Enäggstrillingarna Mia, Elin och Klara känns som klippta ur en äventyrsbok för pojkar från femtiotalet. De är ystra, vilda och gillar inte att ha på sig klänningar. Trillingarna sover i våningssäng i ett gemensamt sovrum, vilket ger berättelsen en känsla av internat. Men de lever ändå i vår moderna tid, eftersom de har datorer. Föräldrarna har åtminstone delvis lämnat femtiotalet, även om det är mamma som lagar mat och pappa som rensar rabatter, eftersom de båda jobbar på samma kontor.

Trillingarna ägnar sig åt att att förvilla sin omgivning eftersom ingen kan skilja dem åt men är också intresserade av äventyr så när Mia en tidig lördagsmorgon på sommarlovet ser en helikopter landa vid en öde bondgård, vill de förstås ta reda på vad den har där att göra.

Själva mysteriet har jag inte särskilt mycket att invända mot, det känns som en solid korsning mellan Enid Blytons Fem-böcker och Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist: det är lite lagom spännande, hjältarna är modiga och lite, lite dumdristiga men råkar aldrig ut för något riktigt farligt. Bovarna är otrevliga och mörkhåriga medan de hederliga känns igen på det ljusa håret och att de eventuellt bjuder på saft.

Förmodligen är 9-12-åringar i största allmänhet inte är lika kritiska läsare som jag, men när en av bokens 12-åringar glömt sin mobil hemma, i stället fiskar upp ett anteckningsblock och en penna ur shortsfickan, tycker jag att det känns ganska osannolikt. Och när de pratar om sina ”skolkamrater”, använder kraftuttrycket ”fanken” och refererar till bovarna som ”fula fiskar” vet jag inte riktigt i vilken tid vi befinner oss. Jag tvivlar dessutom på att trillingarna som berättelsen igenom beskrivs som extremt smarta, fiffiga och företagsamma, skulle somna och sova ett par timmar när de blivit tillfångatagna och fastbundna vid en stolpe, innan de kollar om någon av knutarna är lösa. Men vad vet jag, jag har aldrig blivit fastbunden av tre mörkhåriga kriminella i en lada, så det kanske är en naturlig chockreaktion?

När de äntligen kommer hem efter avslutat äventyr, frågar deras oroliga mamma vad de har haft för sig, får hon veta att de ”sprängt en falskmyntarliga”. Jag förstår verkligen att hon blir förvånad! I de elektroniska betalningarnas tidevarv hör man sällan talas om sådana ligor.

Men jag kan tacka Björn Karlsson för att ha blivit lite klokare av den bredvid-googling jag ägnade mig under läsningen:

- Enäggstrillingar finns, men de är extremt sällsynta. Enligt Aftonbladet är chansen (eller risken..?) en på 200 miljoner.

- Det finns faktiskt fortfarande falskmyntare, ett yrke som jag trodde var utdött. Så sent som i maj i år rapporterade SVT att falska sedlar säljs på sociala plattformar.

Similar Posts:

• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• and your little dog too
• För den som söker spänning
• Blodig vänskap
• På jakt efter en familj

Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det är faktiskt en fågelart. Stormfågeln är gråvit, trutliknande, har en vingbredd på över en meter och finns i nordvästra Europa och Arktis. Så har jag lärt mig det.

Och det är ingen dålig association, även om man får säga att det är en fri översättning. Havet och fåglarna är ständigt närvarande i Cleeves North Devon, lite som de är i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, även om den utspelar sig på andra sidan England, i Norfolk. Elementen finns alltid där, lockande, hotande. Vidderna, havet, dimman, tidvattnet och stormarna.

Stormen rasar också mycket riktigt i början av Stormfågel, och återkommande. Sjöräddningen i den lilla byn Greystone i norra Devon kallas ut, men personen de finner är bortom all räddning. Inte drunknad, utan placerad, ensam och naken i en liten jolle, förtöjd i den mytomspunna viken Scully Cove.

Mannen, offret, är en känd äventyrare, en jordenruntseglare som gjort tv-program och skrivit böcker. Han heter Jem Rosco och har sitt ursprung i trakten. Till Greystone anlände han för några veckor sedan, och för byborna, som han tagit ett glas med varje kväll på den lokala puben, har han bara antytt att han väntar på hemligt, betydelsefullt besök.

För att utreda mordet på Rosco kommer kriminalkommissarie Matthew Venn med sitt team till byn. Venn har varma barndomsminnen från trakerna däromkring. Det religiösa samfund som han växte upp inom är starka på orten, och hans egen församling gjorde utflykter dit.

Fullt så idylliskt verkar dock inte Greystone. Byn är liten och sluten, mentalt likaväl som fysiskt. Utåt sätter man upp en stadig front, mot såväl havet och stormarna som främlingar. Under ytan frodas maktkamp, fiffel och gammalt groll.

Det instängda och samtidigt äventyrliga i de små klapperstensvikarna, dit det bara går att ta sig vid lågvatten, är märkligt lockande. Kanske är det en tidig dos av Enid Blytons Fem-böcker som gör det. Här är det lätt att få ett dödsfall att se ut som en olycka, men med Rosco har mördaren gjort precis tvärtom. Hans död verkar närmast iscensatt. Regisserad.

Ändå håller jag inte riktigt andan framåt slutet av romanen, fast jag plöjer den med god fart. Att lösa brottet känns helt enkelt inte lika viktigt som hur välskriven själva romanen är, hur bra översatt, och hur gärna jag vistas i den här världen en stund med den trivsamt intellektuelle men ganska okarismatiske Venn och hans kollegor.

Lite som en stormfågel kanske skulle kunna slå sig ner på någon grå stenmur i den lilla byn Greystone, dra in havsdoften och för ett slag iaktta hur människor far fram med varandra.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Obönhörligt som tidvattnet
• Det bubblar i Brighton
• Människans obändliga vilja i kamp med naturen

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Mer sommaridyll än i Astrid Lindgrens lilla Västanvik är nämligen svårt att hitta. Syrenerna blommar, tivolit har kommit till stan och i skolan börjar elvaåringarna Rasmus – som enligt en särskilt anmärkning från författaren inte har annat än förnamnet gemensamt med samme författares båda Rasmusar i Rasmus på luffen respektive Kalle Blomkvist och Rasmus – och Pontus få svårt att sitta stilla.

Så tar det slut mellan Rasmus storasyster Pricken och pojkvännen Joakim och när Rasmus ser hur olycklig Pricken är och hur det grämer henne att hennes foto nu ska hamna i Joakims ”realisationskatalog” tillsammans med de andra avdankade flickvännerna, ja, då bildar Rasmus och bästisen Pontus Räddningskåren för Kärlekens Offer och smyger sig in hos Joakim för att ta tillbaka Prickens foto.

Tyvärr är Rasmus och Pontus inte de enda som olovandes tagit sig in hos familjen von Rencken den här försommarnatten. Där är också ett par silvertjuvar som pojkarna känner igen från tivolit. De är minsann inte ute efter att rädda några tonårshjärtan, utan för att lägga vantarna på von Renckens omfattande samling antikt silver. Nu får de dessutom två elvaåringar, och inte minst Rasmus älskade hund, den strävhåriga taxen Toker, i sitt våld och det krävs en hel del företagsamhet, hjältemod och pojklojalitet för att de båda vännerna ska kunna rädda Toker och sätta fast skurkarna.

Rasmus, Pontus och Toker blev både film och radioföljetång 1956, innan den kom ut i bokform året därpå. Och visst är det svårt att låta bli att läsa replikerna även i boken utan en omisskännlig klang av svensk 50-talsfilm. Det är en humoristisk, käck och spännande historia som har allt man kan önska sig av en barndeckare från 1950-talet – naturligtvis inklusive fantastiskt stereotypa könsroller och hopplöst svartmuskiga skurkar.

Ändå överträffar charmen klichéerna och svärdslukaren Alfredo och hans kumpan Ernst är likt förbaskat förträffliga skurkar, lagom läskiga och ganska underhållande. Särskilt Alfredo, med sin aviga svenska, sina skrönor om diverse släktingar – hästskojare allesammans – och hans snusförnuftigheter på gränsen till nonsens är en fröjd för små barnöron. Åtminstone skrattade min bror och jag högt när pappa läste om svärdslukaren och hans ”Rasmys och Pontys, små lymmelpojker” och ”Man börjer som litet barn och slyker knappnåler, va”. Jag skrattar förresten fortfarande ganska gott, så vuxen jag är, åt formuleringar som ”Han var hästskojare, morbror Konstantin, men han var anarkist också, han drömde om att förbättre samhället genom att spränge det i luften, ack ja!”

Astrid Lindgrens politiska tendenser kan man förstås diskutera, liksom över huvud taget hur mycket roliga och spännande barnböcker som samtidigt är rätt ordentligt politiskt inkorrekta. Om man numera vill ha sin Enid Blyton och liknande oscensurerade får man tydligen satsa på antikvariatsutgåvor. Min bror och jag hörde i alla fall både Lindgren och Blyton och Mark Twain i mängder, så blev det något sånär hyggligt folk av oss ändå får vi väl skylla det på Twain, kanske.

Similar Posts:

• Pojkboksäventyr möter 2000-talet
• På jakt efter en familj
• En röst att bli liten av
• Vi ses i Nangilima
• Idyll med sju barn

Att vara vuxen är ansvar. Att vara vuxen innebär att du jobbar eller går i skolan till sent. Att du har tusen sysslor att sköta: tvätt och städ och disk och matlagning. Och det är inte för att du leker vuxen som du måste utföra dem. Nej, du förväntas göra det. Att vara vuxen innebär att du måste läsa böcker bara för att du måste och inte för att det är det bästa och mest spännande du vet.

Ganska ofta är det tråkigt att vara vuxen. Ganska ofta vore det skönt att vara liten. Att läsa ut en bok på tre timmar bara för att inget stör. Att äta tio småkakor utan att tänka på håliga tänder. Att bara kunna sjunka ner i en bok helt utan notis om omvärlden och utan en tanke på alla de saker du skall, borde och förväntas göra.

Ibland brukar jag låtsas att jag är liten. Ibland kryper jag upp i soffan med en bok och en kopp te, småkakorna lämnade därhän (det beror nog mest på att jag inte är tillräckligt vuxen för att spara kakor i frysen). Med te och bok i handen skapar jag en illusion om att tiden är till för mig att förbruka, helt utan måsten och göranden. Och så sitter jag där en stund, flera timmar. Hur länge jag vill. Läser och njuter av alla de skiftningar man upptäcker då man läser en bok från pärm till pärm utan att bli avbruten. Njuter av att slippa ta ansvar och att bara fylla på ännu en kopp te då den första är urdrucken. Njuter av att ha tid. Av att vara liten nog för att det inte skall finns någonting i världen som kan vara viktigare än att läsa, att läsa och njuta av läsningen. Åtminstone inte för en stund, åtminstone inte under den stund som jag är liten.

Similar Posts:

• Astrids skimmer
• Djupare ner i träsket
• Människor förrädiska som tidvatten
• and your little dog too
• Sjunde boken, fem recensenter

Anna Larsson:
Vi bör börja typ nu. Har vi några frågor vi vill diskutera?

Stina Sigurdsson:
Det jag tycker är mest fascinerande med Harry Potter-fenomenet är hur något som är ren formellitteratur och som har så stereotypa karaktärer (ur genusperspektiv osv.) ändå lyckas bli så förbaskat bra? Och sjukt spännande. Hur gör Rowling egentligen? Vad är det hon gör som gör att jag efter sju böcker sitter och tokgråter i slutet och är helt förtvivlad över att folk dör? Jag menar, vi är ändå rätt luttrade läsare. Är det bara en talang för att skriva spännande och empatiskt? Rowling borde kanske hålla skrivarkurser för fattiga författare. Höhö.

Anna Larsson:
Ja, men det måste ju vara så att hon har en sjukt aktiv fantasi. Jag tror personligen att hon mer eller mindre har levt i den magiska världen sedan hon började skriva, och att hon därför vet vad som ska hända karaktärerna eftersom hon känner dem så väl – utan att fästa sig vid dem. Om jag skulle vara Rowling hade jag aldrig haft mage att ta livet av Sirius, till exempel. Jag skulle ha gillat honom för mycket. Men jag måste säga att den femte och sjätte boken var väl formelartade, hela boken kändes som transportsträckor fram till slutstriden som man ju VISSTE skulle komma i varje bok … Där var den sista boken mycket bättre. Visst det var transportsträckor fast det fanns ändå flera crescendon eller vad man ska säga.

Rasmus Landström:
Jag måste säga att jag tycker att böckerna utvecklats otroligt mycket under resans gång och att de två sista håller väldigt hög klass. På tal om formellitteratur kommer jag att tänka på Umberto Ecos analys av Ian Flemings Bondromaner. Är det någon som har läst den? Där påpekar Eco att de stereotyper som Fleming målar upp (sexistiska såväl som rasistiska) inte nödvändigtvis betyder att Fleming själv tror på dem. De kan istället, menar han, vara vad retoriken kallar endoxa, dvs. författarens anpassning efter den allmänna uppfattningen. Jag tror att detta är ett klokt påpekande som vi kan överföra på Rowling. Vi har som läsare överseende med att hon använder sig av stereotypa bilder eftersom vi vet att dessa (sorgligt nog) stämmer överens med tidens allmänna uppfattning. Vi har med en författare som henne större överseende än med en annan, icke-kommersiell författare eftersom vi vet att de riktar sig mot olika läsgrupper. Vi förlåter henne helt enkelt lättare än vad vi skulle göra om hon hade en mindre läskrets.

Oj, det blev verkligen ett pretentiöst inlägg.

Jag vill säga en sak till också. Är det inte så att Rowling från och med femman utvecklat ett bildspråk som ligger oerhört nära filmens? Jag tycker att man ser de två sista böckerna i filmscener trots att de ännu inte gått upp. I den senaste boken anser jag att höjdpunkterna är inledningen samt slutstriden. Det är partier som har en otrolig skärpa, händelseförloppet är glasklart.

Sen undrar jag om det är någon mer än jag som tror att slutstriden med Voldemort (efter mötet med Dumbledore) samt scenen på King's Cross är skrivna långt innan. Jag tycker att de rent stilistiskt är ett brott mot boken som helhet.

Stina Sigurdsson:
Rasmus – Åtminstone epilogen är skriven långt innan, enligt Rowling, har jag för mig. Men jag håller med om att det är ett stilbrott.

Jag hade i allmänhet svårt att förstå varför det gick som det gick. Man måste vara vaken och ha förra boken i färskt minne tror jag … Det hade inte jag, och jag tycker det är ett problem. Det är iofs inte bra att skriva läsaren på näsan, men det är ju bra om man fattar NÅNTING. Eller så är jag bara allmänt korkad. :)

Rasmus Landström:
Jag håller inte med om att det är ett problem att man måste ha vissa detaljer från tidigare böcker i minnet. Snarare tycker jag att det är en styrka. Det visar att Rowling vågar lita mer på sina läsare. I de första böckerna var det ju inte så och jag minns det som otroligt tröttsamt att tröska igenom alla karaktärspresentationer och huvudkonflikter gång på gång.

Björn Hagström:
Angående filmspråket, Rasmus, har det inte alltid varit så? En av styrkorna med Rowling och varför jag tror hon blivit så populär, är att det är målande beskrivningar som är lätta att visualisera och det är samma saker som behövs för en filmatisering.

Rasmus Landström:
Visst har böckerna alltid varit lätta att visualisera, men min poäng var att hon har en klarare skärpa i de två senaste böckerna. Jämför till exempel slutstriden i femman med "The battle of Hogwarts". I femman var den rörig och mest irriterande (även om den funkade på film) medan händelseförloppet i sjuan var helt glasklart. Är det någon som håller med mig om detta eller var jag bara okoncentrerad när jag läste femman?

Björn Hagström:
Ja, det har du rätt i. Det har blivit mer och mer tydligt, men filmiskt har det alltid varit tycker jag.

Sedan är man ju nyfiken på hur det kommer fortsätta. För visst kommer det fler böcker även om inte Harry är huvudpersonen.

Stina Sigurdsson:
Hur menar du nu, Björn? Rowlings fortsatta författarskap (är jag också intresserad av – vad sjutton ska hon ta sig för nu liksom, som ska jämföras med Potter) eller att det kommer komma fler böcker med Potter-karaktärer?

Björn Hagström:
Om hon överger världen hon skapat så är hon otroligt modig. Att ge sig på att skapa något helt nytt när man varit så framgångsrik med det första är ju att mer eller mindre försäkra sig om att misslyckas. Om hon å andra sidan lyckas är hon ju gud(inna). Det är en värld jag gärna skulle vilja uppleva.

Men det troligaste är nog att hon fortsätter i Potterversum med nya karaktärer och en ny story. Vad det än blir är jag rätt säker att jag kommer köpa den engelska utgåvan på utgivningsdagen. :)

Anna Larsson:
Jag tycker ju att könsrollerna är intressanta och heteronormativiteten, även om nu Dumblodore är gay eller whatever. De är så bisarrt stereotypa så karaktärerna bli platta. Ungefär som när Ron säger att hans mamma minsann kan trolla fram mat ur tomma luften eller när Rons mamma inte ger sig in i striden förrän någon attackerar hennes barn … eller Hagrid som visserligen bakar, men bara kakor som är som sten (OK, han är halvt jätte och lite osmidig generellt). Jag tycker det är lite tråkigt. Särskilt som böckerna till stor del läses av "det uppväxande släktet", även om jag personligen inte tagit någon skada av att läsa Kittyböckerna … men det känns ändå tråkigt att om man nu skapar en egen värld, måste den ha lika träliga könsroller som den verkliga världen?

Åsa Pettersson:
Absolut. Det finns mycket könsstereotypa skildringar, men är inte de även stereotypa framställningar av vuxna? Hermione, Cho men även Ginny har ju ändå rätt utvecklade karaktärer som väger något så när jämnt med pojkarnas. Har funderat mkt på hur förhållandet mellan barn och vuxna ser ut och har reagerat på att vuxna överhuvudtaget inte går att lita på i dessa böcker. Barnen är huvudpersonerna och de karaktärer som har byggts ut. Vuxna är roten till det onda och har mycket schematiska karaktärer. Eller tycker du att barnen är lika könsstereotypa?

Anna Larsson:
Hmmm.. nä, barnen är inte lika könsstereotypa, men de är ganska barnboksstereotypa, lite som i vilken Fem-bok som helst så finns det en modig, en smart, en klumpig och långsam som överraskar osv. Och visst är väl Hermione själva sinnebilden av den Duktiga Flickan? Men styrkan hos böckerna ligger väl egentligen inte i karaktärerna utan i historien/miljön. Så, OK då.

Stina Sigurdsson:
Jag håller med dig Åsa, de vuxna är de mest stereotypa (och också avseende det att de inte går att lita på, det är intressant), men barnen är det också. Hermione må vara modig och tuff men hon är också den som håller ordning på de andra. Typisk tjej med läshuvud, som får leka mamma åt de stökiga pojkarna.

För övrigt tycker jag faktiskt, och det är ju nästan pinsamt, att det är sjukt trist att det inte blir fler böcker. I och för sig stöder jag alltid beslut att lägga ner alla sorts serier medan de fortfarande är bra. Men ÄNDÅ.

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• En magisk värld för alla?
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Passar i samma ram som första boken
• En mörkare och mognare Harry

Det finns alltid något att göra och bakom varje hörn finns ett spännande, men inte alltför farligt mysterium. Kanske kan man tycka att hennes hjältar är smått paranoida när de vädrar gömda skatter och lönngångar överallt, men de har ju alltid rätt! Längtan efter att få vara ett av Blytons äventyrsbarn var alldeles särdeles stark i en viss ålder. Tänk att få åka på semester i husvagn, dragen av häst, bo i en fyr under en storm eller äga sin egen ö! Tänk att få vara detektiv och lösa mysterier…

Underbart. Underbara är också de måltider huvudpersonerna intar med täta intervaller. Det är härlig skinka, marmelad, ägg och bröd. Mjölk och andra färskvaror köps direkt på bondgårdar och smakar naturligtvis härligt. En riktig matfest.

Blytons böcker har beskyllts för att vara rasistiska och sexistiska. I de senare upplagorna har vissa partier redigerats. Vad gäller rasismen kan det väl sägas att nog är det anmärkningsvärt att alla skurkar är ”svartmuskiga” och alla ”svartmuskiga” är skurkar. Konstigt redan när man var barn och läste pappas femtiotalsupplagor. Obehagligt ofta förekommande i böckerna men säkert inte ovanligt i fyrtiotalets England. Likafullt otäckt.

Vad gäller den påstådda sexismen vill jag däremot påstå att Blyton var före sin tid. Visserligen talar Julian och Dick mycket om att flickor inte kan göra vissa saker och de vill gärna beskydda flickorna i gänget. Visst, lillasyster Anne är oftast en riktig mes som gillar att pyssla med hushållssysslor. George, eller Georgina som hon egentligen heter, känner dock inget behov av att bli beskyddad. Kort hår, pojkkläder, taget pojknamn och uppenbar vilja att bli betraktad som pojke. Påpekar alltid att flickor kan lika väl som pojkar och fnyser åt Dicks valhänta storebrorsfasoner. Omgivningen verkar också ha accepterat den nya könsidentiteten. Imponerande insikt i HBT-frågor, alltså. Redan på fyrtiotalet.

Fem söker en skatt är den första boken i serien, första gången syskonen träffar George och Timmy, den trofasta, kloka hunden som är lika delaktig i äventyren som de andra. Det är ett sommarvarmt äventyr i en förtrollad, förlorad värld. Ibland behöver analysen inte gå djupare än så.

Similar Posts:

• and your little dog too
• Pojkboksäventyr möter 2000-talet
• Fem-böckerna fyller 50
• Finns inte, men finns ändå
• Fotbollsglädje och massor av skratt

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

Ingen har förmått personifiera en genre så som Enid Blyton gjort med sina stilbildande pusseldeckare för barn. Böckerna är översatt till 42 olika språk i över 50 länder. Och trots att Fem-serien kom ut i England på 1940-talet fortsätter böckerna att säljas i över en miljon exemplar per år.

Similar Posts:

• Barndomens skattkammare
• Människor förrädiska som tidvatten
• and your little dog too
• Astrids skimmer
• Åtminstone för en timma eller två

Benjamin Lebert eller Benni som är huvudpersonen i denna semisjälvbiografi, anländer som sextonåring till internatskolan Neuseelen med sina föräldrar för att göra ett femte försök att höja sitt betyg i matte. Bennis självförtroende stärks inte ytterligare av att han dessutom är tvungen att gå om åttonde klass. Utöver sitt dåliga självförtroende har han även ett handikapp, en förlamning i vänster kroppshalva som ger honom en haltande gång och svårigheter att använda sin vänstra arm. Efter det att hans föräldrar lämnat honom ensam på internatskolan lär han känna sin talföre rumskamrat Janosch, som också är ledaren för ett antal grabbar som bor i samma korridor som Benni.

Benni har alltid har blivit ansedd som konstig eller som en outsider. Hans handikapp gör honom ständigt påmind om andra bekymmer som att skaffa tjejer, tända cigaretter, springa, simma, använda instrument på matematiklektionerna etc. etc.

De fyra vänner som han får vid Neuseelens internatskola bär även de på personliga problem såsom övervikt, utanförskap och rädsla. Men något som förenar Benni med sina vänner är längtan att få vara med sina familjer, att bli omtyckt och att inte bli utelämnad till ensamheten på internatskolan Neuseelen.

Därför sysselsätter de sig med att göra "crazy" saker tillsammans för att inte förgås av ensamhet och hemlängtan. De besöker flickornas korridor och dricker sig berusade på öl och röker cigaretter. Benni hånglar omåttligt på toaletten. Slutligen beger sig gänget till München för att gå på stripbar och dricka bacardis. De försvarar enligt internatskolans regler sina förbjudna handlingar med att uttrycka en sorts ungdomlig äventyrslystnad, de måste bege sig till München för att inte förlora sin ungdom.

Mellan dessa "crazy" utfall återkommer ständigt en existentialistisk dialog mellan grabbarna i form av frågeställningar: vad är vänskap, tjejer, livet, ungdomen, vad är skillnaden på modig och tapper, finns Gud? Det är en semisjälvbiografi såtillvida att läsaren aldrig kan tydliggöra vad som är fiction och vad som i själva verket är sanna händelser ur Leberts egentliga liv. Det är tydligt att Lebert som författare har försökt ge sig inpå filosofiska tankebanor med utgångspunkt från hans egna erfarenheter av livet, när han genom dialogen mellan grabbarna försöker resonera sig fram till någon typ av svar på frågorna. Antagligen var det tänkt att dessa tankebanor skulle ha givit romanen en ungdomlig aura, en analys av ungdomens villkor och situation, men som snarare gör den något krystad och platt. Som tur är invecklar sig inte Lebert alltför länge i dessa dialoger.

Fick jag då något svar på mina egna frågor efter genomläsningen? Kanske den korthuggna prosan, som snarare skapar förvirring och snedsteg i läsandet än ett rappt berättande och till råga på allt hindrar min fantasi att åskådliggöra miljön, påminner något om Hemingway. Men skälet till att Lebert har blivit jämförd men Hemingway återfinns antagligen i det faktum att båda skrev/skriver för en tidning. Och visst kan jag förstå att Crazy har lyckats virvla runt som en orkan och sålt 400 000 exemplar på kontinenten.

Liksom Enid Blytons Fem-böcker så finns alla karaktärer uppradade och färdiga att stoppa i mun, de äger ingen väl utvecklad psykologi utan presenteras kort som exempelvis tjockisen fegisen eller outsidern.

Tillsammans är de fem huvudkaraktärerna i Crazy en liten grupp som bryter mot vuxenvärldens konventioner genom sina små äventyr. De har, för att fatta mig kort, hög igenkänningsfaktor, det finns något hos var och en av de fem som alla kan identifiera sig med och jag upplever det vara skälet till att Crazy blivit så populär. Det är en ungdomsbok och kommer med all sannolikhet att hamna på bibliotekens ungdomshyllor, vill ni läsa Crazy ska ni bege er till biblioteket!

Similar Posts:

• Återfunnet Hemingway-brev auktioneras ut
• Sängkammarfars anno dazumal
• I en tidsmaskin
• Spleen i Venedig
• Dramatisk romansoppa