I det ögonblicket insåg Rick exakt hur mycket han älskade Oliver, och Oliver insåg exakt hur mycket han älskade Rick, och insikten i detta ögonblick skulle leda dem vidare till mycket av den glädje och de äventyr som de skulle få uppleva i framtiden.

Hon kontaktar rektorn för att hon finner boken olämplig för barn och så är det igång.* Böckerna samlas in i väntan på att en kommitté ska läsa dem och ett öppet möte ska hållas men för första gången har alla eleverna tagit med sig sina böcker hem. Donovan har bara hunnit läsa några sidor men lånar boken på biblioteket och läser i smyg för att få veta vad det är som är så upprörande.

Som tur är, förstår klasskamraterna att det inte är Donovan som på något sätt varit drivande och att han hamnar i kläm i det här. Han tar dock på sig att kontakta författaren och fråga om hur den där meningen egentligen ska tolkas och väntar spänt på svar.

En förbjuden bok innehåller ytterligare två historier; ”Äventyrarna”, som är boken allt kretsar kring, och berättelsen om Gideon, som har ett speciellt förhållande till ord och sköldpaddor. Han får en ny klasskamrat och en ny värld av samhörighet öppnar sig. Han har visserligen haft andra vänner tidigare men inte alls på samma sätt.

Som så ofta är det barnen som är mer förståndiga än många av de vuxna men även om polariseringen finns där blir det inte så hårt och hätskt. Det nedtonade läget gör i stället att argumenten framstår än tydligare. För egentligen är det väl inte väsentligt om den kärlek Rick och Oliver känner är vänskaplig eller mer än så, och oavsett om de hindras från att läsa vissa böcker finns det en verklighet som barnen lever i.

Det är fint att läsa om hur klasskamraterna stöttar sin lärare – och varandra – när den valda boken skapar kaos i det lilla samhället och skönt att de flesta behåller lugn och sans och i slutänden faktiskt är beredda att lyssna på varandra.

* En förbjuden bok är naturligtvis ett inlägg i debatten kring förbjudna böcker, banned books, i framför allt U.S.A., där allt fler skolor förbjuder vissa böcker utifrån resonemang om att innehållet är stötande eller på andra sätt olämpligt på grund av tematik kring sexualitet, rasism och våld – eller bara barn som inte beter sig som föräldrar vill (man kan jämföra med debatten kring Pippi Långstrump på 1940-talet). ”Äventyrarna” är ett fiktivt verk men Gideons klass läser Harriet, spion, en bok jag själv läste och älskade på 1980-talet, och som hamnar i kategorin barn som inte beter sig önskvärt.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Medan de kysstes
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Världens bästa mamma (nykter)

Vilket enastående långfinger till henne och Darren – en prydligt bäddad säng. Som om ingen någonsin hade sovit i den. Som om du aldrig hade varit här över huvud taget. Hur många gånger har de skrikit åt dig att bädda den där sängen? Hur många gånger har du vägrat? (En ledtråd: Samma siffra utgör svaret på båda frågorna.) Och nu lämnade du allting slätt och rent.

Ingen lapp. Inget meddelande.

Jag vet. Jag letade.

Bredvid sängen ligger Beas mobil. Det är tydligt att hon inte vill bli hittad. Ingen visste att hon tänkte dra. Inte hennes pojkvän. Inte hennes bästa kompis. Inte hennes lillebror som nu är ensam kvar i vad som är allt annat än ett kärleksfullt hem.

Till honom har hon ändå lämnat något, inte i sitt rum, utan på det gömställe hon plundrat på hans hemliga sparpengar. En mejladress.

Det är av mejlen mellan syskonen som David Levithans och Jennifer Nivens roman Om du lämnar mig här består. Det är ett format de får att fungera fantastiskt bra. Sakta rullas syskonens tillvaro – både den nya, där de på olika sätt försöker hantera sitt förflutna och sin framtid, och hur de haft det när de vuxit upp – upp för läsaren.

Det blir som ett inbyggt och helt naturligt spänningsmoment att reda ut hur barndomen, men också relationer med pojkvänner och andra, sett ut för syskonen. Varför drog Bea? Eller kanske snarare, varför drog hon just nu, med bara ett par månader kvar till sin high school-examen?

Om du lämnar mig här är en hjärtskärande berättelse om hur det är att växa upp i en destruktiv hemmiljö, om vuxna som sviker och slår, om vuxna som väljer att inte se eller agera när något inte verkar som det ska, men det är också något mycket mer hoppfullt. Det är en berättelse om att ta sig vidare, om att hitta de människor som är bra för en och våga hålla fast vid dem. Det är en berättelse om syskonkärlek och om att växa upp tillsammans.

Inte bara eller nödvändigtvis i samma hus.

Similar Posts:

• Ved och potatis
• Att skada
• En julsaga
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Systerskapets styrka

Mjoh. Men det är hyfsat rörigt längs vägen.

X, en annan kroppsbytare, söker kontakt med En. X har en annorlunda inställning till sin situation. Medan En försöker lämna så få spår som möjligt efter sig stannar X gärna kvar i kroppar han gillar – ”De unga, snygga vita killarna är alltid roliga att vara i. Det är de som alldeles naturligt får saker till skänks” – och passar på att förstöra relationer och leva rövare. X är ingen charmig typ, men En blir ändå förundrad och lyckas se förbi X tveksamma metoder för att få möjlighet att samtala om sina erfarenheter med någon som förstår. Detta är ett av romanens problem, eftersom En böckerna igenom varit nästan irriterande god med oklanderligt rättspatos.

Berättarperspektiven är många i denna bok och jag fastnar främst för de som låter oss förstå att det finns många kroppsbytare i världen. En av dem möter vi på dödsbädden efter 98 år i olika kroppar.

Den här kvinnan kommer att bli saknad på ett sätt som jag inte kommer att bli saknad. Den här kvinnan kommer att bli ihågkommen på ett sätt som jag inte kommer att bli ihågkommen. Att älska och bli älskad är att lämna varaktiga spår över en annars likgiltig värld. Jag måste förlita mig på att Du, Herre, vet vad jag har gjort och skänker lite värde åt mitt härjade, hoppfulla hjärta. […]
Jag har alltid undrat om jag, när min tid var ute, skulle få se alla deras liv passera revy – om alla de där människorna som jag har varit på något vi skulle återvända till mig, om jag skulle få se hur alla dessa enskilda dagar har bildat ett enskilt liv. Men nu förstår jag: De försvinner allihop. Nu är det bara jag.

Dessa perspektiv berör och väcker frågor, medan Rhiannons och i viss mån Ens kapitel är repetitiva och saktar ner tempot. Levithan har haft för stora ambitioner med boken. Han vill gärna i korthet behandla alla viktiga samhällsfrågor som finns. Trots att En har fullt upp med sitt komplicerade känsloliv hinner hen alltid reflektera över förutsättningarna hos personen hen råkar vara idag. Enda svarta eleven i klassen, en deltagare i en manifestation för jämlikhet… Det tar fokus från det unika motivets möjlighet till existentiella diskussioner. Dessa får främst ta plats i de kapitel som berättas av X, vars inställning till livet dock förblir lite av en gåta. Det framgår att hen tidigt lärde sig att de handlingar hen gjorde i någon annans kropp inte fick konsekvenser för hen själv, och därför har X fortsatt handskas vårdslöst med de käril hen lånat. Här tycker jag att Levithan missar en intressant fråga. Om ingen människa föds ond, vad gör att en själ som får pröva på många olika liv, med många olika föräldrar, ändå utvecklas till en helt igenom egoistisk och våldsam person?

Det kanske mest intressanta kapitlet utgörs av dagen som En tillbringar i kroppen hos en pojke med ADHD. I vanliga fall är det Ens röst som hörs, den anpassas inte efter personen hen råkar vara för dagen, men här konstaterar En att ”Kroppen har en större röst idag” och därefter har En inte möjlighet att agera som hen vill eftersom den hyperaktiva hjärnan styr, och den vill hellre möblera om sovrummet än maila Rhiannon. Detta väcker frågan om det finns fler diagnoser eller förutsättningar som kan hålla En utanför, men några svar ges inte.

Däremot får vi till slut något slags svar på om en kärleksrelation är möjlig för (och med) En. Det är ett fint svar, men inte ett som hade behövt 444 sidor.

Similar Posts:

• Oväntat rörande återupprepning
• Ett äventyr utan spänning
• Om kött och pixlar
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Där och då hände det

Av någon anledning brukar jag bara tycka om ungefär varannan bok av David Levithan. Om det har med mig eller honom att göra lämnar jag osagt, men den här gången blev jag knappast överväldigad. Boken är dock inte bara skriven av honom utan även av Nina LaCour, även hon ungdomsförfattare, men det verkar inte ha gjort saken bättre.

Mark och Nina turas om att berätta historien i vartannat kapitel, och säkert också författarna. Det fungerar hjälpligt, men det blir aldrig något riktigt flyt dem emellan och det tar (alltför) lång tid innan boken fångar upp mig som läsare, och då är den nästan slut. Boken växlar också mellan att försöka vara ett fartfyllt äventyr bland glitter, modefotegrafer och gallerier, och att vara allvarlig i sin skildring av två sorters kärlekssorger, svårigheten i att finna sig själv och att veta vad man vill med sitt liv.

De problem karaktärerna möter är realistiska, kanske till och med sympatiska, men karaktärerna själva är alltför platta. Jag har mött dem förut, någon annanstans. Kanske hade romanen kunnat komma undan med det, om den inte samtidigt försökt vara så flådig. Jag tror inte på karaktärernas plötsliga vänskap, deras oförklarliga spontanitet eller alla romcom-gester. Det är en historia som kräver att läsaren sveps med, men det händer aldrig. Det påminner om Nick och Norahs oändliga låtlista, som Levithan skrev tillsammans med Rachel Cohn, men är inte på långa vägar lika bra. I stället blir kontrasten mellan det författarna vill att läsaren ska uppleva, och det som faktiskt upplevs, betydlig och obekväm.

Du känner mig så väl ska däremot erkännas för sin brist, faktiskt!, på heterosexuella människor och för det fina porträttet av ett kompisgäng under gymnasietiden. Kanske kommer jag minnas den så som jag hade velat att den skulle vara.

Similar Posts:

• Oväntat rörande återupprepning
• En julsaga
• Där och då hände det
• Somewhere, over the rainbow
• Glitter, glamour och Schrödingers katt

Jag, En handlade om just En som varje dag vaknar i en ny kropp. Hen har accepterat att det är så livet är, tills Rhiannon dyker upp. Rhiannon gör ett enormt intryck på En, och En faller handlöst.

Boken utlovade stordåd. Den hintade om en djupdykning i identitet, sexualitet och det som författaren kan bäst: kärlek. Och visst handlade boken om allt det, men den nådde aldrig riktigt fram. Boken blev för mig en stor besvikelse. Alltför mycket av den utgjordes av introduktioner till Ens nya kroppar och liv, och tog därmed bort fokus från det som verkligen var intressant.

Nu, tre år senare, har det släppts en uppföljare. En annan berättar samma historia men från Rhiannons perspektiv. För Rhiannon betyder historien något annat. När hon träffar En befinner sig hen i hennes pojkvän Justins kropp och de spenderar en otrolig dag tillsammans. När det visar sig att det faktiskt inte var Justin måste hon omvärdera allt.

Jag började läsa väldigt skeptiskt. Det är trots allt främst en upprepning. Och i början av boken kändes den mest som något överflödigt och knappast nödvändigt. Snarare som ett sätt för Levithan att försöka få fram det som fattades i den förra romanen och blidka negativa recensenter. Men en bit in i boken tar den ett språng för att bli något eget.

Lite av tjusningen blir faktiskt att man redan känner till stora delar av händelseförloppet, och därmed väntar på att vissa saker ska hända. Samtidigt är det tre år sedan den förra boken kom ut, vilket för med sig att mycket är glömt och därmed blir nytt på ett underligt tillfredsställande, nostalgiskt vis.

Boken drar också nytta av att det (åtminstone för mig) är så mycket lättare att känna igen sig i Rhiannon än En. Rhiannon sitter fast i ett dåligt förhållande, drömmer om den stora kärleken och har samma problem som många i hennes ålder. Ens dagliga hoppande från en kropp till en annan är fascinerande, men kan bli lite mycket att ta in. Hen förstår heller inte riktigt hur ”vanliga” människors känslor för varandra fungerar, eftersom hen aldrig känt någon i mer än en dag. Fler sidor hos En avslöjas också genom Rhiannons ögon, och gör hen än mer intressant och sympatisk. De båda böckerna kompletterar varandra mycket bättre än förväntat.

Det som David Levithan lyckas allra bäst med denna gången är att utförligt diskutera de teman som man läste den förra boken för från början. Attraheras man bara av det yttre, eller kan man känna så för personen därunder? Är det olika för olika människor? Med Rhiannons glasögon får vi inte bara en fördjupning utan också andra ämnen att fundera över, som när det är rätt att lämna en relation som får en att må dåligt, hur mycket är värt att offra för den man älskar, och så vidare. Boken känns heller inte förmanande som många amerikanska ungdomsromaner, utan uppmuntrar snarare till egna funderingar genom att öppet prata om sexualitet och könstillhörighet.

En annan är en oväntat strålande bok, som lämnar en längtande efter mer. Och hur Levithan beskriver kärlek, förälskelse och tiden när allt är nytt är som vanligt helt otroligt, så till den grad att man finner sig själv le dumt. En bok att kära ner sig i, helt enkelt.

Similar Posts:

• Lång dags färd mot att hitta sin egen version av normalt
• Ett äventyr utan spänning
• Där och då hände det
• Porr för barn – en bra idé?
• Kroppen och sexualiteten

Jagberättaren och hans hyresvärd i Andrew Hollerans lågmälda lilla roman Sorg hör till dessa överlevande som inte riktigt tycks veta hur man går vidare, som liksom stannat av. De är något sånär välbärgade, väletablerade, men de verkar inte riktigt veta vart man ska ta vägen, hur man är en vanlig medelålders medelklassbög. Vad livet egentligen går ut på?

Till en del är det en ordinär medelålderskris – Vad är det som är viktigt, egentligen? Och varför är det så svårt att träffa någon? Älska? – men den har förstås en mörkare botten. Kanske finns helt enkelt inte tillräckligt många andra öppet homosexuella som överlevt att jämföra sig med? Och hur ska man älska när själva älskandet blivit så synonymt med en dödsdom?

För huvudpersonen, romanens namnlösa jag, handlar förlusten också om den nyligen avlidna mamman som han vårdat i åratal. Det är därför han har lämnat sitt tomma hus i Florida och blivit inhyst i det vackra gamla Washington-huset. I huvudstaden undervisar han på en kurs om aidslitteratur och vandrar runt i mörkret bland Washingtons alla minnesmonument. Han fastnar också i en brevbiografi om Mary Todd Lincoln, presidenthustrun som efter mordet på maken vägrade lägga av sorgen och förde en irrande, spöklik tillvaro, tidvis tvångsinlagd på vilohem. Från Mary Lincoln och de mörka promenaderna sliter han sig bara som hastigast för att äta middag med en avliden väns gamla mamma.

Det är, inte oväntat, en melankolisk roman, Sorg, om övergivenhet och vilsenhet, om att aldrig riktigt kunna skaka av sig sammanhanget, vara tacksam för den chans man fått, fånga dagen, och så vidare. Kanske finns en irrationell skuld i detta att överleva. Varför just jag? Varför inte han, eller han, eller han?

Här finns också någonting närmast Seinfeldaktigt över hur huvudpersonen och inte minst hans hyresvärd (också han namnlös) ständigt klagar över hur svårt det är att träffa någon, men egentligen inte precis verkar anstränga sig. Kanske har de helt enkelt blivit för bra på att överleva på egen hand?

Därför blir det alltså inte precis en händelserik roman. Mer tillståndsbeskrivning än handling och utveckling. Det kunde för all del vara fint på ett lågmält sätt, men gör också korrekturmissarna desto mer iögonenfallande. Språket flyter inte riktigt som det borde, och romanens tempo gör verkligen ingenting för att skyla över det.

Slutligen associerar jag en del till David Levithans fina ungdomsbok Two boys kissing, där han låter homosexuella som dött i aids utgöra ett slags grekisk kör, ett livsbejakande i vi-form. Det verkar så mycket mindre komplicerat så, som anonym massa. I Sorg är alla dessa personer fortfarande individer, människor man kände. Människor man överlevde.

Människor man måste fortsätta utan.

Similar Posts:

• Befrielsen är nära?
• Somewhere, over the rainbow
• Medan de kysstes
• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Kyssar som skakar världen

Själv ikläder sig Aleksijevitj gärna rollen som kompositör, någon som samlar tusentals intervjutimmar till ett slags koncentrat, ett körverk. Hon har en distinkt egen röst, samtidigt som kärnan i hennes arbete är just detta att låta andra komma till tals, de där så kallat små människorna, de som annars sällan blir hörda. Ja, Aleksijevitj skriver om de små människornas storhet.

Som historiker (eller, som doktorand tänker jag väl snarast på mig själv omväxlande som historiker och wannabe-historiker) borde jag kanske stå på den professionella historievetenskapens sida, men ganska ofta upplever jag nog ändå att det är de skönlitterära författarna som skriver historia intressantast, kanske till och med sannast. Fast jag tror inte att man måste välja sida, att det egentligen handlar om sidor. Vi behöver alla medier, alla olika typer av röster för att skildra historia som är viktig och som berör.

Julie Otsuka gör det med sitt nästan malande ”vi”, de japanska postorderfruar som anlände till USA för nästan hundra år sedan, i Vi kom över havet. David Levithan gör det i ungdomsboksform med en slags kör av döda homosexuella i Two boys kissing. Och Svetlana Aleksijevitj gör det, bättre än kanske någon, i Utopins röster, oavsett om man vill kalla sviten litterärt reportage eller dokumentära romaner.

Riktigt bra författare, skönlitterära eller ej, är ordentligt pålästa, men det är egentligen inte en fråga om vad som är sant eller falskt. Man kan rapa upp hur många sanna detaljer som helst och ändå missa det väsentliga. En riktigt bra författare fångar också den djupare sanningen – och det är sällan en sanning i singular.

Sanningen i singular och med stor begynnelsebokstav, det är sanningar för diktaturer. Verkliga sanningar består av motsägelser, av variationer, av olika perspektiv. Av många olika röster.

Inte alla står riktigt ut med hur komplicerat det kan bli. Det är ju så mycket enklare och tryggare med raka svar, en tydlig linje. Ledare som pekar med hela handen. Deras författare är Aleksijevitj inte. Hon är de många rösternas författare.

Det här är nog det mest odiskutabelt välförtjänta Nobelpris jag kan komma på.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2015
• Politik och litteraturkritik
• Mellan liv och död, historia och skröna
• Medan de kysstes
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”

Eftersom min franska är rätt hopplös får jag läsa den i engelsk översättning, men det är en tilltalande melankolisk, melodramatisk kärlekshistoria med viktigt tema som någon borde överväga att översätta också till svenska. Inte minst är den vackert tecknad, med mjuka gråtoner och dova färger i ramberättelsen och riktigt snyggt bara svartvitt och blått i återblicken.

Återblicken, ja. Nästan hela Blue is the warmest color består faktiskt av en enda lång återblick. Dess första mening lyder ”My love, when you read these words I will have left this world.” Den som skriver är Clementine. Hon som lämnats kvar heter Emma och genom Clementines dagbok återupplever hon den kärlek och det liv som så småningom leder fram till Clementines död.

Blue is the warmest color är en Romeo och Juliet-historia där kärlek och död är nära sammankopplade, och den oförstående omvärlden har minst lika stor skuld i att det måste sluta så tragiskt. Trots att Clementine sedan den allra första gången hon ens får en skymt av Emma, flickan med det blå håret, inte kan sluta tänka på henne, har hon ju pojkvän och lever i sammanhang där det är allt annat än självklart att plötsligt förälska sig i en annan tjej.

Jag tänker en del på David Levithan när jag läser den här berättelsen. Först på hur fantastiskt jag tyckte det var när så många av hans böcker inte handlade om problemet att vara homosexuell. Hans karaktärer kunde vara homosexuella och ha problem, men det var vanliga kärleksproblem. De berodde inte på homosexualiteten i sig. Sedan, när han skrivit mer om problem som just handlar om homosexualitet i sig, om att inte bli accepterad och kanske inte ens acceptera sig själv, så har det också känts som en lättnad, för den verkligheten finns ju faktiskt också. Fortfarande. Tyvärr.

Blue is the warmest color hör definitivt till den senare kategorin. Emma och framför allt Clementine har så många omkring sig som gör kärleken så mycket svårare än den skulle behöva vara, kärlek som kan vara så förbannat svårt i sig. Så många har åsikter om vem Clem borde vara att hon alldeles slits sönder, också inuti. Det är så oerhört, sorgligt, tragiskt onödigt. Kärlek som kan vara så förbannat svårt i sig.

Similar Posts:

• Kyssar som skakar världen
• Så lätt och svårt som kärlek
• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Så lätt och så svårt som kärlek
• Somewhere, over the rainbow

De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De gör det för att en av deras vänner nyligen blivit utsatt för ett hatbrott, blivit grovt misshandlad. En av dem gör det kanske också delvis för att han vill ha den andre tillbaka.

Det är ett ganska udda drag, att låsa fast två av sina huvudpersoner i en kyss i princip hela romanen igenom. De kan inte prata, de kan knappt röra sig, men samtidigt händer det förstås en hel del omkring en om man kysser en annan kille på gräsmattan framför skolan (och live-streamat på nätet) i minst 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder.

Det är en helt underbar idé. Den begränsade kommunikationen och rörelseförmågan och naturligtvis den extrema situationen gör varje detalj, inte minst fysisk, så viktig. Alla små sätt man kommunicerar ordlöst på, läser av varandra. Alla tankar och känslor som passerar.

Nu är inte titelkaraktärerna Craig och Harry de enda huvudpersonerna i Two boys kissing (även om de är mina favoriter). Här finns också Avery och Ryan, som precis träffats, Peter och Neil, som varit tillsammans länge, Tariq, vännen som blev misshandlad, och Cooper, en kille som blir utslängd hemifrån när han pappa råkar läsa några öppna chattar på hans dator.

Två händelser nämner David Levithan i sitt efterord som romanens inspirationskällor. Den ena är collagestudenterna Matty Daley och Bobby Canciello som den 18 september 2010 satte nytt rekord för världens längsta kyss. Den andra inträffade bara fyra dagar senare, när en annan student, Tyler Clementi, tog sitt liv genom att kasta sig ut från George Washington-bron. En ljusnande framtid och hopplöshetens mörker, fyra dagar ifrån varandra.

Mörker och ljus samsas i Two boys kissing och vävs samman av ytterligare en väldigt speciell karaktär, ett kollektiv. Romanen berättas som av en kör i en gammal grekisk tragedi, ett ”vi”. Det är ett vi som består av de homosexuella män som gått före Harry och Craig, Avery och Ryan, Tariq och Cooper, av unga män som älskat och dansat, förälskat sig och förtryckts, legat och avlidit.

If you are a teenager now, it is unlikely that you knew us well. We are your shadow uncles, your angel godfathers, your mother’s or your grandmother’s best friend from collage, the author of that book you found in the gay section of the library. We are characters in a Tony Kushner play, or names on a quilt that rarely gets taken out anymore. We are the ghosts of the remaining older generation. You know some of our songs.
We do not want to haunt you too somberly. We don’t want our legacy to be gravitas. You wouldn’t want to live your life like that, and you wouldn’t want to be remembered like that, either. Your mistake would be to find our commonality in our dying. The living part mattered more.
We taught you how to dance.

Med Two boys kissing skriver Levithan modern gayhistoria, inte helt olikt det Jonas Gardell gör i främst Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Stilistiskt för vi-berättandet kanske tankarna till Julie Otsukas lilla mästerverk Vi kom över havet, en annan kollektiv berättelse om en nedtystad grupp (i det fallet japansk-amerikanska kvinnor som internerades under andra världskriget), men Levithans storvulna patos är definitivt närmast gardellskt. Liksom Gardell behärskar han det storartat.

Two boys kissing länkar nutid med historia och framtid, människors kamp för mänskliga rättigheter med den enskildes handlingsutrymme i vardagen. Och så har den förstås det där levithanska signaturdraget att ställa sin läsare mitt i förälskelsens hela destabiliserande, upplyftande, pirrande tvärdrag.

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Filmen är inte apdålig. Huvudrollsinnehavarna Michael Cera och Kat Dennings har sin charm, men upphovsmännen tycks på klassiskt filmatiseringsmanér ha tappat förtroendet för det som gör boken så bra, relationerna, och i stället förlorat sig i försöken att åstadkomma ett mer handlingsorienterat tempo. Så onödigt.

Och förytligande (om nu det är ett ord). Karaktärerna – i synnerhet vissa bifigurer – i romanen är mycket mer komplexa och intressanta än filmens. Miljöerna och musiken kan visserligen vara värda att plocka upp en film för – liksom i Rachel Cohns och David Levithans hela &-trilogi (om man nu ska kalla den det) utgör staden New York en tredje huvudperson – fast själv har jag nog roligast med romanens alla referenser som de är.

För den som till äventyrs missat denna redan nästintill klassiska crossover-roman ska vi kanske börja från början. Nick spelar i ett queercoreband som för tillfället går under namnet The Fuck Offs. Det känns som en bra kväll – tills exflickvännen Tris dyker upp i publiken. När hon och hennes nye kommer emot honom vid baren hugger han tag i tjejen som står närmast och bönfaller henne att spela hans flickvän i fem minuter.

Norah får denna konstiga förfrågan från den söte basisten i The Fuck Offs och hade förmodligen inte spelat med om hon inte sett sin störiga klasskompis Tris närma sig. Så hon grabbar tag i Nick och kysser honom. Det blir början på en ganska okonventionell, knackig och så småningom alldeles underbar första dejt i New York-natten.

Konceptet påminner inte så lite om 90-talsfilmen Bara en natt (med Ethan Hawke och Julie Delpy i huvudrollerna) och enkelheten – två människor som möts och tillbringar en natt tillsammans – är minst lika charmerande här. Skillnaden är kanske framför allt att Nick och Norah inte semesterflirtar; New York är deras hemstad och innehåller därmed en hel del känslomässigt bagage. De har sina kompisar där och sina ex där. Inte bara Nick är nydumpad. Norahs pretentiöse ex är nyligen hemkommen från sin sydafrikanska kibbutz och redo att spinna in henne i sitt nät igen.

Nick & Norahs oändliga låtlista är med andra ord en roman om att mötas och våga bli förälskad, men också om att våga släppa taget om det gamla. Det är en feel-good-roman där känslorna och språket och överflödet av populärkulturella referenser ger tempot, inte actionscener. En roman som snärjer in ens hjärta och inte släpper taget förrän den är utläst.

Så ja. Romanen är precis så fantastiskt bra.

Similar Posts:

• En julsaga
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• “I do not wish. I serve.”
• Bli lämnad kvar
• Semesterläsning