dagensbok.com » Barnbok

Varför jag fortsätter att återvända till Bokmässan

Anna Liv Lidström — Tue, 06 Oct 2026 22:00:32 +0000

Jag minns min första bokmässa och alla böckerna jag bläddrade i, alla seminarier jag bländades av. Jag minns Paggan, Bodis och Maria Montazami. Park var nätterna. Året var 2011 och jag hade skrivit för Dagensbok i nästan ett år. Sedan dess har jag återvänt förutom 2022 då jag precis hade hämtat hem min valp Tommy E.

Åren har passerat, resorna har avlöst varandra och adresserna skiftat. Men någonstans mellan sensommar och höst finns alltid några dagar i Göteborg inritade i min kalender.

I år delade jag som många gånger förr hotell med min kollega Anna C från Dagensbok. Hotellet hade korridorer så långa och ödsliga att man nästan väntade sig att tvillingarna från ”The Shining” skulle dyka upp runt nästa hörn. Stephen King hade förmodligen känt sig hemma där.

Resan blev också speciell av en annan anledning. Min Dagensbok-kollega Anna Carlén debuterade i år med en bilderbok. Att få följa med på den delen av hennes resa var fint. Jag lyssnade på hennes montersamtal, såg henne signera sin bok och möta sina läsare. Mitt bland alla programpunkter och seminarier blev det en av de stunder som jag kommer att bära med mig från årets mässa. Att få se en bok lämna skrivbordet och ta sina första steg ut i världen är trots allt något alldeles särskilt.

Årets tema var folkbildning och spel. Stora och generösa teman som på många sätt fångar vad Bokmässan vill vara: en plats där berättelser, kunskap och nyfikenhet möts.

Men varje besökare har sin egen bokmässa.

Min bokmässa handlade i år om bilderböcker, poesi och crime.

På bilderboksseminarierna återkom diskussionen om åldersindelningar. Flera menade att de ofta begränsar mer än de hjälper. Bilderboken är ju inte bara en bok för barn i en viss ålder. Den är en konstform som kan tala till människor på olika sätt beroende på vem som öppnar den.

Samtidigt diskuterades hur äldre bilderboksklassiker ska kunna nå nya generationer. Behöver språket moderniseras? Kan bilderna förändras? Frågorna väcker känslor. Språket förändras ständigt, vare sig vi vill det eller inte. Som tidvatten drar det sig tillbaka och kommer tillbaka i nya former. Kanske handlar det mindre om att skriva om och mer om att hålla berättelserna levande. Att låta också dagens barn hitta vägar in i dem.

I Rum för översättning och poesi lyssnade jag bland annat på ett samtal om villkoren för barnboksöversättning. Det blev tydligt hur många faktorer som påverkar vilka böcker som faktiskt når svenska läsare. Internationella priser kan öppna dörrar. Sociala medier har blivit allt viktigare. När kulturredaktionernas utrymme krymper får Bookstagram och engagerade läsare en allt större betydelse.

Jag fick också äran att lyssna på två vänner som läste sin poesi i Rum för poesi. Deras texter fyllde mig med naturpirr och växtkraft. Som känslan av en brusande å, skogsluft och något som långsamt börjar gro. Det blev en av de där stunderna som dröjer sig kvar långt efter att applåderna tystnat.

Men det som kanske fastnade mest hos mig var något ganska enkelt.

Böcker behöver möten.

Det pratades om bokfrukostar för förskollärare och bibliotekarier. Om författarbesök. Om engagerade bokprat. Om människor som med glöd och inlevelse presenterar böcker för barn.

En bra bok hittar inte alltid fram av egen kraft.

Ibland behöver någon räcka fram den och säga:

”Den här tror jag att du kommer att tycka om.”

På Crime Time-scenerna kretsade flera samtal kring pusseldeckarens återkomst. Agatha Christie känns plötsligt mer aktuell än på länge. Läsaren vill återigen bjudas in till gåtan och få vara med och lösa den.

Samtidigt diskuterade andra författare genrens mörkare sida. Hur skrämmande får man egentligen skriva? Hur långt kan man gå?

Det fascinerar mig att deckargenren i dag rymmer både den mysiga mordgåtan och den nattsvarta thrillern. Kanske säger det något om oss läsare. Att vi både söker tröst och vill bli omskakade.

Jag gick på seminarier om bilderböcker, poesi, översättning och deckare. Jag antecknade, lyssnade och lärde mig nytt.

Men bokmässan är såklart också alla människor man möter.

Alla författare.

Alla bokälskare.

Alla samtal, möten och återseenden.

Det finns människor som jag bara träffar här, en gång om året. Under några intensiva dagar i Göteborg korsas våra vägar igen innan vi återvänder till våra egna håll.

Och det är kanske därför jag fortsätter att återvända.

Tills vi ses igen, Bokmässan.

Matthew Diffee "Sipp sapp klickeli klack"

Anna Liv Lidström — Wed, 29 Jul 2026 22:00:25 +0000

Det börjar med en lek med djurläten: kon säger muuuu, hästen gnääägg, fåret bää och så geten som med självklar stolthet hävdar att den sagt bää sen den var killing. Plötsligt står vi mitt i en konflikt som är både banal och märkligt laddad. Fåret hävdar förstfödslorätt till ljudet, geten hävdar livslång vana och de andra djuren blir oroliga, nästan stressade. En pedagogisk hund kliver in och föreslår att de ska dela bää och om de inte kan dela får ingen av dem säga det.

Öppningen vill mycket. Den rör sig mellan humor, absurditet och en sorts kommentar om språk och ägande. Samtidigt är den så tydligt uppbyggd att jag har svårt att avgöra om Matthew Diffee driver med bilderbokens tradition eller om han faktiskt försöker undervisa. I den glipan uppstår en osäkerhet som präglar hela läsningen.

Illustrationerna förstärker den känslan. De är nästan skolboksexempel på hur djur ser ut, tydliga och igenkännbara, men samtidigt lekfulla i sina vinklar. Färgerna är milda och harmoniska, som om världen i boken är tänkt att vara trygg och lätt att orientera sig i. Just därför blir det lite märkligt när ett flygande tefat plötsligt dyker upp, komplett med en pladdrande utomjording som är ännu mer ego än både fåret och geten. Den visuella världen öppnar sig för något helt annat, men utan att berättelsen riktigt följer med.

När boken glider vidare in i sina nonsensljud sipp sapp klickeli klack känns det som om den försöker skaka av sig sin egen tydlighet och kasta sig ut i något friare. Bilderna antyder att något mer vilt skulle kunna hända, men steget tas aldrig fullt ut. Det är som att boken står och stampar i dörröppningen till en större lekfullhet och en mer konsekvent absurditet men inte vågar kliva in.

Det finns stunder där text och bild möts i ett fint glapp där barnets fantasi får ta över och boken bara följer med. Men lika ofta stannar den halvvägs. Den verkar inte veta om den vill vara en språkleksbok, en konfliktlösningsbok eller en ren nonsensbok. Viljan att vara allt gör den lite otydlig i sin egen riktning.

Ambitionen finns där. Rytmen finns där. Lekfullheten finns där. Men det där extra skavet, den oväntade vridningen som hade kunnat göra boken minnesvärd, uteblir. Världen den försöker skapa låter lite annorlunda och ibland öppnar den sig. Men oftast blir det just ett ljud, ett klick, ett klack och sedan tystnad.

Betyget landar på tre av tio. Inte för att boken är dålig, utan för att jag tycker att den känns som en skiss till något som kunde ha blivit mycket mer.

Marie Norin "Maja rymmer"

Anna Liv Lidström — Thu, 02 Jul 2026 22:00:29 +0000

Igår kom en ny syster.
Det var så där.
-Kan vi byta till en häst, undrade Maja.
-Men Maja, sa mamma.

Så börjar bilderboken Maja rymmer där Maja får en Kräkbajskorv på halsen. Jag hörde en gång att få syskon det kan jämföras med att ens partner kommer hem med en älskare och prompt meddelar att den från och med nu också ska bo under samma tak.

Majas lillasyster skriker, kräks och luktar bajs. Trots det får den nya syrran full fokus. Men när Maja skriker blir alla arga. Först är hon på sitt rum och funderar. Sedan packar hon ryggsäcken med muffins och bananer. Maja beger sig in i skogen som befinner sig runt knuten. Skogen är enorm, den verkar aldrig ta slut. Längst in i den djupa skogen möter Maja en mumsande häst. Hästen är perfekt stor, kan prata och bekräftar Maja. Snabbt växer en ömsesidig vänskap fram där Maja och hästen hjälper och tar hand om varandra.

När Maja hoppar upp på hästens rygg går det superlätt. På bilden ser vi hur Maja stolt står som en akrobat på hästens rygg medan hästen forsar fram i galopp. De delar tystnad och en muffins tillsammans och betraktar solnedgången från en bergstopp. Det är vackert och sorgligt på samma gång inser Maja. Då brister det för Maja och storgråten kommer. Hon berättar allt för hästvännen. Det rinner ur henne. Kräkbajskorven, skriken och alltihop. Efteråt sitter de tysta en lång stund.

-Vad bra, sa hästen sen.
-Vadå, sa Maja.
-Att du sa det där, sa hästen.
-Tycker du, sa Maja.
-Ja, sa hästen.

Jag tycker mycket om att något som kan vara så förlamande svårt kan bli lättare att bära om man pallar att prata om det. Och hur det här beskrivs på ett enkelt och självklart sätt. Hästen blir en slags terapeut men samtidigt så stöttar de varandra där i skogen. Det är väldigt vackert.

Elisabet Ericsons illustrationer täcker hela bokuppslagen och har texten integrerad i sig. Bilderna är naivistiska, lekfulla och målade i harmoniska färger. Majas och hästens samspel och vänskap förstärks förbannat fint med miner, gester och kroppsspråk. Här har vi ett praktexempel på att text och illustration tillsammans höjer varandra.

Språket är på samma gång poetiskt, självklart och modigt enkelt. När jag slår ihop Maja rymmer är jag fylld av både vemod och förhoppning precis som jag tycker man ska vara när man läst något riktigt bra. Det här är en omvälvande berättelse där en stor livsförändring beskrivs på ett genialt vis.

Cecilia Heikkilä "Kattpalatset"

Anna Liv Lidström — Thu, 12 Feb 2026 23:00:59 +0000

”Hur långt kan du kasta din pinne?” frågade jag.
”Över den där muren”, sa Masse.
Och det var så allting började.

Det börjar med att det är soligt och chill vid den gamla järnvägen. Bokens jag och hens vän Masse börjar utmana varandra att kasta saker över muren. Sakerna ska längre och längre bort. Helt plötsligt, och ganska typiskt, råkar Masse kasta över cykelnyckeln. Fasiken liksom. På andra sidan muren är det väldigt stökigt och fullt av bråte. Man tror inte sina ögon.

Bakom muren ligger det ett gammalt hus som ser övergivet ut. Spökar det rent av därinne? De båda modiga vännerna beslutar sig för att knacka på och kolla. Då ingen öppnar hoppar de in genom ett fönster för att leta. Det bor nog ett spöke där bland dammet och potatisdoften. De börjar smygande leta efter blodspår. Kanske bor det rentav några krokodiler i källaren.

Spänningen byggs upp rejält i både text och illustrationer. Det är riktigt skickligt gjort. Hur det jobbas med skuggor och rädda repliker. Dock blir det ett fint möte mellan våra sex-åringar och August, som inte verkar vara något spöke. Däremot bor han i ett palats tycker besökarna. August har samlat på sig så mycket snygga saker som folk ändå bara slänger.

Här kommer en dramaturgisk vändning och historien förändras. Sexåringarna får fullt upp hela sommaren. Här tunnas berättandet ut och de vackra illustrationerna får mer utrymme. Det är väl som så att allting som händer i livet inte kan förstås eller förklaras fullt ut. Det berättas eftertänksamt och läsarna får fylla i historien på egen hand. Det kan kräva att man har tid att prata om det som händer mellan och på boksidorna. För detta är en mäkta vacker berättelse som de som har kontakt med sitt inre barn väl bör känna igen.

Jag tycker mycket om tonen i berättelsen. Den är lekfull och dallrar av spänning. Man känner igen hur lång och innehållsrik en sommar kan vara för barn. Heikkiläs illustrationer är sepiatonade, hänryckande. Jag får en feeling av Richard Scarrys bildvärd med alla djur på språng. I Kattpalatset följer vi naturligtvis katter.

Daniel Thollin "Basketbollar och blodpudding"

Ella Andrén — Tue, 27 Jan 2026 23:00:58 +0000

Ärligt talat räcker det med bara anblicken av det lilla marsvinet med vampyrtänder på omslaget för att jag ska känna att det här är en bok som jag vill ha till mitt skolbibliotek (och med ”mitt” menar jag såklart elevernas, ehrm). Så rolig kontrast! Och jag blir inte besviken.

Basketbollar och blodpudding är första delen i serien Blodiga tänder av serietecknaren, illustratören och författaren Daniel Thollin. Förra året kom, förutom denna, också uppföljaren Vitlök och vampyrjakt ut, och i början av sommaren kommer tredje boken, Räddningsuppdrag och råttblod.

Det handlar om nioårige Conny och hans marsvin Brutus. Den ende som direkt verkar se den snälle Conny är tyvärr mobbartypen Bullen. Mamma tycks fastklistrad vid datorskärmen – hon är it-tekniker – och det är just ett it-haveri på mammans jobb som så att säga sätter bollen i rullning. Mamma måste åka in till jobbet akut, och dumpar Conny hos en mormor han inte träffat på flera år (sen hon gav honom ”en lång vass pinne” i sjuårspresent), med stränga förmaningar om att inte hålla på med ”v-ordet” medan hon passar sitt barnbarn.

Mormor Nell har dock andra planer. Hon vill istället inviga Conny i släktens arv: de är vampyrjägare sen sjutton generationer tillbaka. Någon stor pedagog är hon däremot inte, denna ganska skräckinjagande vampyrjägartant, utan langar utan större betänkligheter dagens, förlåt, nattens fångst i knät på nioåringen i passagerarsätet – ett avhugget vampyrhuvud. Det pratar fortfarande maniskt. Conny kräks genom sidofönstret.

Den här serien – och det är en tecknad serie, likaväl som en bokserie – är klassad av förlaget som lämplig för 6-9-åringar. Nu är ju barn väldigt olika, men jag skulle nog ha sagt mellanstadiet snarare än lågstadiet. Det är trots allt en hel del blod och läskigheter. Döda djur. Avhuggna huvuden, som sagt. En lite brutal, men väldigt rolig svart humor. Snygga, blodiga bilder.
Conny må vara sitt vanliga, snälla jag, även som vampyr, men Brutus, som med vampyrismen också får förmågan att tala, visar sig vara en rätt skoningslös liten rackare:

”Jag varnade dig. Vi är vampyrer. Vi älskar blod. Vi dricker blod. Kan vi göra det nu? Snäääääälla?”

”Jag vill inte dricka blod. Blod är äckligt. En gång när Bosse i 5B skrapade knäet på gympan svimmade jag nästan. Men jag vet inte vad vi ska äta. Allt i kylskåpet ser så äckligt ut att jag mår illa.”

”Katt! Katt är gott. Mums!”

”Äh, kom igen. Vi drar till affären och försöker hitta något som går att äta.”

”En kassörska?”

Mordiska marsvin, alltså. Slutar inte att vara roligt i första taget.

Jag är glad att det redan fanns en del till när jag läst ut den här första boken, för den går ner i en munsbit. Och ger mersmak. Eller om jag borde säga blodsmak ..?

Oskar Degard "Fejk eller fakta?"

Anna Liv Lidström — Sat, 27 Dec 2025 23:00:13 +0000

Så här står det på baksidan av Fejk eller fakta?

Vår värld är full av information. Det är svårt att veta vad man ska lita på. Var det där du läste om bara en myt, eller kanske en faktoid? Det här är en bok för alla nyfikna som inte vill bli lurade!
Vi lever i en tid som svämmar över av information, där vi förväntas navigera mellan myter, halvsanningar och rena påhitt utan att gå vilse. Det är en rätt träffande beskrivning av vår samtid, även om den här boken egentligen riktar sig till 9–12-åringar. Eller kanske just därför. För vem av oss, oavsett ålder, har inte någon gång känt sig lite lurad av något som lät för bra, för roligt eller för läskigt för att vara sant.

Faktoider, får vi veta, är sådana där seglivade små berättelser som klistrar sig fast i kollektivet. En del är rena lögner, andra är mer som folkliga skrönor som ingen riktigt minns ursprunget till. De sprids snabbt, förstås, eftersom de kittlar precis rätt delar av hjärnan: det där som älskar det oväntade, det absurda, det som får oss att dra efter andan eller fnissa till.

Boken lovar att läsaren, efteråt, ska kunna avslöja fler av dessa osanningar. Det är ett ganska stort löfte, men också ett lockande sådant. Och även om målgruppen är mellanstadiebarn är det svårt att inte känna att ämnet är minst lika relevant för oss som redan borde veta bättre. För i en tid där allt kan delas, förvrängas och förstoras på några sekunder är det nästan befriande med en bok som vill reda ut vad som faktiskt är sant, och vad som bara är en bra historia.

Boken är uppdelad i tydliga, nästan skolbokspedagogiska kapitel med rubriker som Myter och lögner, Mat och dryck, Sådant som folk får för sig och Sådant man får höra som barn. Det är en struktur som gör det lätt att hoppa runt, men också en påminnelse om hur många olika områden våra små missförstånd och halvsanningar faktiskt hinner rota sig i.

I kapitlet Myter och lögner stöter jag på en gammal klassiker: föreställningen att en djurunge som blivit klappad av en människa automatiskt överges av sin mamma. Det är en sådan där uppgift som många av oss fått serverad som absolut sanning, ofta med en varnande ton. Men nej, så fungerar det inte alls. Harar, rådjur och andra vilda djur är betydligt mer pragmatiska än så. De tar hand om sina ungar även om en människa råkat peta på dem. Däremot är det förstås fortfarande bäst att låta dem vara ifred. Mamman är nästan alltid i närheten, och både stora och små djur har all anledning att vara rädda för oss. Det är inte särskilt vänligt att skrämma dem i onödan.

Sedan kastas vi vidare till kackerlackorna, dessa små överlevnadsmaskiner som väcker så mycket äckel hos så många. Här blandas myter och fakta på ett sätt som både roar och får mig att vilja hålla fötterna borta från golvet en stund. Det är just den där blandningen av det vardagligt bekanta och det lätt obehagliga som gör att man läser vidare med en blandning av nyfikenhet och en liten rysning längs ryggraden.

I kapitlet Historia fastnar jag särskilt för avsnittet om piraternas ögonlapp. Den där svarta tygbiten som populärkulturen envisas med att tolka som ett bevis på ett dramatiskt sår från en svärdsduell i solnedgången. Men nej, sanningen är betydligt mer praktisk än så. Många pirater bar lapp över ena ögat för att det andra skulle vara redo för mörkret. Under däck var det kolsvart, och när man stormade ett fartyg fanns det ingen tid att stå och blinka sig till mörkerseende. Man bytte helt enkelt sida på lappen och kunde kasta sig ner i dunklet med ett öga som redan var perfekt anpassat. Ett slags analog nattkikare, långt innan någon kom på att uppfinna själva kikaren.

Det är just sådana här detaljer som gör boken så underhållande. Hur en bild vi trott oss känna, piraten med ögonlappen, plötsligt vrids ett kvarts varv och blir något helt annat. Mindre romantiskt kanske, men desto mer fascinerande.

Som helhet är Fejk eller fakta? en sådan där bok som smyger sig på en. Man tror först att man bara ska bläddra lite, kanske lära sig något småkul att briljera med vid nästa middagsbord. Men så märker man att upplägget, de korta kapitlen, de precisa nedslagen, den nästan busiga blandningen av myt och vetenskap, faktiskt gör något med en. Det är pedagogiskt på det där avväpnande sättet som inte låtsas vara pedagogiskt.

Humorn ligger hela tiden och vibrerar i bakgrunden, som en liten blinkning från författaren: ”Du trodde väl inte att du redan visste allt det här?” Och det är just därför den är så lärorik. Man hinner inte värja sig innan man plötsligt sitter där och omvärderar sin egen benägenhet att gå på skrönor.

Jag har till och med haft högläsning ur den för mina vänner, och det är kanske det bästa betyget en faktabok kan få. Att den inte bara informerar, utan också smittar. Att den får vuxna människor att luta sig framåt, fnissa till, protestera, googla. Det är en bok som gör världen lite mer begriplig, men också lite mer förunderlig. Och det är en rätt fin kombination tycker jag.

Similar Posts:

Uäck!

Faktaspäckat om de åttaarmade

Djur som inspirerat

Och nu blir vi kroppsliga

Sött och äckligt, men varför?

Elsa Beskow "Petter och Lottas jul"

Carina Middendorf — Tue, 23 Dec 2025 23:00:55 +0000

… då famlar vi i bokhyllan efter Elsa Beskows klassiker Petter och Lottas jul. Mer julstämning än den man får med Beskows tanter i det lilla, rara huset i Lillköping, någon gång runt förra sekelskiftet, är knappast möjligt att tänka sig.

Alla andra tider på året hör jag definitivt inte till den sortens vuxna som tycker att de böcker jag själv läste som barn, är de enda rätta för dagens ungar. Det är ett hån mot alla dagens barnboksförfattare, att bara förespråka klassiker. Tiden har inte stått stilla sedan Sveriges nationalhelgon Astrid Lindgren lämnade jordelivet och det kommer ständigt nytt på barnboksfronten som är minst lika bra, ibland till och med bättre!

Men när det är jul får man faktiskt vara både konservativ och sentimental. Så åt fanders med grundsatserna, nu blir det gammalt, klassiskt och något som jag själv älskade under mycket tidigt 70-tal.

Petter och Lotta, de föräldralösa stackarna, togs om hand av de tre tanterna Grön, Brun och Gredelin i den första boken i serien på fem (se nedan för den kompletta listan). Man får aldrig riktigt veta under vad för sorts förhållande tanterna levde tillsammans och lika lite får vi klarhet i hur vårdnaden om barnen såg ut.

Just boken om julfirandet, är jag väldigt förtjust i eftersom Petter och Lotta där får vara företagsamma och smarta. Första julen barnen är hos tanterna var de totalt aningslösa och fattade inte vad det var för hemlighetsmakeri som pågick.

För de hade inte reda på att det fanns något som hette julklappar.

De hade inte heller reda på att julklapparna levererades av en julbock, föregångaren till jultomten, och blev livrädda när den gjorde entré i det julpyntade finrummet. De uppmärksamma läsarna känner genast igen att det är farbror Blå som döljer sig bakom bock-utstyrseln.

Och strax efter sen julbocken hade gått kom farbror Blå in, och han tyckte att det var så förargligt att julbocken hade varit där just när han var ute ett tag.

När tant Gredelin på julaftons kväll nattar Petter och Lotta, berättar hon att julbocken är en förtrollad prins som bor långt inne i skogen. Barnen bestämmer sig för att söka upp honom under sommaren för att be honom ta med några klappar till tanterna nästa år. När ungarna någon gång på vårkanten äntligen lyckas komma iväg utan tant-sällskap, hittar de en man som har hand om en kolmila långt ute i skogen och är helt övertygade om att det måste vara den förtrollade prinsen.

Och kolaren sa, att nog kunde han lova att gå med de där julklapparna till tanterna på julafton, men Petter och Lotta finge allt själva göra i ordning sina paket, för han kunde omöjligt hinna skaffa julklappar till alla människor.

Lotta syr och virkar de julklappar hon ska ge bort och Petter täljer för brinnande livet. Med tant Gröns hjälp snickrar han dessutom en bokhylla av krokiga ekgrenar till farbror Blå. Anmärkningsvärt är namnet “en vildes bokhylla”, vilket tant Gredelin dessutom tycker är rätt missvisande eftersom ju vildar inte behöver några bokhyllor, då de ju inte kan läsa …

Finalen utspelas på julafton, då en lurvig julbock kommer inklampandes mitt i kaffedrickandet. Petter och Lotta tycker att den är större än förra året, men han har ju åtminstone rätt paket med sig, så de blir inte rädda. Genom motsatt dörr kommer ytterligare en julbok intrippandes – det är farbror Blå, som sätter bockskägget i halsen och tappar masken, både bokstavligen och mentalt! Det uppdagas att den förtrollade prinsen, aka julbock 1, egentligen är en simpel mjölkbonde som på sommaren bor i skogen och är kolare.

Och farbror Blå skrattade med, men han sa att han inte kunde förstå, att tant Gredelin ville inbilla barnen såna där tokigheter om en förtrollad prins i skogen. Och då sa tant Gredelin, att hon ju bara berättade en saga för barnen, och hon trodde att barnen begrep att det var en saga.

Det där tycker jag är berättelsens essens på något vis: barnen, varken Petter och Lotta eller de som vi läser för, ska inlullas i någon dravlig fantasivärld utan får veta hur det verkligen ligger till. Julbocken finns inte på riktigt, det är någon som vill dem väl som klätt ut sig för att roa dem. Barnen förväntar sig inte bara att få julklappar utan är själva aktiva och tillverkar gåvor till dem som står dem nära. Det gillade jag som barn, det gillar jag nu!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

De fem böckerna i ordningen de kom ut:
Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918)
Tant Bruns födelsedag (1925)
Petter och Lotta på äventyr (1929)
Farbror Blås nya båt (1942)
Petters och Lottas jul (1947)

BONUSLÄSNING: Kaj Attorp: Gredelins längtan (2002)
En vuxenversion om hur tanterna, barnen och den där Blå egentligen levde sina liv där i Lillköping. Att Grön var lesbisk och att Gredelin hade ett hemligt förhållande med Blå, blir uppenbart även i bilderna efter den läsningen.

Den som vill veta mer om författaren Elsa Beskow, kan läsa biografin Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria av Annika Persson som kom ut 2024 på Albert Bonniers förlag. www.albertbonniersforlag.se/bocker/295284/elsa-och-natanael-beskow/

Stina Wirsén "Vem vill inte?"

Anna Liv Lidström — Tue, 02 Dec 2025 23:00:49 +0000

Pling plong!
Här kommer Mormornallen. Kul!
Tårta och present har hon med sig.
Men kalaset ska inte vara här hemma, det är
Gammelmormor Nalle som fyller år, supermånga år!

Det är Knatts, Gnis och lilla Ludens gammelmormor som fyller år. Men Gammelmormor Nalle bor inte längre kvar i sitt fina, fina rosa hus. Hon har flyttat till ett äldreboende, där gamla som behöver hjälp och sällskap bor, berättar Nallemamman. Det spelar ingen roll att Knatt inte vill att det ska vara så. För de stora säger att de ska gå till det nya stället och äta tårta. De säger till och med att det ska bli roligt.

På Gammelgården luktar det konstigt och alla är skrynkliga som gamla skrutt. Någon gråter och någon skrattar för högt och utan tänder.

Pling plong.
-Jag vill inte vara här.
Så säger Knatt till
Gammelmormor Nalle.

Gammelmormor Nalle svarar att att hon inte heller vill vara här. Men medan Knatt vill vara i Gammelmormors vanliga hus, att katten inte ska vara död, och alla ska vara glada plus att det ska vara godis i den vanliga skålen så vill Gammelmormor Nalle vara i Paris, dansa hela natten i högklackat. Gammelmormor vill vara ung, vacker och jättestark. Och istället för en katt vill hon ha en stor vit häst!

Det är starka känslor hos både ung och supergammal. Men under tårtkalaset faller saker och ting på plats. Det kanske inte är så dumt och farligt på ett äldreboende? Man kanske kan börja känna sig trygg och nästan lite hemma där?

I år är det tjugo år sedan de första Vem-böckerna kom. Jag köpte faktiskt de två första, Vems byxor? och Vem är arg? i något sammanhang. Jag köpte dem till mig själv då jag blev fullkomligt golvad av språket, humorn, svärtan, blinkningarna till den vuxna läsaren och inte minst illustrationerna som sprakade av liv och känsla.

Stina Wirséns Vem-böcker rör sig i ett språkligt landskap där det lilla blir stort. Med korta meningar och en rytm som ligger nära barns eget tal skapar hon en text som är lika mycket paus som ord. Här finns ingen förklarande röst, bara en direkthet som låter känslorna ta plats. Det är en litterär minimalism där varje ord bär tyngd, samtidigt som bilderna tar vid och fyller ut det som inte sägs.

Det är just i denna koncentration som böckerna öppnar sig för läsaren, den som högläser får utrymme att tolka, den som lyssnar får plats att känna. Wirsén skriver ur barnets perspektiv, och det gör att de vardagliga konflikterna, om byxor, om vänskap, om att vara arg, blir existentiella. Det är böcker som med sin enkelhet rymmer en psykologisk realism.

Stina Wirséns bilder är lika direkta som hennes språk. Linjerna tycks aldrig vilja stelna, de rör sig snabbt över pappret, ibland som om de just sprungit ur en känsla. Figurerna är skissartade, med stora ögon och kroppar som inte alltid följer proportionernas regler, men det är just där uttrycket uppstår. Färgerna kan spraka, kontrastera, eller plötsligt lösas upp i en fläck som lämnar utrymme för tolkning.

Det är illustrationer som inte söker perfektion, utan snarare närvaro. Ilska blir röda streck som spretar, glädje blir mjuka kurvor och ljusa toner, ensamhet kan vara en liten figur i ett stort vitt fält. Bilderna fungerar som känslornas förlängning, de visar inte bara vad som händer, de låter oss känna det.

Nnedi Okorafor "The Space Cat"

Ella Andrén — Sun, 16 Nov 2025 23:00:36 +0000

Att katter har saker för sig som deras människor inte alltid kan förstå, skulle jag tro att de flesta människor kan skriva under på. Den där blicken fäst i fjärran, den där aningen om att de känner av saker – ljud, lukter eller nånting som vi inte ens kan föreställa oss?

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Cecilia Alstermark "Mamma och havsvärken "

Anna Carlén — Mon, 10 Nov 2025 23:00:36 +0000

“När mamma nattar mig sveper jag hennes långa hår om mig som ett täcke. Jag suger på en slinga och den smakar hav.”

Barnet och mamman i Cecilia Alstermarks och Mikaela Nordlunds bilderbok Mamma och havsvärken har en speciell relation. När barnet suger på mammans hårslinga blir det ett sinnligt och intimt startskott för de berättelser som mor och barn delar. Mamman har nämligen ett andra hem – under vattenytan.

För barnet i Mamma och havsvärken är varje kväll är en högtidsstund när mamman pratar om sina havsutflykter. I havet finns en hemlig syster som bjuder på ostronsufflé och pärlemorvin. Där nere tycks livet lättare och mer skimrande. Kanske kommer mamman också i kontakt med sitt ursprung, sitt egentliga jag, när hon rör sig i havsdjupet. Berättelsen om havet är hur som helst något som delar lite i hemlighet. Mamman blir en symbol för fantasin, medan pappan i berättelsen ställs utanför och får stå för det stabila, vardagliga i tillvaron: “Jag säger inget mer. Pappor fattar inte sånt här.” När pappan läser böcker för barnet upplevs de som platta och luktlösa, något som förstärker bilden av pappan som den lite tråkiga och mer verklighetsförankrade föräldern.

Mikaela Nordlunds ljuvligt, mystiska havsbilder leder oss in i berättelsen redan på bokens tapetsidor. Koloriten går i mörkblått och havsgrönt och bilderna bubblar av havsliv. Både sådant vi kan se helt tydligt och som bara går att ana sig till. Havet och havsvarelserna följer med in i den vardagliga miljön på första uppslaget där textberättelsen tar vid. Här rör sig valar, sjöhästar, bläckfiskarmar och fiskstim kring köksbord och dörrkarmar. Täcken blir till vågor, vattenspeglingar gnistrar och väta sipprar in som vore sidorna fuktskadade. Nordlunds akvareller får sidorna att bölja och för min del hade bilderna gärna fått ta ännu större plats i berättandet.

Mamma och havsvärken har en systerbok i Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet från 2012, vars titel anspelar på Tove Janssons Pappan och havet. Alstermarks och Nordlunds bok har en del gemensamt med båda. Det är föräldrar som längtar bort och ut. Inte nödvändigtvis för att slippa ifrån föräldraskapet men för att få en stund för sig själva, ägna sig åt sina intressen eller följ en ingivelse. I en samtida, vardagsrealistisk tolkning tänker jag att det handlar om att arbetande föräldrar mår bra om de får göra något mer än att just arbeta och vara med sina familjer.

Föräldrars mående är ganska knepigt att skildra ur ett barns perspektiv. I Mamma och havsvärken bestämmer sig mamman så småningom för att hon inte längre kan besöka sin syster under ytan, eftersom hon behövs hos familjen och på arbetet uppe på land. Barnet är till en början nöjd. Skönt att ha mamma hemma oftare. Men, hon berättar inte längre några roliga sagor. Hennes hår luktar inte längre hav. Hon är grå och i största allmänhet en mycket tråkigare mamma: “Vem som helst kan se ju att mamma lider av havsvärk.” Så lyckas Mamma och havsvärken både förmedla ett vackert begrepp för föräldrars psykiska tillstånd och ett sätt för ett barn att förstå det, från en barnhorisont.