En förälders död blir för många författare upptakten till en genomgång av vem denna viktiga person var. Den som lever stilla börjar också med att berättarjaget Leonora anländer till sin mors dödsbädd på ett hospis. Dit hon egentligen inte är välkommen trots att hon är föräldrarnas enda barn. Kontakten har varit mycket sporadisk alla år sedan Leonora flyttat hemifrån, tagit sig namnet Leonora (”lejoninna”), etablerat sig som skribent och författare och därtill kommit ut som homosexuell. Särskilt detta att hon lever med en kvinna anser föräldrarna lett till moderns cancersjukdom. En cancersjukdom som äter upp modern under en räcka av tolv år. Samtidigt förändras modern – hon är nästan en bättre variant som sjuk än som ”frisk” i förhållande till sitt barn.

Leonora vet tidigt att hon ska skriva om sin mor. Det går ett år och inget skrivs. Hon diskuterar med sin partner, den kloka och med sin förläggare. Är det rätt? Och blir det rätt eftersom man aldrig får med ”allt”? Sen skriver hon och går genom sitt liv från de tidigaste åren och fram till moderns död och en tid efteråt i nuet när boken getts ut. I slutet kastas ytterligare en cliffhanger ut: hon skriver ett brev till en kvinna som gått med modern på husmoderskola år 1970. Hon vill veta vem hennes mor var som ung – innan hon isolerades i äktenskap. Det blir metafiktion som förebådar fortsättning: som läsare får vi följa processen om den bok som vi läser. Och lite till.

Leonora försöker lägga pusslet varför föräldrarna var som de var. Bara detta att hon redan som ett litet barn under skolåldern får sig berättat hur hon, den onda, skadat modern genom att låta sig födas till världen: hur modern sprack och klippts. Den lilla flickan tänker på kalkonen på julbordet som klippts och sytts. Fadern har en kollega vars dotter är “knarkhora” och kollegan kämpar för, räddar dottern i Köpenhamn, berättar fadern förvånat – något sådant ska då verkligen inte hon räkna med. Tidigt ska hon höra om världens ondska och allt hon själv kan råka ut för. Hur misslyckad, ful hon är och hur hon gör sina föräldrar illa, framför allt modern. Därför gråter modern och fadern slår.

Samtidigt tar fadern dottern tidigt till småstadens bibliotek. Hon börjar tidigt skriva berättelser. Hennes betyg är höga och föräldrarna uppmuntrar, förhör, följer med. Modern försvarar sin flicka med kraft inför en lärare som gjort sig lustig över hennes namn. I tonåren klär hon sig i moderns kläder från 1960- och 1970-talen och även om hon enligt fadern aldrig blir så vacker och välväxt som modern (“Fru Skov”) så är det något lustfyllt och kreativt över skapandet av en alldeles egen personlig klädstil. De tre reser till turistorter med kappsäckarna fyllda av konserver – även här vidgas flickans liv. På något vis. Här finns också många referenser till låtar, band, böcker och populärkultur – Leonora lever ett intensivt inre liv och även utåt med kamrater trots att hemmet är ett fängelse.

De som Leonora däremot har en kärleksfylld relation till är moderns föräldrar. Morfar leker och tar henne in i fantasivärldar. Mormor, den trygga religiösa, lever till hög ålder och är den som Leonora håller kontakt med genom alla år. Mormor stärker självkänslan, hon formbarligen älskar sitt första barnbarn: säger att hon är både begåvad och vacker. Hon spår henne ett lyckligt liv.

Sina föräldrar till trots utvecklas Christina (senare Leonora) till en energisk ung kvinna fylld av humor och kraft. De första åren i Köpenhamn är svåra – mager som en skrika sliter hon med sina första böcker samtidigt som hon studerar. Men hon skapar sig det liv hon vill leva med skrivande, läsande och kärlek, fast föräldrarna – särskilt modern – förblir en gåta som hon inte förstår. Så småningom återfår hon någon sorts relation till föräldrarna. Leonora försöker verkligen. Hon vill att modern ska lära känna sitt enda barn.

Den, der lever stille blev Danmarks mest lästa bok år 2018, den har fått mängder av priser och många jämför Leonora Christina Skov med Karl Ove Knausgård. Kan så vara, men jag upplever att Min kamp-böckerna fokuserar på författaren själv – i Den som lever stilla ligger fokus mera på författarens mor. Diskussionen om autofiktion – vad som är fiktion och vad som är sanning – är för undertecknad irrelevant: vad är sanning? Och ur vems perspektiv? Varje berättelse är ett val.

Jag tycker mycket om denna bok. Den är djupt tragisk men också rolig och klok.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Mammamammamammamammamammamamma
• Mamma mia – att förstå en mor
• Vackert om livet och döden

Berättarjaget Andrew har lockat Claire och Dag till sitt bungalow-hyresområde i kaliforniska Palm Springs. Tillsammans fördriver de tiden med poolhäng, drinkar och fantastiska berättelser. Med vänsterhanden sköter de ointressanta anställningar i så kallade McJobs. De är lågt betalda med en anställningstrygghet lika obefintlig som deras eget engagemang.

Douglas Coupland var 30 när han skrev sin debutroman. Hans trojka är smarta och kompetenta men saknar uppgift och riktning. Deras bitska ironiska iakttagelseförmåga firar ständigt nya triumfer. Är det en försvarsmekanism eller den enda rimliga hållningen i en galen värld?

Sedan boken kom ut 1991 har 26 år rusat förbi och vi vet alla hur det gick för generation X. Det gick bra. Den ironiska generationen fick fasta jobb, skaffade barn, klarade sig utmärkt på sin lön och många blir nu chefer eller får andra attraktiva poster i takt med att 40-talisterna går i pension.

Men sådan var inte stämningen då. Oklart varför. På 1990-talet närmade sig ett nytt fin de siecle. Denna generation hade vuxit upp med hotet om atomkrig. Insikterna om miljökatastrof var i tilltagande. Dessutom låg det inte för dem att vara tvärsäkert svartvita i sin läsning av världspolitikens goda och onda.

Romanen är nedlusad med ironiska begrepp. ”Fyrtiotalistavund”, ”nuförnekelse”, ”berömmelsebetingad apati”, ”obskurism” och annat knepigt utgör komponenter i det öde som väntar alla tillhörande denna x-generation. I slutet ligger en oväntad samling ekonomisk statistik.

Boken är uppbyggd nästan som Tusen och en natt. Kortare berättelser hålls samman av ett relativt ytligt ramverk. Men berättarjaget Andrew gör inte ensam anspråk på rollen som den berättande Scheherazade. Alla romanens karaktärer får utrymme att fabulera. Som till exempel Claire när hon berättar om sitt första möte med snö:

Jag var tolv år och det var alldeles efter den första och största skilsmässan. Jag var i New York och hälsade på mamma, och jag stod vid en refug mitt i Park Avenue. Det var första gången jag var utanför Los Angeles. Jag var trollbunden av storstan. Jag tittade upp på Pan Am-huset och funderade över det grundläggande problemet med Manhattan.

Hon finner att problemet med Manhattan är den felfördelade vikten. ”Så mycket massa så högt upp att själva gravitationen till sist kan bli förvrängd”. Hur som helst får hon plötsligt något i ena ögat:

När jag vände på huvudet för att gå över smällde jag med ansiktet före, tjong, rätt in i min första snöflinga någonsin. Den smälte i ögat. (…) om jag ska ta ett minne från jorden med mig så blir det det ögonblicket. Än i dag betraktar jag mitt högra öga som förtrollat.

Claires impression triggar de andra att berätta om lukten av bensin eller bacon eller om pappas kortvågsradio.

Claires berättelser är de bästa. Dags berättelser finner jag betydligt mer hafsigt ihopkomna, alltför surrealistiska för att bli tagna på allvar, vilket är ”in character”.

Catherine är Claires väninna. Men Andrew har döpt om henne till Elvissa:

Huvudet kröns av en elvisoid Barbiefrisyr som inramar hennes skalle likt ett par uppochnervända enkla citationstecken. Och även om hon inte är direkt vacker, så är hon liksom de flesta kvinnor med stora ögon svår att slita blicken ifrån. Trots att hon bor i öknen är hon dessutom blek som keso, och smal som en kapplöpningshund. Man får en känsla av att hon har anlag för cancer.

Så här håller det på. Generation X bygger närhet till varandra och till sig själva men odlar samtidigt medvetet ett utanförskap och en distans till det övriga samhället och dess absurda människor.

Rekordåren må vara över sedan länge. Men ekonomin har tagit ny fart på nya sätt genom globaliseringens frihandel och innovationerna inom IT. Ironiska citationsgester med fingrarna ser man allt mer sällan. Ändå ger Modernista nu ut Douglas Couplands succédebut på nytt. Förtjänar den klassikerstatus? Ja, tveklöst. Tonläget i samtalen är skildrat med ett sådant gehör att det blir tidlöst. Kommer den att finna ständigt nya läsare? Hm, vet inte. Jag är själv alltför insyltad för att kunna ta ställning. Men romanens ramverk är kanske en aning för svagt. Generationerna Y och Z och alla därefter blir ju bara allt mer rastlösa…

Similar Posts:

• Bränner bakom glasvägg
• Hockey och meth
• Post-it-moderna tider
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Couplandsk berättelse om döda tonåringar

I inledningen gestaltas en person (mamman) som minst sagt är en dramaqueen av det energislukande slaget. Det är med lättnad jag läser vidare om de fyra barnen och hur de lyckas ge sig iväg och finna sin egen identitet. De vidgar sina vyer och hittar ett självständigt sätt att förhålla sig till sina liv som vuxna.

Eller hur är det egentligen?

Romanen gör nedslag i de fyra barnens respektive liv på 90-talet och 00-talet. De har sedan länge passerat myndighetsåldern. Platserna skiftar mellan New Yorks homosexuella män som dör i aids, välgörenhetsarbetare i Mali, och Grevskapet Limerick med den matmissbrukande småbarnsmodern. 

Det här är en smärtsamt vacker roman som är svår att recensera. Dels har vi den realistiska stilen, som väcker min lust att besöka Irland. Dels har vi fjärilslätta förflyttningar från en påskmiddag till detaljer om hur tuppen slaktades någon dag innan. Ett minne dyker upp av dagen då lillasyster fick följa med storebror till teatern och hur lillasyster fascineras av de gröna handskar som storebroderns flickvän bär. 

Eleganta skildringar som inte dränks i bildspråk är något en författare av skönlitteratur alltid brottas med. Hur hitta den perfekta balansen? Enright behärskar detta mer än väl. Men bäst är nog de brutala redogörelserna av åtrån mellan sexhungriga män eller tankar hos en välgörenhetsanställd på fältet som förlorat sina illusioner. Hur bär hon sig åt Enright, undrar jag? Har hon smugglat in en spionkamera i de rum där händelserna utspelar sig? 

Sist men inte minst måste författarens inkännande blick lyftas fram. Hon återger med klarsyn en syskonskaras relationer sinsemellan och till sin gemensamma mor. De ska återses över jul och här möter storasyster upp sin lillebror på flygplatsen:

Och han hade för många väskor med sig. Alldeles för många. Och många av väskorna matchade varandra. När de gick genom ankomsthallen noterade Dan att hon lade märke till allt det här. De hade börjat gräla innan Constance ens hade öppnat munnen. Så som de alltid gjort. Och Constance kände sig med ens fruktansvärt trött på sig själv.

Jag bryr mig inte!!! Ville hon säga. Jag bryr mig inte om vem du ligger med eller vad du gör!

Trots att hon faktiskt brydde sig.

Enright skriver på engelska och jag vill passa på att berömma översättaren Ulla Danielsson som gör mig alldeles lycklig, när hon finner den svenska textens rytm. Anglicismerna är mycket frånvarande och översättningen präglas tydligt av en sorts svensk melodi, som bland annat Gustaf Fröding förmedlar i sin ”Gråbergssång”.

Berättelsen mixar sinnlighet med krass verklighet på ett imponerande sätt. Jag säger bara ”Wow” när jag blickar tillbaka på hur jag girigt slukat sida efter sida. Det är just sådana här romaner som gör mig djupt förankrad på jorden samtidigt som vingar vecklar ut sig på min rygg och får mig att flyga. En sorts bokmissbrukare är jag allt. Någon inledde mig i frestelse när jag var liten flicka och jag tycks drabbas av återfall gång på gång. När får jag läsa nästa roman av Anne Enright?

Similar Posts:

• Splittringen när pappan drar
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Projekt Irland

Vi följer Saga från att hon är 15 år, det är 1991 och Stockholm och hon ser Victor Schantz för första gången. Enligt vännen Pauline är han Stockholms vackraste man. När vi lämnar henne har det hunnit bli 1999 och Saga träffar Victor Schantz för vad hon säger är sista gången. Under dessa åtta år har Saga och Victor spenderat ett otal nätter tillsammans, hon har varit kär i honom, mer eller mindre i perioder, men det är först 1996 som de börjar prata med varandra. Saga har dessutom gjort två aborter, fått ett missfall och antecknat varje knull i sin årsalmanacka: ett V för Victor, ett R för regissören, ett A för Anders, ett D för diskaren och så vidare. Sagas 90-tal är konsekvensen av att spendera tid ute på klubbarna och bland de personer som betyder något.

Det är ovanligt för mig att det tar så lång tid att börja gilla en bok som jag sedan kommer att älska. Ofta när jag tycker om en bok sker det omedelbart från första sidan och reaktionen är alltid fysisk, jag blir varm eller kall, får svårt att andas eller får hjärtklappning. Det får jag även med Alltings början, men först efter att mer än halva boken passerat.

Det är först när Saga börjar se konsekvenserna och mönstren i sitt handlande som boken växer för mig. När hennes sexuella erövringar slutar vara en bragd, när det går från att vara en roman om en ung tjej i Stockholm till att vara en roman om strukturer och livsvillkor utifrån det kön individen blivit tilldelad. Sagas mamma är 40-talist, konstnär och feminist. Hon har alltid gjort allt för att Saga ska ta plats och för att hon ska föra kampen vidare.

Det är alltid svårt att skriva ordet kvinna, av både personliga och politiska skäl. Att hävda att det finns något som gäller för alla kvinnor är obekvämt när man samtidigt vill förkasta det biologiska könet som sammanhållande faktor. Men det är också jobbigt att ta plats och kräva att bli lyssnad på, det känns som att det strider mot hela min natur. Man kan ju undra hur jag ska kunna vara en stridbar feminist när jag inte ens har lyckats göra upp med min egen rädsla för att stå på någon form av barrikad.

Men Sagas kamp handlar mest om Victor Schantz, att vara kär eller inte vara kär, att följa med honom hem så fort han ber henne om det, att smyga ut innan han har hunnit vakna, att inte vara i vägen, kräva något, förvänta sig. Att se till att det alltid finns andra att fördriva tiden med. Och det finns så mycket hos Saga som jag kan identifiera mig med.

En av somrarna utser Saga till sin ”slampsommar”, för att hon behöver rättfärdiga för sig själv att hon knullar runt. För att det är så det är att vara kvinna. Det som är normaltillstånd för vilken kille som helst måste för kvinnan vara ett undantagstillstånd, under en väldigt begränsad tid. Och trots att tiden går, och 90-talet blir allt mer avlägset, är det inget i det som har förändrats.

Similar Posts:

• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• Symaskin i kinesiska askar
• En brokig väv av vänskap
• Gåtfullt i prästgården
• Stallet – en kvinnofälla?

Bokens jag-berättare (vars namn förblir okänt, även om det i dialog antyds att det är relativt spektakulärt ”Jag trodde inte folk hette så på riktigt!”) återvänder till Gotland för att begrava sin mamma. I och med återkomsten till barndomens platser återvänder även minnena. Av Johan Linder som slog ihjäl en kanin framför ögonen på berättaren och hans kompisar. Av den överviktiga, asociala mammans alla historier. Av en ensam mamma och en ensam pojkes speciella relation.

Tillsammans med kompisen Jonas – en sådan barndomskompis som man egentligen inte väljer själv utan som bara blir en del av livet för att man bor nära och för att det inte finns någon annan, en sådan kompis som klistras fast vid en med alla de gemensamma minnena som klister – röjer jaget ur familjegården på Fårö.

I granngården bor Maria tillsammans med sina föräldrar, eller bor och bor, de hyr, för de är fastlänningar. Fastlänningar, de förstår inte, de tror att de har kommit till paradiset, men Gotland och Fårö är inget himmelrike, det vet de som bor där. Skildringen av en ö som nästan dör på vintern, men som på sommaren blir en turistmetropol är gripande på ett sätt som jag inte upplevt tidigare Gotlandsskildringar vara (nu är mina litterära erfarenheter av Gotland inte så gigantiska, men den ligger åtminstone i en annan klass än Anna Janssons deckare). Landsbygdens excentriska människor, kampen mellan dem som vill förnya och dem som inte vill bli exploaterade beskrivs och problematiseras insiktsfullt. Berättarjaget uttrycker en önskan om att föra minnet av platsen och alla människor där vidare, och kanske är det just detta Ahlström gjort i och med sin roman.

Maria. Maria är inte som andra fastlänningar. Hon är mer rakt på, mer brutal, mindre sololja och mer antidepressiva tabletter. Till en början påminner relationen mellan Maria och jaget om den mellan den lilla flickan och den gamla portvaktsfrun i Muriel Barberys Igelkottens elegans, för jag uppfattar först Maria som ett barn. Sen visar det sig att hon är äldre, ung men inget barn, och likheten är inte längre så uppenbar. Istället blir relationen något av ett destruktivt triangeldrama, som inte handlar om kärlek, och kanske inte om sex heller, knappt vänskap, utan snarare om uppmärksamhet.

Uppmärksamhet är ett viktigt tema i hela romanen: det förflutna kräver uppmärksamhet, nuet behöver lika mycket, de tre unga människorna i det gamla huset slåss om varandra, Fåröborna mot turisterna, den gamla bonden, kallad Sheriffen, kämpar för att bli sedd, samtidigt som sjukdomen i hans kropp blir mer och mer påträngande. Men det handlar också om något större, något utanför den egna egoismen. En sorts horisontsammansmältning eller horisontförflyttning. Ett återkommande tema är frågan om hur långt bort horisonten ligger. Frågan besvaras redan i inledningen, fem kilometer bort. Men på havet, där inget skymmer sikten, är inte världen större än så då? Hur ska allting få plats i den lilla världen, och hur ska allting synas i den stora?

När jag tänker att men han är ju för helvete pyroman! Och inser att jag inte märkt hur jaget steg för steg tagit sig allt närmare det vi kallar psykisk sjukdom, då tänker jag att det är bra. Att den subtila gränsen mellan galenskap och förnuft får vara just så tunn och otydlig som den är. Att geniet och dåren får finnas i samma person. Det är fascinerande, det berör, det nyanseras, knyter samman nuet och dåtiden, förvirrar, skrämmer och glädjer.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Tabula Rasa Hotels
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Allt det skitiga finns där, men det vackra finns det med
• Tro, hopp och ond bråd död

Jag är tveksam till om jag hade burit med mig Tabula Rasa Hotels på samma sätt om jag hade läst den. Ett problem med stor läsvana, som vi i dagensbokredaktionen ofta pratar om, är att vi tenderar att läsa för fort. I och med uppläsningen måste jag stanna kvar i scenerna och får hjälp att inte rusa förbi. Något jag inte hade klarat i pappersformat eftersom det är rejält driv i Jonas Joelsons roman.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig innan och efter att någonting har hänt, vad får vi inte veta. David som innan var framgångsrik, snygg, i allas blickfång och medveten om det, är efter uttråkad, destruktiv och ensam. Men det är också mycket som är sig likt. David är cynisk, självisk och har ingen kontakt med sina egna känslor. David föraktar, men det är inte samma människor och samma fenomen som är objekt för föraktet. Tvåsamhet, samboskap och familjebildning är något av det värsta David kan tänka sig innan, efter inbillar han sig att det är lösningen på alla hans problem.

Världen som skildras i Tabula Rasa Hotels är inte okänd, unga framgångsrika män i trendiga branscher har skildrats i en evighet. Att även skildra fallet har också redan gjorts men inte lika frekvent. Jag tänker främst på Johan Klings Människor helt utan betydelse som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sen. Men där Kling sjönk för långt ner i självömkandet problematiserar Joelsson konsumtionshetsen och människans beroende av både produkter och känslor.

Det är en väl vävd roman som Jonas Joelson har skrivit, det är många spår, många berättelser, många kärlekar och många intriger. Många frågor som jag behöver och får svar på medan jag läser. Det är underhållning, igenkänning och ett rent, smidigt språk. Jag vet inte om jag hade upplevt det annorlunda om jag hade läst det istället för att lyssna på det. Under uppläsningen försvinner alla korrfel som alltid smyger sig in i texter, dock kommer det in nya. Som hur Gustaf Skarsgård uttalar Birger Jarlsgatan, eller att Matilda och Camilla blir två namn som liknar varandra för mycket. Ibland får jag en impuls att föra anteckningar medan jag lyssnar, stödord som för att ha något att sysselsätta mig med och för att det helt enkelt inte går att bläddra en sida bakåt för att kontrollera något. Men jag klara mig igenom hela Tabula Rasa Hotels utan stödord, delvis för att slutet är så självklart, så lätt, så mycket mindre än vad romanen utger sig för att vara. Därför börjar jag undra vad all dramatik, allt pussel, allt smusslande egentligen har varit till för?

I slutändan blir det ändå detaljerna som stannar kvar hos mig, de som är knivskarpa, klara och naiva, de som fanns innan.

Similar Posts:

• Har du hört den förut?
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Favoritdebutanter
• Årets bästa svenska romaner 2012

Jonas Joelson uppvisar med sin debut Tabula Rasa Hotels en välbekant skildring av just dessa unga män. För även om reklambranschen är ny för genren så är det mest en uppdatering för 10-talet, historien som sådan innehåller alla de obligatoriska momenten som inte är lika tidsbundna. Huvudpersonen David Skoglund, vars CV till stora delar påminner om författarens eget, är byråns stjärna. Han levererar idéer. Det gör han utan att direkt behöva anstränga sig och istället kan han lägga sin tid på att missköta relationerna till sina vänner, flickvänner, älskarinnor, kollegor och kunder, att dricka, att ta droger och att bara vara trendig och modern. Han är cynisk, ironisk, allmänt otrevlig och tar för sig av Stockholms uteliv med ett aldrig sinande självförtroende. Men sen händer något.

Hela romanen är uppdelad i ett före och ett efter, där ett halvår i tid skiljer vartannat kapitel åt. I efter-delen har Davids stjärna dalat ordentligt. Som person är han dock ganska oförändrad för det enda som egentligen ändrats är att hans status, hans relativa värde i förhållande till sin omgivning. Ofta brukar ju en person på väg utför väcka en viss sympati hos läsaren. Även om situationen är självförvållad så sitter man ju liksom och håller andan och tänker lite ”nej, gör inte det där”. Så icke här, David är osympatisk oavsett statusläge och det skall inte alls tolkas som negativt, för det omvända hade gjort det hela olidligt.

När jag för länge sedan läste Per Hagmans Cigarett var det (vilket jag tror även gäller för Joelson) med en enorm fascination för just den ytliga, men ändå så lockande framställningen av utelivsdekadensen i huvudstaden. På senare år har jag läst flera av dess gelikar, med samma typ av huvudperson, och för sammanhanget kan Tomas Jacobssons Morfin och Henrik Langelands Wonderboy nämnas vilka med dess huvudkaraktärers yrkesroller än mer knyter an till Tabula Rasa Hotels. Så genren är välbekant. Men när jag läser denna roman uppstår ändå en slags trötthet som jag inte upplevt tidigare. En trötthet som faktiskt förvånar mig då denna roman ändå inte kan sägas vara sämre än de två nämnda.

Tabula Rasa Hotels är faktiskt både medryckande och har de rätta tidsenliga miljöerna. Man kan utan att överdriva även säga att den utgör en slags tidsdokument, för även om den kretsar kring en värld med ganska få invånare så har ju reklambranchen både en stjärnstatus och en avgörande betydelse för att upprätthålla konsumtionssamhället. Ja i boken finns även ett ganska skojigt parti om framtiden för konsumtionssamhället, där en isländsk visionär pratar om den framtida intoleransen som kommer att möta de kroniskt överkonsumerande. Hur dessa kommer att ses som parior som förstör vår planet och som därmed måste skickas i läger för omskolning. Ett annat parti som också är ganska roande är det där huvudpersonen konstaterar att nästan alla hans idéer är snodda från konsten och hur han betraktar konstnärer som en slags dåligt avlönande underleverantörer till reklamarna. Mindre roande är dock de alldeles för långa sexscenerna, vilka snarast kastar en tillbaka i tiden till tioårsåldern när man kunde hitta plastpåsar fyllda av porrblaskor vilka alltid innehöll en sektion med fejkade ”läsarnas egna berättelser”, betygssatta med ett honorar på några hundra kronor (för övrigt en litterär upplevelse jag tror är förpassad till historiens stora skräpkorg!).

Ja Tabula Rasa Hotels innehåller alla de delar som behövs för att följa i traditionen av den svenska generationsromanen. På det sättet påminner romanen om en konsert med Iron Maiden, en Bondfilm eller en måltid på McDonalds: man vet nämligen exakt vad man får. Fast det kanske är just det som är problemet.

Similar Posts:

• Tabula Rasa Hotels
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Ja, eller hur?!
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Farväl Falköping