Rosa på dagis kom ut första gången 1999 och gavs ut ifjol igen. Barbro Lindgrens böcker om Rosa bygger på hennes egna Rosa som var en bullterrier som älskade barn. Jag minns när jag som ung jobbade på en förskola på Kungsholmen där Barbro och Rosa bodde. De brukade komma och förbi och titta på alla barnen för Rosa älskade barn. Hon stod envist och snusade vid grinden och stoppade in sin muminformade mjuka nos.

Boken börjar med att Rosa har tröttnat på sina promenader. Sommaren är över och likaså ängarna och skogarna. Nu är det bara gator och bilar överallt. Detta protesterar Rosa emot. Det händer ganska ofta att hon lägger sig ner på trottoaren och blundar. Hon morrar om inte hennes tant klappar henne nonstop. Vi förstår att Rosa har det rätt tråkigt. Det förstår även hennes tant så nu ska Rosa börja på dagis.

Först går man in genom en dörr, sen ner för en liten trapp och så är man där.
De första dagarna får hennes tant följa med för Rosa är blyg och vill helst springa hem meddetsamma. Hon tycker det är hemskt med alla hundar som hon inte känner. Och tänk om nån vill bita henne!

Tackolov är alla hundar på dagiset snälla för dumma hundar får inte vara där. De får sitta hemma och vara dumma istället. Så Rosa kan andas ut och börja lära känna de andra jyckarna. De presenteras förresten med namn och ras innan berättelsen börjar.

På dagiset delar Rosa rum med springerspanieln Molly, den irländska settern Ester och taxen Karo som gillar hundflickor. De har varsin korg och Karo turas om att sova hos var och en. Utanför rummet hänger kopplen prydligt på krokar. Vi får en ordentlig genomgång av alla hundarna på dagiset och deras personlighet. Det går att jämföra med vilken förskolegrupp som helst. Där finns den hoppiga, den blyga, poliserna, den rädda, den som vill bestämma osv.

Rosa slutar ganska snart att lägga sig ner på promenaderna. Det blir faktiskt så att hon börja ta täten istället.

Det är är en ömsint berättad historia som alla barn kan känna igen sig i. Den beskriver likheter och olikheter på ett fint vis utan att döma. Det handlar om även om vänskap som kan bli knepig. Om bästa vänner och nästnäst bästa. Här finns mycket att stanna upp och prata om när en läser. Även sjukdomar, löss och ledighet förklaras på ett pedagogiskt vis.

Och som i alla bra böcker finns också spänningen. Det har blivit vinter och dagishundarna blir glada och rullar runt i snön. Fröknarna säger att hundarna inte får springa ut på isen, det är farligt! Men helt plötsligt kan Rosa inte hejda sig och far ut på isen. Trots att fröknarna skriker att hon ska stanna gör hon inte det. Och när hon väl försöker är det för halt. Hon plumsar i rännan där båtarna går och försvinner ner under ytan. Men allting slutar lyckligt och Rosa blir räddad av en pimpelgubbe. Puh.

Eva Erikssons illustrationer är milda och mysiga men samtidigt uttrycksfulla. Hundarnas miner och kroppsspråk avspeglas på ett underbart vis och förstärker historien. Text och bild har hela tiden en fin samklang som vidgar läsandet.

Rosa på dagis är en kärleksfull berättelse som behandlar vardagen i all sin storslagna enkelhet. Och visst känner ni igen Rosas tant här nedan?

Similar Posts:

• Liten verklighetsfantasi
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Lekfull ceremoni
• ALMA-priset till Barbro Lindgren
• Två sötisar i en förpackning

Den nyutgivna En jul i Småland för länge sen är från början en novell som först kom ut 1992 i antologin En jul när jag var liten. Den här gången handlar det om julfirande i Astrid Lindgrens egen barndom. Berättelsen är stilfullt illustrerad av Cecilia Heikkilä.

Det är julen 1913 och Astrid är bara sex år gammal. Storebror Gunnar är sju och tillsammans med honom får Astrid följa med pappa ut i skogen för att hugga en gran dan före julafton. De går och går och går på den snöiga vägen. Till slut börjar Astrid gråta av trötthet. När de kommer hem till det röda huset igen är köket alldeles julstökigt och Astrid börjar tvivla på att det blir någon jul alls.

Vilken sorglig jul det här såg ut att bli! Imorgon var det julafton! Och de skulle aldrig aldrig hinna få färdigt så att det liknade jul ett enda dugg.
“Tjuter du nu igen?”, sa Gunnar.
“Tänk för att jag inte gör det”, sa jag. “Men en sorglig julafton, det blir det.”

Den som kan sin Astrid Lindgren kommer att känna igen sig både i språket, miljöerna och det aldrig sviktande barnperspektivet. Här finns en del blinkningar till andra Lindgrenberättelser, så som en ärta som råkat pillas in i näsan och Astrid som utbrister “Hujedamej!” när hon ser det stökiga köket.

Cecilia Heikkiläs illustrationer går i en dov, brunblek ton som går fint ihop med den historiska berättelse som det här ändå är. På julaftons morgon får lilla Astrid, iklädd sina nya julklappsstövlar, följa med till julottan där prästen predikar på ett språk som ingen människa kan förstå. På annandagen går hästsläden till julkalaset hos Astrids mormor och alla kusinerna, och när de far hem lyser månen och flera tusen stjärnor på dem i julkvällen.

Som bilderbok är En jul i Småland för länge sen texttät och pratig på ett väldigt Lindgrenskt sätt, och den passar troligen bäst som högläsning med barn från ca 4-5 år.

Astrid Lindgren kan det där med att väcka barns (och vuxnas) intresse trots att handlingen i stort inte drivs av någon särskild intrig, som är fallet med den här berättelsen. I stället hänger det på stämningen, de hemliga önskningarna, farhågorna och fantasierna som barn bär med sig kring julen. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Best of julen
• Harmlös julsaga
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• Lekfull ceremoni

I många av Lindgrens böcker har hon plockat sina karaktärer ur verkligheten, både i form av självbiografiska uppväxtskildringar som i Hemligt-böckerna och i mer fantasifulla sammanhang som i Loranga, Masarin och Dartanjang (vilka tydligen var/är medlemmar av hennes närmaste familj) till exempel.

I Den lille fursten märks det tydligt att hon berättar om någon vars bravader hon är stolt över. En befogad stolthet tycker jag, det finns alldeles för få tvååringar som sticker in huvudet i lokala butiker bara för att skrika klantskallar till de som finns därinne.

Fursten (eller Nino som han heter) är skildrad med ett kärleksfullt öga för detaljerna både i barnets och förälderns värld.

Både språk- och personlighetsutveckling beskrivs på ett sätt som fyller åtminstone mig med förtjusning. Jag föreställer mig att Barbro är bra på att leka, hon skildrar inlevelsefullt både pirat- och butikslekar så att jag vill leka själv. Grässtråsvärd och papprulleträben känns som helt självklara attribut för en varelse som försöker orientera sig i tillvaron. För mig som trots uppnådd medelålder fortfarande lever i en fantasivärld är igenkänningsfaktorn hög, även om jag drömmer mer om rymdskepp än piratskepp.

Fursten är i boken i den ålder då verklighetens (och föräldrarnas) gränser prövas dagligen, i en viss ålder har barn smått despotiska drag, även dessa framstår mellan pärmarna som både underhållande och charmerande.

Den här är en glad och rolig liten bok som dessutom har finfina illustrationer Eva Eriksson. Jag rekommenderar en genomläsning, eller ännu hellre högläsning för lämplig lyssnare (jag tänker läsa den för min fru, men om man har barn kan man nog lika gärna läsa den för dem).

Jag lämnar er med ett inspirerande citat direkt ur furstens mun:

Flytta på er plåtskallar!

Similar Posts:

• Fint om längtan, ensamhet och död
• Lekfull ceremoni
• ALMA-priset till Barbro Lindgren
• Hundhäng med hundgäng
• Klassiker i fantasifull tolkning

När jag var liten var högläsning en stor del av min vardag. Om morgnarna innan jag ens öppnat ögonen, låg mamma där bredvid i sängen och läste. Och sen när jag fick syskon och blev äldre, var det jag som läste för dem. Barbro Lindgren var en stor favorit genom åren.

Max kaka. Max vill inte äta kaka! Max får en ny kaka. Max glad. Max inte åka bilen! Max arg.

Masarin har en pappa som inte jobbar. Inte för att han är arbetslös, utan för att han inte vill slösa bort sina bästa år. Hur kan man heta Masarin, vet jag att jag tänkte? Det är ju en kaka. Och inte kan man spela hockey i köket heller, det skulle mamma aldrig tillåta. Men det gör Masarin med sin pappa Loranga. De tävlar om allt. Loranga kan man inte heller heta ju, det är en läsk. Och borde väl vara ett tjejnamn? Och så Dartanjang, som inte är musketör alls, utan farfar, och bor i vedboden. Istället för mössa kan man ha en tehuva på huvudet. Och varför klä på sig, när det går bra att använda morgonrock? Högst upp i granen sitter Dartanjangs morfar. Han är så gammal att han bara kan äta fågelfrön. Han kanske är en fågel? Han gal som en gök. Galenskapen var befriande, gränslös. Som att kombinera gult, rött och orange, utan någon rädsla för att det blir för många färger.

Barbro Lindgren föddes 1937 i Bromma. Hon utbildade sig på Konstfack och har arbetat som reklamtecknare och inom vården. Många av sina böcker har hon illustrerat själv, men sedan 80-talet har hon också arbetat mycket med Eva Eriksson, till exempel i Mamman och den vilda bebin och redan nämnda Maxböckerna. Om sin egen barndom berättar hon i Sparvel-böckerna, och de tre böckerna om den äldre Barbro, Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Lindgren har stor bredd, bland annat har hon skrivit en pekbok för vuxna som heter Titta Max grav! och gjort musik tillsammans med Jojje Wadenius. Sedan debuten 1965 har ett hundratal böcker kommit ut, varav översättningar gjorts på trettio språk. Hennes bok Eldvin har dramatiserats under titeln Tungt gräs, och Molnens bröder framfördes i radioteatern 1989. Tillsammans med Marianne Eriksson har hon även startat ett barnboksförlag. Lindgren har tidigare tilldelats den kungliga medaljen Illis quorum (2009) och är hedersledamot av Kalmar nation i Uppsala. Årets ALMApristagare blir hon med motiveringen:

”Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.”

Barbro Lindgren är första svensk någonsin att tilldelas priset.

Similar Posts:

• Liten verklighetsfantasi
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Hundhäng med hundgäng
• Barbro Lindgren – Almapristagare 2014
• Två sötisar i en förpackning

Huset som Vrese fortfarande ser efter är sen länge övergivet av dess människor och på skylten vid grinden står det ”Tomten till salu”. Trots det utför Vrese sina sysslor, tänder ljus i advent, drar upp klockan och ser till att sängar och leksaker är i gott skick, i fall att någon skulle komma tillbaka. Under tiden går han mest omkring och muttrar och är sur, för det är så hustomtar är mest.

Skylten vid grinden är trasig och blåser iväg, när kaninbarnen hittar den kan de endast tyda ut ”Tomten till s”. Självklart blir deras tolkning att tomten ska komma till Stora Skogen och så drar alla förberedelser igång. Problemet är bara att djuren varken vet vad tomten eller julen egentligen är för något. Tillsammans vet de att det finns något som heter snö ”som är så kallt att det nyper till i nosen och allting blir vitt som blomkål”, att man hänger upp fina saker i ett träd och att man ger varandra klappar.

Men då Nina kommer ut ur hålan faller nåt ner på hennes nos. Nåt som är kallt och får henne att nysa och skratta. Luften runtomkring är full av vita flingor som dalar ner och lägger sej på marken, på grenarna och på henne själv.
Hon ruskar på grenarna.
Hon tar upp så mycket snö hon kan i händerna och kastar upp det över huvudet.
Det får henne att bli vild och glad.
- Snö! ropar hon. Det måste vara snö!
Hon dansar en nu-faller-snö-dans tills hon halkar.
Då stoppar hon in huvudet i hålan och ropar:
- Nu är det vinter och tassarna slinter! Kom ut och halka allihopa!

Djuren i Stora Skogen påminner mig på något vagt sätt om djuren i A A Milnes Nalle Puh. På samma dum-söt-snälla sätt förbereder de inför något som de inte har en aning om ifall det kommer att inträffa. Och det är sött, speciellt med Eva Erikssons välkända illustrationer av djuren. Trots att sagan är helt ny känns den som något jag läste som barn. Å ena sidan är Jul i Stora Skogen tidlös och stämningsfylld, å andra sidan bjuder den inte på något nytt och det känns som att jag redan har läst den.

Självklart kommer Vrese till djurens stora fest, för jul blir det ju oavsett om granen är klädd eller inte. Och i det ligger en trygghet som hör sagan till.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Historisk jul med massor av stämning
• Meri Kurisumasu!
• Sagan om den stora kärleken

Bäst av allt är alla nya kompisar de kommer att få, tycker Tim. Det är det allra värsta, tycker Pico. Han föreställer sig alla nya kompisar som är ”intressantare, eller vackrare, eller starkare, eller modigare…” än Pico.

(c) Eva Eriksson

Det vore förfärligt om det inte skulle lösa sig till slut. Om och hur det gör det får ni ta reda på själva.

Jag tycker att det är spännande att några av de raderna där Tims nervositet eller Picos rädsla blir lite extra tydlig har markerats med fetstil, eller ställts lite på sniskan. Det är inte bara poesin som leker med relationen mellan form och innehåll, hurra för det!

Eva Erikssons illustrationer är i den här boken finurliga. Med det menar jag att de är roliga på det sätt att man upptäcker något nytt varje gång man tittar på en sida. Bilderna säger också det lilla extra som texten inte förmedlar.

Picos rädsla verkar lite överdriven, men går det att överdriva rädsla? Och vem är det som verkligen är rädd? Det är ju ändå Tim som tar Pico i famnen när han går till den nya förskolan den första dagen. Alla kan behöva lite tryggt sällskap när man ska träffa nya kompisar. Det vet Tim.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Liten verklighetsfantasi
• Historisk jul med massor av stämning
• Hundhäng med hundgäng
• Tokroliga prinsessor

Jag brukade sjunga för min lillebror. Han älskade det. Först sjöng jag Du ska inte tro det bli sommar och sedan Tipp, tapp, tipp, tapp. Han satt och småstudsade i stolen av glädje.

Så inleds Ensam mullvad på en scen. Men det är ingen modig ensam mullvad som ställer sig på en scen. Det är en mullvad med scenskräck. Ensam mullvad på en scen är något jag sällan stöter på, en bilderbok berättad i jagform. Därför får vi inte veta den lilla mullvadens namn. Givetvis är han ingen mullvad på riktigt, det är bara en dräkt han ska ha på sig under klassens vårfest, med föreställning för alla föräldrar och släktingar. Mullvaden vågar inte sjunga när det är så många som tittar och lyssnar. Fröken föreslår att han bara ska gå upp på scenen och tala om för publiken när föreställningen är slut.

Så är det då dags för dagen D. Den lilla mullvaden får glada tillrop från familjen men han vill inte äta frukost, och släpar sig till skolan.

Under föreställningen får han, såklart, kalla fötter och gömmer sig i kapprummet. Så kommer hans lillebror ropandes ”Lilla mullvaden!”. Lillebror som tycker att mullvaden är bäst på att sjunga sånger tar sin storebror i handen. När lillebror uppmanar mullvaden att sjunga för honom kan han inte motstå längre. Tillsammans går de upp på scenen…

Det här är en helt bedårande berättelse om scenskräck. Eva Erikssons bleka blyertsteckningar korrelerar väl med temat i Ulf Nilssons text. Minspelet och det tydliga kroppsspråket i hennes teckningar är underbart, särskilt i de scener där den lilla mullvaden ser så modfälld ut, att man som läsare kan känna hur ont det gör i magen, för det gör det ju när man ska göra något som är riktigt obehagligt.

För den som inte har en lillebror att hålla i handen som sällskap när det är så läskigt att man bara vill gömma sig, kan det kanske vara lika fint att ha en bok om en ensam mullvad på en scen.

Det här är ofta riktigt roligt och väldigt, väldigt sött.

Similar Posts:

• Sex fot under jorden
• Tam barnbok
• Nostalgiska illustrationer med tveksam sensmoral
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Rädsla inför det nya

Andrej går runt i Sankt Petersburg och letar efter sin mamma. En dag försvann hon spårlöst. Med sig har han lilla Vova. Vova har ingen mamma men han hjälper Andrej att leta. Andrej ropar ”MAMMA!” och många mammor tittar ut genom fönstren, men det är aldrig rätt mamma med blå klänning och ett spänne i håret som tittar ut genom ett fönster.

Andrejs längtan är en riktig gråtfest, åtminstone för den vuxna läsaren som ser igenom fantasin. Det är med en rejäl dos fantasi som Barbro Lindgren berättar. Mer rätt är kanske att kalla det eskapism. Fantasin används här för att fly från den jobbiga verkligheten, det är då fantasi är som bäst.

Andrej har sin trygghet i det hus där han bodde i sin mammas mage under hennes hjärta innan hon födde honom, innan hon försvann och han lämnades på barnhemmet. Vova som inte har någon mamma fantiserar om att han föddes av en liten hund som inte ville ha honom, eftersom hon bara ville ha hundungar. Och visst tycker Andrej att Vova liknar en hund ganska mycket med nos och hängande öron.

Till den här melankoliska men ändå fantasifullt optimistiska berättelsen passar Eva Erikssons blyertsteckningar som handen i handsken. Hennes bilder, ofta fulla av människor med stora byggnader och torn som tornar upp sig på håll, skapar en känsla av rymd. Andrej och Vova är alltid tecknade tätt intill varandra. Det är de två mot världen.

Jag tycker att död är bäst när det behandlas som död, missförstå mig inte, jag tycker bara inte att det är ett ämne man behöver undanhålla barnen. Det här är ändå det finaste jag har läst på länge om längtan, ensamhet och död. Men boken går nog mest hem hos nostalgiska föräldrar än barn.

Similar Posts:

• Liten verklighetsfantasi
• Lekfull ceremoni
• Klassiker i fantasifull tolkning
• ALMA-priset till Barbro Lindgren
• Hundhäng med hundgäng

Torsten tänker. Det är ju faktiskt så att hans föräldrar tjatar ganska ofta på att han ska städa sitt rum nu när han är stor. Det är inget Torsten brukar göra, det är ju så tråkigt. Nu går han däremot raka vägen hem och städar på sitt rum. Han tänker på allt han kan som ändå är rätt bra. Mamma och pappa märker knappt att hans rum är städat. Men det som han inte kan göra gnager ändå i honom.

Torstens farmor har flera barn. Torsten frågar henne vem av dem hon älskar mest. Hon säger att hon älskar alla lika mycket, att det kommer mer kärlek ju fler barn det kommer. Torsten hoppas att farmor har rätt för bebisen kommer snart att komma.

(c) Eva Eriksson

Eva Erikssons illustrationer blir man glad av. Som i Tim och Pico flyttar förmedlar hennes illustrationer mer än den maffiga texten säger, ännu mer. Jag har däremot en invändning. Både Söndag och Tim och Pico flyttar ges ut på Opal förlag. Det är lite tråkigt att Torsten då ser likadan ut som Tim. Givetvis har en illustratör en egen stil som går att känna igen, så också Eva Eriksson, men att huvudkaraktärerna i två helt olika böcker ser likadana ut är tråkigt.

Söndag är rekommenderad för barn mellan 4-8 år. Det är ganska mycket text att läsa, texten är dessutom skriven fritt associerande vilket gör den lite rörig. Förmodligen inte helt lätt för någon i 8-årsåldern att läsa själv. Jag reagerar också på det faktum att Torsten kallar Willy sin sämsta kompis. Det är inte något jag vill uppmuntra barn att lära sig säga.

Similar Posts:

• Rädsla inför det nya
• I manegen står en clown
• Fantasi är också verkligt
• Historisk jul med massor av stämning
• Ett nytt syskon som inkräktar

I lördags hade vi stor , viktig special om förbjudna böcker. Den som missat, passa på att läsa om censur och ordets frihet och få massor av tips på litteratur.

Anna C inleder vecka nummer sjutton med att skriva om Alice Kassius Eggers Det är bara regn. Hon tycker att det är en berörande, prosalyrisk bok där poplyrik hjälper till att gestalta fram bilden av en relation och där döden är ständigt närvarande, till och med innan den inträffar.

På onsdag skriver Ella om Björn Elmbrants Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron. En spännande och lättbegriplig liten bok – den tredje i bokförlaget Atlas serie Vem Europa? – om något som präglar Europa just nu och hur det eventuellt skulle kunna se annorlunda ut.

Camilla rundar av på söndag då hon skriver om fyra fina bilderböcker från olika förlag. Den gemensamma nämnaren är att alla fyra är illustrerade av Eva Eriksson.

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• När Sverige kraschlandade
• Lärdomar från avgrundens kant
• Döden som soundtrack
• Lyckligt och sorgligt och smått underbart