Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta. Göran Greiders Vem är rädd för […][...]

Det berättas att Allan Edwall gick förbi ett dagis tillsammans med en vän. Dagisbarnen skrek ”Eeeeemil” efter honom. ”Fan vad obehagligt”, ska Allan ha sagt. ”Jag vill inte bli ihågkommen som den där elaka pappan”. Men vi har svårt att komma undan Astrid Lindgren-figurerna när vi tänker på Allan Edwall. Emils pappa, Mattis i Bröderna […][...]

”Dagen därpå var det ingen som dog.” Så lyder första meningen i Dödens nycker, José Saramagos senaste roman. Döden, less på sin situation, bestämmer sig för att det får vara nog – från och med årsskiftet tänker hon upphöra med sitt otacksamma arbete. Så. Innanför gränsen av detta centraleuropeiska land där romanen utspelar sig, är […][...]

En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är […][...]

En kinesisk psykoanalytiker bosatt i Frankrike och med en viss dragning åt fotfetischism får veta att hans ungdomskärlek fängslats i hemlandet. Han kastar sig dit för att försöka hitta en oskuld att muta den korrupte och mahjonggalne domare Di med. Det är kanske inte en intrig man stöter på varje dag. Jag skulle våga påstå […][...]

Suzanne Osten var nyligen på tapeten i samband med ett projekt där Dramatiska Institutets elever gav sig ut på dagis för att prata med barnen om sex. I den smärre moraliska panik som uppstod när projektet hängdes ut på fördömande löpsedlar lyckades vi förtränga både att barnen faktiskt lever i det sexfixerade samhälle vi kallar […][...]

Det är ett rent nöje att möta våren i Berlin med en Berliner pilsner på uteserveringen, särskilt då med Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel. Jag har slagit mig ned en bit från tv-tornet som skulle snurra ett varv på en timme, enligt boken, men kön var för lång för att dricka en öl där […][...]