Det är 1862, på en kyrkogård i Washington D.C., mitt under amerikanska inbördeskriget. President Abraham Lincoln har precis förlorat sin elvaårige son, Wille. Presidenten är helt förkrossad, och mitt i natten beger han sig till kyrkogården, där den lille pojken vilar i en lånad krypta, för att få hålla Willie en sista gång.

Den här känsloyttringen sätter igång något bland kyrkogårdens invånare, som vanligtvis är rätt upptagna av sina egna problem. De harvar runt och är döda utan att acceptera att de är döda, stretar emot, berättar samma gamla berättelser och går allmänt varandra på nerverna. Nu blir de ändå berörda av lille Willie och hans förtvivlade far, och de bestämmer sig för att hjälpa dem.

Lincoln i bardo liknar inte riktigt någon annan roman jag kan komma på. Den är skriven som en pjäs, ett körverk, en oändlig räcka citat. På engelska finns den som ljudbok inläst av 166 olika (mycket välkända) skådespelare.

Synen gjorde oss mållösa.
hans vollman

Märkligt att mannen alls hade kommit hit, ännu märkligare att han dröjde sig kvar.
pastor everly thomas

Ungkarlarna var inte alls pålitliga.
hans vollman

Eftersom de var livrädda för leda var de begivna på upptåg.
roger bevins iii

Hade en gång övertygat mrs Tessenbaum om att hon manifesterade sig i underkläder.
hans vollman

Varpå hon tillbringade flera år nedhukad bakom ett träd.
roger bevins iii

Det är på många sätt märklig läsning, ibland hjärtskärande, ibland riktigt dråplig. Spökenas röster interfolieras enbart av vad jag gissar är verkliga historiska källor, också de i korta citat, som tecknar omständigheterna kring Willie Lincolns död. Det är spökena som berättar allt som händer, helt tvärtemot den gamla devisen ”show, don’t tell” och allt man får lära sig i skrivarhandledningar och liknande.

Man kan associera till Julie Otsukas Vi kom över havet, Svetlana Aleksijevitjs skildringar av det forna Sovjetunionen eller kanske till Elisabeth Åsbrinks fragmentariska historieskrivning i 1947. Alla är de nyskapande försök att skildra det förflutnas myller av röster.

Similar Posts:

• Att plötsligt vara Fienden
• Hur överleva överlevandet?
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Lite för lätt
• Inget mästerverk

Jo, vi var väl lite fega och undfallande under kriget, och klarade oss i gengäld lindrigt undan, men så fort kriget tog slut var vi ju där med de vita bussarna. Snabbspola fram till 1990-talet, då Sverige tog på sig en ledande roll i uppgörelsen med Förintelsen. När högerextrema krafter i Östeuropa får ny luft under vingarna har vi analysen klar: det beror på att DE inte gjort upp ordentligt med nazismen efter kriget.

Elisabeth Åsbrinks 1947 ger en annan bild. Eller snarare, en mosaik av bilder. De flesta präglas av kriget, som är över och samtidigt inte över. Europas judar, de spillror som överlevt, lever fortfarande i läger. Inget västerländskt land vill ta emot dem, och själva kan de inte längre tro på ett europeiskt liv i frihet och trygghet. Det enda som längre lockar är det heliga landet, Palestina.

Samtidigt pågår rättegångarna mot ledande nazister, men blir de så mycket mer än ett slag i luften? Så många går också fria och kan fortsätta sin verksamhet, inte minst i Sydamerika och inte minst med hjälp av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Vid Nürnbergrättegångarna myntas ”brott mot mänskligheten” och ”brott mot freden”, men ännu inte folkmordsbrottet, trots att termen myntas just detta år.

En annan svensk, Emil Sandström, blir ordförande i en FN-kommitté med uppdrag att lösa Palestina-konflikten. På Medelhavet tvingas båtlaster med judiska flyktingar att vända om, muslimska ledare formulerar alltmer kompromisslösa linjer och ockupationsmakten Storbritannien är mest less på alltsammans.

Parallellt får Lord Mountbatten, ”Dickie”, i uppdrag att avveckla det brittiska styret i Indien på två år. Han har dock annat att göra, så han satsar på att det ska gå ännu snabbare. Senare, efter blodiga strider och efter att 13 miljoner människor drivits på flykt, kan han bara konstatera: ”I fucked it up”.

Också sådant som inte har med kriget att göra (eller har det det?) inträffar förstås detta år. Christian Dior lanserar sin ”New Look”. Simone de Beauvoir reser till USA och blir förälskad. På en skotsk ö skriver George Orwell det som kommer att bli hans sista bok, 1984, och i USA sprider sig vittnesmålen om ”flygande tefat”. Billie Holiday spelar hembiträde i filmen New Orleans, vars regissör sedan svartlistas i McCarthy-erans jakt på Hollywood-kommunister, och Thelonious Monk utnämns till ”The George Washinton of bebop”.

Det är som ett pussel hon lägger, Elisabeth Åsbrink, ett som saknar slutgiltiga svar. Finns det ett samband mellan alla dessa händelser, människor? Mellan all död, allt våld, all bestialisk uppfinningsrikedom? Mellan kärlek och kamp och framtidsdrömmar?

Å ena sidan är det ett personligt pussel, där den egna familjen är bitar att försöka få fatt i, passa in i mönstren. Å den andra rymmer det kanske en så universell sanning som man kan få till, mitt i detta myller. Så mycket händer samtidigt, stort och smått, gott, ondsint och trivialt. Människans kapacitet verkar nästan oändlig.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”
• Freden intressantare än kriget
• Gustavianska intriger
• Vår jord, våra intressen

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Den skönlitterära vinnaren är:

Tomas Bannerhed: Korparna

När Anna N skrev om Korparna i somras skrev hon: ”För varje sida jag läser blir jag lite lycklig och smått lyrisk. Men jag måste läsa i omgångar, för som helhet kan jag känna att boken blir lite väl mycket, lite lång, lite för eländig. Men när jag får ta det i min egen takt så är allting perfekt, de förbjudna känslorna, förtvivlan, miljön, och till och med ett så vanligt motiv som en far-och-son-relation blir lite unik i den här versionen.” Läs mer.

Juryns motivering lyder:
”På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan. Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.”

Den facklitterära vinnaren är:

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar

När Ella skrev om boken i höstas här på Dagensbok skrev hon: ”Kanske är det just den där påbjudna tacksamheten som gör att jag gråter mig igenom Åsbrinks bok, nästan från pärm till pärm. Inte bara för att det blir så konkret och personligt, inte bara för att det är så lätt att identifiera sig med ett par föräldrar som försöker vara starka och hoppfulla för sitt barns skull. Med en tonåring som lämnas ensam kvar, övergiven i ett främmande och inte alltför välkomnande land. Och med en författare som skriver i trots av föräldrar som menar att det där med judiskheten måste vi hålla tyst om, akta oss för att provocera fram någonting. Utan också för att den svenska flyktingpolitiken är så vedervärdig, så fullständigt utan ursäkt.” Läs mer.

Juryns motivering lyder:
”Ur en skatt av obesvarade brev utvinner författaren flera perspektiv på vår historia och vårt samhälle. Den får läsaren att söka svaren på frågan om vad som är rätt och fel i en historia som berör.”

Vinnare i kategorin barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna

Ella har även läst Pojkarna och skriver: ”Med Pojkarna har Schiefauer skrivit en egensinnig liten roman om kön och identitet. Premissen är som lånad ur en drömsk och lekfull Shakespeare-komedi, men spelet mellan tjejer och killar vardagsrealistiskt och brutalt tecknat. Pojkarna är en saga, och något helt annat. Om att försöka hitta hem i sin kropp, i sin sexualitet. Om vem man är eller skulle kunna vara och vem som egentligen känner en.” Läs mer.

Juryns motivering lyder:
”Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.”

Grattis önskar vi på dagensbok.com!

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Augustvinnarna 2015
• Våldet griper omkring sig
• Nominerade till Augustpriset 2015

Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så nära samman med att Ikea-grundaren Ingvar Kamprad var nazist (eller snarare, mer nazist än vi redan tidigare kände till). Han är egentligen ingen central person i boken heller. Ändå ligger det kanske någon djupare sanning i att just Kamprad väcker så starka känslor, som den svenska variant på american dream han tydligen är – bland annat hör jag en äldre smålänning ondgöra sig i Ring P1 över att förebilder som Kamprad och kungen ständigt ska göras ned.

Lite sorgligt känns det ändå att bokens verkliga huvudpersoner, familjen Ullman, kommit så i skymundan. Men kanske är det så att både Otto Ullman, den judiske flyktingpojke som sjutton år gammal arbetar på familjen Kamprads gods och blir Ingvars bäste vän, och Kamprad på ett plan fungerar som symboler för något större.

Båda är de, Otto och Ingvar, på en gång högst konkreta individer och undflyende. Ingvar ställer upp på intervju för boken, undvikande och vag, och vill sen inte mer. Otto finns inte längre i livet. Om sitt flyktingskap, sin bakgrund, talade han inte gärna.

Uppslaget till boken får Åsbrink istället i form av ett barnbarn till Otto och en Ikea-låda full med noga sorterade brev från familjen i Wien. Pappa och mamma, mostrar och morbror; det universum där ensambarnet Otto utgjorde solen. Ingen av dem överlevde kriget.

Vad som inte minst gör Åsbrinks skildring imponerande är hur lite om familjens faktiska situation breven egentligen förtäljer. När de vuxna efter nazisternas maktövertagande förbjöds att arbeta, när Otto inte längre fick gå i skolan, inte spela boll i parken, så lyckades det familjen att få med honom bland de 65 flyktingbarn som svenska missionärer i Wien hjälpte ut. Villkoret var att de döptes och att vistelsen i Sverige blev högst tillfällig. Föräldrarna fick absolut inte komma efter. De måste emigrera någon annanstans, och så fort de kommit i ordning skicka efter barnen. Samtidigt stängde länder över hela världen sina gränser för judiska flyktingar.

Inte skrev de om det till Otto. Förstod de ens själva vad som väntade? Åsbrink har gjort stora efterforskningar för att ta reda på vad som egentligen hände, om hur snaran drogs åt i Wien, om ghettona i Polen, om Theresienstadt och Auschwitz. Till Otto skrev de om hur tacksamma de var att han fått komma till Sverige, att han var en sådan duktig pojke, att han måste uppföra sig anständigt, studera ordentligt, inte förkyla sig, att de längtade. Att han måste vara tacksam.

Kanske är det just den där påbjudna tacksamheten som gör att jag gråter mig igenom Åsbrinks bok, nästan från pärm till pärm. Inte bara för att det blir så konkret och personligt, inte bara för att det är så lätt att identifiera sig med ett par föräldrar som försöker vara starka och hoppfulla för sitt barns skull. Med en tonåring som lämnas ensam kvar, övergiven i ett främmande och inte alltför välkomnande land. Och med en författare som skriver i trots av föräldrar som menar att det där med judiskheten måste vi hålla tyst om, akta oss för att provocera fram någonting. Utan också för att den svenska flyktingpolitiken är så vedervärdig, så fullständigt utan ursäkt.

Parallellt med familjen Ullmans förintelse pågår den svenska debatten. Läkare och läkarstudenter som mobiliserar för att stoppa invandringen av tio judiska läkare. Intresseförbund efter intresseförbund som vill slippa konkurrensen på arbetsmarknaden eller i handeln. Varningarna om att Sverige varit befriat från någon verklig nazism, men tog man in fler judar kunde det bli annorlunda. Propsandet på J-stämpeln i passen. De avsevärt lägre kvoterna än för andra flyktingar. Trots att det knappast var någon hemlighet vad som skedde runtom i Europa.

Den svenska hållningen under andra världskriget kan överlag ses som både feg och undfallande och som realpolitiskt smart. Vi kom undan med få dödsoffer, få materiella skador. Så mycket annat kan vi inte skryta med. Förhållandet till flyktingarna – det som skildras så hjärtskärande brutalt och sakligt i Åsbrinks bok – hör till det som är omöjligt att bortförklara. Här håller svenska nazister kafferep med högläsning, odlar en gemytlig gemenskap och sprider hatet. Med deras understöd och med betydligt flers passiva godkännande mördas miljoner.

Så spelar det någon roll om just Ingvar Kamprad var nazist?

Ikea har alltid haft ett visst svenskt symbolvärde. På samma sätt blir Kamprads nazisympatier och hans ovilja att ta ansvar för dem, bara en alltför tydlig spegling av en svensk flyktingpolitik, av en människosyn vi kollektivt har all anledning att skämmas över.

Similar Posts:

• Hur Ikea blev Ikea
• Efter kriget
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Kamphundarna som blev underdogs
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse