När jag läser Svartmålningen, den första texten i Tre vägar, vill jag åka till Hägerstensåsen. Inte så mycket för den litterära skylten som är textens utgångspunkt, som för att känna platsen, orten. Få återvända på samma sätt som poeten gör. Ja, Frostenson skriver om förorten – en ort – sin förort. Det är inte en […][...]

Så var det det här med bruset. Bruset som inte går att särskilja från någonting, ur någonting, från någonstans till ingenstans. Det är vad. Vadå vad? Vad är hav Vad är garn Vad är film Vågor, maskor, vågor. Allt i ett, ingenstans att gripa tag. Ingen början, inget slut. Ett pågående. Ett fångstredskap. En oändlighet […][...]