dagensbok.com » Chick lit

Anna Suvanna Davidsson "En apa i Rågsved"

Christine Öberg — Sat, 22 Dec 2018 23:00:37 +0000

Börjar vi inte bli mätta på chick-lit böcker vid det här laget? Vi kan ju historien: kvinna är olycklig – endera ensam eller i ett dåligt förhållande, kvinna gör förändring, kvinna träffar man och tycke uppstår. Kvinna är lycklig.

Svaret på frågan i inledningen är givetvis ett rungande NEJ! Varför skulle vi tröttna på ett sådant vinnande koncept? Att läsa om kvinnor som lyckas förbättra sin situation måste ju vara något av det mest hoppingivande man kan göra i läsväg. Alltså slog jag glad i hågen läständerna i Anna Suvanna Davidssons En apa i Rågsved. Enligt baksidetexten handlar boken om Tess som är känslomässigt kidnappad, trots att hon utåt sett lever ett perfekt familjeliv med man och tre barn. Livet hon lever har brutit ned henne, eller för att tala klarspråk, hennes psykiskt misshandlande man har brutit ned henne och hon är inte längre den sprudlande livsnjutaren hon en gång var. Men så en dag lämnar Tess sin man…

Har man följt författaren på sociala medider, där hon kallar sig ”Apan satt i granen”, förstår man redan innan boken öppnats att Tess inte är något annat än författarens alter ego. Inte för att det gör något, böcker oavsett genre blir inte sämre av att de har verklighetsbakgrund. Tvärtom ger det läsningen en extra dimension.

Väldigt snart efter att man påbörjat läsningen inser man också att den här boken inte är någon vanlig chick-lit. Människorna är lite för mycket gråskala, det gäller såväl ex-maken som Tess’ nya bekantskaper och inte minst Tess själv som boken igenom får vara både modig, ledsen och påträngande. Utan att avslöja för mycket kommer det inte heller någon prins (eller prinsessa för den delen) och räddar Tess.

Även om boken berättar en historia är den också väldigt fragmentarisk på ett ovanligt sätt. Nästan som att den är skriven i olika delar som inte riktigt, riktigt hänger ihop. Karaktärer introduceras för att sedan försvinna lika snabbt som de kommit. Vi får reda på att Tess pluggar och skriver en uppsats, men varför hon pluggar och vad uppsatsen handlar om är höljt i dunkel. En bit in i boken får vi också reda på att Tess jobbar i en underklädesaffär. Jahapp. Likadant berättar Tess för läsaren att hon ska träffa sin jurist, hennes jurist säger si och så … och ett par sidor senare läser vi meningen ”Jag har en jurist som hjälper mig”. De här sättet att berätta är kanske egentligen inget som stör, vi lär känna Tess och berättelsen går framåt ändå – men ibland saknar man lite mer förjupdning. Hur ser Tess relation till sina föräldrar ut? De vänner som skymtar förbi i boken, vad är de för filurer egentligen? Sådant undrar jag lite över, samtidigt som jag uppskattar det här lite annorlunda sättet att skriva på.

Till syvende och sist är En apa i Rågsved en gullig bok, full av livsglädje och en känsla av att allt är möjligt. Väl värd en genomläsning, eller varför inte ge bort den som julklapp? Kan nästan lova att den kommer bli uppskattad.

Emmy Abrahamson "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske"

Amanda Mjörnman — Thu, 14 Jul 2016 22:00:46 +0000

Emmy Abrahamson, född 1976, är bosatt i Skåne. Hon har tidigare skrivit ett flertal ungdomsromaner. Hon debuterade 2011 med Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. År 2012 Augustnominerades hon för Only väg is upp. Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är en dråplig berättelse och en oväntad kärlekshistoria. Det är en roman om att våga ta sig bortom och in under det ögat allra först ser. Det är också Abrahamsons första roman för vuxna läsare.

Julia bor i en lägenhet i Wien tillsammans med sin katt Optimus. Ofta stirrar hon in i väggarna och ut genom fönstren, tillvaron är grå och stilla. I veckorna arbetar hon som engelsklärare. En solig dag på en parkbänk möter hon Ben. Ben bor i en buske och har de största, mest mörkbruna ögon Julia någonsin har sett. Han är lång och stor, naglarna lortiga, fingertopparna smutsgula. Julia blir fascinerad, det är något med Ben som gör att hon vill ha mer. Hon bestämmer sig för att fortsätta träffa denna underliga man.

”Jag ska våga ändra mitt liv, få en ny erfarenhet och för en gångs skull ta stigen som är minst upptrampad. Eller, i det här fallet, mannen som är minst tvättad. Jag förtjänar lite sex och kärlek.”

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är en typisk feelgoodroman med ett tydligt och rakt kärlekstema. Det är lättläst och glatt. Flicka möter pojke. De är så väldigt olika. Det uppstår hinder och förvecklingar, krångel och motstånd. En gnutta tvivel och missförstånd, sedan kan de leva lyckliga i alla sina dagar. Visst är Julia och Ben två finurliga och humoristiska gestalter. Att kemin som uppstår när uteliggaren möter den välutbildade, hårt arbetande kvinnan har ett stort underhållningsvärde är tydligt. Det är något jag själv finner viss glädje i att ta del av. Däremot finner jag romanen något intetsägande och platt. Emellanåt kan jag uppleva att Ben och Julia tenderar till att övergå i svårtillgängliga karikatyrer. Romanens lite snärtiga ton och snabba växlingar bidrar till detta. Samtidigt finns det charm i Abrahamsons uttryck. Det finns en slags frihet i berättelsen. Romanen lever sitt egna liv. Det är färgglatt och lättillgängligt.

Utan att vi officiellt pratar om det flyttar Ben in hos mig med sin lilla plastkasse. Jag gör plats i en av lådorna i byrån och letar fram en oanvänd tandborste och kam från min diverselåda till honom. Ben låtsas att han gillar Optimus och Optimus börjar kissa i Bens nyinköpta dojor.

Jag reflekterar också något över det faktum att det här är författarens första roman riktad mot en vuxen publik. Det märks att Abrahamson tidigare skrivit för de yngre åldrarna. Vissa partier är nästintill teatraliska, andra överflödiga. Kanske hade romanen tjänat på att skalas av och tonas ned på vissa ställen. Med det sagt har den fortfarande och onekligen ett högt underhållningsvärde. Abrahamson är en god berättare. Dialogen är levande. Här finns stunder av humor och värme som jag rakt igenom uppskattar och som muntrar upp en regnig sommardag i juli.

Lucie Whitehouse "Före dig"

Oscar Rooth — Mon, 18 Jan 2016 23:00:21 +0000

Det tar nästan halva boken innan han dyker upp in the flesh. Mark, den försvunne supermaken till den mer vardaglige hustrun Hannah. Under dessa sidor har vi dock fått bekanta oss med honom: en entreprenör som skapat sig en förmögenhet genom sitt it-bolag men som håller en lite småkonservativ livsstil. Henne får vi såklart också känna: även hon hårt arbetande men inte lika benägen att ta risker utan har istället jobbat upp sig ett namn som anställd inom reklamvärlden i New York. Modernare livsstil på ytan, fast det är såklart hon som säger upp sig när de bestämmer sig för att bo ihop och gifta sig. För det är i deras gemensamma hemland England som Marks företag har sitt huvudkontor.

Han dyker som sagt inte upp, fast han borde ha gjort det redan på första sidan när Hannah möter upp på Heathrow. Istället ges en rad osannolika orsaker till varför han inte kom med på New York-flighten via icke spårbara telefonnummer till Hannahs svarare. Vad vet hon egentligen om honom och hans bakgrund? Kan han ha blivit kidnappad? Kan han ha blivit mördad av kriminella östeuropeiska intressen som han via sitt företag haft affärer med? Eller (ännu värre) kan han ha en affär? Frågor som slutligen får en lösning, men också oväntade konsekvenser som förändrar dem för alltid. Och för läsaren någonting som gör att man håller sig kvar vid en bok som är ganska enkel att lämna under den lite sega inledningen.

Nej, någon fantastisk läsning är inte Lucie Whitehouses tredje roman, utan den sorterar onekligen in i den kategori av spänning som precis får en att hålla sig kvar men som efter att sista sidan är läst, lämnar en för alltid. Allt är bara som mest okej: dialogen fungerar, språket är okej, London-beskrivningarna får mig att vilja boka en Ryanair-biljett (vilket ändå är ett minimikrav), dramaturgin ger en spänningsökning och karaktärerna får mig redan från början att tänka på Chris O´Neil och någon från någon brittisk romcom producerad av Eric Fellner och Tim Bevan. Den sista lyckas jag dock aldrig identifiera. Det kommer också in en Patrick Bateman.

Lucie Whitehouse har skrivit en chick lit-thriller som håller för godkänt och funkar om man vill läsa något som ger lite avkoppling för stunden och inte ger upphov till några större grubblerier. Fast precis när jag ska skriva in översättarens namn, får jag ett eget litet mysterium: kan det vara samma person som dagensbok-skribenten Marie Gröön? Precis som Hannah i romanen får jag försöka lösa det via Google.

Akli Tadjer "Paradisbaden"

Rebecka Horn — Sun, 10 May 2015 22:00:39 +0000

Adèle Reverdy är begravningsentreprenör och hennes bästa vän och kombo Leïla är rekonstruktör, sminkös som arbetar med lik alltså. Det är jobb som inte är särskilt attraktiva i jakten på kärlek, utan snarare skrämmande. Skrämmande jobb som även kan användas medvetet till att jaga bort män man inte vill ha kontakt med. Den taktiken använder de två parisborna då och då. Adèles trettioårsdag är i annalkande och då har hennes syster planerat en ordentlig fest, med målet att hitta Adèles stora kärlek, eller i alla fall någon som duger att krama om i nattens mörker.

–Min kära lillasyster, jag önskar så att du ska bli lycklig. Jag önskar att du hittar någon som älskar dig och som du älskar tillbaka. Jag önskar att du får ett blomstrande kärleksliv, eller ja, det behöver inte ens vara blomstrande, ett vanligt skulle räcka. Förstår du vad jag menar?

Systern Rose är Adèles raka motsats, hon är vacker och har fler män att välja bland än vad hon behöver. Under födelsedagsfirandet händer dock det som Adèle, hennes syster och Leïla väntat på; Adèles fötter sopas undan av ett par mörka masserande händer. Léo, den före detta akrobaten, den numera blinda massören, tar Adéle med storm och snabbt inleds en omvälvande relation. Adèle blir sedd men inte dömd och Léo skräms inte iväg av hennes arbete eller stora näsa. A perfect match. Ändå möter de motstånd hos sina vänner som bara kan se problem, vad själva problemet är känns dock inte helt klart. Att Léo är blind är en situation Adèle behöver anpassa sig till men knappast något att fly ifrån, tänker jag.

Akli Tadjer har ett språk och en grund som ter sig väldigt komisk, men det ger inte riktigt det lyft som behövs när det på andra plan är så stereotypt, och det tycker jag är synd. I sann chic-lit-anda kretsar Paradisbaden kring att finna kärlek åt Adèle, även om de andras relationer aldrig varit direkt superlyckade. Huvudpersonen utsätts för dråpliga situationer, har en rad misslyckade romanser, gör bort sig men behåller ändå en liten gnutta värdighet. Kontrasterna mellan Adèle och de andra kvinnliga karaktärerna är extrema. Hon är så ful, så ful och tröstäter jordnötsringar och kondenserad mjölk på tub och de andra är så vackra så att ögonen trillar ut när man ser dem, där finns inga fel att hitta. Alltså, just det är lite tråkigt och handlingsmässigt så är det hela väldigt förutsägbart.

Samtidigt så är det lagom och mysigt, inte särskilt spännande men inte heller genomtråkigt. Humorn och det makabra väger upp klyschigheten. När Tadjer beskriver liken som rekonstrueras blir det aldrig obehagligt utan istället fascineras jag av de målande beskrivningarna över hur de döda kropparna tas om hand. Den franska ocensurerade romantiken lyser också igenom och skiljer sig från många andra brittiska chic-lit och feel good. Paradisbaden är lite mörkare, lite mindre klämkäck, men jag skulle önska mig lite mer av det mörka och dråpliga.

I slutändan är det alltid döden som vinner. Allt annat är småpotatis, som pappa brukade säga när han hade avslutat en affär. En begravningsentreprenörs filosofi, men kloka ord ändå.

Moa Eriksson Sandberg "Välkommen till LA, baby"

Ella Andrén — Fri, 18 Jul 2014 22:00:47 +0000

Att skriva utifrån sig själv är ändå inte så självutlämnande, hörde jag serietecknaren Åsa Grennvall berätta för ett tag sedan – folk läser ändå bara in och vill prata om sig själva. Sällan känner jag mig så skyldig till en sådan relation som när jag läser Moa Eriksson Sandberg. Att huvudpersonen i hennes debutroman Söta pojkar är bara på låtsas hette Ella, gick teaterestet i gymnasiet och gjorde minst sagt knackiga erfarenheter av kärlek och sex kan kanske verka som ganska obetydliga likheter, men även om man nu för tiden knappt kan röra sig bland folk utan att föräldrar hojtar på sina Ellor var jag till rätt nyligen van att ha mitt namn i stort sett i fred. Bara det.

I nya Välkommen till LA, baby läser huvudpersonen Doris det något obskyra ämnet intermediala studier vid Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Precis som jag gjort. Kanske inte så intressant för någon annan att veta, men det är skoj att känna igen precis var kaffeautomaten står där Doris först mött Niklas, doktoranden som egentligen var ihop med någon annan och som hon i romanens början sitter på ett plan till San Fransisco för att glömma. Eller kanske snarare komma hem ny och förbättrad till och vinna tillbaka, om hon ska vara uppriktig.

Precis som jag känner igen varje vrå på Kulturanatomen kan jag tänka mig att Välkommen till LA, baby vore ett kärt återseende för den som rört sig i San Fransisco eller Los Angeles som Doris gör. Romanen är fullt nog detaljerad för att fungera som guidebok.

Omständigheterna kan dock inte rekommenderas. Doris reser tillsammans med bästa vännen Ottilia. De har planerat resan i evigheter, men nu har Ottilia precis träffat en kille, den deprimerade och krävande Hampus, och snart har han rest efter dem och alldeles lagt beslag på det som skulle vara deras. Plötsligt står Doris, som även om hon är extremt ängslig för saker som att andra människor ska höra henne kissa eller fisa är ännu mer rädd för att vara ensam, utan både bästis och planer, men bestämmer sig för att lämna creddiga San Francisco för ytliga LA.

Välkommen till LA, baby är lite av en road movie (eller vad nu motsvarigheten i bokform egentligen heter). En hel del människor passerar på Doris väg till andra sidan Niklas, men nästan ingen beskrivs lika utförligt som just de båda städerna. Visst finns igenkänningsfaktorn i den svartsjuka konkurrensen mellan Doris och Hampus, och vad Ottilia egentligen ser i honom kan för all del få vara det mysterium det är för Doris. Hennes relation med Niklas – för att inte tala om hennes tidigare erfarenheter – är inte mycket mer begripliga.

Sist jag skrev om Eriksson Sandberg tyckte jag att Den första flickan skogen möter var väl mörk för målgruppen (9-12-åringar), men det här är en ungdomsbok och här skulle jag faktiskt önska mig mer svärta. Eller om det är mer djup. Någonstans läser jag en recension som betecknar Välkommen till LA, baby som chick lit, och det ligger det väl något i. Inget fel i det – jag älskar till exempel humorn med vilken Eriksson Sandberg slänger in ett helt pärlband av referenser till Trollkarlen från Oz – men det finns teman, som Doris såriga familjerelationer och vad unga tjejer egentligen är beredda att ta för att få känna sig sedda och behövda, som hade förtjänat mer utrymme.

Och alltså. Det här med att hastigt och lustigt flytta in hos en äldre kille som första gången lagt märke till en med söndergråtet ansikte läsande de Sade känns som en sådär plan. Chick lit eller inte.

Helen Fielding "Bridget Jones: Mad about the boy"

Ella Andrén — Fri, 09 May 2014 22:00:07 +0000

Bridget Jones är tillbaka. Det har nog få missat vid det här laget. 15 år, två barn och ett äktenskap (för att inte tala om två filmatiseringar och 15 miljoner sålda exemplar) senare är Bridget på flera sätt tillbaka där hon började. Ms Jones må vara Mrs Darcy sedan länge – Bridget Jones förblir hon alltjämt.

Med risk för att låta som varenda recensent som plockat upp Helen Fieldings eftersläntrande tredje roman om Bridget: det är som att återse en gammal väninna, det är det verkligen. Bridget är sig fullkomligt lik, samma impulsiva, vitsiga, kaloriräknande virrpanna som vanligt. Som om ingen tid alls gått. Och ärligt talat, om hon varit en verklig väninna jag återsett efter 15 år så hade jag nog blivit en smula orolig för henne.

Om du hört talas om Bridget Jones återkomst har du förmodligen inte heller undgått att notera att Fielding tagit livet av Mr Darcy. (Bridgets man och stora kärlek, människorättsjuristen Mark Darcy, alltså. Inte Jane Austens föregångare.) Darcy är död och Bridget är änka med två små barn, Billy och Mabel, den yngsta bara några månader när hon förlorade sin pappa.

När romanen börjar har det gått fem år sedan dess, men snart förflyttas vi ett år tillbaka därifrån, från april 2013 till april 2012, när Bridgets vänner bestämt sig för att det är dags för henne att börja dejta igen. Det blir en ofta underhållande, välfunnet uppdaterad repris av 30-årsålders singelliv för Bridget: samma eviga bantande, självhjälpsböcker, osäkerheter och missförstånd, nu även med sociala medier, dejtingsajter och botoxinjektioner.

Onsdag 25 april 2012
80,7 kg, kontroller av antal följare på Twitter 87, följare på Twitter 0, kalorier 4832 (dåligt men skulden ska läggas på icke-existerande följare på Twitter).

Yrkesmässigt tycks det inte heller ha hänt särskilt mycket. Hemma med barnen och försörjd av makens livförsäkring drömmer Bridget fortfarande lite diffust om att bli något inom media (nu genom att försöka sälja in ett filmmanus, en modern bearbetning av ”Anton Tjechovs Hedda Gabbler”). Bridget som förälder – ständigt på konfliktkurs med alla välstylade, överambitiösa tvåsamhetsmammor till barnens klasskompisar – är ganska klockrent oförebildlig och sorgen efter Darcy ger ett visst djup och svärta som förankrar en annars väl fluffig historia. Ändå kan jag tycka att hennes ekonomiska situation är lite för oproblematisk. Hur hög kan igenkänningsfaktorn bli med en (anti-)hjältinna som både slipper lönearbete och kan hålla sig med välstrukturerad barnflicka?

Fast visst. Söker man socialrealism är det väl ganska ostrategiskt att leta här. Vill man däremot få skratta åt sig själv i Bridgets och hennes vänners gestaltning, om man någonsin dagdrömt sig bort, väntat ihjäl sig på sms från någon, småljugit på dejtingsajter eller fyllepostat saker man ångrat dagen efter på sociala medier – för att inte tala om att åldernojja, bolla kräksjuka barn med huvudlöss, självförverkligande manusprojekt och unga älskare – ja, ni fattar.

Ringde Talitha för att dubbelkolla med henne:
”Vad har jag sagt om att inte ligga med någon för tidigt?”
”Du sa ’inte förrän du känner dig redo’, inte ’för tidigt’”, klargjorde jag och drog sedan Toms argument och tillade, för att ge ytterligare tyngd åt min åsikt: ”Vi har messat varandra i flera veckor. Det måste väl ändå vara ungefär som på Jane Austens tid, när de brevväxlade i flera månader och sedan bara typ gifte sig rakt av?”
”Bridget. Att ligga med en tjugonioåring från Twitter på andra detjen är inte ’ungefär som på Jane Austens tid’”.

Det finns en väldig dubbelhet i det här. Att läsa om Bridget är att känna igen sig – men långt ifrån alltid i saker man gärna vill känna igen sig i. Det är att snärjas in i drömmen om en konventionell slutscen à la Austen, så snusförnuftigt sötsliskig att jag nästan mår illa, och det är att ägna nästan lika mycket tid åt siffrorna på vågen som huvudpersonen själv. Frågan är om det inte också är att skriva in sig i en generation som både fysiskt och psykiskt vägrar bli äldre än 30-nånting?

Det är ett roligt återseende. Det är det. Men det är också lite skrämmande. Tid och erfarenhet, föräldraskap, äktenskap – jag vill trots allt gärna tro att det där är saker som påverkar en. Att tiden och livet gör något med oss. Tillför en smula mognad, perspektiv, lugn. Att det finns någon sorts balans mellan att vara den man är och att faktiskt lyckas gå vidare.

Caroline Hainer "Inte helt hundra"

Lina Arvidsson — Sat, 06 Apr 2013 23:00:25 +0000

Caroline Hainer var med i förra Babel och pratade om sin roman. Det kändes lite världsomvälvande, tyckte jag. Visserligen har hon jobbat som journalist ett tag, men det här är trots allt hennes skönlitterära debut, och hur ofta pratar de med debutanter i det teveprogrammet? Klart plus i kanten.

Boken handlar om Caroline Hainers egen väg mot ett lyckat förhållande. Hon är, liksom så många andra, rätt dålig på att välja en bra partner, hur många olika sorters män hon än träffar verkar det alltid sluta likadant. Han vill inte inleda något just nu. Han vill inte ses längre. Eller också är det Caroline som inte är kär längre.

Det enda jag tycker är synd med den här boken, och det känns som att vi lika gärna kan börja med det, är just denna fokusering på henne som person. För mig blir det nästan alltid bättre om det är en fiktiv roman jag läser. Om personen är påhittad har jag lättare att leva mig in i hens förehavanden och kan koppla bort resten av världen. Men jag har förstått att det inte är så omvärlden fungerar.

Det finns en trend just nu som aldrig verkar sluta, att antingen ska det vara en deckare du skrivit, eller också ska boken handla om dig själv. Detta går hand i hand med dokusåpatrenden, som också börjar stå mig upp i halsen. Hur kul det än är att lära känna människor, så varför ska utvikningen i sig vara det som lockar? Snarare tycker jag att det är det som distraherar. Carolines dejtande har många gemensamma nämnare med mitt eget, och säkerligen för många andra kvinnor i Sverige. Att det handlar om just Caroline känns ovidkommande.

Men, having said that, så är det här en fantastiskt underhållande bok. Den är uppdelad i kapitel som heter de olika killnamnen. Ibland är det ”Rockkillen”, men oftast är det helt enkelt ”David”, ”Jonas” eller ”Aris”. Det är galna killar, som blir kära på en sekund och hör av sig hela tiden. Det är ouppnåeliga, som aldrig hör av sig. Och så är det rena skära idioter, som man inte förstår varför Caroline involverar sig med; men samtidigt har vi väl alla någon gång varit i den destruktiva fasen? Som Caroline själv säger: ”människor som säger att man ska köpa en blomma till sig själv när man har ångest, dessa käcka varelser, de kommer jag aldrig att förstå mig på.” Och det är också en stor behållning med den här boken. Den vågar vara svart och deprimerad, samtidigt som den är underhållande och kul.

Dessa relationer varvas med samtalen hos terapeuten, som gör sitt bästa för att gräva bakom förälskelsens skimmer. Bered dig på jobbig igenkänning!

För doktorn ljuger jag inte. Jag berättar att det hugger till i hjärtat, som om något slits sönder, kanske en artär eller en muskel? Ja, jag vet inte riktigt hur det funkar, det vet han bäst såklart, men jag får svårt att andas och blir svettig. Det känns som om jag håller på att dö, eftersom luften tagit slut och hjärtat sprängts, ja eller ryckts loss från någon viktig ven eller så.
Men när det händer så är jag inte full av panik, nej, det tycker jag inte stämmer, så det är kanske inte panikattacker ändå. Jag är mer beredd på att döden kommer när det hugger till. Jag tänker okej, blundar och känner på smärtan.

Caroline träffar de mest underhållande romankaraktärer. Och när de inte är underhållande är själva situationen underhållande. Jag vet inte om man kan klassa det här som ”chick lit”, eftersom det har en mer undervisande sida i form av terapeutsamtalen och de psykologiska funderingarna, men jag tänker mig att jag läser den som man läser chick lit. Nära till både skratt och tårar, med ett accelererande driv. Vad kan gå fel den här gången, det verkar ju så bra?! Eller stundtals: vad i helvete ser hon hos honom, nej nu får du göra slut, nu!

Jag rådgör med Linnéa. Hon säger ”Jag vet inte mycket om sånt här men ni verkar passa bra ihop, han är ju supertrevlig. Smart också!”
Jag rådgör med Henning. Han säger ”Vill du flytta till ett radhus och skaffa fyra äckliga barn så gör det men du lurar bara dig själv.”
Har det inte alltid varit Jonas?
Jag tänker på hans alltid så häpna ansiktsuttryck. Jag tänker på hans lägenhet, på den slitna, virkade grytlappen med sin alldeles egna krok bredvid spisen. Jag har bara varit där en gång men jag tänker på hur jag skulle kunna göra det fint för honom i hans hem och hur jag skulle kunna få honom lite mindre blyg. Kanske kunde jag locka fram någonting ur honom, någon dröm eller så?

Det är inte bara svårt att träffa någon som är perfekt för en. Det är också svårt att veta hur man är perfekt för den andre, eller hur? Inte är Caroline ensam om att förvandlas till olika personer, drömma om framtider som varierar beroende på vem hon är tillsammans med? En anpassningslek och inte sällan ett nät av lögner man sveper in sig själv i.

Det är en snygg layout Volante sysslar med. Lila bok med hårda pärmar, ett band som bokmärke, snygg layout. Det enda jag möjligen saknar är bättre korrektur och lite luftigare mellan raderna. Sammanfattningsvis är Hainers bok en riktig pärla. Jag rekommenderar den till alla som har svårt att träffa någon. Och till alla andra också, som vill ha lite underhållning, kanske hjälp på traven och en matnyttig inblick i dagens dejtingdjungel.

Marian Keyes "Hemligheten på Mercy Close"

Camilla Hällbom — Tue, 11 Dec 2012 23:00:16 +0000

Hemligheten på Mercy Close är en efterlängtad roman från Marian Keyes. Det är den första som har översatts till svenska på två år, efter Oväntat besök på Star Street, och här har hon övergivit det övernaturliga temat som har präglat flera av de senaste romanerna. Istället har hon hittat tillbaka till den älskade familjen Walsh som har kommit att bli Marian Keyes kännetecken (liksom Helen Fielding kopplas ihop med Bridget Jones och Sophie Kinsella kopplas ihop med shopaholicen Becky Bloomwood).

Den här gången är det lillasyster Walsh, Helen som vi får följa. Jag hade sett fram emot att läsa om Helen, som alltid har framstått som den roligaste, mest avslappnade, minst neurotiska och mest ansvarsfulla men nja, det känns lite väl platt och hon är inte så värst rolig.

Helen har förlorat sin lägenhet pga av obetalda lån och har tvingats flytta hem till mamma och pappa igen. Hos pojkvännen Artie har hon ingen lust att bo. Där bor hans barn varannan vecka (och nästan lika ofta hänger också hans exfru där).

Hon är privatdetektiv (!) och en lång tid har det varit ont om uppdrag (och därmed ont om pengar). Folk tenderar ju inte att snoka på otrogna makar när det är lågkonjunktur. Men så blir hon en dag kontaktad av sitt ex. från ett kortvarigt förhållande, Jay Parker. Han är manager för ett av Irlands största och nyligen återförenade pojkband Laddz. Men, en av medlemmarna, Wayne, har försvunnit mystiskt och det blir Helens uppgift att ta reda på vart han har tagit vägen.

Samtidigt försöker hon handskas med det faktum att hon är bostadslös och är på väg ner i en depression (igen).

Förlaget kallar Marian Keyes böcker för livsbejakande men det här känns lite för plastigt. Jag undrar om det finns någon som hanterar bostadslöshet och depression som Helen.

Boken är alldeles för lång men jag orkar läsa vidare, något finns det trots allt där som lockar lite. Men tills nästa gång hoppas jag att Marian Keyes lever upp till titeln okrönt Chick lit-drottning. Jag skrattar faktiskt inte en enda gång under läsningens gång, jag drar möjligtvis på smilbanden lite och det kräver jag av den här typen av litteratur. Det ska vara ett nöje att läsa. Tyvärr betyder en tvåa i betyg bara att jag vill tycka om det här, inte att jag gör det.

E L James "Femtio nyanser av honom"

Lina Arvidsson — Fri, 16 Nov 2012 23:00:31 +0000

När jag får i uppdrag att läsa bestsellern Femtio nyanser av honom, på engelska Fifty shades of Grey, är den redan boken alla talar om. På Ica-jobbet undrar kollegorna om jag läst den än, för alla har ju det, man böjer sig över kassan och viskar och fnissar, ”jo, jag gillade den”, hihihi…

Av ryktet att döma väntade jag mig till en början stordåd, men insåg väl redan i inledningen (och mer belästa kompisar förvarnade) att jag skulle bli besviken. Det här visar sig mycket riktigt vara en bok med något lamt språk. En harlequin-romance-roman med något överdrivna könsstereotyper. Kvinnor kan ingenting om teknik. Män vet inte hur de ska närma sig kvinnor, gränsen till våldtäkt är hårfin för en vän som är lite kär. Kvinnor är antingen vackra blonda amazoner eller klumpiga bambies som aldrig fått en kille i hela sitt liv. Huvudrollsinnehavaren heter Anastasia, bara en sån sak! Hur i hela världen kan det här bli bra?

Och det blir det inte heller.

Men lugn, lugn, jag ska inte såga rakt av.

Anastasia Steele är 21 år gammal, pluggar litteraturvetenskap. Hon ska intervjua några år äldre finansmogulen Christian Grey, mäkta rik och snygg. Redan när hon snubblar in på hans kontor väcks något till liv i mig. Den där stålgrå blicken, kostymen, maktpositionerna i all sin klyschighet utstuderade, men oj så bra det fungerar för mitt underliv känner jag. Det arroganta sättet, som en något skruvad mr Darcy framstår han. Och på samma sätt vägrar han lämna Anastasias huvud, hur gärna hon än vill…

80 sidor in inser jag att det finns ett driv i den här berättelsen. De har knappt haft sex än och ändå kan jag inte sluta läsa. Något är det, E L James tycks trots sin nybörjarstappliga omständliga och smått lökiga prosa veta exakt vad hon gör. Några sidor senare, fortfarande inget sex. Men jag har redan skickat iväg två oanständiga mess om möten senare i veckan; se där! Plötsligt är min sexlust tillbaka! Den som hade gått och gömt sig under all produktivitet, sin vana trogen, jag hade totalt glömt bort hur det där pirret kändes. Och redan första dagen har jag passerat 300 sidor, av glatta livet.

För nu blir hon upptryckt i hissen av den känslomässigt återhållsamme Grey. En plötslig pust av den där dragningskraften man bara inte kan stå emot, hans tunga in i hennes mun, utforskar varje skrymsle och vrå. Så där som ingen annan man tidigare har gjort!

Och här måste jag tyvärr komma med en pekpinne igen. Vår kära Ana är inte bara den grå musen som trots sin skönhet aldrig mött sin prins. Hon är även oskuld! Och… tam-ta-dam – o-onanerad! Hon benämner sitt underliv ”där nere”, men lyckas mirakulöst nog ändå komma i multipla orgasmer redan första gången de har sex.

Detta är inte swept away by the atmosphere of romance och då kan det bli så. Detta är bara dumt. På samma sätt som det är dumt att tuta i unga läsare att tjejer ska raka/vaxa varenda del av kroppen, inklusive armarna, för att en kille ska vilja ha dem.

Åter till handlingen. Christian Grey är inte som vanliga män. Han är vad man kallar en dominant. Det vill säga han tycker om att på överbeskyddande sätt vaka över sin nya flickvän, när hon ”förtjänar det” ge henne ett kok stryk med handflatan över rumpan, eller kanske spänna upp henne i den väl tilltagna tortyrkammaren. Men för all del även ge henne överdåd med presenter, höra av sig stup i kvarten och kräva att hon är hans och enbart hans; det vill säga om hon så mycket som ser åt någon annan kan det innebära ridpiskan. Nämnde jag att han är extremt rik? Om han har lust till det kan han även ta med henne på en flygtur i sin helikopter eller sitt privata plan, eller varför inte överraska med en flaska bubbelchampagne i rosa, vi kan använda min privata chaufför efteråt, om du sover över här lagar kokerskan frukost.

Jag är egentligen inte avig till något av det här. Lika spänd som Ana är på allt det nya, obegripliga, men kittlande spännande; lika insyltad blir ju jag. Och skrämd! Grey gränsar ju så ofta till ren psykopat. Jag menar, det får väl finnas en gräns för när det slutar vara härligt att ha en man som vet allt om en, kommer och hämtar upp en var som helst, i vilken situation som helst, spårar en och bestämmer att han är välkommen? Ibland går det kårar längs ryggen på mig när Ana är bortkollrat förälskad. Och jag undrar om psykotisk svartsjuka verkligen är något som ska hyllas? Inte heller ska det väl hyllas att en fattig student hittar överrik businessman som pratar obegripligt som en annan James Bond om olika åtaganden i telefon; men här kan jag kollras, visst serru! Lyxlägenheter och koll på vinlistan kan vara hett, och det tillhör romancevärlden att få drömma sig bort.

Lite research ger ju dock att E L James knappast kan ha gjort så mycket av den varan själv. Övertydligt blir det när de kontrakt som ofta florerar mellan dominant och undergiven i BDSM-världen, där olika regler och stadgar ska åtlydas vad gäller lydnad, klädsel, träning, mat, etc, kopieras in i sin helhet i texten. Vem är intresserad av att läsa tio sidor paragrafer? Hur exotiska de än kan vara för någon som bara haft vaniljsex i hela sitt liv?

Och återigen: vi pratar alltså om en oskuld? Som ska lägga sitt sexliv i händerna på en dominant? Det är ju inget jag, om jag skulle vara sexkonsult, skulle råda till.

Denna Alice i Underlandet-saga om tjejen som dök ner i hålet och kom upp i tortyrkammaren, totalt förvirrad av sin egen lust, hade alltså kunnat vara riktigt bra. Om den varit mer välskriven. Och om den hållit sig ifrån lite fler stereotyper. Dominanslekar är jättespännande, och krocken med romance och oskuldsfull prinsessa är också spännande. Det är kanske främst flytten till nutid som inte riktigt fungerar. När en man måste lära den söta lilla prinsessan att det är okej att vara upphetsad. När en man måste förklara för henne att hon är vacker som hon är. När en man är den enda som kan ge den lilla prinsessan sina orgasmer. Ja, då slutar jag helt enkelt att tro på det.

Men. Som rubriken också förespråkar: alla klyschor är inte av ondo. Per Gessle skriver trallvänliga somriga låtar som säger ungefär precis det man känner, nästan jämt. ”Jag tycker om när du tar på mig / jag tycker om dina fingrar mot min panna / jag tycker om när du ler en stund mot mig / det kan aldrig kännas / bättre än så här.” Min fitta förstår mycket väl vad den här boken har att säga. Ibland hellre i upptakten till sexscenerna, än i de verkliga sexscenerna, som kan vara upprepande i ordval och passera lite för snabbt. Men E L James har koll på setting, rekvisita, miljö. Erotik är en svår genre, eftersom den inte alltid behöver vara stiliserat snygg till sin form. Dess främsta uppgift är att ge upphetsning, att helt enkelt göra läsaren kåt. Och det kan fungera alldeles utmärkt, som nämnts tidigare, att spela direkt på klyschorna.

Och romance kan vara en perfekt tillflyktsort när vädret utanför är lite för mycket november. Jag förstår varför denna bok blivit en bestseller. Här har du din sexlust åter, vill jag säga till alla uttråkade hemmafruar, alla sextioåriga nuckor, alla blyga bibliotekarier, alla ensamma lastbilschaufförer. Är det inte befriande, att en bok kan väcka upp så mycket dåsande lust? Vi bokmalar hittar alltid något finkulturellare att runka till. Den här boken passar alla, även de som inte läser så mycket. ”Jag läste ut den på två dar”, fnissar min kollega. ”Och sen kastade jag mig över nästa.”

Egentligen är det ungefär lika förkastligt att folk läser deckare, som att de läser stereotypa berättelser om kärleken. Och det senare är ju dessutom desto angenämare, tycker ni inte?

Vina Jackson "Åttio dagar gul"

Camilla Hällbom — Fri, 16 Nov 2012 23:00:25 +0000

Hur bra kan en bok som marknadsförs som erotisk litteratur vara tänker jag, innan jag slår upp första sidan i Åttio dagar gul och börjar läsa. Den är inte så tokig som jag först trodde. Märk väl att jag läser den här innan jag har hakat på 50 shades of Grey-hysterin och inte har så mycket att jämföra med, men nog känns det som att Åttio dagar gul är lite väl inspirerad av E L James miljonframgångar. Det här är långt ifrån finessen i Anaïs Nins erotiska berättelser eller Pauline Réages Berättelsen om O och lika långt ifrån den totala brutaliteten och äcklet i Marquis de Sades romaner. Den senare skickar författarna (bakom pseudonymen Vina Jackson står två etablerade, hemliga, författare) en blinkning till.

Jag undrar om den här typen av litteratur ens kan kallas erotisk? Möjligtvis om man gillar bdsm – för det är vad som tycks vara synonymt med erotisk litteratur numera. Det är lite tråkigt att mångfalden inte är större än så, att porrbranschens syn på erotik har kopierats av litteraturbranschen. Det är möjligt att jag har fel här och då får ni gärna rätta mig.

Marus stönande var en sträv blandning av smärta och njutning när Lauralynn trängde in i hans rövhål och spetsade hans mest obscena öppning med sin käpp och pumpade fram och tillbaka som en pistong.

Det är lite för mycket av den här typen pinsamma sexscener för att boken ska kännas bekväm att plocka upp på tunnelnanan. Men, Åttio dagar gul är mer än sex och ”erotik”. Jag förvånas över författarnas förmåga att väva samman sex med en rätt intressant intrig och berättelse. Romanen handlar om ett liv som inte är tillräckligt och ett sökande efter det som kan fylla tomheten men som till slut leder till ett beroende och ett frihetsberövande av det symboliska slaget.

Litteraturprofessorn Dominik får syn på den unga musikern Summer när hon spelar Vivaldis ”Våren” i Londons tunnelbana. De två inleder en till en början strikt sexuell relation där han utforskar sin dominanta sida och hon utforskar sin undergivna sida. Det visar sig senare vara fler som vill dominera Summer när hon utforskar allt fler delar av denna sexuella subvärld.

Varje sexscen och varje replikskifte utanför tortyrkamrar, sexklubbar och sängar är en kamp om makt och frihet. För Summer är det också en ständig fråga om vad hon vill.

Och ja, det här är även något som till slut börjar utvecklas till en smörig kärlekshistoria vilket är den enda orsaken till att jag vill läsa även nästa del Åttio dagar blå. Kan Summer och Dominik skapa en relation i denna gryta av passion och attraktion? Och det är min förkärlek för chick lit som talar, inte någon längtan efter fler krystade sexscener.

dagensbok.com » Chick lit

Anna Suvanna Davidsson "En apa i Rågsved"

Similar Posts:

Emmy Abrahamson "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske"

Similar Posts:

Lucie Whitehouse "Före dig"

Similar Posts:

Akli Tadjer "Paradisbaden"

Similar Posts:

Moa Eriksson Sandberg "Välkommen till LA, baby"

Similar Posts:

Helen Fielding "Bridget Jones: Mad about the boy"

Similar Posts:

Caroline Hainer "Inte helt hundra"

Similar Posts:

Marian Keyes "Hemligheten på Mercy Close"

Similar Posts:

E L James "Femtio nyanser av honom"

Similar Posts:

Vina Jackson "Åttio dagar gul"

Similar Posts: