Något av det där romantiska skenet finns också i Bengt Ohlssons Wallström-biografi Margot. Margot – för det är med förnamn han genomgående benämner henne – har ”ett säreget ljus” inom sig, är ”socialdemokratins superstjärna” och ett ”björkris bland skyskraporna”.

Jovisst, Ohlsson skriver flyhänt och lättläst. De 180 sidorna plöjer man i ett nafs. Men det finns också mycket som går mig på nerverna: sättet att fokusera på personen Margot Wallström utan att nästan alls komma in på hennes politiska åsikter, att betona balansgången mellan karriär och familjeliv, det där med att envist kalla henne vid förnamn.

Nå, men är det inte svårt att balansera karriär och familjeliv, då? Jo, det kan det säkert vara, och det borde vi förmodligen prata om. Men vi gör det när det gäller kvinnors karriärer, inte mäns. Män plockar behändigt fram familjelivet bara för att snygga till när de måste avgå. Då gör man det inte för att man gjort bort sig utan för att pressuppbådet tar för hårt på familjen. Häpp.

Ohlsson infogar sig helt enkelt slentrianmässigt i gällande dramaturgi. Han är familjär, samtidigt som han håller samma märkliga distans till FN-skrapan som till Ica Maxi i Norrbotten. Han berättar allmänt spridda saker som att Göran Persson hade en bufflig ledarstil eller att EU tidigare hette EG, men förklarar nästan ingenting om de sakfrågor Wallström arbetar och har arbetat med.

Istället väljer han att boken igenom klippa in okommenterade stycken ur en rapport om massmord och massvåldtäkter i Guinea 2009. Syftet är förmodligen att synliggöra just de frågor Wallström och hennes FN-team arbetar med, men eftersom händelserna i Guinea bara berörs ganska flyktigt långt fram i boken framstår de brutala och sakliga rapportinslagen mest som en sorts osmakligt strössel över en marängsviss bestående framför allt av stort och smått i Wallströms liv.

Ännu en bok som reducerar politik till personstrider och karriärvägar har jag svårt att se något som helst behov av. När det gäller samhällsfrågor framstår Bengt Ohlsson (återigen) som nästan fascinerande oförstående, men i det privata kan skildringen ibland beröra. Det kan handla om förlusten av ett nyfött barn, om klassresenärens känsla av utanförskap eller om erfarenheten av en våldsam expojkvän i tonåren som plötsligt bubblar upp i arbetet för kvinnors rättigheter.

Det kan för all del också vara en intressant detalj att Bengt Ohlsson går runt och är kissnödig hela tiden på FN-kontoret. Toaletterna där är låsta av säkerhetsskäl, han saknar nyckel och är framför allt rädd att missa något eller komma bort i det hektiska tempot. Att han däremot är orolig för att han har svårt att se skillnad på Wallströms olika svarta medarbetare och hur det ska uppfattas är väl mest pinsamt. Det är som att han uppfattat trenden att som fackboksförfattare skriva in sig själv i sin berättelse, men för den skull inte riktigt greppat varför man gör det.

I de harmlösa detaljerna finns han med, däremot inte i de mer djuplodande samtalen, och jag har svårt att skaka av känslan av att bara höra en sida av ett ofta utelämnande samtal. Inte minst detaljerna kring andra människors privatliv (nära släktingar, skvaller från hembyn, någon gång medarbetare) lämnar en lite besk eftersmak. Med vilken rätt lämnar man egentligen ut andra i berättelsen om sig själv? Och vilken kontroll har ett intervjuobjekt av den här kalibern över den slutgiltiga berättelsen?

Det är bara några av alla frågor Margot lämnar obesvarade.

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Från Vita huset till House of Cards?
• Feministisk kärnfråga?
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ett vackert skal

Hessel föddes 1917 i Berlin, men växte upp i Frankrike. Han var motståndsman under andra världskriget, hamnade till slut i koncentrationsläger, men överlevde och var efter kriget med och skrev FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. 2010 kom den lilla skriften Indignez-vous!, Säg ifrån!, eller ordagrant ”bli indignerade”, ”bli upprörda”.

Det är en kort pamflett för mänskliga rättigheter, mot våld och girighet, men kanske framför allt mot maktlösheten. Hessel har under sina nästan 100 år i livet sett människor radikalt förändra sina liv, sin historia, sitt samhälle och han tänker inte låta oss glömma att det är möjligt.

Han skriver om hur motståndsrörelsen var med och byggde upp ett nytt Frankrike efter kriget, ett Frankrike med utbildning för alla, med press- och yttrandefrihet, med pensioner och social trygghet och med gemensam kontroll över tillgångarna. Han skriver om att nu se allt detta brytas ner:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna? I en tid då rikedomarna som skapas är avsevärt större än i efterkrigstidens utarmade Europa. Förklaringen är att penningväldet, som motståndsrörelsen energisk bekämpade, aldrig har varit så mäktigt, så oförskämt och så egoistiskt och att det nu representeras på statens högsta nivå. Bankerna som numera är privatiserade bekymrar sig i första hand om aktieägarnas intressen och om direktörernas bonuslöner, inte om det allmännas bästa. Klyftan mellan de allra fattigaste och de allra rikaste har aldrig varit så djup, penningbegäret har aldrig varit starkare och konkurrensen aldrig uppmuntrats lika ivrigt.

Sympatiserar du med det här har du säkert hört det förr. Det är inte det som är poängen. Den ligger just i den tyngd en person som Stéphane Hessel kan lägga bakom orden, i kraft av vem han är och vad han sett och gjort, men också, som så ofta med bästsäljare, i kraft av hur många som läst det. För Hessels lilla pamflett har blivit en bästsäljare, såld i miljontals exemplar runtom i det ekonomisk krisande, och historiskt sett exceptionellt rika Europa.

Den svenska utgåvan har också, bortsett från den franska förläggarens efterord, lite förklaringar och noter, begåvats med inte mindre än fyra förord, av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Särskilt vid första läsningen, om man är en notorisk pärm till pärm-läsare, känns det onekligen som att öppna sådana där ryska dockor, inuti en finns en nästan likadan. Inget av dem är för all del dåliga.

Sist finns FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det är nog faktiskt den mest kittlande och inspirerande texten av alla. Tänk att det finns en sådan globalt antagen text om människors lika värde och rätt till ett värdigt, tryggt och meningsfullt liv! Föreställ dig att vi lade lite mer tyngd bakom de orden!

Jo, jag är medveten om att de mest är fernissa, att många av de mäktiga människor som skriver under på dem knappast har en tanke på att försöka efterleva dem. Men de finns ju där. De finns där, liksom väntande. Och den dagen vi verkligen arbetar utifrån dem, den dagen vi kan lägga Stéphane Hessels tyngd och engagemang bakom orden, ja, då sitter vi mitt i inget mindre än en revolution.

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Vackert väder?
• Nedslag i konflikt
• Kriser som kan leda framåt?
• Att byta kontinent

I want to thank you for helping Jordan to acquire for NBS a television series about the United Nations, ’cause that’s got smash hit written all over it. I’m thinking of premiering it against the Super Bowl. America’s been waiting for a show about negotiating lasting peace in the Sudan. I hope we’ll hold off on the debate over humanitarian aid to Darfur until Fall Sweeps! Ah, doesn’t matter! Any episode will be a winner as long as it’s about the UN! ‘Cause Americans are just crazy about the UN! We just can’t get enough of their freewheeling, sexy, buccaneer style. I foresee a couple of problems, like the fact that no one at the UN speaks the same language, but that’s okay, because if there’s one thing every teenager loves, it’s subtitles! You see it as part of your job to screw with my company, don’t you?

Detta argsinta utfall från en tevechef kommer från Aaron Sorkins fantastiska (men tyvärr kortlivade) teveserie Studio 60 on the Sunset Strip. Och av någon anledning ligger det och pockar i mitt bakhuvud under läsningen av Niklas Ekdals Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon.

Kanske för att den där amerikanska attityden till FN är så främmande för någon som gick i småskolan i Sverige på 1980-talet, ritade fredsduvor, sjöng ”We are the world” i barnkörer på FN-dagen och fick lära sig att FN var det bästa som hänt världen – det fungerar bara inte så bra just nu.

Men också för att det ju borde finnas fantastiska teveserier om FN (och allra helst skrivna av ovannämnde Sorkin). Det borde komma fantastiska böcker om FN hela tiden. Det är en organisation som inbegriper nästan alla världens stater och som har ambitionen att lösa, ja, världsproblemen, helt enkelt. Det borde ju inte gå att tänka sig något mer spännande eller viktigt. Och ändå ser det ju inte riktigt ut så.

Mr Chance är tyvärr inte heller någon fantastisk bok om FN. Den hade kunnat vara det. Den diskuterar just varför FN inte fungerar som det var tänkt, den diskuterar organisation och ledarskap på ett sätt som får dessa ämnen att verka enormt intressanta, och den kommer åtminstone in på varför somliga mäktiga stater tycks göra vad de kan just för att FN inte ska fungera som det var tänkt.

Bakgrunden är den slutrapport som svenska Inga-Britt Ahlenius skrev när hon förra året lämnade sitt uppdrag som chef för FN:s internrevision, OIOS. Rapporten, som oöversatt finns med som en slags 50-sidig bilaga i boken, sågar fullständigt generalsekreteraren Ban Ki-moons ledarskap. Han använder sitt mandat främst för att resa runt och lobba för att bli omvald, han har organiserat bort elementära delar av kompetensen i FN-toppen och omger sig med ja-sägare, han tål inte kritik, han för en nedlåtande, beordrande envägskommunikation med sin undergeneralsekreterare och han försöker ta kontrollen över OIOS, det självständiga granskningsorgan som han istället borde använda sig av för att förbättra organisationen.

Det är en svidande kritik som är deprimerande att läsa inte minst med tanke på att Ban Ki-moon sedan Mr Chance kom ut har valts om för ytterligare en mandatperiod. Titelns Mr Chance syftar för övrigt på trädgårdsmästaren i filmen Välkommen, Mr Chance (spelad av Peter Sellers) som med sina vaga uttalanden och av en ren slump får en viktig maktposition. Det lär vara ett smeknamn Ban Ki-moon getts i FN-korridorerna, liksom för övrigt Ahlenius sägs gå under namnet ”Ms Fearless”. Något av problemet med boken är dock att av alla dessa tjänstemän, diplomater och politiker som sägs instämma i kritiken nästan ingen vill framträda med namn. Det i sig säger förmodligen en hel del om FN:s problem, men det gör också att boken får en otvetydig smak av rent skvaller.

Över huvud taget är det ofta svårt att veta varifrån uppgifter kommer. När till exempel Carl Bildt vid ett tillfälle uttalar sig så gör han det på engelska, vilket får mig att undra vem han gjort uttalandet till. Vore det till Ekdal direkt hade han väl rimligtvis pratat svenska? Dessutom är det hopplöst att snabbt hitta något i boken. Strukturen är oklar, rubrikerna intetsägande och person- eller sakregister saknas.

Jag blir dessutom genomgående irriterad på Ekdals ton. Att Ahlenius framställning – vilken i huvudtexten skildras bland annat genom utdrag ur hennes dagböcker – hade tjänat på att stramats upp något kan jag leva med. Att även Ekdal med förkärlek recenserar saker som den koreanska organisationskulturen genom århundradena på några rader, fnyser lite åt Maldivernas melodramatiska framställning av klimathotet och liknande, stör mera. Jag tror säkert, till exempel, att det stämmer att Ahlenius styrde upp det svenska Riksrevisionsverket på ett förtjänstfullt sätt, men att döma ut dess verksamhet dessförinnan som likvärdig med den i diverse diktaturer verkar väl magstarkt. Sådana drastiska liknelser passar bättre över ett glas rött än i en fackbok.

Så även om Mr Chance tar upp många väldigt viktiga och intressanta frågor – och inte minst sätter igång tankarna kring ledarskap, revision, organisationsformer och ansvarsutkrävande – så får vi fortsätta vänta på den där fantastiska boken om FN, världens mest spännande organisation. Eller kanske en teveserie?

Similar Posts:

• Hur man talar för sig
• Från Vita huset till House of Cards?
• Balans i betraktarens öga
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Skandalen som blev större än den var

När de anlände i april 2005 var förväntningarna höga. FN-resolutionen var vagt formulerad, men parterna, Afrikanska unionen och FN, var ändå optimistiska. Val skulle hållas och en försoningsregering skulle styra landet. Istället fortsatte oroligheter och stridigheter, och FN-styrkorna hade svårt att upprätthålla en fred som inte fanns. Först 2010 kunde val hållas, och oppositionsledaren Alassane Outtara valdes till president. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade dock att lämna ifrån sig makten och nya oroligheter blossade upp. I april 2011 lämnade så Gbagbo äntligen ifrån sig presidentposten, efter att ha gripits av franska styrkor i sitt residens.

Makarna Schori gör nedslag och ger ögonblicksbilder av situationen dels under deras tid där, och dels som det såg ut i början av 2011. De ger också en historisk och politisk bakgrund till inbördeskriget och till maktkampen mellan de olika fraktionerna. De ger också en bild av sina respektive arbetssituationer, där Pierre träffade FN-representanter, grannländernas regeringar osv under de villkor som gäller för FN:s högste representant i landet. Maud hade fördelen av att kunna resa runt mer obehindrat med sina medarbetare och träffa ivorianer ute i byarna och städerna.

Båda slogs av den bristande medvetenheten kring genusfrågor, och av hur lite av de policys och regler som beslutas av FN faktiskt implementeras av FN-organisationen ute på fältet.

Boken innehåller väl underbyggda analyser av situationen i Elfenbenskusten likväl som kritik av FN-hierarkin, skriven med ett inifrån-perspektiv som är befriande klarsynt. Det är bitvis skarp kritik som riktas mot delar av världsorganisationen, men även mot Afrikanska unionen. Styrkan ligger i där- och då-perspektivet och i författarnas engagemang i saken. Svagheten ligger i dispositionen, som påminner för mycket om en akademisk uppsats, och i den bristande korrekturläsningen. Det känns som att förlaget haft bråttom bråttom med att få ut boken medan ämnet fortfarande var aktuellt, och att detta tyvärr gjort att man gjort avkall på korrektur och kanske även på annat redigeringsarbete. Faktafel som felaktiga årtal och annat som ofullständiga och obegripliga meningar kan hända, men här händer det på lite för många ställen i proportion till bokens 127 sidor för att det ska kunna bero på något annat än slarv i korrekturen. Tråkigt, och respektlöst mot både författare och läsare.

Similar Posts:

• Dags att deklarera!
• Ett nytt sätt att leva?
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Världens mest spännande organisation?
• Et voit rien

Macdissis berättelse är också berättelsen om det lidande det irakiska folket utsatts för. Hon berättar, eller snarare visar genom att redogöra för samtal hon hört eller haft, hur olika etniska och religiösa grupper sliter sönder landet genom sina maktkamper.

Berättelsen följer, i stort sett kronologiskt, hennes vistelse i Bagdad och lider lite av författarens vilja att få med precis alla händelser och trådar. Det blir svårt att hålla isär alla trådar och namn efter ett tag, vilket i och för sig till viss del vägs upp av intressanta analyser och betraktelser, men en sak går inte att komma ifrån: Macdissi kräver mycket av sina läsare. Insprängt bland alla fakta finns en sällsam och mycket stormig kärlekshistoria som gör boken mycket mer personlig, utlämnande ibland. Macdissi beskriver mycket målande svårigheterna med att vara kvinna (och utlänning) på en hög post i ett muslimskt land och jag känner med henne, känner hennes frustration över att inte få vara med på möten. Känner hennes ilska över flata chefer som inte vågar stå upp för jämställdhet och känner, som hon, att detta inte direkt är smickrande för FN. Det må vara naivt, men ska inte FN värna mänskliga rättigheter? Om organisationen själv inte förmår eller vågar utmana ens de mest enfaldiga idéer om att kvinnor inte ska delta i möten eller ens befinna sig i samma rum som män finns ingen trovärdighet för något jämställdhetsarbete.

Sorgligt och tragiskt är alldeles för svaga ord för det som utspelas i Irak, och nedslående är ett för svagt ord för att beskriva den bristande rapporteringen av händelserna. Time skriver spaltmeter på spaltmeter om amerikanska soldater och deras utsatta situation och hur hemskt det är när någon får åka hem utan ett ben eller i värsta fall i en kista draperad med stjärnbaneret. Historien från journalister som varit ”inbäddade” och åkt med olika förband på deras uppdrag. Skillnaden mellan dessa soldater och de tusentals irakier som dödats, lemlästats, torterats, fängslats på oklara grunder, kidnappats och sett sina nära och kära dö, är att de har ett hem att åka till. De har det där någon annanstans att ta vägen som irakierna saknar. Därför är det så deprimerande att mediernas rapportering varit, och är, så enögd och så bristfällig. Det finns ett tomrum, ett informationshål och det är därför det här är en sådan viktig och välkommen bok.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• En krigskorrespondent med hjärta
• USA ut ur Irak …
• Sanningen, krigets första offer
• Ockupationen av Irak

Svaret som gavs från USA var att inspektörerna lät lura sig, att Irak överlistade dem. Trodde någon då på fullt allvar att Irak hade kapacitet att förflytta runt alla dessa vapen, och gäcka inspektörerna? Tro’t den som vill …

Många i USA visste kanske också det här. Men de makthavande brydde sig inte. Istället famlade de efter vilket halmstrå de än kunde finna till stöd för den linje man av helt andra skäl ville driva. Udda fynd av metallrör tolkades som en grund för kärnvapen. Trots att USA:s egna expertmyndigheter avfärdade det. Förfalskade dokument "hittades", som påstods styrka Iraks innehav av vapen. Och användes av Bush-regimen i propagandan. Trots att den egna säkerhetstjänsten redan visste att det var förfalskningar. Regeringen litade dock blint på sin egen underrättelsetjänst när det gällde information om var vapnen fanns. Och så vidare.

Mitt i all den här stormen stod Hans Blix, som chef för FN:s vapeninspektörer UNMOVIC. I den här boken skriver han om de intensiva dagarna som föregick USA:s invasion. Förhandlingarna på toppnivå i FN, parallellt med arbetet med att försöka finna vapen i Irak.

Det är en lågmäld Blix som skriver om ett högaktuellt ämne. Men den låga tonen till trots är det ett explosivt material han presenterar. Det fanns inga som helst bevis på att Irak hade massförstörelsevapen, konstaterar han. Inte ett enda – upprepar; inte ett enda – tips från något lands underrättelsetjänst om var det skulle finnas massförstörelsevapen visade sig stämma. Det är det hårda omdömet om USA:s påståenden som Blix levererar till läsaren.

Över ett år efter invasionen har ockupationsmakten ännu inte kunnat visa upp ett enda litet bevis på att det skulle ha funnits några massförstörelsevapen. USA:s invasion av Irak var lika grundlös då som den är nu. Kriget gick att undvika. Men Bush-regimen behövde en ursäkt för sin invasion.

Sanningen är som vanligt krigets första offer. Blix bok gör en god insats för att ge det offret upprättelse.

Similar Posts:

• Initierat om USA:s utrikespolitik
• Blixtkrig och vardagshäng
• Irak inifrån
• En krigskorrespondent med hjärta
• Ockupationen av Irak

Ett av de viktiga skälen till varför Förenta Nationerna, FN, skapades var för att se till att nazisternas folkmord aldrig skulle kunna upprepas. Men när det väl sker står FN handfallet – trots att varningar hade kommit flera år innan folkmordet inleddes. Utländska diplomater och ambassadörer, liksom oppositionella politiker och militärer, hade alla försökt varna omvärlden under flera års tid för det annalkande folkmordet. Omvärlden visste vad som var i antågande, men trots det fortsatte länder som Egypten, Sydafrika, Belgien och Frankrike att sälja vapen till regimen.

När folkmordet väl inleddes fanns en liten FN-trupp på plats, dock alldeles för dålig utrustad och utan mandat för att hantera situationen som utvecklades. Desperat försökte befälhavaren förmå FN:s potentater och stormakterna att ingripa till försvar för de människor som drabbas, och stärka mandatet och bemanningen för FN-styrkan. Men USA och Storbritannien sade sig uttryckligen vilja hålla operationen på en liten budget. En miljon afrikaner var intet värda. Stormakterna ville heller inte upprepa de negativa mediadrev som hade blivit följden av den misslyckade interventionen i Somalia något år tidigare, då några amerikanska soldater hade dödats.

Skandal följde på skandal i folkmordets kölvatten. När USA till slut erbjöd sig att skicka militärfordon fick FN betala så dyrt för ett femtiotal begagnade och dåligt utrustade fordon att det visade sig ha varit billigare att köpa splitternya, toppmoderna fordon från en kommersiell leverantör. När Frankrike erbjöd sig att sända trupper vägrade de stärka FN-förbandet, utan ville sända en egen trupp som kunde understödja de partier som gagnade Frankrikes intressen. Allt det här och mycket mer därtill dokumenteras ingående av journalisten Linda Melvern i den här boken. Det är skrämmande och djupt tragisk läsning om en katastrof som världens ledare blundade för.

Boken skildrar också något av det hoppfulla i det katastrofala – den lilla grupp sjukvårdspersonal inom Röda korset och Läkare utan gränser som stannade kvar för att åtminstone försöka rädda några liv, trots alla risker de därmed utsatte sig för; den kvarvarande FN-styrkan (understödd av länder som Ghana och Kanada) som mot alla odds kämpade för att minska folkmordets omfattning …

Melverns bok är ett strålande exempel på grävande journalistik. Hon skriver både gripande och träffande om en av vår tids stora tragedier.

Similar Posts:

• Konsten att splittra ett folk
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Nedslag i konflikt
• Att vara varken varken eller eller
• Det okända folkmordet i Kongo

Men vad kommer då den accelererande växthuseffekten att leda till? Och vad gör vi åt problemet? Det är frågor som diskuteras i den här boken av Joyeeta Gupta. Den allra största delen av boken fokuseras på FN:s klimatkonvention, och Kyotoprotokollet som hänger samman med konventionen. Gupta förklarar pedagogiskt och lättillgängligt vad konventionen innebär och vilka konsekvenser den får.

Mycket kraft ägnas också åt att diskutera hur förhandlingarna har gått – vilka parter som har tyckt vad, och varför. Som bekant har ju USA, som i princip enda land, valt att inte ställa sig bakom Kyotoprotokollets krav på sänkta utsläpp av växthusgaser. Det är ett stort problem eftersom landet är den otvetydigt största utsläppskällan, både relativt per person och i absoluta tal. Men även andra parter har konstrat och försökt sätta käppar i hjulet under förhandlingarnas gång, något som Gupta reder ut.

Det man kan invända mot boken är just dess stora fokus på Klimatkonventionen. Finns det då inga andra medel att hantera klimatproblematiken? Och hur viktig kommer konventionen att kunna bli? Vilka medel kan vi bli tvungna vidta för att nå upp till målet om en genuint hållbar utveckling? Som läsare får man en mycket god insikt i FN:s arbete med klimatfrågan, och alla dess komplikationer, men boken säger tyvärr inte mycket om området utöver det.

Similar Posts:

• Stort, dyrt och fräsigt
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• Vår jord, våra intressen
• Här kan vi lära av USA

Men vi kan väl lugnt konstatera att vi inte uppnått något som liknar ”hållbarhet”. Frågan är om vi ens har närmat oss det, eller fortsatt på samma felaktiga väg som innan Rio-konferensen? Så nu står vi här, nästan tio år efter Rio. Rio +10, eller Earth Summit 2002, närmar sig med stormsteg, närmare bestämt ett halvår bort, i Johannesburg, Sydafrika. Och de centrala frågorna inför det kommande toppmötet är: vad har man lyckats att uppnå under de gångna tio åren? Vad har man misslyckats med? Varför har man misslyckats? Vad måste man göra mer?

Som ett försöka att sätta igång en djupare debatt om de här frågorna publicerar nu UNED Forum (ett från FN autonomt projekt) den här boken. Närmare 30 olika författare – akademiker, regeringsrepresentanter, FN-tjänstemän, folkrörelseaktivister etc – får ge sin syn på vad som har åstadkommits och vad som åligger framtiden. Precis som Earth Summits dagordning är det ett mycket brett spektrum av uppsatser som kommer fram i den boken; allt ifrån AIDS-problematiken till världshandelsfrågor; allt ifrån kvinnors situation och möjligheter att bidra till en hållbar utveckling till konsumtionens miljöpåverkan.

Många av uppsatserna är intressanta och tänkvärda. Men jag blir aldrig riktigt på det klara med vem boken riktar sig till. Allmänheten i bred mening? Då är boken nog allt för nischad; som en av de bidragande författarna påpekar så ligger ett av de stora problemen med Rio, Agenda 21 och det kommande toppmötet i att de allra flesta människor i världen aldrig hört talas om det. Om den å andra sidan riktar sig till folk ”i branschen” så undrar jag verkligen hur mycket den verkligen bidrar till debatten. Artiklarna kommer sällan med något nytt, utan återupprepar i stor utsträckning debatter som förts (och många gånger förts både längre och djupare än i den här boken) – både vad gäller analys och förslag på vad som ska göras. Det kan förstås vara praktiskt att ha många argument i en samling. Men jag hade gärna sett att den hade gått djupare på olika frågor än den nu gör. Jag saknar också en mer kritisk (empirisk) granskning av vad föregående konferenser har lett till.

Similar Posts:

• Vackert väder?
• Hållbara banklån?
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”