Den vackra Ruth Haas gick bort i bröstcancer 1953, när författarens mamma Ann inte var mer än fem år fyllda. Man har kunnat fastställa att kvinnorna i släkten bär på en ovanligt illasinnad cancergen och för att överlista genetiken råder läkarna Jessica Haas att låta operera bort båda brösten samt äggstockarna. Hon är bara i trettioårsåldern och därtill höggravid, vilket i kombination med mammans bortgång blir för mycket för henne. Haas hoppar av det prestigefulla psykologprogrammet för att i stället återuppta sina avsomnade litteraturstudier. Med syftet att skriva en masteruppsats – om en numera stendöd författare – begraver hon sig i Golowanjuks romaner (hela 42 stycken), plöjer som besatt recensioner, tidningsintervjuer, dagböcker och brev – rubbet!

På samma gång söker hon med ljus och lykta efter en judisk identitet.

Med mamma har linan till det förflutna gått förlorad. Till det judiska och till Förintelsen. Ansvaret hon axlat fram till nu har fallit över på mig.

Jessica Haas samlar hela familjen på fredagarna för att fira shabbat och plöjer alla avsnitt av Shtisel, tv-serien om en ultraortodox familj i Jerusalem. Dessutom börjar hon med släktforskning. Hon söker efter släktnamn på tyska Förintelsesajter och förbannar mer än en gång det faktum att hon valde franska i stället för tyska i plugget.

Ruth Haas kom från en burgen släkt i Berlin, medan Golowanjuk växte upp i det judiska gettot i Samarkand, beläget i nuvarande Uzbekistan, vid den forna Sidenvägen. En dansk bankman erbjöd sig att adoptera honom när han var nio år gammal och tog med sig honom hem till Köpenhamn. Här utbildade han sig till violinist. Senare flyttade han över sundet till Sverige.

Golowanjuks situation förblev länge otrygg. Han var homosexuell i en tid när detta var förbjudet enligt lag. Och därtill ryss! Säkerhetspolisen förvarade en försvarlig lunta om hans person. Golowanjuks uppehållstillstånd beviljades endast för ett par månader i taget, även sedan han 1937 slagit igenom som författare med den äventyrliga barndomsskildringen Min gyllene väg från Samarkand. Ruth, å sin sida, var gift med en man med förbindelser i affärsvärlden och beviljades därför uppehållstillstånd utan större problem.

Efter debuten fick Golowanjuk aldrig något riktigt erkännande i pressen, utan avfärdades som ren underhållningsförfattare. Även om det fanns kritiker som Hagar Olsson, som gick ut i strid för hans räkning, blev han med åren allt mer bitter och misstänksam.

På 1980-talet, då jag inledde min biblioteksbana var Golowanjuks böcker fortfarande i ropet. Jag minns pansarinbundna romaner med titlar som Paraplymakarens barn, Farmor är galen, Jag minns min blåa Donau jämte Mimosan blommar om vintern. Deras oblida öde är nuförtiden att samla damm i magasinet, även om ett visst intresse för Golowanjuk som person har märkts på 2020-talet i och med att två nyskrivna biografier kommit ut. Förutom Främmande fåglar: Jascha, mormor och jag av Jessica Haas Forsling har journalisten och författaren Per Enerud skrivit en levnadsteckning med titeln Det snöar i mitt hjärta.

Främmande fåglar är snarare en familjekrönika över tre generationer kvinnor i släkten Haas, än en biografi över författaren Golowanjuk, även om den också är detta. Jag tycker mycket om bokens upplägg. Det stör mig föga att tråden Jessica Haas spinner mellan Golowanjuk och mormor Ruth är i tunnaste laget. De bodde visserligen några kvarter ifrån varandra på Gärdet, Ruth läste bevisligen hans romaner och utan tvivel delade de erfarenheter i egenskap av flyktingar och judar, men framförallt är det Jessica Haas engagemang som inspirerar. Det rör sig om en imponerande, stilsäker, okonstlad, gripande och viktig debut. Läs den!

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Drömmen om Utopia
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig

Dåtidens Finland ingår i Tsarryssland som ligger i krig med flera av staterna på den europeiska kontinenten. Alltså bär det i väg på fälttåg. Ärofyllda känslor i början men slokörad och decimerad trupp vid hemkomsten flera månader senare. Med kolera, svält och andra högst påtagliga problem förändras synen på det som betraktas som hjältedåd i krig.

Efter denna inledning i Lyser och lågar övergår romanen till att skildra nästa generation representerad av dottern Olga. Hon är en människa med outsinlig bildningstörst och tack och lov ges hon möjlighet att studera. I tidiga vuxenåren gör hon tillsammans med sin blivande make Robert en studieresa till Danmark och Sverige. De får möjlighet att grunda en av de första folkhögskolorna i Finland med mecenaters hjälp. När romanen når sitt slut har en mängd händelser inträffat såväl i det privata livet som i den stora historien. Äktenskap, föräldraskap, utveckling av folkhögskolemodellen, sjukdom, död, kampen om kvinnors rösträtt, Finlands självständighetsförklaring och inbördeskrig.

Författaren Ulla-Lena Lundberg har skrivit flera romaner som utspelar sig i historisk tid. Trilogin som handlar om när de åländska segelfartygen ingick i världshandeln tyckte jag var mycket läsvärd när jag läste den på 1990-talet. Några av författarens stildrag återkommer i den här familjekrönikan. Delar som skrivs på dialekt ger en känsla för tiden men också för platsen där allt sker. I dialogerna lär läsaren känna romangestalterna efterhand, vilka egenskaper de besitter och hur de samspelar sinsemellan. Allra mest böljar det i relationen mellan Olga och Robert, som har uppslitande gräl redan som förlovade men också när de ingått äktenskap.

Berättelsen framförs i ett ackord av framåtanda och rentvättad präktighet. Personligen tvekar jag stundtals inför att skildringen av drabbande förluster har en så stark lyster av kämpaglöd – vilket också romantiteln tycks anspela på (förutom associationen till stadsbranden i Vasa). Trots det sveps jag med i läsningen. Scenerna där kvinnor bemöts med ringaktning får mig att se på präktigheten och de förnumstiga lösningarna i ett annat ljus. Kvinnorna måste kanske agera så här för att reda sig i den patriarkala omgivningen?

Det är också intressant hur Lundberg vävt in stoff om folkhögskoleidéernas spridning i Norden. Bildning sågs som viktigt och i det här fallet vill man nå landsbygdens unga. Till att börja med sex månader, eftersom arbetskraften behövdes i jordbruket resten av årets månader. Folkhögskolans miljö och elever skildras mustigt och levande. I de stora samlingarna käbblar ungdomarna men de visar också hur formerna för demokratin utövas – hur håller man möten, hur agerar man när åsikterna krockar och hur kan man hitta kompromisser?

Lundberg har delvis inspirerats av händelser i den egna släkten. Hon har i sitt referensmaterial angett en brevsamling med makarna Rostedt – grundare av Finns folkhögskola i Esbo. En annan källa har varit ett häfte med minnesanteckningar från Krimkriget, skrivna någonstans runt år 1858 av Fredrik Valentin Nyström. Men skapandet av romanen har skett med hjälp av fantasin, hälsar författaren på sista sidan efter att ha radat upp sitt material:

Fiktionen fungerar sedan på andra villkor och tar andra vägar där ingen redovisning är möjlig eller önskvärd. Slutresultatet är en roman.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Ett pensionat och dess historia
• Nya tider, sämre seder
• En lysande släktkrönika
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

André växer upp hos sin moster och hennes man, som han kommer att betrakta som sina föräldrar. Den biologiska modern arbetar i Paris och hälsar på några veckor varje sommar och fadern är en väl förborgad hemlighet.

Vi rör oss framåt och bakåt i tiden men ibland har jag svårt att förstå den uppbrutna kronologin – jag tycker inte att den egentligen tillför något. Det är för uppenbart vilka pusselbitar som ska läggas samman; förgäves väntar jag på en omvälvande omkastning men ingen sådan kommer.

Vid något tillfälle beskrivs en ”livslång jakt” på fadern men det är i så fall en jakt i det inre, liksom bortom texten. Det må vara frågor som är omöjliga att ställa, vägar som är omöjliga att beträda men jakt? Nja.

Det sker något fruktansvärt och jag förväntar mig att det ska genljuda och återklinga. Jag kalibrerar min läsning efter det men författaren låter historien berättas på ett annat sätt. Det storslaget dramatiska blir i stället något lakoniskt.

Det är egentligen något väldigt vanligt över det. Pojken som saknar far och som uppfostras av sin moster må vara ett unikum i familjen men ter sig ändå som en av väldigt många. Familjetrauman som skapar tomrum finns också de överallt. Och det är kanske det som är den egentliga styrkan, ögonblicksbilderna av det som sker i just den här familjen, av tusentals möjliga skeenden. Det levande och konkreta där de enda åthävorna är de språkliga snirklarna.

För språket och beskrivningarna av de små sakerna är det som sticker ut, detaljerna är det som lyfter, som när barnets iakttagelser och funderingar i sin bildrikedom ger en sorts eko av sådant som berättats tidigare i en sorts korthuggen sensualism.

Similar Posts:

• Kassabandet väcker fantasin
• Att få en gammal pappa
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

400 000 medborgare evakuerades och fick börja nya liv i samband med freden. Många har funnit sin försörjning i Sverige, så som pappan till bildkonstnären Pia Koskela. Hennes pappa föddes år 1918 och deltog i både vinterkriget och fortsättningskriget. Pia i sin tur, är född 1968 och när hon växte upp var hon som många andra sverigefinnar i hennes generation. Hon lekte, gick i skolan och hyste blandade känslor inför det finska arvet. Tänk om hennes familj kunde stått med en fot i något annat än den finska surmyllan? Ett uns av skam under barnaåren gjorde att hon vägrade att lära sig finska.

Men en dag när hon är vuxen ringer telefonen. Pappan – som de sista åren egentligen mått som bäst med sin Alzheimerdiagnos – är död.

Det blev aldrig av att de pratade om de två krigen och vad pappan varit med om.

En tyst överenskommelse som växte till en klump vi alla kände av men ingen varken orkade eller vågade ta tag i.

Inuti Pia verkar det som att frågorna om pappans släkt ändå alltid funnits där. Och när pappan är borta och inte längre kan berätta börjar hon gräva djupare med hjälp av krigsarkiv och resor. En del fakta kan hon googla fram och annat hittar hon bland fotona i de egna familjealbumen. Också hågkomsterna från en ”hemvändarresa” hon gjorde tillsammans med mamma och kusinen Tamara sammanfogas i berättelsen.

Materialet är omfattande men följer en kronologisk ordning på två plan. Dels den historia som pappans familj bär på och som länkas till krigsåren, dels den arrangerade bussresan till Östra Karelen år 2003.

Tillhörigheten till pappans familj djupnar i och med grävandet. Så många öden och borttappade kontakter. Två systrar till pappan försörjde sig efter kriget som sömmerskor på Fredriksons hattfabrik i Jyväskylä i mellersta Finland. Andra syskon hade försvunnit ur sikte. Aldrig heller träffade författaren sin farfar och farmor, som hon ser på fotografierna:

Jag sögs in i bilderna. De var bevis på att ett vanligt liv hade levts, innan allt. Pappa var snygg & hade livet framför sig, mina fastrar välklädda & vackra samtidigt som de säkert kämpade med livspusslet som mammor (& snart änkor & med små barn). Farfar Sergei såg sträng ut medan farmor Irinja hade nåt bus i blicken.

De möten som uppstår under bussresan till nuvarande Ryssland har också betydelse. Ett kloster som resenärerna guidas till badar i sol och skiner av guld. Vid ett stopp med bussen vill en försäljare sälja en mugg halvmosiga smultron. Berättarjaget tackar nej och fortsätter sörpla i sig sin Coca-Cola som är fem gånger dyrare än bären. Att hon själv har ett materiellt överflöd i jämförelse med värdbefolkningen är ett obestridligt faktum.

Att välja collageteknik för en skildring som utspelar sig på olika tidsplan är perfekt. Fotografier, handskriven text, tidsaxlar, släktträd, teckningar och pratbubblor samsas på sidorna. De egna teckningarna fångar ansiktsuttryck och klädstilar från både förr och nu. Fotografierna av familjemedlemmar vars konturer börjat flyta ut påminner om den flyende tiden – också den som flyr just i detta ögonblick. Pratbubblorna fångar mustiga samtal och tankar som fyller huvudet.

En särskild eloge vill jag ge Koskela för det öppna förhållningssättet till allt hon skildrar. I uppslaget om striderna i de finska vinterskogarna har hon tagit med ett utdrag ur en rysk soldats dagbok, som vittnar om veckolånga svältförhållanden. Anteckningarna visar att männen i uniform varken kände sig som hjältar eller losers. De ville bara bort från helvetet.

Koskelas bok är tänkvärd inte bara för de reflektioner som gäller dåtidens krig. Jag gillar även hur hon skildrar människorna hon möter under resan bakom den finska gränsen. Ibland hör jag så mycket klyschor om nationalkaraktärer, vilket kanske särskilt gäller människor i Ryssland. Repliker yttras ibland i tanklöshet: ”Det vet man väl hur en ryss är”.

Förr om åren kunde även jag få höra ”Det vet man väl hur en finne är”, vilket väckte blandade känslor. Jag hade ingen koll på om det var positivt eller negativt. Livet i Sverige för min finska mamma och pappa blev händelserikt. Min bror och jag har svenskt fotfäste men vi besöker ibland vår släkt i Finland. Och där kan vi minnas allt fint och allt sorgligt men ändå känna hur livet bar oss allihop.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• En pappas historia
• Där livskraften aldrig dog
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Gråt i gränstrakterna

Boken spänner över ett stort tidsspann, från 1948, då sjuttonårige Assar av en händelse gör sällskap med den flera år äldre Margareta längs en landsväg, till 2008, då deras kärleksbarn Håkan ställs till svars för det som hände hans lillebror Nilas när de var yngre. Handlingen hoppar mellan åren, och som läsare får man bit för bit en tydligare bild av hur och varför Nilas dör. Inte förrän på de allra sista, i ilfart lästa sidorna, kommer den tydliggörande pusselbiten om hur det egentligen kunde hända.

Trots att Nilas död finns där genom hela berättelsen, och är bokens tillsynes mest tydliga drivkraft, handlar Bakvatten mer om människorna som blir kvar och hur deras liv såg ut innan och efter dödsfallet. Bakvatten är en släkthistoria, snarare än en thriller, där tidlösa teman som skuld, kärlek och ensamhet får ta plats. Den omöjliga kärleken mellan Assar och Margareta är startskottet för hur handlingen utvecklar sig. De möts 1948 och faller för varandra trots att Margareta redan är gift med Hebbe, som ger henne musik och trygghet i livet, men inte mycket mer än så. Deras berättelse löper sedan genom hela boken, som en brännande röd tråd, även när den hamnar i bakgrunden då handlingen fokaliseras kring Håkan. Han får en uppväxt präglad av ensamhet och känslan av att inte höra till; när Hebbe dör förlorar Håkan både den han ser som sin pappa, men även sin mamma. Margareta blir frånvarande, och när Lars kommer in i bilden och Nilas föds, försvinner Margareta allt mer från mammarollen och livet på gården. Kvar blir Håkan, någonstans i mitten, utan att höra hemma varken i sin familj eller med sina vänner. Flera år senare tittar han tillbaka och önskar att saker och ting hade varit annorlunda, då kanske katastrofen hade kunnat undvikas.

Trots en intresseväckande ram för berättelsen och välarbetade personporträtt, får jag nästan känslan av att ha blivit snuvad på något när jag har läst färdigt boken. Maria Broberg har en fingertoppskänsla med språket som helt vaggar in mig i den norrländska, karga värld som boken utspelar sig i och det är däri den största behållningen ligger. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det går långsamt ibland, jag vill veta vad som hände med Nilas, så att jag kan koncentrera mig på personerna och miljöerna sedan. Möjligen hade boken tjänat på att lägga den tydligt uttalade spänningen åt sidan, för boken klarar sig fint utan den – kanske till och med bättre? Jag funderar på vad som hade hänt om Maria Broberg vilat mer i berättelsen, låtit läsaren följa Assar och Margareta närmare, och kanske låtit även omgivande karaktärer ta mer plats. De finns där i bakgrunden, med livsöden man bara kan ana, och jag hade gärna dykt ner i dem också och försvunnit ännu djupare in i det norrländska landskapet, tryggt ledd av Brobergs säkra hand.

Similar Posts:

• Värdet av ett liv
• Att fara till en bror
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle

Många händelserika böcker har det gemensamt att där finns kopplingar till 1900-talens krigsår. Spänningsromaner, familjekrönikor och en del deckare, både bättre och sämre sådana. Oftast är arenan för kampen mellan ont och gott den europeiska kontinenten.

När jag i vintras fick romanen Svøm med dem som drukner i present insåg jag att min kunskap om Norges roll i andra världskriget oftast cirklar kring den norska motståndsrörelsen. Kanske lätt romantiserat och med god hjälp av Hollywoodfilmen Hjältarna vid Telemarken där nio norrmän spränger tungvattenfabriken vid Vemork nära Rjukan. Männens insats bidrar till att nazisterna inte hinner utveckla någon atombomb.

Lars Myttings roman innehåller tillbakablickar på åren kring andra världskriget. Då uppstår den ursprungliga konflikten, nämligen när ett norskt brödrapar hamnar i fejd med varandra. Orsaken är att de ”väljer” olika sida när nazisterna kommer. Och det är just där min aha-upplevelse uppstår. Alla norrmän ”valde” inte den ”rätta” sidan, de fann i stället sin väg genom att skapa goda relationer med ockupationsmakten.

Edvard är en ung man på 23 år och lever med sin fåordige farfar Sverre, som alltså valde ”fel sida” under kriget. De lever på fårskötsel på en liten fjällgård i Norge. En dag har någon klottrat på Sverres bil. Byborna är oförsonliga och Sverre bär sin skam i tystnad.

När Sverre dör blir det fart på Edvard. Eftersom ett av fynden i kvarlåtenskapen pekar på att farbror Einar kanske inte alls dog år 1944, reser han till Shetlandsöarna men också till Somme i Frankrike – en plats där hans föräldrar råkade ut för en olycka som gjorde Edvard föräldralös vid 3 års ålder.

Shetlandsöarnas karga natur varvas med den mystik som omger valnötsträden som växte vid Somme; slagfältet med så många döda soldater under första världskriget. Detaljkunskaperna varvas fint med skildringen av hur Edvard tar till sig alla händelser i släktens historia.

Edvard har levt ganska tryggt och skyddat i den norska landsbygdsmiljön och han ställs inför val på flera områden. Att hantera förlusten av Sverre som fostrat honom och lärt honom allt om fårskötsel är bara en sak. Inuti Edvard ryms motstridiga känslor eftersom Sverre inte berättat om viktiga pusselbitar som har att göra med föräldrarnas död i början av 1970-talet. I det nutida tidsplanet inser han att det finns andra liv än livet på en landsbygdsgård med fårskötsel. Även här uppstår valets kval.

Lite skeptisk förhåller jag mig däremot till kvinnoskildringarna som nästan får en pubertal ton. Att jag inte ger dem ett fullständigt underbetyg beror på att jag kan ta till mig den ena unga kvinnan som Edvard möter på Shetland. Hon ges ett komplexare register och har drivkrafter som gör att jag vill bli vän med henne.

Min sammanfattning lyder: Lars Mytting har skrivit en bra historia med förvecklingar som påverkar familjens individer på ett omtumlande sätt. Boken kan rekommenderas till ung som gammal. Därtill finns den på svenska och många andra språk. På engelska och spanska refererar titeln till Somme: The Sixteen Trees of the Somme respektive Los Dieciséis Árboles del Somme. Beror detta på att det är vanligare att höra repliken ”Ständigt detta första världskrig!” runt brittiska och spanska köksbord?

Similar Posts:

• Den tjärdoftande kyrkan
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• Sanningen om sanningen
• Slag i myt och verklighet
• In i den norska dimman

Daglönarens familj lever i det idylliska danska landskapet där invånarna bor i små hus med vasstak. Barnens försummelser skrivs upp i en bok och räknas om till slag. Också hos grannarna är slagen över kinden vanliga och i skolan använder läraren rottingen.

Ett effektfullt barnperspektiv inleder den danska romanen Folkets skönhet. Den lilla flickan Marie infogar sig i familjens rangordning och siktar på att gå i tjänst så fort hon har konfirmerat sig.

När drömmare kastar idylliska tillbakablickar på gångna årtionden är det bra att påminnas om den självklara plats som örfilarna hade en gång i de nordiska samhällena. Lägg till dansbaneslagsmål mellan hetlevrade unga män när brännvinet gjort dem omdömeslösa. Romanen serverar många konkreta minnen av daglönarens brist på pengar, skor som har hål vid tårna, arbetsplatsolyckor, ständiga graviditeter och ärvda kläder.

De vuxnas repliker är näringsfattiga och urholkar all framtidstro:

Gud tar de bästa först.

Nyfikenheten dräpte katten.

Du sitter och drömmer, det blir man inte fet på.

Trots den fattiga och kärva omgivningen får Maries livsglädje en injektion när hon med sina gröna ögon betraktar målningen som fadern tar hem när hon är sju år.

Målningen var två handsbredder lång och en hög. De flesta färgerna som hade använts var mörka. Den föreställde två kvinnor klädda i långa, svarta klänningar som de Maries mor gick klädd i. Man såg kvinnorna bakifrån, medan de böjde sig framåt över ett gulbrunt fält. Mellan kvinnorna stod en flätad korg med handtag, fylld med ljusa runda potatisar. Ett par av potatisarna hade inte hamnat i korgen utan låg bredvid på den glänsande myllan. Bakom kvinnorna och fältet fanns ett otydligt grönt hägn, kanske en häck, och några höga, smala blommor. Två beskurna träd böjde sig fram mot kvinnorna, som om de ville kyssa dem. En låg kvällssol trängde fram mellan de nakna grenarna och sken på kvinnornas svarta hucklen. Över det hela låg ett sken från en blekgrå himmel, som Marie var så välbekant med från Langeland.

Romanen fortsätter de kommande decennierna och det myllrande persongalleriet inkluderar några färgstarka bifigurer. Marie och andra unga vänner från hembygden finner arbete på fabrik i staden. Frihetskänslan fyller henne. Men sedan slår frihetsdörren igen när maken blir slipsprydd tjänsteman och Marie blir hemmafru.

Matador och Badehotellet är exempel på populära danska tv-serier som skildrar hur Danmark avlägsnade sig ifrån jordbrukssamhället. Manusen är småtrevliga och fylls av excentriska påhitt bland societeten och fabrikörerna. Romanen av Pryds Helle utspelar sig under samma årtionden men bärs av människor som gör en hisnande klassresa. När det nya, moderna samhället växer fram går det så fort att människorna inte tycks hänga med. De hanterar oförklarliga känslor av ångest genom att utslunga mustiga och sårande repliker. Precis som i barndomen blir effekten förtryckande. Jag ser ett framväxande folkhem som inte hinner ducka för örfilen.

Similar Posts:

• Brev och svek
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Strapatser och förnumstighet
• Ett dockhem i romanform
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner

Zaremba föds och växer upp i ett kommunistiskt Polen. Vad han inte vet, men som han en dag, sjutton år gammal, plötsligt får veta är att hans mor är av judisk härkomst – i ett Polen där antisemitismen åter har börjat gro, med de kommunistiska myndigheternas goda minne. Flykten går till Sverige, mest av en slump, och det är där han kommer att skapa sig en framtid.

I den här boken söker sig dock Zaremba tillbaka till sina rötter. Till sin mammas och pappas historia, men också till generationen innan dess, om mormodern och morfadern och deras öden under mellankrigstiden. Nazisternas folkmord på judar, både i Tyskland och i ockuperade områden som Polen, är förstås välkänt sedan tidigare, och det finns många som vittnat om det redan i både dokumentär och litterär form. Det som gör den här boken än mer intressant är därför skildringen av familjens öde både före och efter nazisternas ockupation av Polen. Det blir en historia om diskriminering och förföljelse, och om överlevnad mot alla odds i ett Polen genomsyrat av antisemitism såväl före som efter nazismens förödelse.

Att Zaremba är en god skribent är väl bekant. Här ger han sig i kast med en historia som uppenbarligen ligger honom personligen väldigt nära. Men än viktigare är väl kanske att ämnet på sätt och vis också är dagsaktuellt i allra högsta grad: med nazister som marscherar på gator och torg i flera av landets städer, med ett riksdagsparti som hetsar mot invandrare av alla de slag, men kanske allra mest mot muslimer. Historiens lärdomar har tydligen bleknat för en väldigt stor del av landets befolkning. Kanske kan Zarembas bok hjälpa en del att minnas vilka fasor som antisemitism – och i förlängningen därmed också andra former av rasism – kan ta sig, innan historien tillåts upprepa sig.

Similar Posts:

• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Förintelsen i krigets skugga
• Vikten av vittnet

Volymen består, som sagt, av två berättelser. Den första, ”Olofs berättelse”, handlar, som jag precis nämnt, om berättarens uppväxt och den andra, ”Oswiecm” (byn där koncentrationslägret Auschwitz låg), får jag väl säga är en 260-sidig betraktelse från platsen i Sörmland där berättaren nu bor, av de bybor han omger sig med och deras i betraktarens öga ofta rätt enfaldiga syn på tillvaron. Parallellt med hur berättaren ofta sitter på fredagspuben och umgås med dessa bybor, växer en målning fram i det stora huset han bor. Det är i hans sambos ateljé däruppe, som vi penselstreck för penselstreck får skymta hennes mycket mörka förflutna.

Bland samtalsämnena i denna bys fredagspub återkommer de besvärliga markförhållandena, leran. Den kryper liksom hela tiden närmare inpå. Det finns andra sådana liknande bilder som också får liv i mitt huvud efter ett tag. Är inte det hus berättaren växte upp i, utanför Borgå, rätt likt det hus han nu bor i, utanför Nyköping?

Jag slås också av hans personteckning. I den första berättelsen är både farfar och framförallt farmor väldigt ömsint skildrade. När berättaren skildrar sina bybor, grannarna i den andra berättelsen, finns inte alls det tålamodet, där kryper snarare ett tillbakahållet ursinne fram. Framförallt över sverigedemokratens och kommunistens till synes outsinliga behov av att få vädra sina åsikter. Jag tycker berättaren här ibland skildrar många av sina grannar (inte alla) som lite väl småsinta och det perspektivet blir tillslut lite tröttsamt, måste jag medge. Även om det naturligtvis ibland inte går att låta bli att le åt författarens emellanåt rätt vassa humor. Jag skrattar högt när han beskriver sockenföreningens rätt nitiska revisor Nicole Reuter till exempel (”hennes min kostade lika mycket som vinet”).

Det finns en mycket varmare humor när han beskriver huset han växte upp i, i ”Olofs berättelse”. Jag tycker också om hur Tom Sandqvist byggt upp den delen av boken. Berättaren (Thomas) sitter på sin ålders höst och bläddrar igenom en pärm, Karlebypärmen, där storebror Olof skrivit ner sina minnen. Dem jämför berättaren med vad han själv kommer ihåg. Trots att de växt upp tillsammans, minns de helt olika saker. Snart förstår man också att det finns en konkurrens mellan bröderna. Det gör berättelsen intressant. Den spänningen infinner sig inte riktigt i ”Oswiecm”, hur mycket detaljer författaren än väver in från sin svärmor Hertha Hesselsons upplevelser av Nazityskland. Det bränner till här och där, men berättarperspektivet från Hertha, ”berättade hon heller aldrig” följt av en lång harrang om hur hemskt det faktiskt var, övertygar inte riktigt. Det är först mot slutet när man får en förklaring på varför Herta alltid var så tyst, som jag känner hur det tar tag i mig.

Sandqvist skriver med långa vindlande meningar, har ofta en korthuggen humor och i långa bitar finns en värme som gör boken, trots att den är över femhundra sidor, rätt lättläst. Hans sätt att berätta får mig att tänka på James Joyces medvetandeflöde i Odysseus och den första delen, ”Olofs berättelse”, tycker iallafall jag är besläktad med August Strindbergs lilla novell Ett halvt ark papper.

Jag vill hur som helst fortsätta vara i berättarens närhet, långt efter att boken är slut. Lyssna på hans puttrande och fräsande rätt arga perkulator, dricka kaffe ur någon av alla hans otaliga Muminmuggar, känna lukten från någon av hans överfulla askfat, få njuta när han munhuggs med sina grannar på fredagspuben. Ett fint berättargrepp han har i sitt verk, är hur sambon Eva med jämna mellanrum griper in i berättelsen. På sidan 487 viskar hon:

- Thomas, du måste ta dig ur den här berättelsen så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Hundra år av finskt familjeliv
• Strapatser och förnumstighet
• Evolutionskonspiration
• På ny vandring genom Helsingfors
• Lågmält dramatiskt