dagensbok.com » Biografiska serier

Maia Kobabe "Gender Queer"

Ella Andrén — Wed, 09 Oct 2024 22:00:25 +0000

Visst hade jag varit nyfiken på att läsa Maia Kobabes seriebok Gender Queer även om den inte hade toppat listorna över böcker som folk vill förbjuda från amerikanska bibliotek. Frågan är om jag hade hört talas om den? Kanske har uppmärksamheten, trots illviljan, gjort gott?

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Stuart Campbell "These Memories Won't Last"

Eva Wissting — Fri, 07 Jan 2022 23:00:40 +0000

En skrämmande dag förra året öppnade jag datorn för att upptäcka att musplattan hade slutat fungera. Det fanns ingen extern mus att tillgå så det krävdes en utflykt och ett inköp – som tur var så var det just bara musfunktionen som hade pajat – så var ordningen återställd. Jag återfick kontrollen över min dator, mina dokument, mitt liv.

När jag läser – det vill säga skrollar mig igenom – Stuart Campbells berättelse These Memories Won’t Last från 2015 blir jag påmind om den där oroväckande känslan som kryper fram så fort muspekaren inte lyder minsta förflyttning. Lite som om en arm eller ett ben inte skulle lyda.

Berättelsen är en webcomic, alltså en slags serieroman online som inte består av rutor fördelade över ett antal (fysiska eller virtuella) sidor, utan istället utnyttjar webbens möjligheter. These Memories Won’t Last läses uppifrån och ner, där läsaren följer bilder längs ett rep och texter längs en röd tråd. Det går att förflytta sig fram och tillbaka, alltså uppåt och neråt längs tidsaxeln, men allt eftersom försvinner bilderna och texterna in i glömskans dimma. Skrollandet känns segt ibland, som att muspekaren inte riktigt lyder, och det är inte säkert att bilderna går att få fatt på igen senare. Utan sidor som kan numreras går det inte heller att veta hur långt som är kvar av berättelsen, hur länge bilderna – minnena – ska räcka.

Serien handlar om Campbells egen morfar som drabbas av Alzheimer. Den handlar om de förluster som det förlorade minnet tar med sig, relationen till en dotter och en dotterson som successivt vittrar bort. Så ja, det är väldigt genomtänkt alltihop, där formen gestaltar innehållet. Det gäller på mer än ett plan, då Campbell valt att skriva berättelsen i HTML5 och redan från början sagt att han inte kommer göra några uppdateringar. Därmed kommer det komma en dag när våra webbläsare inte längre kommer kunna läsa den då gamla koden. Då kommer berättelsen inte längre finnas tillgänglig för vem som helst, som den gör idag.

Det är en varm, rolig och samtidigt sorglig berättelse om relationen till en morfar – på sätt och vis lättläst och tillgänglig, men i ett format som kan vara lite ovant. Det kan ta tid att lära sig navigera och till exempel upptäcka att berättelsen har ett ljudspår (designat av Lhasa Mencur), och att få fram det. Det kan också ta en liten stund att ladda ner berättelsen – men vänta inte för länge med att börja läsa när den väl laddats ner, för snart börjar bilderna försvinna in i glömskan.

Elin Lucassi "Karantändagboken"

Katie Collmar — Mon, 09 Aug 2021 22:00:10 +0000

Elin Lucassi är kanske i första hand känd som satiriker, med korta fyndiga serier om samtidsfenomen, men hon rönte också stor framgång med serieromanen Ert blod på mina broddar om feministisk ilska och hämnd. Med Karantändagboken (frustrerande nog särskrivet på omslaget) tar hon en lugnare, mer eftertänksam approach. Det är en självbiografisk serie som vecka för vecka följer hennes tillvaro under karantänåret 2020. Den börjar med en kvalificerad gissning om hur viruset följde med ”Fredde” till Sverige från after ski i Tyrolen, och slutar med nyårsafton 2020. Vissa veckor är mer noga nedtecknade än andra, och känsloläget pendlar mellan eftertänksam acceptans och förtvivlan.

Här och där genom de 252 tecknade sidorna lyser jag upp för att det är så träffsäkert. Dels det som är komiskt (som den inte-så-subtila dissen av slafsiga unga män som delar visselpipor på after ski), dels när Lucassi så tydligt lyckas spegla den där förvirringen vi kände i början av 2020 – det subtila obehaget som uppstod när vi var tvungna att förändra små rutiner som hur vi står i kö, eller när vi rör vid varandra. Som när Elin ska hämta ett paket hos sitt lokala postombud, och personen i kassan med myndig stämma uppmanar henne att backa undan från disken, och de sen båda står lite tafatta och molokna på ett par meters avstånd och önskar varandra en bra dag. Det händer inget särskilt, det är ingen dramatisk interaktion, men igenkänningen är stor.

Lucassi skriver om hemmaarbete, om cykelpendling, och om irritationen över folk som använder munskydden på fel sätt. Hon skriver också om händelser i världen: en brand i ett flyktingläger som dessutom förvärrar spridningen av covid bland de boende i lägret; om Trump som säger åt Proud Boys att stand back and stand by; om mordet på George Floyd – ofta utan så mycket till kommentar eller twist. Hon konstaterar att det händer, och har kanske någon liten reflektion. Efter återgivandet av Stefan Löfvens tal till nationen återgår hon till att titta på Australian masterchef. Efter avsnittet om George Floyd följer några rutor där hon påtar i rabatter och säger ”och i min eget oviktiga del av tillvaron kämpar vi med att få kontroll på det yttre när vårt inre är i gungning.”

Det vilar en vemodig stämning över hela boken, och den innehåller många av de vanliga små corona-observationerna. Hur besynnerligt det är att se filmer där ingen håller avstånd. Hur mycket man saknar kramar. Hur svårt det är att inte prata i munnen på varandra under videosamtal. Hur tydliga kontrasterna blir mellan den friska medelklass som isolerar sig i fritidshus och jobbar hemifrån, och de vars tillvaro är mer sårbar. Att ryggen som smärtar kan bero på ett arbetspass på IVA eller på dålig ergonomi framför hemmaskrivbordet.

Jag tror att problemet är att jag redan har levt den här boken. Den beskriver vardagslunken under 2020 – ett år som inte var särskilt bra för de flesta av oss, och fruktansvärt för vissa av oss. Och att återuppleva det känns faktiskt inte så bra. Karantändagboken är helt enkelt vad den utger sig för – en vecka-för-vecka-skildring av livet i coronakarantän. Det är inte satir, och med ett och annat undantag inte särskilt humoristiskt. Och jag är så trött på pandemin nu, att jag hade behövt något annat än det här.

Olivia Skoglund "Nästan i mål"

Katze Collmar — Tue, 14 Jul 2020 22:00:11 +0000

Det är lite motvilligt som jag recenserar Olivia Skoglunds Nästan i mål – en komisk transition. Jag har i ärlighetens namn ovanligt lite att säga om boken. Nästan i mål skildrar Oliva Skoglunds transerfarenhet, och berättas som anekdoter medan hon sitter hos psykologen på könsidentitetsutredningsteamet. Vi får följa hur hon kommer ut för sin bästis, fyller behån med falafel, tvivlar på sig själv, hanterar jobbiga människor med närgångna frågor… men det berättas på ett sätt som inte tilltalar mig. Jag får intrycket att det ska vara lite putslustigt, men det blir en konstig blandning av distanserat och närgånget som lämnar mig förvånad över hur lite berättelsen berör mig.

Sophie Labelle är en annan serietecknare vars serier oftast berör transidentitet och en korkad omgivning, och även hon använder sig av vissa absurda element i berättandet för att få fram en poäng. Men där Labelle föreställer sig barn som delar ut skriftliga diagram som förklarar hur kön är ett spektrum till förbipasserande häcklare och därmed ror hem poängen att nej, du kan inte se på någon om hen är tjej, kille, eller något annat, så stoppar Skoglund falaflar i behån och skämtet bara… uteblir. Eller så förstår jag det bara inte. Vilket det än är så blir läsupplevelsen stundtals inte mer än en axelryckning.

Visst ska man få berätta om sina upplevelser av sitt liv och sina trauman precis hur man vill utan att behöva behaga någon petig recensent, och jag känner mig definitivt elak som skärskådar någons trauma och dömer ut det för att det inte är tillräckligt underhållande, eller gripande, eller tilltalande, eller vad tusan jag nu är ute efter i en bok. Boken skickades till oss som recensionsexemplar, men självklart känns det obekvämt att inte riktigt uppskatta något som berör ett angeläget ämne och dessutom är självbiografiskt.

För det ÄR ett angeläget ämne. Transpersoners rättigheter, och utsatthet i samhället och vården är ett ämne som måste tas upp igen och igen och igen. Tills varje Svensson förstår hur illa det är ställt i delar av transvården, och vilka fördomar som fortfarande finns kring personer med transidentitet. Och inte tror att könsbekräftande vård går ut på att ”könsstympa barn” – en myt som gjorts populär av diverse samvetslösa granskningsprogram i svensk TV. Tack för inget, public service.

Värt att notera är att många av Skoglunds serier som beskriver mer samtida upplevelser är betydligt mer träffsäkra. (Dem kan du till exempel hitta på hennes Instagram, @oliviaskoglund.serier.) Som när hon skriver om skillnaden mellan transkillar som får sin första dos testosteron (”Jag känner mig stark, självsäker och sexig. Dags att gå hem och öppna lite burkar!”) och transtjejer som börjar med östrogen (”Jag fryser och vill gråta och alla hatar mig!”). Eller serien som handlar om uppfattningen att transkvinnor måste vara hetero – där tycks hon kanalisera Liv Strömqvist, och det är inte är en komplimang jag slänger mig med lättvindigt.

Någonting som Nästan i mål skildrar väl är transpersoners beroendeställning och utsatthet i relation till transvården, inte minst i den avslutande serien där hennes psykolog hastigt och lustigt kastar ut henne ur rummet med frasen: ”jag tycker att vi har gjort stora framsteg här idag. Du ska bara prata med mig 100 ggr sen [en] annan psykolog 200 ggr och slutligen läkare 500 ggr. Din utredning bör vara klar runt år 2025 – se så, det är lika för alla, vi ses om ett halvår.” Där känner jag med henne.

Jag hoppas att Nästan i mål kommer ge någon annan alla de där känslorna jag inte riktigt kände, och en utflykt till hennes instagram får mig att tro att Skoglund fortfarande är på väg att hitta sin form. I så fall har nästa album möjlighet att bli strålande.

George Takei "They called us enemy"

Ella Andrén — Mon, 03 Feb 2020 23:00:35 +0000

Att som skådespelare förknippas väldigt starkt med en särskild, ikonisk och älskad roll kan vara problematiskt. Svårt att någonsin komma utanför den och få vara någon annan – vilket ju trots allt är vad yrket kan sägas gå ut på. Film- och tv-historien är fylld av skådespelare som mer eller mindre desperat försökt skaka av sig sådana roller.

Just därför blir man lite glad när någon liksom bara omfamnar den där rollen, kan vila i och faktiskt glädjas åt att de fått vara den där ikonen som tittarna tagit till sina hjärtan.

Det intrycket ger George Takei när han i självbiografiska They called us enemy beskriver sig själv som veteran ”from the starship Enterprise” i Star Trek.

I soared through the galaxy … with a crew made up of people from all over the world. Our mission was to explore strange new worlds … to seek out new life and new civilizations … to boldly go where no one has gone before.

I am the grandson of immigrants from Japan who went to America. Boldly going to a strange new world, seeking new opportunities.

Att han knyter ihop Star Trek-universumets brokiga mångfald av varelser med sin egen barndoms USA gör kontrasterna påtagliga. Takeis karaktär Sulu, styrman på rymdskeppet Enterprise, var kanske vem som helst i gänget, men den japanskättade småbarnsfamiljen Takei i andra världskrigets USA var plötsligt något helt annat, misstänkliggjorda och utpekade som främmande och farliga.

They called us enemy tar sin början i en scen som etsat sig fast i George Takeis minne. Han och lillebror Henry – båda döpta efter brittiska kungar – väcks av sin pappa. Familjen måste packa och lämna sitt hus. Soldater kommer för att hämta dem.

George Takeis pappa, Takekuma Norman Takei, kom till USA som tonåring. Mamman, Fumiko Emily Nakamura, är född i Kalifornien av japanska föräldrar. De gifter sig i mitten av 1930-talet och får tre barn. Det yngsta, Nancy Reiko, är bara en baby när japanerna anfaller Pearl Harbor 1941 och familjen, tillsammans med alla andra japanskättade amerikaner, förvandlas till fienden.

Nu sätts familjen Takei i läger i Camp Rohwer, Arkansas, tillsammans med närmare 8500 andra japanskättade amerikaner. Det är förstås fullkomligt vedervärdigt att helt oskyldiga människor föses ihop i baracker och bakom taggtråd, enbart baserat på sitt etniska ursprung. Samtidigt är det här långt ifrån enbart en mörk berättelse. Dels bevarar föräldrarna under omständigheterna en värdighet, vettighet och kärlek på ett beundransvärt sett, dels bjuder berättelsens barnperspektiv på en hel del ljusglimtar och roligheter. Vid ett tillfälle blir lille George till exempel ilurad av en lite äldre kamrat att taggtrådsstängslen finns där för att skydda dem från de dinosaurier som lever kvar i Arkansas.

Takei blandar barnets perspektiv med vuxna återblickar på familjens situation, och han lyfter också blicken mot de opportuna politiker som valde att surfa på människors rädsla och fördomar efter Pearl Harbor. Först 2018 slog den amerikanska högsta domstolen fast att den order som förpassade de japanskättade amerikanerna till lägren i början av 1940-talet stod i strid med konstitutionen. Samtidigt tilläts emellertid Donald Trumps förbud mot inresor från muslimska länder.

George Takei fortsätter att använda den plattform hans karriär möjliggjort till att berätta sin egen familjs historia och till att arbeta emot fler sådana orättvisor.

Lynda Barry "One! Hundred! Demons!"

Eva Wissting — Fri, 11 Oct 2019 22:00:03 +0000

Är det autobiografiskt om delar inte är sanna? Är det fiktion om delar av det är sant? Det inleder Lynda Barry den här boken med att fråga sig.

Läsaren får inget svar utan boken går raskt vidare till att beskriva ett tillfälle på biblioteket då serietecknaren / huvudpersonen läser om en ritövning som heter ett hundra demoner.

She checked out some books, followed the instructions, and the demons began to come. They were not the demons she expected.

Det som sedan följer är en rad olika episoder ur huvudpersonens liv. Och det är alltså delvis självbiografiskt men boken är också en inspirationsbok som vill uppmana läsaren att prova ritövningen och utforska sina egna demoner.

I Barrys fall tar demonerna henne tillbaka till barndomen och det är lätt att relatera till de olika berättelserna som handlar om alla obekväma faser en ska igenom under uppväxten: Om att inte passa in (med fel hårfärg eller fel ålder eller fel doft) och om att inte bli förstådd (i sitt intresse för olikfärgade löss). Om hur olika hem doftar (och problemet med doftspridare).

Om knäppa, nedlåtande pojkvänner och om ännu knäppare första jobb. Och om precis det där tillfället då hon slutade att dansa som hon ville för att hon insåg att det var töntigt – en insikt som det inte går att backa från. Om minnen och fragment som aldrig släpper.

Och om värdet av att växa upp med att läsa annonser.

After I learned to read, I loved getting home from school and waiting for the afternoon paper. […] I always read the ”lost and found” ads, trying to memorize the descriptions of dogs and cats who were out there alone and scared.
[…]
I’d imagine the whole story: the freaked-out people, the freaked-out animals, and me, always coming to the rescue and never accepting the reward. […] Mostly I died in my classified stories. Even then I loved tragic endings.

Om att komma till gymnasiet och upptäcka att det finns en kurs i kreativt skrivande, som bara är öppen för de ”avancerade” eleverna (nej, du är självklart inte tillräckligt bra). Om att komma till högskolan och försöka analysera litteratur och misslyckas (du duger fortfarande inte).

Om att till slut börja skapa serier och märka att förväntan på att vara ”avancerad” försvinner, i alla fall från de litterära typerna.

Om att upptäcka att det finns en berättelse som börjar med

Lost. Somewhere around puberty. Ability to make up stories. Happiness depends on it. Please write.

och som har ett lyckligt slut.

Erika Petersson "Drottningen i kassan"

Klas Rönnbäck — Fri, 06 Apr 2018 22:00:45 +0000

Vi stöter alla på dem. Typ varje dag. Om vi inte rent av tillhör gruppen själva. Ni vet, alla de som arbetar i butik. Sitter i kassan och tar betalt, packar upp varor, och utövar all annan magi som får en vanlig butik att fungera för alla kunder som tittar in.

Den som inte arbetar i branschen själv kanske inte alltid ägnar butikspersonalens verksamhet så många tankar. Men här finns nu en bok som kan ändra på det. Drottningen i kassan är en mängd kortare texter och illustrationer av, och om livet som, just en anställd i en butik. Twitterinlägg. Enstaka bilder. Kortare tecknade serier. Korta texter. Det är en stil där innehållet är viktigare än att utformningen nödvändigtvis ska vara särskilt vacker.

Och det handlar om de tokiga kunderna, de dryga kunderna, de jävliga kunderna. Och de helt coola kunderna, som lugnt traskar in och frågar efter lite vatten när deras buss på parkeringen utanför står i brand. Allting skrivet med humor. Men kanske kan också en viss trötthet över – ska vi kalla det mindre begåvade – frågor från kunder anas. I sin helhet kan den här boken säkert ge mängder av glada igenkänningspoäng från alla som själva arbetat i branschen. För oss andra läsare kan den säkert ge många underhållande tankeställare om hur vi själva beter oss i våra vardagliga butiksbesök.

Jessica Bab Bonde och Peter Bergting "Vi kommer snart hem igen"

Björn Schagerström — Sun, 01 Apr 2018 22:00:35 +0000

Kommer ni ihåg …om detta må ni berätta…? Det var en bok om Förintelsen som gavs ut för första gången 1998 och kunde beställas gratis av föräldrar med barn i mellanstadieåldern och uppåt. Jag minns att jag läste skriften som tonåring och fick en stark påminnelse om en blodig historia präglad av återkommande våldsamma förföljelser mot de som skiljts ut från mängden. Efter ett svenskt nittiotal med en uppblossande rasism utgjorde …om detta må ni berätta… ett gediget och viktigt försök till motkraft, bildning som svar mot fördomar och hat.

Jag påminns om initiativet eftersom lanseringen av Vi kommer snart hem igen också innefattar en klart upplysande ambition, även om det den här gången sker med hjälp av ett annat format. Den rekommenderas från elva års ålder och det finns pedagogiskt extramaterial att tillgå för lärare som stöd för fortsatta diskussioner utifrån boken. Sex personliga berättelser från trettio- och fyrtiotalets Europa illustreras av Peter Bergtings serierutor. Med den gemensamma nämnaren att de alla överlevt Förintelsens helvete.

Barndomsminnena som målas upp i de korta kapitlen utspelar sig i Polen, Rumänien, Tyskland, Ungern och Tjeckoslovakien. Det ger en tydlig bild av hur långt nazismens klor verkligen sträckte sig. Det kortfattade och koncentrerade formatet ger detaljerna i livsberättelserna en speciell skärpa. En pojke som sitter gömd på en madrass på en vind i åttio dagar. En betrodd grannfru som stjäl en familjs sista pengar. En lärare som varje dag påminner om den tyska arméns framryckningar och tillägger: ”Snart är de här och då slipper vi judarna”. Och förstås den ofattbara brutaliteten i minnena från dödslägren.

Bilderna är tecknade med en känsla av enkelhet men med ett dovt djup i färgerna. Kombinationen ger livsberättelserna en dunkelt stämningsladdad inramning och gör att serieformatet verkligen kommer till sin rätt. Det är svårt att inte komma att tänka på Art Spiegelmans klassiska serieepos Maus, där författaren återger sin fars historia som jude under det nazistiska förtrycket.

Det har länge pratats om hur kort tid det finns kvar, hur de som kan bära vittnesmål från ett direkt personligt perspektiv börjar gå ur tiden. Men än hörs brännande aktuella samhällskommentarer från till exempel Hédi Fried (som förekommer i boken genom sin syster Livia Fränkels barndomshistoria och vars Augustprisnominerade Frågor jag fått om Förintelsen gavs ut förra året) och Emerich Roth, vars berättelse finns sammanfattad här i ett eget kapitel. Tillsammans med bland annat dessa röster och journalisten Bernt Hermeles insamlande av vittnesmål, vilka sänds ut i podden Överlevarna, bidrar den här boken till att motarbeta de otäckt historielösa politiska strömningar som ekar runtom i världen. Efterkrigshistorien är full av exempel på förnekelser av folkmordet och det visar på hur viktigt det är att oupphörligt föra en kamp mot förvridna historieskrivningar och rasism. Vi kommer snart hem igen är ett genomarbetat och starkt hjälpmedel i den kampen.

Mats Jonsson "Nya Norrland"

Björn Schagerström — Sat, 24 Feb 2018 23:00:26 +0000

Tre barnböcker och sex självbio-grafiska romaner in vidgar Mats Jonsson vyerna på riktigt. Nya Norrland blir på det viset, inte bara till sidantal, hans mest omfångsrika seriebok. Efter att ha skildrat sitt indiepop-90-tal i Hey Princess, föräldraskap i Mats kamp och sin egen barndom i Ådalen i Pojken i skogen korsklipper Jonsson mellan sin familjs nuvarande hemmahörande i Hägersten och uppväxtorten Bollstabruk. Mellan pärmarna vävs bland annat flera hundra års Ångermanlandshistoria och skildringar av slitiga arbetsdagar i Stockholm samman till en bild av ett uppdelat Sverige.

Mats Jonsson återvänder i typiskt underhållande och bitvis ångestladdade flashbackepisoder till sin skoltid: till sommarjobbet på sågverket, till att få en kompis som redan i unga år visar på ultrakapitalistiska tendenser och till hur lågt i rang man i högstadiet stod om man ”inte hade någon frisyr”, men även rent fysiskt i nutid. Han besöker sin gamla skola, promenerar längs barndomens gator och intervjuar Bollstabruksbor om trakten, politiken och nu kontra då. Här finns slitna, nedlagda affärslokaler och andra påtagliga spår av utflyttning, men vid närmare granskning har bruksorten så smått börjat spira igen genom lokalt engagemang och optimistisk kampvilja.

En lång serie i mitten visar Mats Jonssons familjs vardag i huvudstaden. Stressigt påfrestande dagar som lärare för Mats Jonssons fru Victoria (en drabbande skildring som får undertecknad att för en stund önska en hel serieromanen på temat) och krångligt jobbpusslande för redaktionsarbetande Mats. Här finns plats för både politisk ilska över sakernas tillstånd och, vanan trogen, självkritik som ofta ligger där och maler i bakgrunden.

Alltsammans leder till en form av uppgörelse med sig själv, valen han gjort genom livet och sitt förhållningssätt till Bollsta. Men det ställs också, genom de många rösterna som får komma till tals, frågor om hur framtiden ska se ut för de som lever och verkar i dagens Ådalen. Nyinflyttade asylsökande berättar sina historier, även kämpande föreningsaktivister, de som flyttade och de som stannade kvar tar plats på boksidorna. En historisk exposé visar på den långvariga traditionen av exploatering av norrländsk skog, det är bara exploatörerna som har bytt skepnad. Följande målande citat kommer från en intervju med Mats Jonsson i Örnsköldsviks Allehanda: ”Pengarna finns hos privatpersoner och företag. Sågen beskattas statligt, pengarna hamnar i Stockholm, och sedan kommer en skärva tillbaka i bidrag. Hela regionen blir stämplad som beroende, svag och behövande, när den i själva verket är en kraftfull ekonomisk motor.” De skeva maktförhållandena och pengaflödena mellan storstaden och landsbygden blir slående. Ett starkt engagemang hos huvudpersonen märks redan från start men växer fram mer och mer genom komplexiteten i berättelsens många utvikningar. Ibland leder dock Mats Jonssons brinnande berättariver till att en del av utläggningarna blir lite för mastiga och persongalleriet aningen stort. Vissa partier hade kunnat skäras ned till fördel för den övergripande historien.

Det ska bli intressant att följa vartåt det barkar härnäst i Jonssons biografiska resa.

Reinhard Kleist "Nick Cave: Mercy on me"

Björn Schagerström — Sat, 30 Dec 2017 23:00:25 +0000

Det är inte första gången som Reinhard Kleist har intresserat sig för ikoniska personligheter. Johnny Cash, Fidel Castro och Elvis Presley har alla tidigare varit föremål för hans penna. Här cirklar historien kring Nicholas Edward Cave. Cirklar är bokstavligen rätt ord, då och då tar berättelsen en harvcirkellik sväng tillbaka i tid och rum och skildrar skeendet från ett annat perspektiv. Det är som att Kleist ångrar sig och känner att nej, just den episoden var inte riktigt utagerad.

Cave blurbar själv uppskattande (och lovande) på omslaget om ”biographical half-truths and complete fabulations” men menar ändå att serieboken kommer närmare sanningen än någon annan utgiven biografi. Läsaren får följa Cave från barndomens australienska småort Warracknabeal, bildandet av bandet The Boys Next Door (som senare under den kaotiska karriären blir mer kända som The Birthday Party) i tonåren, flytten till London och in i den klaustrofobiska skrivarlyan i Berlin till nedslag i den omfångsrika och fortfarande pågående Bad Seeds-tiden.

Kleists tecknarstil är explosivt expressiv och många gånger dunkel och passar klockrent in i sammanhanget. Några gånger bland de dryga trehundra boksidorna stiger berättelsen in i Caves skapelser och zoomar in på karaktärer i låttexter och romaner. Fiktion och biografi blandas och gränserna löses upp när huvudpersonen så småningom konfronteras av sina egna framskrivna och ofta mörkt ödestyngda gestalter.

Tyvärr är narrativet väl splittrat, det känns som att Kleist har haft många idéer och valt att blanda och ge i stället för att döda lite darlings på vägen. Det är begripligen svårt att omfamna en såpass spännande livshistoria som Nick Caves och hans väldiga spännvidd när det kommer till den musikaliska och litterära katalogen. Jag kan förstå och på ett plan uppskatta det valda angreppssättet att slänga in lite av varje för att skildra bredden men resultatet blir ändå rörigt och huvudpersonens utveckling krånglig att följa.

Boken tar sin början i Boys Next Doors stökiga Masturbation generation och bromsar in i Bad Seeds svepande surrealistiska men ganska stillsamma Higgs Boson Blues och lyckas fånga nyanser i båda ändar. Men sammanfattningsvis ligger styrkan solklart i det visuella uttrycket medan narrativet, som visserligen ofta är underhållande, trasslar in sig i för alltför många trådar.

dagensbok.com » Biografiska serier

Maia Kobabe "Gender Queer"

Similar Posts:

Stuart Campbell "These Memories Won't Last"

Similar Posts:

Elin Lucassi "Karantändagboken"

Similar Posts:

Olivia Skoglund "Nästan i mål"

Similar Posts:

George Takei "They called us enemy"

Similar Posts:

Lynda Barry "One! Hundred! Demons!"

Similar Posts:

Erika Petersson "Drottningen i kassan"

Similar Posts:

Jessica Bab Bonde och Peter Bergting "Vi kommer snart hem igen"

Similar Posts:

Mats Jonsson "Nya Norrland"

Similar Posts:

Reinhard Kleist "Nick Cave: Mercy on me"

Similar Posts: