Nu har jag lyckats bli förkyld, och gått från att vara en av soldyrkarna, till en av de som ligger inne på soffan i skuggan och tycker att det ”är lite för varmt för att jag ska orka med”. Huvudet brinner, näsan nyser. Det får skäras ner bland måstena idag, tror jag bestämt. Tur att det finns filmer. Och böcker…

På dagensbok började veckan med Tomas recension av Erik Helmersons bok Au Revoir, Magnus. Tomas utlåtande är att den är en ”inte helt lyckad askungehistoria” om kvinnan som reser iväg från ett surt äktenskap för att fullfölja en gammal dröm om att besöka filmfestivalen i Cannes.

Till idag har Sara läst Låt oss tala om barnet och kvinnorna och landet av debutanten Maria Rostotsky. ”En poetisk barndomsskildring…”

På lördag blir det tema uppror – böcker om revolutioner, uppror och motstånd av olika slag. Också i bokform, som i Johan Svedjedals Ner med allt?, om 1960- och 70-talens protestlitteratur. Vem definierar motstånd, vad kan det komma i för former, och var slutar det egentligen?

Och veckan avslutas med Björns recension av Hilary Mantels omtalade För in de döda. Det är en uppföljare till ”mästerverket Wolf Hall, som fortsätter vara ett blixtrande smart och aktuellt historiskt drama även om den lider lite av att vara mellersta biten i en trilogi”.

Och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Askungen i Cannes
• Spoiler alert
• Medelklassmannens tysta desperation
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Negativ Nein

Istället för att gå på bal så lämnar Maria en lapp till Magnus som avslutas med detta ”Au revoir” och åker till filmfestivalen i Cannes. Där träffar hon mycket riktigt en prins, en brittisk skådespelare som verkar behöva en medelålders svenska för att hjälpa honom att behålla sitt förstånd bland filmindustrins alla hovlakejer. Om det också slutar med pumpa och skoprovning ska inte avslöjas här.

Vi befinner oss alltså i nutid hos den välbeställda medelklassen och får återigen berättat för oss att inte ens i villaförorten Enskede är allt väl. Och varför skulle det vara det? Magnus spelar tennis, går i svarta polojumprar och bär omkring på papprör (hur skulle annars en arkitekt se ut?). Han går regelbundet in i veckolånga perioder av surmulen tystnad, tycker inte om att överraskas och vänder ryggen till Maria i sängen innan de somnar, ofta med repliken ”Nu går jag hem till mig”. Detta retar vansinne på Maria. Hon som drömde att befinna sig i en fransk film – eller åtminstone på filmfestival: ”… såg sig själv på bilderna, sval i värmen, i långa klänningar och glänsande skor, cigarett i handen, arm i arm på Croisetten med Alain Delon, Birgitte Bardot, Twiggy, Jean Seberg … ”

Som synes är karaktäriseringen av Maria och Magnus rätt klyschig, för att inte säga ointressant. Det är precis så här de skulle beskrivas, med just den backstoryn, i en nyproducerad sitcom för TV4. Man kan inte säga att Helmerson har lagt ner någon större fantasi på sina huvudfigurer. Den brittiske skådespelaren Julian som spelar prinsens roll är dessutom ett stort hygglo, som hämtad från någon feelgood-film med Hugh Grant eller Colin Firth. Det är som upplagt för en stor gäspning.

Det är tur att det finns en del försonliga drag i den här berättelsen också. Till exempel temat för boken som fångas i undertiteln ”En roman om drömmen om något annat”. Att konfronteras med hur de ursprungliga livsdrömmarna förr eller senare kraschlandar i den krassa verkligheten är något som så gott som alla får göra. Vad hände med mitt liv och vad ska jag göra nu? Det är en fråga med mytiska kvaliteter som de gamla myterna inte ger oss särskilt många svar på. Alltså behöver vi moderna myter som behandlar frågan nu när vi lever tillräckligt länge för att bekymra oss över saken. Så jag tycker Helmerson ska ha all heder av att göra en modern omtolkning av askungesagan.

Och det finns ändå stunder där Marias funderingar beskrivs på ett fint sätt och jag känner att jag bryr mig om henne som karaktär. Hennes ständiga bekymmer över hur hon uppfattas av andra, hur hon kategoriseras efter sin ålder och hur lågt hon står i den mycket tydliga hierarkin på filmfestivalen är också trovärdiga.

Maria log där hon låg på sin handduk under solen bland toplesskvinnorna, de kindpussande fransmännen, de plaskande och skrattande barnen, någons arm runt någons axlar, läskförsäljarna som gick fram och tillbaka i sanden med små bjällror för att väcka uppmärksamhet, lukten av sololja, palmerna, höga som trevåningshus och, långt där ute i bukten, segelbåtarna, vindsurfarna, de knattrande utombordarna. Mitt bland ensamheten. Och med minnet av att en gång ha varit mycket mer attraktiv än vad hon var just där, just då.

Språket är enkelt och driver berättelsen framåt med lätta drag. Det är både en förtjänst och en svaghet eftersom det lätt blir så att man läser det som en spänningsberättelse, det vill säga med större intresse för hur det ska sluta än för huruvida karaktärerna lär sig något om sig själva. Hur det än är så hade en mer komplex karaktärisering och mindre förutsägbarhet lyft berättelsen.

Similar Posts:

• Vecka 31: Ner med allt?
• Hur skulle dina actionfigurer sälja?
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• Medelklassmannens tysta desperation
• Bilderna av världen

Det är en märklig stämning att dyka in i en roman i. Jag är beredd på att den kanske inte är så bra. Jag är däremot inte beredd på att det där med ”svartaste” kanske eller kanske inte är ett ganska smaklöst skämt.

Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig alla möjliga friheter, och på något sätt är det oftast upplyftande. Han skriver det han känner för att skriva.

Pixley Mapogo är den andra av Jarle-romanerna som jag börjat tänka på som konceptromaner. I den förra, Jag reser ensam, testade Renberg vad som skulle hända om Jarle plötsligt konfronterades med föräldraskapet. Resultatet blev en ganska charmig men kanske inte oerhört minnesvärd romantisk komedi i stil med Baby Boom, Tre män och en liten tjej, och så vidare.

I Pixley Mapogo består experimentet istället av en situation som skrapar bort all ”politiskt korrekt” fernissa och sätter fingret på den norska vardagsrasismen. Jarle blir överrumplad, känner sig hotad, och reagerar på ett sätt som många gånger för mina tankar till Erik Helmersons omdebatterade Den onödige mannen. Han blir, eller visar sig vara, rasistisk, sexistisk, svinig och hysterisk i största allmänhet. Det är konstruerat – just hur konstruerat är svårt att diskutera utan att avslöja väl mycket av handlingen – det är obehagligt, det är ganska intressant och väldigt dubbelt.

Är det såhär vi är, bortskämda medelklasskandinaver med stora men grunda ord om jämlikhet? Är det inte det sverigedemokrater och fremskrittspartister hela tiden hävdat, att de bara säger det alla tänker men ingen vågat stå för? Det är en obehaglig tanke, och kanske just därför värt att vrida och vända på.

Samtidigt är Renbergs starka sida den som skildrare av mer vardagliga situationer. Det är inledningens Jarle, Jarle som äntligen står i publikhavet och ska få höra The Smiths återförenade, Jarle som ska debutera som musikrecensenternas musikrecensent i lokaltidningen, Jarle som alltid har så högtflygande planer och förväntningar att han ständigt bäddar för sin egen besvikelse och sina egna misslyckanden, den Jarle, tror jag, som läsarna tagit till sina hjärtan.

Den Jarle som hamnar mitt i en minst sagt komprometterande situation och överreagerar romanen igenom däremot, är kanske inte direkt okaraktäristiskt Jarle, men han är lite för mycket. Lite för starka reaktioner, lite för mycket en idé. Här använder Renberg honom som en sorts Everyman, Envar, den vanlige (vite medelklass-)mannen på gatan, men han är faktiskt bättre när han låter honom vara just Jarle, en individ med egna upplevelser, en egen historia. Den Jarle skymtar här – i återblickar och inte minst i scenerna med äldste vännen Helge, precis som i Mannen som älskade Yngve den mest levande relationen – men blir ofta helt enkelt överkörd.

Det kan ju vara intressant med ett koncept och ämnet – vilka vi är innerst inne och huruvida obehaget inför det obekanta är en naturlig instinkt som vi kanske måste lära oss att leva med – är ju spännande och tyvärr minst sagt högaktuellt. Men det måste finnas en balans om man också ska kunna identifiera sig med karaktärerna. Här lyckas inte Renberg riktigt hitta den balansen.

Similar Posts:

• Det förflutna flammar upp
• Sju år och nio månader senare
• En familj faller samman
• Rörigt, trivialt och fascinerande som livet självt
• Sturm und drang som hötorgskonst

Om Blixthalka rörde sig kring isländska sagor, Tintin-album, Muminpappan och När Harry mötte Sally, så är Den onödige mannen betydligt fattigare. Här finns ingen kärlek till landskap eller texter, här finns bara en trött medelklasskarriärism som möjligen kan föra tankarna till Thoreaus berömda ord om att ”most men lead lives of quiet desperation”.

Det är en obehaglig bok. Vardagsobehaglig. På ett sätt är det den värsta sortens obehag. Den fyller mig med motvilja mot allt det här med att bli vuxen, mot medelklassen och alla andra klasser, mot ytlighet och karriärism och samhället i allmänhet och inte minst mot Manligheten.

Återigen, inte mot män i sig, det vore bisarrt. Men Manligheten. Är den inte egentligen ett av våra största samhällsproblem? Hierarkierna, våldet, det ständiga behovet att ta sig upp på vems som helst bekostnad, att hävda sig med alla medel som kan stå till buds. Det är så vedervärdigt.

Ändå är huvudpersonen Peter Håkansson, han som utnämner sig själv till ”den onödige mannen” och hoppas att någon ska protestera, en modern man, en intellektuell man, en journalist och kulturman. En man som avskyr våld och brölande, som oroar sig för tonårskillarna som trakasserar hans dotter och för fotbollshuliganerna som mer och mer tar över hemmalagets arena. En man som känner sig skyddslös, hjälplös, förbannat frustrerad.

Dottern ser honom inte. Hustrun bara gnäller, tjatar om tallrikar och vill inte ligga, medan Peter inte verkar kunna sluta tänka på hur mycket större sexuella erfarenheter hon hade när de träffades för tjugo år sedan. Jobbet är pest och hans avskyvärda chef bara kommer med floskler och tråkningar. En enda polare har han, en gammal vapendragare från Handels, men för honom är han nog egentligen nästan rädd.

När dottern blir tafsad på i simhallen av ett gäng stöddiga invandrarkillar krackelerar för övrigt medelklassfernissan och Peter far ständigt över en öl för mycket ut över ”kvinnohatare som borde utvisas”. Han är pinsam. Han får en chans på jobbet att vara något annat än en föredetting som inte går att sparka, och han sumpar den så det bara stänker om den. Man bara väntar sig att all denna rädsla och frustration ska explodera.

Så blir det inte. När Peter äntligen gör uppror gör han det trots allt inte genom att ta med en k-pist till morgonmötet på redaktionen. Han gör det genom att faktiskt visa civilkurage.

Det är en uppfriskande lösning – även om det är högst tveksamt om den i romanen verkligen leder någonstans – och den ger åtminstone Peter gnistan och självförtroendet tillbaka. Inte minst gör den honom till en människa i dotterns ögon, och det är viktigt. Deras relation har kommit lite i skymundan i diskussionerna kring romanen, men är fint och lyhört skildrad och en ljuspunkt i en roman där jag tillbringar större delen av tiden med att vilja örfila upp nästan varenda karaktär.

Kanske går det en röd tråd mellan den lyssnande, snälle Erik i Blixhalka och den desillusionerade Peter i Den onödige mannen. Det går sannerligen en mellan Den onödige mannen och den diskussion om manlighet som pågått under det senaste decenniet eller så – spännande inte minst i något av vårens Babel-avsnitt gästat av Helmerson, Inti Chavez Perez och Johan Hilton.

Själv blir jag inte minst illa berörd av Peters hustru Ylva och deras fastlåsta, infantila relation. Jag blir förbannad över hans nojjor kring hennes tidigare sexuella erfarenhet – och jag blir förbannad över hennes reaktioner, hur hon ständigt tillrättavisar honom när han blir arg och skäller honom för mesig när han inte blir arg. Hon tycker förmodligen att hon är jämställdast i världen och kan samtidigt inte förlåta honom när han inte klarar av att beskydda henne och dottern. Det är stört och paradoxalt och ska jag vara ärlig känner jag igen det bara alltför väl.

Det är förbaskat komplicerat, det här med mänskliga relationer, med könsroller, klass, etnicitet och med förväntningar. För vad är det egentligen som får en privilegierad man som Peter Håkansson, med fin familj, fint hem, fint jobb, att ändå känna sig så maktlös och undanskuffad? Vad krävs det för att ändra på vantrivsel och slentrian, på den där tysta desperationen? Räcker det med en ensam människa som ställer sig upp och säger att nu får det fanimej vara nog?

Nej, någon ny feel good-roman är Den onödige mannen knappast. Däremot en roman som tvingar till eftertanke.

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• På lur under det politiskt korrekta?
• Näthat och luciafika på dagis
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Den hotfulla dubbelnaturen

Imorgon skriver Lina om Joyce Carol Oates senaste roman En fager mö. Det är Linas första möte med den produktiva författaren efter ett misslyckat försök med att ta sig an tegelstenen Blonde, men det blev ingen positiv upplevelse. På midsommardagen handlar det om manlighet i och med Den onödiga mannen av Erik Helmerson, som Ella har läst, en vardagsobehaglig roman kring manlighetens kris eller omvandling.

Glad midsommar önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Den amerikanska mardrömmen
• Oates/Smith/Kelly på tomgång

I något sammanhang berättar jag den där Helmerson-anekdoten för en resande vän som kommer hem med halsbrytande historier om kajakkantringar och väpnade rån. Även det resulterar i entusiastiska haranger om hur mycket hon som barn älskade Tintin och hans äventyr (som jag särskilt lägger på minnet eftersom det stöder min tes om att en människas samlade läsning säger en hel del om vem hon är, eller blir, som person), men också, förstås, i en del diskussioner om rasism och liknande i Tintin-albumen och om det faktum att Hergé minutiöst noga ritade hela världen – utan att lämna Bryssel.

Hergé var förstås, som vi alla, ett barn av sin tid. Bedårande eller ej. Han gjorde inte alltid de mest upplysta eller modiga ställningstagandena, men han utvecklade sina berättelser från rena rasstereotyper till något mer komplext. Det finns också något i själva mediet, med berättelser i allmänhet och kanske serier i synnerhet, som komplicerar ytterligare. Det finns tomrum, saker som aldrig uttalas. Det finns motsättningar mellan karaktärer, men också mellan text och bild, mellan pratbubblor och tankebubblor.

När man skildrar något så konkret som serier gör, så händer något annat än när bokstäver blir till bilder först i varje läsares huvud. När Art Spiegelman väljer att rita nazister och judar som katter och möss blir Maus en alldeles egen förintelseskildring som aldrig upphör att diskutera inte bara den ofattbara historien i sig utan också just hur man ska kunna berätta om och förstå den. När han försöker bearbeta 11:e september-traumat genom ett virrvarr av sarkasm och amerikansk seriehistoria blir resultatet lika möjligt och omöjligt som titelns In the Shadow of No Towers.

Den svenska serietecknaren Liv Strömquist skapar svåröverträffad politisk humor med hjälp av kontraster på olika nivåer och när Mats Jonsson förser sina packade figurer med samma enkla spiralsnurr över huvudet som Tintin-karaktärerna kan ha, så åstadkommer han något av vad James Joyce gjorde när han skrev om Odysséen med världens tristaste Dublinbo i huvudrollen. Leopold Bloom är långt ifrån någon antik hjälte och Mats Jonsson är inte Tintin. Väldigt få av oss är ju det.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Ur-Tintin
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Obegriplig och fängslande
• Livspusslet à la Mats Jonsson

Erik Helmersons debutroman Blixthalka är en road trip Island runt med en hel del När Harry mötte Sally-vibbar. Vad som är avväpnande med den är att till och med huvudpersonerna är medvetna om det. Filmens cynisk-kvicka diskussion om huruvida män och kvinnor verkligen kan vara ”bara vänner” ingår definitivt i deras rikliga repertoar av referenser och Helmerson fångar på ett mycket underfundigt sätt hur vi tar in världen just utifrån ett gytter av referenser.

Precis som Göran Palm inför havets storslagenhet landar i sitt ”Havet. Jaha. Det är som på Louvren” visar sig sagornas karga och storslagna Island svårfångat. Till de få gånger när Erik och Lotta faktiskt möts i upplevelsen av landet är när de i Akureyri kommer på att det var här Tintin-albumet Den mystiska stjärnan delvis utspelade sig. Sagorna är däremot inte Lottas kopp te och Erik försöker förklara:

”Gunnar och hans spjutyxa kunde ställa till det för sig hur mycket som helst, sedan var det bara att krypa hem till Njál som tröstade och fixade.”
”Så Gunnars actionfigurer sålde bättre än Njáls? Gunnar var Han Solo och Njál var … Obi-Wan Kenobi?”
”Mjaa, jag skulle kanske inte…”

Helmerson använder allusioner och dialog för att både kontrastera och fördjupa sina karaktärer. Lotta är den som refererar till rockstjärnor och säger sig ha lämnat sin sambo för att han ”hellre ville se Agenda än bli avsugen”. Erik är den som alltid lyssnar när hon ringer och gråter, men liksom muminpappan, ytterligare en av hans referenser, längtar efter farligheterna på en stormpinad ö och en ny roll bortom den trygga och inrutade vardagen. Lotta definierar honom enligt devisen ”Man går aldrig ur högstadiet”: ”du är fortfarande den där jävla kufen som samlar på Airfixsoldater och svarar rätt på alla frågor och inte får hångla”. Kollisionen är förstås oundviklig.

Blixthalka bjuder kanske inte på enorma överraskningar, men är charmerande trivsam, opretentiös och lätt att ta till sig. Den komplexa kärleken till Island följer med som en bonus, en ovanligt fungerande reseskildring och en längtan som smittar av sig.

Similar Posts:

• Bilderna av världen
• Medelklassmannens tysta desperation
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• Askungen i Cannes
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism