Några specifika motiv återkommer ofrånkomligen i de flestas bilder därför att de är så spektakulära att man inte kan gå förbi dem utan att ta en bild. Men trots att samma motiv återkommer på flera bilder så är bilderna ändå helt olika. Vi fastnar för olika saker i motivet och använder våra olika manér för att berätta om det. Det är en nyttig övning eftersom man inser att det faktiskt fortfarande finns oberättade historier, att vi alla har något att berätta.

Petter Alexis Askergren har tidigare i 16 rader berättat om hur han får inspiration till sina texter. Allt handlar om att finna sin egen röst, men idéerna måsta alltid hämtas någonstans ifrån. För att öva kan man utgå ifrån en redan befintligt berättelse och skriva om den på sitt eget sätt. I Remix tar han det hela ett steg vidare och för att visa prov på tekniken ber han diverse skribenter att tolka några av hans raptexter.

Inti Chavez Perez får i uppgift att skriva en text utifrån ”Fredrik Snortare och Cecilia Synd”. Det blir extra intressant eftersom Petters text från början måste vara en tolkning av Cornelis Vreeswijks ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Det blir en spännande rundgång av personliga tolkningar och olika manér att berätta en historia.

Några bildtolkningar av texterna finns också i boken, bland annat av Jan Stenmark. I slutet av boken finns tre texter där ungdomar tolkat en av Petters låtar, efter en inbjudan i sociala medier. Ett roligt grepp som ytterligare gör detta till en inspirationsbok väl värd att använda i skolan.

Den här boken ger inspiration att själv sätta igång med dylika skrivövningar. Men de olika texterna i boken blir tyvärr aldrig riktigt mer än just övningar. Det märks att de har blivit tilldelade texterna och att skrivandet är en tilldelad uppgift och inte något som springer ur egna idéer. Men det får man kanske leva med, bokens syfte är inte att skapa stor litteratur, utan att visa hur litteratur kan användas:

Musiken blev min språngbräda in i i läsningens och skrivandet värld. Och det är just det korståget jag är ute på i skolorna. Jag vill visa att litteraturen kan öppna nya världar och inspirera, och att man inte ska vara rädd för den.

Ett mycket lovvärt syfte, och jag tror på metoden!

Similar Posts:

• Peppande förstabok, splittrad textanalys
• Tjuvtitt
• Plats i hjärtat för Håkan
• Bibel för mental istid version 2
• Skrivandets hålrum

Så blir det emellertid inte alls med Åsa Linderborgs Håll med eller håll käft. Artiklar i samförståndets tid. Jag snarare sträckläser den – just nästa artikel verkar nämligen så himla spännande. Hela tiden. Nästan alla ger mersmak; nästan hela tiden känns variationen i språk och ämnen fräsch och inspirerande, utan artikelsamlingars vanliga risk för mättad korvstoppningskänsla och tjatighet.

Artiklarna i Håll med eller håll käft är från början publicerade i Aftonbladet mellan 2003 och 2008 och utan att de känns särskilt inaktuella ger de också en bild av svensk samtidshistoria när den är som … samtidigast. Vad är det egentligen vi sysslat med de senaste åren?

Linderborg är fin på att hitta balans. Hennes formuleringar är snärtiga och coola utan att för den skull skymma det hon vill ha sagt. Hon är bildad utan att bli svårläst och intern. Hon har, som de där riktigt sympatiska historikerna, en förmåga att snabbt och enkelt sätta in i sammanhang, och hon både tycker till och levandegör det hon förhåller sig till.

Smaka bara på några av rubrikerna: ”Gissa vad de gör med getterna!”, ”Den förbannade vänstern”, ”Alla får pippa!”, ”Vem har rätt att göra motstånd?” eller ”Så blir en kvinna desperat”. Linderborg läser Gramsci och Babar, Fanny Ambjörnsson och Olof Lagercrantz. Hon diskuterar Linda Rosing och Carolina Gynning, Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Hon förhåller sig till vänstern, liberalismen och den politiska dagordningen, Irakkriget och ”den svenska bushoisien” (ofta tillsammans med Erik Wijk), dansk gladporr, nationaldagen, konspirationsteorier, råttor, historieproduktion, prinsesstrender och den nya herrgårdsromantiken.

Håller med gör man förmodligen inte alltid (jämför till exempel hennes Cornelis-tolkning med Liv Strömquists). Hålla käft blir man i alla fall inte det minsta sugen på. Och det är väl som huvudsaken.

Similar Posts:

• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Allt åt alla?
• USA ut ur Irak …
• Bland kufar och drömmar

Efter andra världskrigets slut kommer Cornelis som 12-åring till Sverige från Holland, första skivan ges ut 1964 och därefter rullar det igång, det som i biografin av Klas Gustafson heter ”ett bluesliv”. Bitvis är det en solig berättelse, full av lyckade framträdanden och försäljningsframgångar. Men ännu mer är det berättelsen om ett rått liv där konflikt efter konflikt följer på missbruk, rättegångar och patologisk svartsjuka. I ungdomen är det brottandet med konstnärsrollen, en senare identitetsfråga är medborgarskapet och en vacklande självbild genomsyrar resten av livet. Det är tre äktenskap och gud vet hur många bostäder – med eller utan adress. Det är löpsedlarna om knivincidenten med transvestiterna och rymningen från fängelset. Knytnäven på krogen, rattfyllorna, skatteskulderna, flykterna och avbrotten. Bergochdalbana, minst sagt. På toppen finns guldskivestjärnan i lyxkåken med swimmingpool, på botten den utfattige förtidsåldringen som ligger med cancersjuk lever på Södersjukhuset i november 1987.

Gustafson har i Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk klippt och klistrat med repliker från gamla och nya intervjuer. Han använder sig av tekniken att sammanfoga klipp ur intervjutillfällen från vitt skilda tidpunkter och blanda ut dessa med styckena som redovisar artistens liv, till exempel kan ett gammalt uttalande från Cornelis själv följa på något hämtat ur en nutida intervju. Detta skapar en känsla av att allt hela tiden belyses från flera olika håll. Stilen Gustafson valt är saklig och redogörande, ofta kommer jag att likna biografin vid en katalog där man hade kunnat slå upp var Cornelis bodde och vad han hade för sig vid det eller det tillfället.

Det är ett beundransvärt stort antal källor Gustafson fått med, det är klipskt att varva dem som han gör, och det är ett väl valt bildmaterial som avlöser kapitlen. Dessutom är den medföljande skivan med fem låtar (varav ”Columbine” ej utgivits tidigare) ett bra och representativt prov på mycket av det som är grejen med Cornelis och hans stil. Över huvud taget känns det genomarbetat och täckande. Och ändå kan jag inte värja mig från känslan: något särskilt saknas. Som om det finns en tröskel mellan texten och personligheten Cornelis, som om det hela tiden finns en viktigare kontur som aldrig tillåts läggas till bilden. Och visst, hur lätt är det? Det är en svårfångad figur vi har att göra med, det är att begära det omöjliga. Icke desto mindre lyckas Oscar Hedlund i alla fall bättre i Cornelis. Scener ur en äventyrares liv från 2000 – en biografi jag rekommenderar framför Gustafsons. Hedlunds ger kort sagt ett kraftigare och färgstarkare intryck, även om Gustafsons för all del är hygglig och lär fungera både för lätt- och tungviktiga Cornelister.

Att göra porträtt av Cornelis verkar kräva färger som inte finns. Kalla det mångsidighet eller kontrastfullhet – scenlugnet mot rastlösheten i livet, guldpennan mot engagemanget i VPK, riksbusen mot poeten – och man tvingas inse att det är riktigt som Cornelis frågar i sin sista diktsamling, Till Fatumeh, som han hinner få i handen bara en kort tid innan storklockans dön:

Du möter mig Ingenstans?

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Inspirerande övningar
• Politiskt plockgodis

Lägg din hand
på pannan min
som handen din
var min

Värj mitt liv
med sten och kniv
som livet mitt
var ditt

Älska mig
så ljuveligt
som hjärtat mitt
var ditt

En av Attila József mest folkkära dikter. Dock, om du ber nån recitera en dikt av Attila Jozef så är det inte säkert att det är den som du får höra, för det är så med ungrarna att förutom de dikter de blev lärda i skolan, som sitter kvar i hjärnans skrymslen, så är det så att de har sin personliga favorit hos denna folkets poet.

Alla som gått ungersk skola har lärt sig ett par av hans dikter liksom några av de andra största diktarna i detta lilla centraleuropeiska land som jag också passar på att välkomna med i EU. Detta land där det kryllar av poeter! Det finns en rik tradition av poesi och just Attila József tillhör de främsta tillsamman med Sándor Petôfi och Endre Ady.

Attila József föddes 1905 och följer efter de andra två liksom naturligt, en personlig favorit för mig dock, som jag alltså nu får avnjuta på båda mina modersmål. Det har funnits översättningar förut men detta är ett rejälare jobb, en best-of-samling av Jozsef Attilas dikter på svenska och på svenska är han som en förfinad Dan Andersson. Och som översättaren Ove Berglund sa om översättningarna som fanns:
- Det här kan jag göra bättre.

Och så gjorde han det och det med besked. Översätta är nästan fel ord. Det är tolka som han har gjort och jag kan tycka att det är mångt och mycket hädelser han gjort när han har förändrat dikterna så pass och karln kan ju inte ens ungerska! Men det är gjort med sånt stort hjärta och med sådan precision, så dikterna är ändå själsligen så nära originalet att det är underbart. Det är så mycket hjärta och eldsjäl bakom arbetet så en kulturälskare som jag kan inte annat än kapitulera och glädjas över att denna volym tillför något till den svenskspråkiga världen som inte fanns förut. Svenska språket har blivit rikare i och med att Attila József får brista ut i poetisk sång här.

Ove Berglund rör sig i den traditionsrika bundna formen med väldigt lösa och lediga slutrim. Han har öra för rytm och rim som inte är vardagligt. Arbetet är gjort på fritid efter läkarjobbet och har tagit närmare 5 år och till varje dikt har minst två ungerskspråkiga hjälpt till med råöversättningar och han har också fått feedback för att sedan jobba vidare.
- Jag upptäckte under arbetes gång att jag nog har talang för det här säger han leende.

Ett drag som inte var så talangfullt är att kalla bebisen i ”Sovvisa” för Kjell. Det är i alla fall för mig ett gubbnamn och det blir humoristiskt istället för en fin vaggvisa, som det är. Men detta kan vara bundet till mig och min generation. På 40-talet måste det ju ha funnits många bebisar som hette Kjell och som Ove sa på ett sant Cornelis-vis, på äkta södermål:
- Äsch, det gick ju bara så bra att rimma på.

Jag tror att lite av den inställningen måste en ha för att ro iland ett sådant projekt som den här boken är:
- Och så skall man inte kunna ungerska, säger Ove. Jag skulle aldrig ha lyckats om jag kunnat ungerska. Jag tror det stämmer. Kan man bägge språken måste man först ta sig igenom det stadiet då översättningen är omöjlig och sedan göra den ändå och där förloras nog mycket av den lekfullhet som här är kvar i översättningarna.

Till sist, läs och njut.

Similar Posts:

• En gigant bland giganter
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Klasskamp/klasskramp
• Knäpp
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956

Således, liggande på rygg i soffan, däst av julkäk, läser jag en kärleksgåva i dubbel bemärkelse: Joans berättelse om sin älskade Victor som blev en present till min älskade, också han musiker. Trådar som lindas ihop liksom, sådär fint och obegripligt som det ibland blir här i detta liv. Vägar som korsas, som Joans väg med Victors, i början av sextiotalet, i Chile, fortsätter in på sjuttiotalet – kärlekssånger blir kampsånger blir segersånger blir sorgesånger. Kraftig svärta och mörkaste, djupaste, rött.

Joan Jara fäller inga bittra tårar över orden, hon berättar Chiles och Victors sammanflätade historia med varm, fast, röst. Kamratskapet som självklar kärleksgrund, politiken som naturlig del av vardagslivet. Folkmusikens, och dansens, kraft att foga samman människor, dess makt att förändra. Ett viktigt budskap om kulturens roll i samhället, långt bortanför navelskådande egotrippar, distanserande experiment och hjärndödande ”underhållning”.

I En sång utan slut blir jag också påmind om musikens litterära roll, om fantastiska möjligheter för låtskrivare, om en värld bortom kommers och listor. Men också om det cyniska censurerandet av människors känslor och åsikter, om svårigheterna att kämpa i en värld full av motståndare, om maktmänniskors skräck för andra människors frihet, och om vikten att våga fortsätta ifrågasätta, även om andra ständigt försöker tysta en. Jag känner naturligtvis inte till skräcken som människor kände veckorna innan och åren efter Pinochets statskupp, men jag kan ändå känna Joans skräck den vecka då hon ligger vaken och väntar på att Victors bil ska köra in på gårdsplanen – Den alldeles allmänmänskliga jätterädslan för att förlora någon man älskar.

Och när hon sedan befinner sej på bårhuset och letar efter Victors kropp bland mängder av döda kroppar, när hon hittar honom med händerna avbrutna, tungan avskuren, magen söndersparkad, när hon rekonstruerar hans sista vecka med hjälp av vittnen; hur han mitt under tortyr och kränkningar skriver sin sista dikt som medfångar hjälps åt att memorera och gömma i sina strumpor, hur han – som sista vittnesbild – trotsar militärerna och ställer sej upp och sjunger. Hur han strax därefter mördas.

När jag läst detta springer jag trappan upp till sovrummet, där min snubbe fortfarande ligger och sover, och jag verkligen jublar inombords av glädje och kärlek: Där är han! Där ligger han och andas!

Och återvänder sedan till Nerudas begravning, där massor av människor reciterar Nerudas dikter, sjunger Victors sånger, trotsar stridsvagnarna, och vägrar låta sej tyglas och tystas. Detta som litteraturen och konsten kan och borde handla om; att opponera sej mot det som kränker och förtrycker och raderar livslust. Allt detta som ett liv handlar om. Och Joans insikt när hon står där vid sin mans och vid Nerudas grav, att hon är inte ensam, sorgen är delad, liksom kampen för glädjen.

Vad Joan Jaras berättelse ger är ett gäng tankeställare och en ordentlig inspirationskälla. Dom vidriga bilderna är sanna, och just därför måste man titta på dom. Om inte, hur tusan ska man annars kunna se var felen finns, och försöka – med egen förmåga och andras hjälp – försöka rätta till dom.

Svidande samhällskritik, uppmaningar till ett skönare sätt att leva, och en riktig jävla kärlekshistoria – Näpp, mycket lämpligare läsning under kommersens och konfliktens – och ensamhetens! – högtid är knappast tänkbar. Hallå, liksom, är det inte gemenskap och solidaritet vi borde snacka om?

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Mannen som torterade
• Hemmablind
• Att göra upp med sitt förflutna
• Musikvecka: Ingenstans?

Det man får ut av boken är lite fakta och nedslag på platser där de alla har rört sig. Ulf Bagge hoppas jag verkligen är mera spirituell då han leder sin stadsvandring genom gamla stan varje sommar. Den röda tråden i boken är mycket vag och dyker bara upp då och då liksom slumpvis och är oftast Bellman eller något hus som flera passerat eller en krog som Gyllene Freden, som flera hållit till på.

I alla fall, vad får jag ändå ut av boken, som handlar om våra största visdiktare som anknyter till gamla stan; Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Carl Michael Bellman, Carl Jonas Love Almqvist, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk?

Jag får i första hand en historisk odyssé från 1600-talet till 1986 då Cornelis dog och hur översiktlig den än är, så är den intressant. Och den Svenska visan blir placerad och benämnd som en av de förnämsta vistraditionerna i Världen, med Bellman i spetsen, översatt till ett 20-tal språk. Jag får en bild av dessa mäns liv, som stora äventyrare. De delade ödet att behöva krypa in i cellen av olika anledningar och så delar de äventyret, deras liv var stormiga.

Det som är det mest givande och som den här recensionen skulle kunna hylla i evigheter är skaldernas egna alster, som i urval utan musik, utan som text får stå i ett kapitel. Urvalet är bra och det är njutbart att sträckläsa detta och känna att det inte är några större problem att på några sidor hoppa från 1600-tal till slutet av 1900-talet. Där lever det diktades röda tråd stark och underbar. Det är uppenbart det som Ulf Bagge kanske borde framlägga och gör väl också det, att den svenska visan bär sin tradition inom sig och traditionen är stark och litterärt tung, men får ändå inte den status som den borde ha…

Taube fick liksom Cornelis inte sitt erkännande förrän långt in på ålderns höst. Taube ville in i Svenska Akademin, men var icke aktuell och hans litterära erkännande tog som sagt tid liksom Cornelis bara blev litterärt erkänd efter sin död. Bellman är väl undantaget som fick kungens gunst och erkändes som Sveriges viktigaste poet redan under sin livstid men fick det mycket svårt efter mordet på Gustav III och fängslades på grund av ett obetalat struntlån och dog en kort tid efter denna fängsling.

Utan tvekan kommer jag använda denna bok som uppslagsverk och den kommer säkert återkomma nästa gång jag är i Gamla Stan. Det är kanske inte här i Taubes Bohuslän, som en skall läsa denna bok. Men faktumet kvarstå; en något mer målande, gestaltande prosa hade ju varit på plats. Det skrivs ju om ett (i alla fall för min del) engagerande ämne.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Musikvecka: Ingenstans?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Majgull Axelssons tredje fiktionsroman Slumpvandring är en brett upplagd berättelse som spänner över hundra år och fem generationer i en släkt. Som geografisk knutpunkt fungerar en liten bruksort i Roslagen, dit Augusta kommer i början av 1900-talet, ensam med sin nyfödda dotter, för att tjäna som piga. Vi får följa henne i hennes kamp för självständighet, som går via frikyrkor och socialdemokratisk klasskamp. Hon finner sitt livs kärlek i en halvalkoholiserad man, som av byborna betraktas som byfåne. Han arbetar i gruvan, Augusta uppfostrar deras barn och engagerar sig politiskt. De skaffar ett alldeles eget hem, en frihet.

På femtiotalet blir Augustas sextonåriga barnbarn Alice gravid av misstag. För att undvika att familjen blir utskämd, skickas Alice till sin farmor för att föda och adoptera bort barnet. Alice far har gjort en klassresa och skäms för sin enkla bakgrund. Augustas klasskamp, som möjliggjort hans framgångar, har förbytts i klasskramp. Alice, som var en prydlig medelklassflicka, blir i sina föräldrars ögon en sköka. Bittert får hon erfara att en ung kvinna inte begår ett misstag ostraffad. Tiden hos Augusta blir trots allt en tröst för Alice. Hon hjälper sin farmor med hushållet och på kvällarna får Alice kamma Augustas underbara hår (som Alice haft turen att ärva), medans Augusta berättar sagan om sig själv och ett ungt sekel.

1996 är Augustas barnbarns barnbarn Angelica sexton år. Angelicas mamma bor med en före detta narkoman, som bestämt sig för att skaffa sig ett liv. Hans dröm är en ”normal” familj, där han bestämmer. Angelica hatar honom. På kvällarna delar hon ut reklam för att kunna köpa en liten lägenhet när hon fyller arton. I sin desperata längtan efter närhet ligger hon med alldeleds för många killar. Det enda som får henne lugn är att kamma sitt underbara hår, som är det enda på sin kropp hon är nöjd med. Hon har delvis växt upp med sin mormor Siri, vars mor var Augustas första barn, i Augustas hus, som senare blir Angelicas gömställe i flykten från sin familj och livets jävligheter.

Slumpvandring är en imponerande historia om det tjugonde århundradet. Trots alla ansträngningar av personer som Augusta är samhället lika orättvist. Orättvisan är bara mer komplex och svåråtkomlig. I samma familj finns nyrika och nyfattiga, klasskamp har förvandlats till klasskramp. Men det är inte bara ämnet som engagerar i Slumpvandring; Majgull Axelssons prosa, hennes stil, är tilltalande, för att inte säga personlig. Berättarrösten utmärks av ett pendlande mellan saga och existensialistisk desillusion.

Majgull Axelsson tilldelades, vid bokmässan i Örebro, priset för årets författare. Varför? Därför att hon förtjänade det.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Tyst i klassen?
• När Moa träffade Harry