Sune Jonsson, han var ibland så modern. Eller kanske man skall säga före sin tid. Jag tänker då på hans första bok Byn med det blå huset. Han gjorde en litterär gestaltning av människorna i den by han skildrat fotografiskt. Hittade på alltså, gav människorna andra namn och andra livsöden än deras verkliga. Precis så […][...]

Det är en liten by. En gropig grusväg och en skola med sju barn finns det. Hundar i löplinor utanför husen. ”Mirjam är barn här.” Det är sent 60-tal och Jämtland, fast det står ju inte i romanen, för det vet inte sexåriga Mirjam. I Christina Kjellssons romandebut Solknepet är barnperspektivet konsekvent. En vuxen läsare […][...]

Strax utanför det lilla samhället Black Creek i North Carolina hittas en söndagsmorgon en brutalt misshandlad tonårspojke utanför bensinstationen där han jobbat. Nerkörd i halsen och fasttejpad med silvertejp har han munstycket från bensinpumpen, och på hans bröst står ”Suck this, faggot” skrivet i blod. Misshandeln och bensinångorna gör att sjuttonårige Patrick hamnar i koma, […][...]

Det är en bra titel på en ungdomsbok, ”Något måste hända nu”. En slags otålig förväntan, väntan, oro. Vad är det som kan hända? Borde hända? Kommer att hända? Det ligger mycket liksom oförlöst genom Anna Lindbergs roman om 15-åriga Kim och hennes bästa kompis Ulrik. Hela omgivningen har något oförlöst över sig, småstaden med […][...]

Jag vet inte om man egentligen kan tjuvlyssna i en tältby. Det är tältduk och öppna ytor, liksom. Det går ju helt enkelt inte att låta bli. I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på […][...]

Jag tänker ofta på mig själv som en småstadstjej. Jag har bott i småstäder de senaste sex åren av mitt liv, liksom de sjutton första. Ändå är det där en sanning med modifikation. Något av en livslögn, faktiskt. För jag umgås ju inte i småstaden, jag arbetar inte här, jag hör egentligen inte till. På […][...]

Ingenting händer här. Det är tolv kilometer till färjan. Och så är det en bensinstation innan. En bit efter bensinstationen ligger biblioteket. En bensinstation där jag känner en som jobbar, och som jag måste passera för att komma till biblioteket. Jag har bestämt mig för att gå till biblioteket, så jag har ändå en liten […][...]

Anna och Emma har varit bästa väninnor sedan de var sex år och Anna flyttade in i Emmas mormors gamla hus i det lilla samhället vid Risvika. Eller, ja, kanske inte riktigt sedan de först blev grannar och Emma hatade Anna som flyttat in istället för mormor. Men sedan hon klämde Annas hand i dörren […][...]

2008 bodde för första gången någonsin fler av jordens människor i städer än på landsbygden. Det är en fullkomligt unik historisk gräns som har passerats nästan obemärkt. Allra starkast är tendensen just nu i de fattigare delarna av världen, men mönstret är detsamma överallt. Människor vill eller känner sig tvingade in till städerna. Också i […][...]

En del av mig säger att jag inte vill ha någon fortsättning. Hundarna ska sluta i den norrländska dimman. Slaktmasken ska hänga på sin krok i boden, morakniven ligga slängd invid huggkubben och hundens ögon, dess nackskinn dras bakåt. Det ska sluta i rest ragg, öppen käft och lukten från gammal tonårsfylla, kanelbullar och späntved. […][...]