… är en slogan som paret Linderborg & Wijk ofta upprepat i debattartiklar i kvällstidningen Aftonbladet. Gott så, det är en slogan många nog skulle vilja skriva under på vid det här laget – inte minst många amerikaner själva. Men, precis som undertecknad, är det nog flera som frågat sig vad som i så fall […][...]

Vi vet alla att baksidestexter sällan ger en särskilt god bild av en bok, vilket den här boken tjänar som ett ypperligt exempel på. "Demokratiska perspektiv (1871) är en amerikansk klassiker som skänker djup och intresse för de demokratiska frågorna", skriver förlaget som presentation. Det känns ganska långt ifrån vad jag upplever när jag läser […][...]

Den här boken för tankarna till en Dogma-film – något för lång och inte helt i fokus. Fridolin vill förändra och förbättra mycket, och har mycket engagemang för många frågor. Det är både glädjande och uppmuntrande att få ett smakprov på all denna glöd. Vad värre är – han vill ta upp allt i en […][...]

Det sägs att svensken är så stel och trumpen och blyg, att vi inte säger vad vi tycker, att vi bara jamsar med och söker minsta gemensamma nämnare i alla frågor, livrädda för att säga något kontroversiellt. Amelia Adamo påpekar t ex i Sverige och tystnaden att i Italien och USA vågar folk säga att […][...]

Läskunnigheten ökar i världen. Andelen fattiga minskar. Utvecklingen går faktiskt framåt på många håll. Det här är något som de allra flesta skulle se som positivt – rentav något värt att glädjas över. Icke så Samuel P Huntington. Tvärtom – att länder som Kina och Brasilien blir rikare utgör ett oerhört stort problem, ett direkt […][...]

Man kan kanske sammanfatta den här boken som en inte helt lyckad blandning av resereportage, politisk debatt och självbiografi. Susan Nathan kommer från en judisk familj och är uppvuxen i Storbritannien och Sydafrika. Redan från unga år börjar hon tro på sionismen, tankarna om en särskild stat enbart för judar. Men först när hon fyllt […][...]

”Republikan” – ordet har onekligen en bismak av läskiga amerikaner. Men fundera på det. Är det inte lite konstigt att vi, som Vilhelm Moberg skrev 1955, har kvar denna anomali, denna institution som så fullkomligt strider mot alla moderna tankar om människors jämlikhet och frihet? Även om republikfrågan lyser med sin frånvaro – inte minst […][...]

Ett av 1990-talets främsta mantran inom politik och ekonomi var att privatisera verksamhet. Privat verksamhet ansågs vara mer effektiv, billigare och bättre, för såväl skattebetalare som klienter/konsumenter, än vad offentlig sektor någonsin skulle kunna bli. Privatiseringsvågen svepte in på många områden – skolor, sjukvård, äldrevård, energiförsörjning, vatten, i vissa länder till och med fängelser… Men […][...]

I dagens läge är det inte alla som minns det upproriska 1960-talet. Många av dem som var med på den tiden vill nog hellre glömma sina insatser och ställningstaganden. I 1960- och 1970-talets vänstervåg var hyllningarna av olika ”realsocialistiska” regimer legio. Diktatorer som Mao Tse Tung eller Ho Chi Minh, Fidel Castro och Enver Hoxha […][...]

I början av 1990-talet havererade Sverige. Hundratals miljarder försvann som genom ett trollslag – genom bankkris, fastighetskris och valutakris. Landet upplevde den värsta recessionen man hade gjort någonsin – betydligt mycket värre än krisen under 1930-talet. Vem skulle få stå i skamvrån? Det utvecklades till en början till en politisk pajkastning. Socialdemokrater skyller på moderater, […][...]