Så möter hon då kärleken en natt. Hon ligger på ett köksbord med huvudet på en kudde hos en läkare som hon legat med en gång och som nu illegalt ska avsluta den graviditet han (kanske) orsakat, och när hon vaknar har kärleken flyttat in där fostret tidigare levt. Kärleken heter Petidin, en smärtstillande drog som hennes älskare/läkare gett henne inför fosterfördrivningen. Hon går hem till man och barn och drömmer om drogen, om den äckliga läkaren som kan ge henne drogen. Drömmer om när hon kan få lämna sitt liv och få leva i värmen från drogen.

Tove väger trettio kilo när hennes missbruk är som värst. Vattnet blir svart när hon tvättar håret inför avvänjning.

Jag påminns om Kerstin Thorvall när jag läser Tove Ditlevsen. De skriver om sin ångest och sin gränslöshet, båda i relation till män hela sina liv men utan att riktigt intressera sig för männen som ger dem det som de behöver. Toves liv är vackert och fult, hon själv är vacker och ful, vidrig och skör. Denna människa som skriver om sitt liv, sina män, om galenskap och beroende, resan från ung konstnär med äldre make till en kvinna som plötsligt inser att hon inte längre minns när hon såg sina barn fast de bor i samma hus.

Min åsikt är att det viktigaste man kan vara är att vara rolig, det kräver mod och skärpa. Tove Ditlevsen är genomgripande rolig. När hennes livs kärlek lämnar henne sätter hon in en annons i tidningen där han är redaktör: ”Känd kvinnlig författare som kommit ur ett långt olyckligt äktenskap söker en manlig vän, gärna bilist.” En sådan lycka att kunna skriva sig genom smärta!

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att välja och skriva sitt liv
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet
• Ur smärtan liv och poesi
• Värmen från en toasits

I dag hittar du ju en greve på en traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de har gått igenom ganska hårda tider.

Det är före detta statsministern, socialdemokraten och numera godsägaren Göran Persson som beklagar de stackars grevarna i Jorden de ärvde. Och ja, det ger mig rysningar.

Det är inte så mycket Perssons lust på mark och mangårdsbyggnader som stör. Faktiskt. Den tror jag nog rätt många kan känna igen sig i. Mer stötande är det kanske att en partiledare, då när det begav sig, kunde vara så ostrategisk – men framför överskuggande allt: vad är det för världsbild hos en socialdemokratisk ledare? En hop grevar som genom århundranden av privilegier kan bruka sin egen jord, som på grund av sina förfäder besitter enorma områden och förmögenheter och till och med de senaste decennierna åtnjutit stora ekonomiska fördelar genom skattereformer, EU-bidrag och inte minst det skickligt framlobbade historiebruk som hyllar dem som kulturbärare; är det dem det är synd om i dagens samhälle? Verkligen?

Med citat som detta – och det är bara toppen på isberget – är det kanske inte så konstigt att journalisten Björn af Kleens Jorden de ärvde blivit en av vinterns stora fackbokssnackisar.

Björn af Kleen har för övrigt viss personlig erfarenhet av adeln: han får egentligen inte kalla sig af Kleen. Inte enligt Riddarhuset. Namnet har han nämligen efter sin mamma och ”namn och blod” ärvs enligt adelns principer inte efter modern. En petitess, kan man ju tycka, men mönstret går igen.

Arv är, som titelns Taube-parafras understryker, centralt i af Kleens bok. Inte minst handlar det om fideikommiss, principen att egendomen odelat går till äldste sonen eller motsvarande manlig arvinge. Det är något de flesta av oss förknippar bara med Jane Austen-romaner, men som faktiskt fortfarande lever och frodas i Sverige trots att lagen om avskaffande kom 1964 och fideikommisser naturligtvis strider mot all modern, individbaserad arvsrätt.

Jorden de ärvde är en mångsidig och påläst reportagebok. Björn af Kleen tecknar juridiska, kulturella och ekonomiska bakgrunder, låter en mängd olika röster komma till tals och bjuder på inblickar i miljöer och människoliv som man sällan stöter på. Det här är inte människor som direkt viker ut sig i vecko- och kvällspressen, men af Kleen har fått in en fot på godsen, i styrelserummen, på internatskolan, i jakttornet och till och med på en begravning. Redan innan boken kom ut blev han för övrigt också stämd av en av de medverkande adelsmännen som ville ta tillbaka sin medverkan.

Och även om författaren förhåller sig kritisk till mycket av det han beskriver är det långt ifrån någon ensidig bild han ger. Det minst smickrande är somliga av de intervjuades egna uttalanden och skrivelser. Den äldste sonen som hotfullt vill slänga ut sin 90-åriga mor, efter att faderns testamente ogiltiggjorts genom en förlängning av fideikommisset, fastnar onekligen i minnet. Känslan av skruvade Midsomer Murders är ibland överhängande – och inte utan grund: både Sverige och England hör tydligen till de undantag i Europa som aldrig haft några utjämnande jordreformer.

För om Jorden de ärvde bjuder på många högst intressanta personliga möten, så är nog ändå de strukturella förhållanden den sätter fingret på minst lika avslöjande. Boken är nämligen också en berättelse om socialdemokratins lite märkliga men fullkomligt vänskapliga förhållande till adeln och godskulturen. Det är socialdemokraterna som står för många av de förändringar som gynnat bokens adelsmän ofantligt. Det gäller förstås slopandet av arvskatten och av skatten på arbetande kapital, men också förlängandet av fideikommisser som tagit fart det senaste decenniet. Gynnandet av storgods och adlig överhet anses numera kulturhistoriskt och värt att bevara och det ekar onekligen en smula av den inte särskilt livskraftiga monarkidebatten här. När började vi egentligen tycka att sociala orättvisor är helt okej, bara de är lite snyggt historiska? När blev ”uråldrig” lika med ”bra”?

Slutligen är Jorden de ärvde nämligen en lektion i vad skickliga lobbyister kan åstadkomma med lite nedärvda resurser. På ett par decennier har välsmorda storbrukarorganisationer etablerat en ganska ahistorisk bild av vad som faktiskt är historiskt jordbrukslandskap och kultur – och så fått till de där likhetstecknen mellan överhet och kulturvärden.

Allt sammantaget gör det Björn af Kleens bok till ett belysande, provocerande och mycket läsvärt porträtt av uråldrig adelsmakt som är bara högst aktuell.

Similar Posts:

• Initierad bok om Trump
• Fostran till ledarskap?
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Hur kunde det gå så fel?
• Det otåliga nollnolltalet

Att Den kvinnliga mystiken åtminstone ur min synvinkel är ett klassiskt seriealbum är alltså inte underligt. Edelfeldts utpräglade tecknarstil, och humor, låter kvinnor vara människor istället för söta änglar och hennes Hondjuret är den där otrevliga, platstagande, oljuva människan de flesta av oss är (Nina Hemmingsson är inte många stenkast därifrån faktiskt, och hon får också en liten hyllning i detta nya album). 21 år senare kommer då uppföljaren, Den manliga mystiken. ”Nu när kvinnofrågan som bekant är fullständigt löst, riktar hon istället sökarljuset mot den så bortglömde Mannen” lyder baksidestexten.

Edelfeldt belyser mannen och manligheten (och kvinnan, det blir liksom oundvikligt) från alla tänkbara håll. Vi får möta plyschmannen, August Strindberg, Geniet, författaren till raggningsmanual för män, den glada horanhyllaren från tidigt 1900-tal à la Evert Taube, smyghomosexuell frikyrkopastor o.s.v.

Det är underhållande och tänkvärt. Jag tänker dock att det finns en skillnad mellan att skriva om sitt eget kön och om det andra. I Den kvinnliga mystiken är liksom tilltalet självironi, här är det någon annan som får stå i skottgluggen och då blir det genast lite farligare, genast farligt närmare ”manshat”, och troligtvis mer provocerande. Vilket inte är något dåligt i sig, nej då.

Similar Posts:

• Manlighet i kris – redan då
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• August Strindberg 2012
• Ger mersmak

Men det är väl logiskt. Håkans musiksmak, så som den framträder i många av texterna, är ungefär som en 87-årings. Min mormor gillar också Taube och hon tycker också att halmhatt och skjorta med scarves i halsen är höjden av manlig elegans. Och det är så fint. Vilket ofta är omdömet om Håkan Hellström: ”Ja, men han verkar ju så fiiin på något sätt”. Ett omdöme han verkar gilla, av intervjuerna att döma, och en del av den image han byggt.

Det som är slående när man läser de utvalda texterna är hur lika intervjuerna är. Eller svaren, rättare sagt. Det är samma anekdoter som berättas i olika versioner. Naturligtvis också för att alla journalister ställer samma frågor. Det gör att texterna blir ganska likartade, efter ett tag flyter allt ihop eftersom alla texter från tiden runt ett album handlar om de anekdoter eller de funderingar Håkan bestämt sig för att dela med sig av just den gången. Jämfört med den tidigare antologin om Kent framstår det här som en väldigt tunn soppa.

Fantasilösa journalister och en mediamedveten artist som ger intryck av att vara det rakt motsatta. Intressant som fenomen men urvalet borde gjorts lite mer medvetet, gallringen borde ha varit hårdare. Men jag hade helt glömt bort det där med Per Bjurman och kyssandet. Roligt.

Similar Posts:

• Jag tror inte vi är i Hagnesta Hill längre
• Boken jag inte vill läsa
• Nedslag i popkulturhistorien som får ta plats
• Till Håkan
• Ballad om en självladdande idolbild

David Sedaris är en självcentrerad komiker och halvgalning som betraktar tillvaron utifrån sina egna tillkortakommanden. Hans tio år gamla novellsamling, som nu kommer på svenska för första gången, innehåller 17 berättelser om vägen genom livet från småstaden Raleigh på USA:s östkust till New York. Även om historierna framstår som självbiografiska bör de snarast läsas som skrönor, byggda utifrån verkliga händelser.

Sedaris metod är hyperbolen, överdriften. Han dyker ner i minnen från familjelivet, skolan och universitetsåren och kryddar händelserna på sant Evert Taube-manér. Och visst funkar det; en god historieberättare ljuger, förvränger, vanställer och dramatiserar.

I femte klass lider David Sedaris av grava tvångstankar och slickar oavlåtligt på strömbrytare. Hemma hos sexbarnsfamiljen Sedaris läser barnen porrnoveller och det mesta är kaos. Pappa Sedaris skrämmer barnen till vanvett genom att ljuga ihop historier om folk som råkat illa ut, för barnen inte ska utsätta sig för risker. Den grekiska farmodern lämnar sitt råtthål i en annan stad och flyttar in hos familjen och förpestar tillvaron för samtliga. David upptäcker att han är bög. Han liftar med galningar. Delar rum med en rullstolsbunden på universitetet. Får jobb som mentalvårdare, äppelplockare och skådespelare. Träffar ännu fler galningar. Röker massor med gräs.

Sig själv verkar han hitta först i sista novellen, ”Naken”, där han råkar hamna på ett nudistläger och tycker sig skåda mänskligheten blottad från sin förljugenhet.

Det stora problemet med den här boken är att Sedaris texter, som förutom att vara roliga faktiskt också har litterära kvaliteter, vilar så mycket på språket. Han iakttar sin omgivning och skapar genom monologer och dialoger såväl komiska som allmänmänskliga porträtt av sin omgivning. Men dessa porträtt känns inte trovärdiga i svensk översättning.

Jag har hört honom läsa avsnitt ur Naken på engelska. Då svänger det minsann.

Similar Posts:

• USA:s roligaste författare
• Plats i hjärtat för Håkan
• Kärlek i coronans tid
• Kärlek
• En dollarvärld i dvala

Tonårsflickorna som väntar utanför nattklubbar eller konserthallar klumpas ihop med regelrätta förföljare och våldsverkare. Hon som bröt sig in hos Ace of Base-stjärnan Jenny Berggrens familj med en kniv; hon som brände ner Evert Taubes Sjösala enligt vad hon uppfattade var kodade uppmaningar från stjärnan; han som utvisades flera gånger för att han vägrar förstå att Agnetha Fältskog inte vill ha med honom att göra.

Men bilden av den holländske ABBA-fantasten är något mer komplicerad. Han hade faktiskt ett förhållande med Agnetha Fältskog. Det är här det blir som mest läskigt och skrämmande. Hur stor skillnad är det egentligen på de idealbilder vi gör oss av människor omkring oss och de vi skapar av folk vi aldrig träffat? Var går gränsen mellan ”normala” känslor och besatthet?

Huvudintrycket är ändå djupt sympatiskt. Det är en rolig blandning av beundrade människor och företeelser Strage lyckats åstadkomma. Från Lill-Babs till Judas Priest, Morrissey och Paris Hilton. Och han beskriver de fans han följt och intervjuat med stor ömhet och träffsäkerhet. Han skriver lättläst, smart och underhållande och som författare är han en trivsam figur att ha med på resan. Han börjar med att bekänna sina egna fan-upplevelser och blir charmerande tafatt när han någon gång dras in i skeendet av viljestarka intervjuobjekt. Som när han hänger i Idol-stjärnan Darins trappuppgång med ett gäng unga tonårstjejer. ”-Ska du inte skriva något?” frågar Sibel. Jag vill inte verka feg så jag ritar ett hjärta med tuschpenna på väggen.”

En smula teoretiskt påläst är Strage dessutom, även om dessa korta avsnitt känns absolut minst originella. Har man läst någon som helst om fans förut så kan man historien – modernitetskritikens skräck för massan kontra tilltron till populärkulturkonsumentens aktiva val, och så vidare – inklusive den obligatoriskt moderata dissen av John Fiske. Men här finns ändå en del att hämta. Att det faktiskt finns en och annat vettig teori om fans även hos psykologer var till exempel en nyhet för mig. Hur massmedias stalker-föreställningar påverkat lagstiftningen utan att ha särskilt mycket med verkligheten att göra är också ett intressant kapitel, liksom övrig analys av detta.

I en värld där berömmelse är mer åtråvärt än något annat fyller stalkern en funktion som ett medieskadat monster vi kan peka finger åt. Precis som den ensamme förföljaren projicerar sina fantasier på en kändis projicerar omgivningen sin kändisbesatthet på den ensamme förföljaren. Stjärnkåtheten som genomsyrar resten av samhället framstår plötsligt som oförarglig. Kanske är det därför vi behöver stalkarna. De får oss att känna oss normala.

Vad som mest bara antyds är vad fansen själva får ut av sin beundran. Det är inte alltid så lätt att beskriva. Det är ju helt enkelt roligt att bry sig om något, att snöa in och bara älska (lite lagom okomplicerat). Men är kärlek verkligen hundra procent irrationellt? Här finns också betydligt mer konkreta exempel. Jeannette reser jorden runt för att se Michael Jackson, men hon blir också en fullfjädrad mediaexpert genom att organisera stöd under rättegången mot honom. (Några av boken roligaste scenen utspelar sig just i villervallan kring detta – se textutdrag.) Att de båda konkurrerande Westlife-fanklubbarna erbjuder en hel del möjligheter för de utagerande medlemmarna tycks också uppenbart.

Jag är kanske ändå mest svag för den svenska Star Wars-fanklubben. För mig verkar det helt enkelt mer lockande med en hel berättad värld att engagera sig i än en enskild individ (som trots mediakonstruktioner i slutändan bara är människa). De verkar helt enkelt bara ha så roligt med sin fanfiction, sina kostymer, mässor och Darth Vader-muffins. Jag önskar att vår egen bransch var mer så. Mindre pretentioner och mer kärlek. Och mer utklädningskläder! Vad tror ni om att gå på bokmässan nästa år som er favoritförfattare eller favoritkaraktär? Ja?

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Jane Austen-landet Sverige
• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Välgjord dystopi

Det man får ut av boken är lite fakta och nedslag på platser där de alla har rört sig. Ulf Bagge hoppas jag verkligen är mera spirituell då han leder sin stadsvandring genom gamla stan varje sommar. Den röda tråden i boken är mycket vag och dyker bara upp då och då liksom slumpvis och är oftast Bellman eller något hus som flera passerat eller en krog som Gyllene Freden, som flera hållit till på.

I alla fall, vad får jag ändå ut av boken, som handlar om våra största visdiktare som anknyter till gamla stan; Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Carl Michael Bellman, Carl Jonas Love Almqvist, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk?

Jag får i första hand en historisk odyssé från 1600-talet till 1986 då Cornelis dog och hur översiktlig den än är, så är den intressant. Och den Svenska visan blir placerad och benämnd som en av de förnämsta vistraditionerna i Världen, med Bellman i spetsen, översatt till ett 20-tal språk. Jag får en bild av dessa mäns liv, som stora äventyrare. De delade ödet att behöva krypa in i cellen av olika anledningar och så delar de äventyret, deras liv var stormiga.

Det som är det mest givande och som den här recensionen skulle kunna hylla i evigheter är skaldernas egna alster, som i urval utan musik, utan som text får stå i ett kapitel. Urvalet är bra och det är njutbart att sträckläsa detta och känna att det inte är några större problem att på några sidor hoppa från 1600-tal till slutet av 1900-talet. Där lever det diktades röda tråd stark och underbar. Det är uppenbart det som Ulf Bagge kanske borde framlägga och gör väl också det, att den svenska visan bär sin tradition inom sig och traditionen är stark och litterärt tung, men får ändå inte den status som den borde ha…

Taube fick liksom Cornelis inte sitt erkännande förrän långt in på ålderns höst. Taube ville in i Svenska Akademin, men var icke aktuell och hans litterära erkännande tog som sagt tid liksom Cornelis bara blev litterärt erkänd efter sin död. Bellman är väl undantaget som fick kungens gunst och erkändes som Sveriges viktigaste poet redan under sin livstid men fick det mycket svårt efter mordet på Gustav III och fängslades på grund av ett obetalat struntlån och dog en kort tid efter denna fängsling.

Utan tvekan kommer jag använda denna bok som uppslagsverk och den kommer säkert återkomma nästa gång jag är i Gamla Stan. Det är kanske inte här i Taubes Bohuslän, som en skall läsa denna bok. Men faktumet kvarstå; en något mer målande, gestaltande prosa hade ju varit på plats. Det skrivs ju om ett (i alla fall för min del) engagerande ämne.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Musikvecka: Ingenstans?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Mycket kungar. Mycket Bellman. Ganska mycket Taube också. Men också många andra anekdoter ur historien, som bakgrunden till Butterick’s, tobaksodlingarna vid Zinkensdamm, eller ölkaféerna i Klara-kvarteren.

Det är en trevlig och lättläst bok, som tar upp många historiska kuriosa – var historiska pubar och krypin har legat, vilka hus som har blivit rivna, och vilka som än idag finns kvar… och mycket mer. Varför den fått titeln Stockholms hemligheter förstår jag dock inte riktigt, för det känns inte som om det är särskilt många hemligheter som avslöjas i någon av vandringarna. Men som en introduktion till Stockholm är den lysande – kanske något att översätta för turister?

Similar Posts:

• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Dans och smärta
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Lär känna Stockholm och Strindberg

Majgull Axelssons tredje fiktionsroman Slumpvandring är en brett upplagd berättelse som spänner över hundra år och fem generationer i en släkt. Som geografisk knutpunkt fungerar en liten bruksort i Roslagen, dit Augusta kommer i början av 1900-talet, ensam med sin nyfödda dotter, för att tjäna som piga. Vi får följa henne i hennes kamp för självständighet, som går via frikyrkor och socialdemokratisk klasskamp. Hon finner sitt livs kärlek i en halvalkoholiserad man, som av byborna betraktas som byfåne. Han arbetar i gruvan, Augusta uppfostrar deras barn och engagerar sig politiskt. De skaffar ett alldeles eget hem, en frihet.

På femtiotalet blir Augustas sextonåriga barnbarn Alice gravid av misstag. För att undvika att familjen blir utskämd, skickas Alice till sin farmor för att föda och adoptera bort barnet. Alice far har gjort en klassresa och skäms för sin enkla bakgrund. Augustas klasskamp, som möjliggjort hans framgångar, har förbytts i klasskramp. Alice, som var en prydlig medelklassflicka, blir i sina föräldrars ögon en sköka. Bittert får hon erfara att en ung kvinna inte begår ett misstag ostraffad. Tiden hos Augusta blir trots allt en tröst för Alice. Hon hjälper sin farmor med hushållet och på kvällarna får Alice kamma Augustas underbara hår (som Alice haft turen att ärva), medans Augusta berättar sagan om sig själv och ett ungt sekel.

1996 är Augustas barnbarns barnbarn Angelica sexton år. Angelicas mamma bor med en före detta narkoman, som bestämt sig för att skaffa sig ett liv. Hans dröm är en ”normal” familj, där han bestämmer. Angelica hatar honom. På kvällarna delar hon ut reklam för att kunna köpa en liten lägenhet när hon fyller arton. I sin desperata längtan efter närhet ligger hon med alldeleds för många killar. Det enda som får henne lugn är att kamma sitt underbara hår, som är det enda på sin kropp hon är nöjd med. Hon har delvis växt upp med sin mormor Siri, vars mor var Augustas första barn, i Augustas hus, som senare blir Angelicas gömställe i flykten från sin familj och livets jävligheter.

Slumpvandring är en imponerande historia om det tjugonde århundradet. Trots alla ansträngningar av personer som Augusta är samhället lika orättvist. Orättvisan är bara mer komplex och svåråtkomlig. I samma familj finns nyrika och nyfattiga, klasskamp har förvandlats till klasskramp. Men det är inte bara ämnet som engagerar i Slumpvandring; Majgull Axelssons prosa, hennes stil, är tilltalande, för att inte säga personlig. Berättarrösten utmärks av ett pendlande mellan saga och existensialistisk desillusion.

Majgull Axelsson tilldelades, vid bokmässan i Örebro, priset för årets författare. Varför? Därför att hon förtjänade det.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Tyst i klassen?
• När Moa träffade Harry