Alla andra tider på året hör jag definitivt inte till den sortens vuxna som tycker att de böcker jag själv läste som barn, är de enda rätta för dagens ungar. Det är ett hån mot alla dagens barnboksförfattare, att bara förespråka klassiker. Tiden har inte stått stilla sedan Sveriges nationalhelgon Astrid Lindgren lämnade jordelivet och det kommer ständigt nytt på barnboksfronten som är minst lika bra, ibland till och med bättre!

Men när det är jul får man faktiskt vara både konservativ och sentimental. Så åt fanders med grundsatserna, nu blir det gammalt, klassiskt och något som jag själv älskade under mycket tidigt 70-tal.

Petter och Lotta, de föräldralösa stackarna, togs om hand av de tre tanterna Grön, Brun och Gredelin i den första boken i serien på fem (se nedan för den kompletta listan). Man får aldrig riktigt veta under vad för sorts förhållande tanterna levde tillsammans och lika lite får vi klarhet i hur vårdnaden om barnen såg ut.

Just boken om julfirandet, är jag väldigt förtjust i eftersom Petter och Lotta där får vara företagsamma och smarta. Första julen barnen är hos tanterna var de totalt aningslösa och fattade inte vad det var för hemlighetsmakeri som pågick.

För de hade inte reda på att det fanns något som hette julklappar.

De hade inte heller reda på att julklapparna levererades av en julbock, föregångaren till jultomten, och blev livrädda när den gjorde entré i det julpyntade finrummet. De uppmärksamma läsarna känner genast igen att det är farbror Blå som döljer sig bakom bock-utstyrseln.

Och strax efter sen julbocken hade gått kom farbror Blå in, och han tyckte att det var så förargligt att julbocken hade varit där just när han var ute ett tag.

När tant Gredelin på julaftons kväll nattar Petter och Lotta, berättar hon att julbocken är en förtrollad prins som bor långt inne i skogen. Barnen bestämmer sig för att söka upp honom under sommaren för att be honom ta med några klappar till tanterna nästa år. När ungarna någon gång på vårkanten äntligen lyckas komma iväg utan tant-sällskap, hittar de en man som har hand om en kolmila långt ute i skogen och är helt övertygade om att det måste vara den förtrollade prinsen.

Och kolaren sa, att nog kunde han lova att gå med de där julklapparna till tanterna på julafton, men Petter och Lotta finge allt själva göra i ordning sina paket, för han kunde omöjligt hinna skaffa julklappar till alla människor.

Lotta syr och virkar de julklappar hon ska ge bort och Petter täljer för brinnande livet. Med tant Gröns hjälp snickrar han dessutom en bokhylla av krokiga ekgrenar till farbror Blå. Anmärkningsvärt är namnet “en vildes bokhylla”, vilket tant Gredelin dessutom tycker är rätt missvisande eftersom ju vildar inte behöver några bokhyllor, då de ju inte kan läsa …

Finalen utspelas på julafton, då en lurvig julbock kommer inklampandes mitt i kaffedrickandet. Petter och Lotta tycker att den är större än förra året, men han har ju åtminstone rätt paket med sig, så de blir inte rädda. Genom motsatt dörr kommer ytterligare en julbok intrippandes – det är farbror Blå, som sätter bockskägget i halsen och tappar masken, både bokstavligen och mentalt! Det uppdagas att den förtrollade prinsen, aka julbock 1, egentligen är en simpel mjölkbonde som på sommaren bor i skogen och är kolare.

Och farbror Blå skrattade med, men han sa att han inte kunde förstå, att tant Gredelin ville inbilla barnen såna där tokigheter om en förtrollad prins i skogen. Och då sa tant Gredelin, att hon ju bara berättade en saga för barnen, och hon trodde att barnen begrep att det var en saga.

Det där tycker jag är berättelsens essens på något vis: barnen, varken Petter och Lotta eller de som vi läser för, ska inlullas i någon dravlig fantasivärld utan får veta hur det verkligen ligger till. Julbocken finns inte på riktigt, det är någon som vill dem väl som klätt ut sig för att roa dem. Barnen förväntar sig inte bara att få julklappar utan är själva aktiva och tillverkar gåvor till dem som står dem nära. Det gillade jag som barn, det gillar jag nu!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

De fem böckerna i ordningen de kom ut:
Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918)
Tant Bruns födelsedag (1925)
Petter och Lotta på äventyr (1929)
Farbror Blås nya båt (1942)
Petters och Lottas jul (1947)

BONUSLÄSNING: Kaj Attorp: Gredelins längtan (2002)
En vuxenversion om hur tanterna, barnen och den där Blå egentligen levde sina liv där i Lillköping. Att Grön var lesbisk och att Gredelin hade ett hemligt förhållande med Blå, blir uppenbart även i bilderna efter den läsningen.

Den som vill veta mer om författaren Elsa Beskow, kan läsa biografin Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria av Annika Persson som kom ut 2024 på Albert Bonniers förlag. www.albertbonniersforlag.se/bocker/295284/elsa-och-natanael-beskow/

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• En röst att bli liten av
• Harmlös julsaga
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Realism i flera skikt

Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.

Similar Posts:

• Fascinerande konstnärsöde
• Ren och skär kunskapsglädje
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vackra bilder till trist text

Bilderboken Blomsterfesten i täppan har hunnit fylla 100 år och lite till. Anledningen till att den ges ut i nyutgåva med jämna mellanrum är troligen alla omläsningar som gör att boksidorna till slut ramlar ur.

Sagan börjar med att flickan Lisa väntar på mormor som gått iväg för ett ärende. Det är midsommarafton och Lisa får umgås med blommorna i all sin ensamhet. Snabbt sugs hon in i en fantasivärld med nickande blåklockor och prästkragar och smörblommor. Hon hälsas välkommen till en midsommarfest av självaste midsommarfen. När hon får en droppe vallmosaft på ögonlocken kan hon se blommorna gå och röra sig, vilket bara är möjligt just denna dag på året. Samtidigt blir Lisa osynlig för blommorna för att de inte ska bli skrämda av hennes storlek.

Festens planering är i full gång ser Lisa. Fruarna Potatis och Rödbeta ansvarar för maten som skickas på bladfat med snabbfotade rädisor, morötter och ärtväxter. Bilden visar hur småpotatisarna får hålla i en liten rottråd och hålla sig lugna när mamma Potatis styr och ställer med maträtterna.

Sedan kommer paraden med Festfolket. De kommer i mängder från ängar och hagar, skogar och insjöar, huset och köksträdgården. Till sommardagen hör också ljud: ”Och bina och humlorna surrade, syrsorna spelade och blåklockorna pinglade.” Här har Beskow bidragit med svartvita teckningar av fjärilar, bin och syrsor för att förstärka myllret.

Varje blomster tecknas och färgläggs realistiskt med naturen som förlaga. Men varje växt har också huvud, armar och ben – för att likna en människa från den tidens Sverige. Kläderna visar vilken samhällskategori var och en tillhör och detta fångar Beskow med sin skickliga blick.

Högst uppe i täppan satt rosen nyutslagen och strålade och välkomnade alla gästerna. Runt om kring sig hade hon sitt hov: Fruarna Pensé och Pion, fröknarna Syren och Kaprifol, baronerna Kejsarkrona och Löjtnantshjärta, riddar Iris, en Akleja och de små näpna kammartärnorna Tusensköna.

Men ingen fest utan störande moment! Oväsen uppstår när ogräsen står utanför grinden och fru Rödbeta låter bestämd i sin replik:

[- - -] nog ska vi sätta stopp för att det där packet kommer med på festen. Ett sådant tiggarpack och trasfölje! Låter Ers nåd dem bara få en fot innanför grinden så blir vi aldrig av med dem sen.

Den här scenen visar att Elsa Beskow inte sopade undan samhällsklyftorna i sitt berättande. Visar hon inte också stark tilltro till barns förmåga att fundera kring fattiga människors villkor?

I berättelsen ingår några rimmade alster som har inspirerat till ett verk i folkmusikton, en skiva med gruppen Makadam. De tillhör inte de mest sjungna sångerna i den svenska visskatten men ger ännu en dimension till de olika blomster och växter som Lisa mötte under den mest förtrollande midsommarafton hon dittills upplevt.

Blomsterminnen skapas både i verklighetens pionträdgårdar och i dikeskantens tistelsnår. Det visste Elsa Beskow, vars böcker kan läsas om och om igen.

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Faktabok för de yngsta
• När man vill ha en traditionell julsaga …
• Växternas snillrika värld

Barnet följer motvilligt med när mammas nya kille Björns mamma fyller år. Det trista i att gå på kalas utan jämnåriga kan möjligen vägas upp av fikat. Igenkänningen är därför stor i besvikelsen över svag saft och stark chokladtårta. Här är det även brist på förströelse då värdinnan inte har anpassat sig till tanken på ett bonusbarnbarn. Några pärlor och en inkomplett byggsats gör ingen glad, och den gamla Elsa Beskow-boken – nedklottrad av missnöjd tidigare generation – skrämmer barnet med skildringen av barnaga.

Känslan av utanförskap har ingen ålder och det finns mycket att relatera till i Fastrarna. I barnets reflektioner kring att ha vuxit fort kan en vuxen läsare ana en känsla av att inte hinna med i den ändrade familjekonstellationen. En ung läsare kanske snarare känner igen sig i att komma i skymundan av syskon. Barnets sätt att inte kalla småsyrrorna vid namn signalerar en distans till den nya familjen.

Vändningen kommer med Björns tre systrar, klädda i uppdaterade nyanser av grönt, brunt och gredelint samt med modernare syn på barnet än Beskows tanttrio. Högtidligt och respektfullt ber de om att få bli barnets fastrar.

Färgstarkt och med mjuka former tecknar Forslind fram den ökande inkluderingen. Jag hade gärna sett mer variation i ansiktsuttrycken, som hos människorna inte skiljer sig markant från den gamla blunddockan. De snett leende munnarna säger för lite. Bilderna skildrar överlag utanförskapet starkare än gemenskapen. Uppslaget där barnet sitter mittemellan två vuxna, som inte har tid att högläsa eftersom de har blickarna riktade mot varsitt lenkindat småbarn, är särskilt drabbande.

Barnet är själv berättare och gör de avstickare som känns igen från valfri lågstadieunge. Trovärdigheten förstärks ytterligare av det handskrivna typsnittet, men tappas en aning när barnet citerar de vuxna.

Den som ser Beskow i nostalgiskt skimmer samt uppskattar skildringar av hur kvinnor i kollektiv tar sig an vilsna barn kan med fördel uppdatera sig från Elsa till Ebba.

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• Realism i flera skikt
• När man vill ha en traditionell julsaga …
• På flykt under stjärnorna
• För barn och vuxna att växa med

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur

Kan man ens avgöra vilka faktorer som styr och hur mycket, är det inte upp till varje kvinna att göra sig själv?

Själv har jag svårt att identifiera mig med andra vuxna kvinnor som talar med flickröster eller klär sig i barnmössor och knäkorta skotskrutiga kjolar!

De här funderingarna kommer till mig under läsningen av forskningsantologin Att konstruera en kvinna. Den består av bidrag från ett antal etnologer och medieforskare i syfte att initiera debatt och att lyfta fram forskningen kring kvinnoblivande och ålder.

Lika lite som män, är kvinnor enbart en produkt av biologi och psykologi utan i mångt och mycket en social konstruktion. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett berömt citat av Simone de Beauvoir.

Bokens kapitel är ganska korta med särskilt fokus på företeelser som tidningar, tecknad film och litteratur. Ofta består forskningen av ett ganska begränsat antal intervjuer och närstudier. Sammantagna bjuder de på flera spännande ingångar till ämnet.

Eva Söderberg skriver om Tummelisa och andra karaktärer hos H.C. Andersen. Hon visar hur sagotösen framställts i olika illustrationer från Elsa Beskows ljushylta gullunge till Matilda Rutas svarthåriga revolterande unga tjej.

Johanna Sjöberg tar upp tidningar för flickor och unga tjejer. Baserat på ett urval (Barbie, Julia med flera) ser vi vilket slags innehåll som erbjuds och vad det säger om den ideala flickkonsumenten. Innehållet byggs upp utifrån målgruppens önskningar vilket också innebär att de ”klumpas samman och ‘görs’ som en enhetlig grupp”.

Publikationer för mindre barn innehåller mycket hjärtan och blommor i företrädesvis rosa kulör. Innehållet är sagobetonat och handlar om vackra, framgångsrika och sunda tjejer som exempelvis Barbie som ”förflyttas mellan olika scenarier och diverse roller, som veterinär, modedesigner, rockstjärna och älva.”

Relationer och vänskap är återkommande teman där äldre flickor förutsätts ha ett heterosexuellt intresse. Gemensamt för tidningarna oavsett åldergrupp är att man lyfter fram en dröm- och fantasivärld där ”läsarna positioneras som flickor som vill drömma sig bort och leva sig in i fantasivärldar där de kan spegla sig i drömmar”.

Sjöberg visar också på hur tidningarna följer en ålderstrappa med olika stadier från den lilla flickans sagovärld med prinsessor och älvor till tonåringens mer komplexa motsvarighet i berättelser om kändisar. Det hela förstärks av att tidningarna marknadsför varandra så att den växande lilla flickan gradvis slussas vidare till nya drömvärldar i tidningar för äldre barn.

Berit Åström skriver intressant om föräldraskap i tecknad film. Hennes studie visar att väldigt många mammor dör eller dödas i filmerna. Den omedelbara frågan på det är förstås varför? Finns någon koppling till gamla folksagor eller är det ett berättartekniskt grepp kring den moderlöses väg till självständighet? Varför finns det då så många filmer där pappan plötsligt träder fram och tar rollen som välvillig beskyddare?

Mera död finns i Annelie Bränström Öhmans text ”Lisbet Salanders grav och andra flickgravar”. Här handlar det just om nedgrävda flickor och kvinnor i ett antal romaner – ett fascinerande ämne i en tyvärr något tung text.

Karin Lövgren, som också är bokens redaktör, tar sig an kvinnor och bloggande. Hon har tittat närmare på ett antal bloggar om smink, stil och mode riktade till flickor, tjejer och medelålders kvinnor. Analysens fokus ligger på kvinnlighet som ett pågående projekt där kvinnan lär sig att göra om sig själv för att motsvara ett värde definierat av ”den manliga blicken”.

Samlingens sista kapitel, av Therése Persson, om kvinnor, sex och ålder, bygger på några intervjuer med flickor och kvinnor mellan 9 -77 år. Här diskuteras bland annat synen på äldre kvinnor som sexuellt ointressanta på grund av ålder, mot motsatta uppfattningar som visar att äldre kvinnor är mera nöjda med sitt utseende.

Samtliga texter är akademiska. Avsikten har heller inte varit att skriva populärvetenskapligt, vilket jag tycker är synd. Den debatt man önskar initiera hade med ett annat tilltal och med illustrationer till de många exemplen, förmodligen kunnat nå en större läsekrets. Det förtjänar ämnet och de många intressanta vinklarna.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Överskattad undergång
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Att dessa ska hålla för kommande generationer är tveksamt, därför är jag glad över dessa nyutgåvor. I Trull får vi läsa om Petter och Lottas äventyr, ni vet den när barnen ska ge en kattunge till den sura tvättgumman, somnar på ett hölass och hamnar vid kvarnen, går vilse i skogen och blir av med sina kläder när de badar. Då när Petter och Lotta blir hittade av den snälla skogshuggaren och klädda som en minigubbe och en minitant.

Pelle i Pelles nya kläder visar på stort entreprenörskap när han får en ny kostym av sitt får. Han klipper ullen av fåret och sedan får han det kardat, spunnet, vävt, färgat och sytt av de bäst lämpade människorna i sin närhet, självklart gentemot högt värderade tjänster.

Det är nostalgi och glädje över varje sida, över varje välgjord illustration. Men jag förfasas över sesnsmoralen och de drag av uppfostran som finns igenom varje berättelse. Man ska vara snäll och god och lyda. Man ska inte skryta, ta åt sig ära eller tro gott om sig själv. Det skriker jantelag och att barn ska veta hut. Samtidigt råder det ingen tvekan om att Elsa Beskow är en sagotant som står på barnens sida, det är kärlek och berättarglädje över sagorna. Dessutom får tomtar, troll, skogsvarelser och häxor en naturlig och självklar plats. Det är en tradition som känns viktig att föra vidare när barn av idag känner magi och övernaturligheter främst genom fantasyn.

Mellan sagorna finns även några av våra mest älskade visor av Alice Tegnér vackert illustrerade av Elsa Beskow. Ni känner alla igen bilden av pojken och lammet till Bä bä vita lamm och Maja med hatten och blomsterfånget från Majas visa.

Jag njuter också av Elsa Beskows språk, det är skrivet på flytande vers som bara de gamla sagorna förmår. Putte i blåbärsskogen är en av dem som vill läsas högt, gärna framför brasan, gärna tillsammans hela familjen. För det är just vad dessa sagor vill och det är en berättartradition att föra vidare!

Similar Posts:

• När man vill ha en traditionell julsaga …
• Realism i flera skikt
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Klassiska sagor för vinternatten
• Människor behöver sagor