Nino Haratischwili är född i Georgien men lever sedan många år i Tyskland och skriver sina omfångsrika romaner på tyska. Genombrottet kom 2014 med Det åttonde livet (Till Brilka), på svenska 2021 på samma förlag, och där berättar hon om åtta personer ur samma familj i Georgien. Vi får hänga med i Georgiens svindlande historia från år 1900 fram till våra dagar. Det är omöjligt att inte beröras av de liv som levs i Tsarryssland, i Sovjet och i den sönderfallande unionen och efter det i det självständiga Georgien.

Även Bristen på ljus handlar om Georgien, men nu börjar historien på 80-talets slut och tar oss fram till typ idag. Berättaren är Keto och handlingen kretsar kring henne och hennes tre vänner Dina, Nene och Ira. De växer upp i ett vacklande självständigt Georgien där den starkes lag gäller, där krigshandlingar, vapen och heroin bestämmer hur livet ser ut. Keto och hennes vänner försöker navigera mellan dessa parametrar och de har gudeskelov varandra att hålla i när det svajar, för de vuxna är inte mycket att lita på. De flesta vuxna har tappat kompassen och vet inte vart de ska vända sig. De unga har aldrig haft någon, så de tar ut nya vägar allteftersom livet kränger. Det frestar på att leva på det sättet, det kostar kraft och all energi de kan uppbåda.

En del av romanen utspelar sig i nutid där Keto, Nene och Ira ses på en retrospektiv utställning av Dinas fotografier i Bryssel. Det var länge sedan de sågs och de har en hel del ouppklarat mellan sig. Det var komplicerat att växa upp i Tbilisi under 90-talet och man skulle kunna säga att de fyra vännerna valde olika överlevnadsstrategier. Dina var den frihetsälskande kämpen som försökte hålla världens grymheter på avstånd genom att betrakta dem genom en kameralins. Nene fick sin rörelse- och handlingsfrihet begränsad av sin farbror, den allsmäktige gangstern Tapora, men med charm och list skapade hon sig sina egna nischer. Ira var extremt duktig i skolan och bestämde sig för att studera juridik för att hjälpa till med att få hemlandet på fötter. Keto ritade, ritade och ritade men lärde sig att renovera konst istället för att skapa egen. För att göra det hela än mer komplicerat, var Ketos bror Rati och Nenes bror Zotne inte bara konkurrenter i maffiosovärlden, utan båda besinningslöst förälskade i Dina. Keto var kär i Lewan, Nene var kär i Lewans bror Saba och Ira, hon älskade Nene.

Som ni förstår är det ingen enkel historia. Det finns mycket att berätta och Nino Haratischwili gör inget hafsverk utan berättar lugnt och metodiskt. Hon växlar mellan Bryssel och Tbilisi, går tillbaka och fram igen i tiden och tappar aldrig tråden. Och som läsare tappade jag inte heller tråden, men kom på mig själv med att önska att berättelsen skulle vara mindre smärtsam, att historien skulle vara lite snällare mot Keto, Dina och de andra. Men jag tyckte att slutet innehöll hopp – och det är jag oändligt tacksam för!

Similar Posts:

• Östern är en känslig sak
• Det avslutande väderstrecket
• Bara Tanja blev kvar
• Debutantvecka: Tonår och flyktingskap
• Från Sovjet till Putin – tio boktips

Därför är det förlösande att läsa en bok som inte försöker ta just detta helhetsgrepp utan begränsar sig till den enskilda människan och underifrånperspektivet på de samhällsomdanande krafterna. Tanjas gata är en sådan bok. St. Petersburg-gatan i titeln är konstant medan människorna, visar det sig, i allra högsta grad är av kött och blod. Och mänsklig vävnad är mjuk och enkel att forsla bort, gräva ned och låta multna bort in i glömskan. Det var väl tanken åtminstone, men ett kollektivt minne kan upprätthållas av minnesplattor och kultur, exempelvis en bok.

Uppräkningen jag i början gör är en förenkling av komplexa skeenden. Utan att göra våld på verkligheten går det inte att placera ut epokerna längsmed ett linjärt kontinuum. I ett försök att bringa ordning i oredan formar vi en uppsättning stilistiska abstraktioner, förenklingar eller skisseringar i ett försök göra historien åtminstone lite förståelig. Böcker som denna, skrivna med hjälp av andra människors ord i form av utdrag ur dagböcker, andra anteckningar samt intervjuer, färglägger dessa skisser.

Kalle Kniiviläs bok har likheter med de böcker Svetlana Aleksijevitj är känd för. Den är inte lika omfattande men alla gånger lika mänsklig. Tanja, ett barn som överlevde tyskarnas belägring av Leningrad (bolsjevikerna döpte som bekant om en hel del städer och gator) men som dog i sviterna av svälten, räknar i korta kommentarer upp människorna i hennes närhet som dör en efter en. Hennes föräldrar fördes bort mitt i natten för att avrättas, andra dog av svält. Hon konstaterar lakoniskt att bara Tanja blivit kvar. Över miljonen civila dör under eller i anslutning till denna humanitära katastrof.

Stalins regim måste vara en av de mest fruktansvärda som någonsin existerat. Det är svårt att veta hur många som av olika anledningar dog. Ungefär samtidigt som skotten i Ådalen börjar folket i Ukraina känna av en svält som visserligen drabbade hela Sovjetunionen men som här hade obegripliga konsekvenser. Det talas om sex, sju miljoner som dog svältdöden – maten skulle till fronten. Sex, sju miljoner. Selektionen blev med tiden mer och mer godtycklig – tyskklingande namn och religiös aktivitet var förenat med livsfara. Särskilt osäker blev människors vardag när kvoter för hur många som skulle deporteras eller avrättas måste uppnås. Särskilt som misslyckande att uppfylla förväntningar knappast belönades från högsta ort – Stalin. Hur många som dog av en kula i nackskottsgropen får vi kanske aldrig veta.

Ni får ursäkta, men jag vill dela med mig av en liten minnesskärva från en resa i Georgien. I Ryssland är de socialistiska partierna, av naturliga skäl, fler än, men antalet medlemmar är av lika naturliga skäl färre. Jag misstänker att situationen är ungefär densamma i Georgien. Vi besökte ett museum i Tbilisi där vi träffade, som jag minns det, ordföranden för det kommunistiska partiet i Georgien. Ordförande och museivärd. Byggnaderna som utgjorde museet och framförallt de hemliga rummen under jorden användes för att trycka upp flygblad och tidningar. Antagligen var han stalinist vilket kanske är passande med tanke på att Stalin föddes i Gori, en liten stad som frontar med det faktumet och använder turistmagnet. Även i övriga delar av landet finns det en hel del souvenirer – exempelvis vinkrus! – som föreställer galningen. Så kan det vara.

Stalins slaf (Foto: Privat)

Kniivilä lyckas väva samman det stora med det lilla. Statistik är och förblir statistik och blir först möjlig att på riktigt förstå när den porträtteras av exempelvis en människa. Häri ligger bokens största förtjänst: det blir aldrig knastertorrt, aldrig distanserat utan istället helt nära, möjligt att ta till sig. Små anekdoter livar upp även om de ofta är en aning makabra. Att det under revolutionen fanns ett problem med kokain hade jag ingen aning om. Eller en av många kaos-under-revolutionen-anekdoter: Mannen som beskylls för stöld av plånbok i en trång spårvagn, förs ut, skjuts. Plånboken hade emellertid bara försvunnit in i fodret på den anklagandes jacka. Även hon förs ut och avrättas.

Också en sorts rättvisa?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag trodde … ”
• Better the devil you know

Det är främst två aspekter av Thomas Engströms kvartett som sticker ut: det om inte helt unika, så i vart fall ganska ovanliga greppet att en svensk thrillerförfattare skriver historier som helt och hållet saknar koppling till Sverige, samt att de dagsaktuella händelserna har en så dramaturgiskt stark koppling till kalla krigets dagar. Det första är väl egentligen inte mer än ett konstaterande, om än ett uppfriskande sådant. Vad gäller kalla kriget-dramaturgin så byggs den upp av huvudkaraktärernas senioritet: de har just den där grundläggande cynismen för agenter på fältet, de som möter en realpolitisk verklighet som är ljusår ifrån de högre mål de någonstans tror, eller i vart fall trott, på.

Nu är förvisso inte cynikern Ludwig Licht någon idealist, och var inte ens det under sina fornstora dagar. Då verkade han som agent inom Stasi men förrådde samtidigt sitt land till CIA. Nu verkar han i den CIA-sponsrade privata sektorn och gör det för lönen. Det är väl i vart fall det motiv han ger till den lilla krets som känner honom, men också det han intalar sig själv. Samtidigt är själva spelet också både en lockelse och någon form av livsförlängare, då alternativet för den ganska nedgångne alkoholisten ändå är en för tidig död. Därtill anar man att det finns en form av känsla för gott och ont, även om detaljerna kan vara lika luddiga då som nu. Visst kan det stundtals vara lite tröttsamt med cyniska agenter (eller för den delen kriminalare) som dövar sina demoner med cynism och rejäla mängder sprit; med Ludwig känns det ändå som en ganska trovärdig livsform. Och när han ibland känns lite väl mycket som den deckarkliché han på många sätt är, så kan man ju ursäkta honom med klichén om uppväxten.

Intrigerna i kvartetten har varit av skiftande slag, men hela tiden trovärdiga och utspelats i väl beskrivna miljöer. I den inledande boken Väster om friheten var det Berlin, med motståndare från ett lätt förtäckt Wikileaks och med politiska kopplingar till inbördeskrigets Syrien. I Söder om helvetet var platsen den amerikanska bondvischan och motståndarna inhemska högerextrema terrorister och i Norr om paradiset rörde vi oss bland exilkubanerna i Florida.

Den lite oväntade platsen för den avslutade delen är Georgien, där det under ytan pågår ett närmast proxykrigliknande tillstånd mellan USA och Ryssland. I den vykortsvackra kaukasiska före detta Sovjetrepubliken bildas och bryts allianser mellan underrättelsetjänster, styrande och före detta styrande politiker, mäktiga affärsmän och islamistiska terroristgrupper. Alla kan användas i spelet och målen helgar alltid medlen. Därtill sluts cirkeln för Ludwig då kontakter från hans tid i Stasi också gett sig in i det nya spelet.

När jag läser lite bakgrund om författaren står det att han på senare tid bott just i Georgien och beskrivningarna av landet är genomgående så fantastiska att man börjar tänka i semesterbanor (trots den våldsamma handlingen). Fast här får man väl förmoda att just det är de tillspetsade fiktiva inslagen som givetvis måste ingå. Så när Licht navigerar sig fram i den stundtals lite motsägelsefulla och alltid lite omständliga vardagen i Tblisi, så anar man att författarens själv trivs där lika mycket som sin åldrade agent. Och det lilla extra utrymme som just de vardagsdelarna innebär lyfter boken precis så att den sista delen också är den allra bästa, även om stilen annars känns igen.

Sammantaget är kvartetten med väderstreck i titeln en utmärkt thrillerserie och svarar man ”ja” på frågan om man gillar tv-serien Homeland finns det faktiskt inga skäl till att inte läsa dem. Ta dock i beaktning baksidestexten om att det är sista fristående delen: Rent tekniskt kan det möjligen stämma, men precis som man inte börjar med fjärde säsongen av Homeland så ska man inte börja här, utan ta det från början. Du kommer ändå snart att vara här, på fjärde delen. Det här är nämligen böcker som bör sträckkonsumeras i soffan med en påse smågodis till.

Similar Posts:

• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Litterärt besök i Georgien
• Ett drama som rullas upp värre och svårare än jag tror att någon kan sätta sig in i
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bara Tanja blev kvar

Ukraina är mardrömmen för en journalist som helst vill ha en så entydig story som möjligt. För den som vill göra en studie i tillvarons komplexitet är Ukraina däremot en guldgruva.

Så skriver Anna-Lena Laurén, själv journalist och författare till flera böcker om det forna Sovjetunionen i Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon rör sig själv kunnigt och inkännande i länderna hon skriver om, och med hennes bok i hand är det lätt att vilja invända mot den där skepsisen mot journalistkåren. Fast någon har sagt att bra journalister numera skriver just böcker – de nedbantade och sönderstressade papperstidningarna har inte resurser till den här typen av journalistik längre.

Människor bjuder in Laurén i sina hem, berättar om sina liv, sina bekymmer och framtidsdrömmar. Ibland gör de det för att de hoppas på hjälp av olika slag. Ibland naturligtvis för att föra fram sin egen agenda. Laurén låter osäkerheten och känslan av otillräcklighet finnas med i den färdiga skildringen på ett sätt som är väldigt sympatiskt.

Sedan Frihetens pris är okänt kom ut i september har det förstås hunnit hända en hel del i de länder hon skriver om – Ukraina, Georgien och Kirgizistan – men det har ju knappast gjort behovet av lättillgänglig kunskap om länderna mindre. Som bakgrund, och framför allt som introduktion till länder vi sällan hör särskilt mycket eller särskilt sammanhängande om, fungerar den absolut fortfarande.

Möjligen blir det lätt att läsa i ljuset av den senaste utvecklingen. Så här infekterat kan till exempel det språkliga läget låta:

I Ukraina kan man göra bort sig då man talar ryska bara därför att man använder den preposition som ens rysklärare har undervisat en i och säger ”na Ukraine”, i Ukraina. Så heter det på grammatiskt korrekt ryska. Men vissa ukrainare uppfattar detta som sårande eftersom den vanligaste prepositionen då man talar om länder på ryska är ”v”, till exempel ”v Germanii”, i Tyskland.
Enligt min rysklärare i Moskva är förklaringen helt språkvetenskaplig. Ordet Ukraina kommer från ordet kraj, det vill säga kant. På ryska säger man ”na kraju”, följaktligen heter det ”na Ukraine”. I Ukraina kallar man den förklaringen politisk.
Ryssarna har ändrat på sin egen grammatik av politiska skäl, säger en kameraman jag jobbar med.
När jag talar om detta för min rysklärare blir hon ursinnig och säger att det är ukrainarna själva som gör våld på rysk grammatik. Av politiska skäl.

De traditionella nationalistiska idéerna – ett land, ett folk, ett språk – griper onekligen omkring sig, trots att alla tre länderna i Lauréns bok (precis som de allra flesta länder) är ganska illa lämpade för sådant. Men det finns också helt andra tendenser och det är långt ifrån säkert att vardagsverkligheten har särskilt mycket att göra med den uppskruvade retoriken. På många håll talas språken sedan länge helt oproblematiskt parallellt. Så ja. Komplext.

Similar Posts:

• Kampen om Ukrainas framtid
• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Pil från fängelset
• ”Vem var den där maskerade mannen?”

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Och om det låter som om det här kunde filmats av Sam Peckinpah eller John Ford är det inte konstigt. ”Vilda östern” har berättelser i den här världen kallats ibland. Det låter lite fånigt, som en sovjetisk efterapning av något av det mest hyperamerikanska man kan tänka sig. Och visst gjordes det en gång en del sådana filmer, med John Wayne utbytt till en modig ung rödgardist, indianerna till muslimska banditer och de korrupta godsägarna till kulaker. (En del av dem är i och för sig riktigt bra, leta upp Öknens vita sol t ex.) Men samtidigt är ju historien äldre än så. Den ryska koloniseringen av Ost- och Centralasien pågick under århundraden, och redan Tolstoj skrev den kanske definitiva ryska skildringen av det i Hadji-Murat. Det är en väldigt utdragen process av krig, politik, kulturimperialism och folkflyttningar som pågick fram till 1991 och knappast försvann över en natt efter det. Fråga Sofi Oksanen. Däremot kan ju berättelsen nu skildras ur de erövrades perspektiv också; hur mycket den gamla propagandan än ville framställa dem som vildar var det ju uråldriga riken med mångtusenåriga traditioner som erövrades, och för att sätta ihop den historien, lura ut vem man var då och vem man är nu, krävs författare.

Just därför kan jag, som utomstående, sakna ett lite mer episkt anslag i Spegelriket. Aka Morchiladze är en av det moderna Georgiens mest populära författare, och det är lätt att förstå. Vi kastas rakt in i handlingen – en duell, mitt på huvudgatan, med en ung kvinnas dygd och två mäns stolthet på spel, och sedan rullar det på; två huvudhandlingar som får udda respektive jämna kapitel, två män som försöker leva upp till någon form av plikt och heder i en värld där alla väljer sida, där de smarta redan hängt på ett ”-ov” på efternamnet, där de nya herrarna skiter blankt i att här finns vägar från romartiden, medan våra två antihjältar jagar mot havet och en konfrontation som måste komma och måste bli blodig. Mellan actionscenerna väver Morchiladze in bilder av dåtidens Georgien, som kanske inte är så olikt dagens, sönderslitet av inbördeskrig och maktkamper. Då och då återkommer han till tanken om en gigantisk spegel uppställd mitt i landet, mitt emellan öst och väst, som alla stirrar på och tror sig se de andra, men bara ser sig själva. Här flimrar förbi gamla groll och vänskaper som knappt hinner göra mer än noteras på de 202 småsidorna. Kan vi få mer sådant, 2244?

Men ändå, det här är inte en Great American Russian Georgian Novel, snarare en spaghettiöstern. Då är det blod och tårar som ska fällas på sand, och sedan, när kropparna burits undan, går historien vidare.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Litterärt besök i Georgien
• En kibbutz i Dalarna
• Släpp upp bromsen, Holm!
• Det är komplicerat