålde järnvägarna, sålde telefontrådarna, bostadsbolagen, skolorna, förskolorna, kraftverken för vi önskade så innerligt att få se er stråla den där dagen när ni tog steget från grevé till gruyère. Vi var oerhört stolta, sen ville vi ha mer tid för familjen så vi gick lite tidigare.

Ingenting jag skriver kan förmodligen ge en rättvis bild av det ordflöde, den bitskhet och den skarpa och kritiska blick för samhället som Sjölin åstadkommit i Alla vill bara gå hem. Läs den istället. Gör det bara! Kanske på en buss på väg någonstans, eller på en bänk i väntan på något.

Similar Posts:

• Minideckarjuveler att njuta
• En förlorare i debatten
• Novellförlaget fortsätter att leverera
• 4 x ryska klassiker
• Supersöta sommarnoveller

Bokens huvudpersoner Nora Linde och Thomas Andreasson är av det senare slaget. Fyllda av förträfflighet vandrar de runt och är väluppfostrat omtänksamma och goda ute på Sandhamn i Stockholms skärgård.

Historien utspelar sig kring en midsommarafton på skärgårdsön. Alkoholstinna ungdomar festar och skrålar på båtbryggorna. Plötsligt kommer en ung tjej stapplande och ramlar ihop framför de övervakande poliserna.

Flickan blev liggande, alldeles nedanför träkajen, med den vänstra kinden pressad mot sanden. Det blonda håret låg utspritt bakom huvudet som en trasig gloria på en ängel.

Samtidigt firar Nora Linde midsommar med sin nya kärlek Jonas och hans dotter Wilma. Men festandet övergår i ren skräck då Wilma spårlöst försvinner under natten.

Nästa morgon hittas en död människa på stranden. Noras barndomsvän, kriminalinspektör Thomas Andreasson, är den som leder utredningen. Det visar sig att alla inblandade ungdomar har sin egen version av vad som hände. I stundens hetta är en mordgåta som griper. Dels för att det handlar om unga, sökande människor som står på gränsen till vuxenvärlden. En av dem mister brutalt sitt liv när det egentligen borde börja på riktigt. Sådant gör ont att läsa om även om det här är fiktion. Ont därför att det händer kring oss alldeles för ofta för att en ska kunna vifta bort det som en uppdiktad historia.

Det som gör att historien ändå inte kryper tätt intill mig är huvudkarakärerna. Thomas, Nora och hennes käresta Jonas är alla tecknade med vaga konturer. Jag har svårt att ta till mig deras duktighet. Det är som om de patrullerar omkring där på Sandhamn för att visa upp sina perfekt defekta liv. För visst har de problem, mestadels relationsbaserade grubblerier där de står vilset frågande utan egen skuld. Dock finns det karaktärer som känns. Pappan till den brutalt ihjälslagna tonåringen på stranden drabbar med sin dubbelhet. Hans hjärtskärande sorgparad med det djupa suget efter hämnd gör honom desperat mänsklig. Även den mordmisstänkte tonåringen skildras ömsint och skört. Hens tvivel och smärta känns levande och angelägen. Annat fint att lyfta fram med historien är att vi läsare hålls duktigt på halster. Mordgåtan förblir in i det sista en gåta och slutet bjuder på en cliffhanger.

Slutligen vill jag bjuda på ett Henning Mankell-citat som jag tycker passar i sammanhanget. Orden fick jag till mig när jag lyssnade på honom någon gång på 90talet. Mankell sade då: ”Det finns inga onda människor, det finns bara onda omständigheter.” Fundera över det en stund.

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Vilken är dödens dans?
• Livslögner och livsöden
• Storpolitik och vardagsbrott
• Strandläsning

Förväntningarna var alltså höga på Himmel över London och de infriades. Den visade sig vara en riktig bladvändare. Upplösningen är däremot lite av en besvikelse. Håkan Nesser har lite för bråttom att avsluta berättelsen, vilket betyder att en del av frågorna som väcks under läsandets gång aldrig får ett svar, och frågorna är många. Håkan Nesser är en mästare på mystiska samband.

Romanen utspelas till större delen i London där Håkan Nesser själv är bosatt för närvarande. Det är till London som huvudpersonen, den stenrika, åldrande och döende Leonard Vermin reser med sin familj för att fira sin 70-årsdag. Vad Leonards sambo Maud och hennes barn, den neurotiska Irina och den omogna Gregorius, inte vet är att det kommer sitta sex personer runt bordet under födelsedagsmiddagen.

Det ryms flera berättelser inom ramberättelsen. Läsaren får bland annat ta del av Leonards förflutna. I ”den gula anteckningsboken” redogör han för sina ungdomsår i London där han förälskar sig i den mystiska och vackra Carla som drar in honom i både en skimrande kärleksrelation och tjeckoslovakiska spionaffärer.

Uppdraget infann sig torsdagen den 18 december; jag hade som vanligt gått till Bramstoke and Partners i förväntan om direktiv inför ett kärleksmöte, det var oftast på fredagarna eller lördagarna som Carla och jag träffades, ibland bägge dagarna – men den här eftermiddagen rörde det sig om någonting annat.

Läsaren får också stifta bekantskap med Lars Gustav Selén, som under sitt alias Steven G. Russell skriver romanen En sömngångares bekännelser, vilken har märkliga samband med Leonard och hans familj. Den stora frågan är vad Lars Gustav Selén och hans ungdomskärlek Carla Carlgren och rivalen Leo Wermelin har gemensamt med Leonard Vermin och hans familj?

Strunta nu i att det inte helt tillfredsställande slutet drar ner betyget något och läs boken. Det här är en fantastisk kärlekshistoria, spionhistoria, en berättelse om livets gång, dess förbindelser och mystiska sammanträffanden samt om berättandets krafter.

Similar Posts:

• Action i cyberrymden
• Fenomenet sommarföljetong
• Trivsam men långsam deckare
• En av alla deckare
• Kärlek och ond bråd död i Kumla

I år går Anneli Jordahls Augustenbad en sommar som följetong i Svenska dagbladet. I augusti ges den ut på Norstedts och kan läsas i sin helhet. Romanen utspelar sig på Augustenbads kurort i Bie utanför Katrineholm, dit Anneli Jordahl själv flyttade. I romanen är det augusti och slutet av 1800-tal och och på kuranstalten trodde man sig kunna bota allt ifrån syfilis till dåliga nerver och alkoholism med kalla bad.

Foto: Sara Mac Key

Foto: Caroline Andersson

Om det inte hade varit för att min prenumeration på Svenska dagbladet går ut i dagarna och jag inte har råd att förnya den just nu hade jag med glädje följt Augustenbad en sommar sommaren ut. Anneli Jordahls högstämda språk och korta dialoger lockar mig.

Håkan Nesser har jag aldrig klarat av att läsa mer än en sida av, inte för att jag har försökt så många gånger, men jag har försökt. Himmel över London är inget undantag. Jag läser en halv tidningssida och ingenting som ryms på den fångar mitt intresse.

Så det blir nog inte så mycket följetongsläsning för min del i sommar. Vilka följer ni?

Similar Posts:

• Mästaren slår till igen
• Kärlek och ond bråd död i Kumla
• Minideckarjuveler att njuta
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Bokcafé Pilgatans höstprogram

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Similar Posts:

• En deckare kort och gott
• Från ett kaos till ett annat
• Bra deckare är det ont om
• Ja, så roligt är det ju inte
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

David kommer ifrån en småstad. Han har visserligen inte bott där sedan 1971 men nu lämnar han Uppsala för att åka tillbaka. Inte för gott men det är något som hans syster vill tala om nu när hon har skrivit det där brevet. Det har visst att göra med deras fosterbror Viktor. Han som försvann då för länge sedan.

Boken är precis så konstruerad som en historia måste vara nu för tiden. Håhå jaja. Det måste finnas parallella handlingar och/eller i alla fall flera berättarröster för att boken ska räknas som bok och bli utgiven. Här finns tre berättare och det är ju tur. Hur skulle boken annars fylla ut alla de 455 sidorna? Dessutom finns parallella handlingar där alla de tre rösterna får chansen att berätta skilda historier men också versioner av samma.

Det som också stör mig är beskrivningen av landsbygden. Kan det inte få finnas små levande samhällen i skogen där folklivet sprudlar och människor ordnar sammankomster och dricker gott kaffe? Måste det alltid vara så j-l trist att vara och bo på landet? Det som kan vara positivt är på sin höjd tystnaden, men alvarligt talat; hur kul är det med tystnad och lugn egentligen?

Visst är jag elak. Skuggorna och regnet har jag sträckläst och den har givit mig både nöje och förströelse. Det har varit intressant att följa bokens vindlingar och försöka komma på vem det nu kan vara som har dödat den stackars flickan. Dock skulle jag önska mig att historien var så givande och berättades med en sådan briljans att den inte behövde de berättartekniska krusidullerna.

Saken är väl den att jag inte tycker att det är just denna bok som är så otroligt dålig. Det är på det hela taget inget större fel på den. Den är bara rätt vanlig och sticker inte ut. Som läsare får man precis det man förväntar sig, vilket i sig inte är fel, men frågan är hur spännande det är.

Similar Posts:

• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Trivsam men långsam deckare
• En av alla deckare
• Mästaren slår till igen
• En deckare kort och gott