Del 3 tar vid där del 2 slutade; vårt gäng som fick fly från bondgården har hittat det övergivna fängelset, som de nu ser som möjligheten till att starta om på nytt. Hoppet om en fungerande regering eller försvarsmakt, som mirakulöst ska dyka upp till räddning, har nu helt och hållet lämnat dem. Gruppens ledare […][...]

Vi är nog ganska många som saknar att läsa om Lina Neidestams dubbelmoraliska superfeminist Zelda. Mina tunnelbanemorgnar har blivit betydligt tråkigare sedan tidningen Stockholm City lades ner och jag inte längre får fnissa åt Zelda, som var ett återkommande inslag. Därför är det med största möjliga iver jag öppnar denna andra serieroman för att få […][...]

Bilderna i Åsa Arneheds grafiska roman är vackra, skira och romantiska. Fjärilar, blommor och klänningar skildras i pastellfärger och med vackra mönster. Dessa detaljer står i kontrast till den övriga berättelsen, som är blyertstecknad, tunn, grå, svag. Ninnibuu berättas helt i bild, de enda bokstäver som finns i boken är delar av ord, ryckta ur […][...]

Minns ni första avsnittet av Sex and the city? Scenen där Carrie följer med en kille hem och sedan drar så fort hon fått orgasm och kommenterar händelsen med ”I just had sex like a man” för tittarna. Lite så är Frida Ulvegrens serienovell Tack och förlåt. Fast ändå inte. Den är mindre glammig, mer […][...]