Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

Tungt och besvärligt måste det ha varit, dessutom en ganska ovanlig händelse, något att minnas. Ändå kan jag inte erinra mig det ringaste om detta, inte en glimt, inte en skugga.

Sven Delblanc tvingas konstatera att barndomen är en okänd och förlorad värld. De enda verkligt livskraftiga minnena är kopplade till lukt och smak. Han frossar i matminnen från uppväxten. Smöret som smälte på det ångande nybakade rågbrödet. Den råa lukten av nyslaktat fläsk som slog igenom stekoset då det vankades kotletter från den nyss levande gödgalten.

Tankarna vandrar vidare. Vem var egentligen farfar Hermann och skulle han duga som romankaraktär? Här finns en del dokument som sonsonen grävt fram från farfars karriär som faktor på ett tryckeri. Slutsatsen är att nej, den verklige Hermann Delblanc var alltför lik en typisk påhittad figur.

Den komiska svensktyska jargongen, den emotionella yvigheten med kyssar och tårar och raseriutbrott, allt detta skulle jag vara tvungen att dämpa ner eller helt skära bort, annars skulle indignerade kritiker beskylla mig för plagiat av Hjalmar Bergman.

Författaren frågar sig varför böckerna utövade en så stark lockelse. Det var verklighetsflykt, konstaterar han. Skolans tristess, den stränga pappan och det hårda arbetet på bondgården, allt detta uppmanade till flykt.

Tonårens kättja minns Sven Delblanc, men på ett kanske otypiskt vis. Trampa vatten är samtida med avskaffandet av vissa sedlighetslagar. Porren släpptes fri i början av 1970-talet, något som inledningsvis ansågs kulturradikalt och positivt. Med tiden växte skepsisen men Sven Delblanc hade anat oråd hela tiden. Han konstaterar att hans värderingar måhända kan klassas som puritanska, hämtade som de är ur bondesamhället. Lössläppthet motarbetades för att man ville skydda de unga.

Det var en hård moralism, hård särskilt mot kvinnorna, men dess syfte var i alla fall humant.

Han går till storms mot de manliga könsroller som han och kamraterna hjärntvättades med ”som begärde av oss att vi skulle betrakta kvinnan som förbrukningsvara, nattkärl, lavemangskanna”.

Fragmenten övergår i en politisk avdelning. Socialdemokratin hade i början av 1970-talet ett mycket fast grepp om regeringsmakten. Den mest högljudda kritiken kom den gången från vänster. Men Sven Delblanc noterar Torbjörn Fälldin och kåserar om bondesamhällets ansvarsutkrävande av sina förtroendevalda. Samhällskritiken känns både svepande och daterad, dessvärre. Allt kan kanske inte locka lika mycket i en mer än 50 år gammal bok samlade fragment. Men mycket, det mesta, är personligt och engagerande och skrivet med en av de vassaste pennorna jag stött på.

Den tredje avdelningens texter ger interiörer från en vetenskaplig institution vid något icke namngivet universitet (får jag gissa Uppsala). Byråkratin, personalens intriger och ledningens bunkermentalitet skildras med en satirisk munterhet som för tankarna till August Strindbergs Röda rummet. De humanistiska ämnena var hotade då, liksom nu.

Vad var det för projekt Sven Delblanc så ivrigt ville fly undan att det blev en hel liten bok, vid sidan av? Det var nog andra delen i Hedebysviten, gissar jag. Nå, prokrastineringen hade sina gränser. 1973 kom Stenfågel ut som senare skulle följas av ytterligare två romaner i den då omåttligt populära kvartetten av böcker om folket i Hedeby med omnejd. Dessa romaner gavs för övrigt ut på nytt förra året av Nirstedts förlag. Snart dags för en omläsning…

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln
• Obevekligt mot katastrofen
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap

Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Strindberg 101
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Ränder som sorg och text
• Ger mersmak

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Lena Nöjd har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Det är fantastiskt att en roman skriven för mer än hundra år sedan fortfarande ger intressanta reflektioner. Så känner jag när jag läser Selma Lagerlöf-eposet Jerusalem. Ingången till recensionen från år 2014 är en humoristisk serieruta av Liv Strömqvist kring ordet ”livspussel” (kommer ni ihåg hur trendigt detta ord var för cirka 8 – 10 år sedan? Hu!). Att jämställa nutidsmänniskans tillvaro med människans historiska villkor har sina poänger.

Läshälsningar
/Lena, redaktionen

I tidningen Filter läste jag en serieruta av Liv Strömqvist, tagen ur sitt sammanhang men ändå begriplig, där Lussi, en demon från medeltiden, attackerar en piga och frågar henne varför de ej har ”plägat sin sill” i år. Pigan rycker på axlarna och hasplar ur sig ett ”Amen du vet, livspusslet”.

Det är roligt, men egentligen hade folk samma bryderi att få livet att gå ihop förr, som vi har idag. Det blir tydligt när jag läser Jerusalem. Den utspelar sig visserligen inte under medeltiden, och fokus var förstås lite annorlunda än idag. Färre saker stressade. Under sekelskiftet från artonhundra till nittonhundratal var klassklättring fortfarande inget vida begrepp på den svenska landsbygden. Även om Selma Lagerlöf själv ägnade sig åt en enorm sådan, när hon som kvinna valde att utbilda sig till lärare, för att senare bli författare; och än senare världsberömd och nobelprisad sådan, invald i akademin och allt.

Det var en ung karl som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: ”Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer, och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?”

Bonden Ingmar som plöjer sin åker i inledningsscenen av Jerusalem, som på sin tid gavs ut i två band, en kom ut 1901 och den andra 1902, är en av Ingmarssönerna, som på löpande band får ärva Ingmarsgården, den dalsländska byns stolthet. Det har varit på samma sätt så länge folk kan minnas. Men en dag ska allt kastas omkull. Det är när Hellgum kommer till byn, med en ny sorts lära. Den delar byborna i två läger. De som bestämmer sig för att bryta upp och följa Hellgum till Jerusalem för att leva det rättrådiga livet, och de som stannar kvar och brukar sina gårdar.

Selma Lagerlöf har många stora kvaliteter. Språket är förstås en av dem. När hon var ung blev hennes far sjuk och då bad hon till Gud att göra honom frisk, om hon lovade att läsa bibeln från pärm till pärm. Det lyckades på så vis att fadern fick leva ytterligare sjutton år, och det präglade hennes språk och grunden i hennes författarskap. ”Det hände sig på den tiden”, är till exempel inget ovanligt grepp i den lagerlöfska prosan. På samma sätt återvände hon ofta till människors förhållningssätt till Gud och tro.

Det sägs ofta om nobelpristagare att de är svårtillgängliga, men jag tycker tvärtom; de allra bästa nobelpristagarna är de som talar till oss alla. Och det är inte svårt att läsa Selma Lagerlöf. Några sidor tar det att komma in i den ålderdomliga svenskan, visst, och vissa ord har med tiden ändrat betydelse (roligast är ordet ”uteställe”, som 1901 tydligen hette ”lekstuga”; när och hur kom den förändringen, kan man undra?). Men precis som med August Strindberg talar människoödena och de tankar och känslor som kommer till uttryck, till oss, som vore det skrivet igår.

”Sagoberättaren” får hon ofta kallas; jag håller både med och inte med. Visst är det ett sagolikt vackert språk, där naturbeskrivningar och trolldom får ta plats som en inte är van i alster idag. Det känns sällan daterat, utan snarare inspirerande. Och så den specifika rösten, som i Jerusalem går in och ut ur berättarperspektiv med en lätthet som jag avundas, som en allvetande berättarröst, som aldrig skymmer texten med sitt jag. Men det känns också nedvärderande på något vis, med epitetet ”sagoberättare”. Som om det handlade om sagor och påhitt, när det snarare är en just allmänmänsklig verklighet som Lagerlöf så drabbande återger.

För det är livsödena som bygger upp Jerusalem som bok. Och här återkommer jag till vad jag skrev i inledningen, om livspusslet. Den gifter sig med den, och så var det klart? Trodde du, ja. Nej, i Jerusalem är det komplikationer i kärlekslivet värdig en såpa! Det är ungdomsförälskelser, det är skuld och skam och det är ödesmättade profetior om vartannat. Det är folk som dör med pompa och ståt, folk som åker i fängelse, och folk som mister allt och måste börja om på nytt. Det är folk som tröstar sig med sprit, då som nu; med den skillnaden att det då oftare råddes till avhållsamhet än det görs idag… (Inget moraliserande, bara en iakttagelse.)

Boken (eller böckerna) filmatiserades av Bille August för några år sedan, och alla som sett den filmen minns den drabbande scenen där den lilla flickan kommer för nära elden. Hon har precis lärt sig att gå, mamman sitter fastbunden av en lamhet som kommit över henne och gjort hennes ben orörliga, och flickan vandrar intet ont anande fram till eldstaden. Scenen är ett så bra exempel på hur löst och ledigt och kortfattat Lagerlöf kan återge de mest dramatiska skeenden, och ändå få läsarens puls att höjas. De största författarna litar på sin läsare. Ord kan bara nå så långt, men läsarens fantasi tar vid och målar ut resten. Jag avslutar med den scenen. Och håller ni inte med mig, så säg.

Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
- Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, fastän hon visste att ingen människa fanns i närheten.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

Jerusalem passar utmärkt som läsning om kvällarna, sätt av några timmar åt gången så att du kan plöja långa stycken. Inte minst är det intressant att läsa om en tid då jordbruket blomstrade lika mycket som den kristna tron, i kontrast till dagens sekulariserade importsamhälle.

Recensionen publicerades första gången den 25 januari 2014.

Similar Posts:

• Odödligt om människans våndor
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Storartad berättarglädje
• Om kärleken bortom förståndet
• Så mycket mer än sagotant

Hedda är alltså omstöpt till Henrik, tidpunkten är nutid i stället för sent 1800-tal och platsen är en liten obetydlig ort med en liten obetydlig bensinmack, i stället för Oslo. När Hjort för över de instängda och starka känslornas Hedda till Henrik tar hon stora friheter med sådana förutsättningar, för att låta de undertryckta känslorna skruva på sig på precis rätt sätt, vid precis rätt tillfälle.

Det är fascinerande hur Hjort – i Gun-Britt Sundströms svenska översättning – lyckas få språket att flyta på helt naturligt och harmoniskt, genom de nästan oändligt långa meningarna. På något vis lyckas hon få dem att hämta nytt driv och ny kraft framåt, utan att det känns krystat eller konstruerat. Det bara flödar helt naturligt.

När vi dras in i Henriks tankesfär har det inte hunnit gå ens ett år sedan han och Elsa fick ihop det. Nu är de redan gravida och på väg hem från smekmånaden på franska rivieran. Resan blev ett fängelse för Henrik, såklart, och väl hemma inser han att ingenting är ju bättre där, tvärtom.

Han är arrogant redan från bokens början, men det går samtidigt att förstå hans frustration över hustrun som han inte delar varken intressen eller livsmål med, över svärföräldrarna som inte kan låta bli att gå över alla gränser, och över sin hopplösa jobbsituation. Men till slut går det inte att undra vad som får en vuxen människa att välja kronisk missnöjdhet och städnigt gnäll hellre än att göra något åt sin situation. Det är en förskjutning av läsarens syn på huvudpersonen som Hjorts penna gör varsamt och precist.

Det finns något av August Strindberg här, av En dåres försvarstal och Inferno. Att befinna sig inuti den där manligt fåfänga galenskapen, den där som antar att jag har rätt till allt jag vill bara för att, och om jag inte får det så är det världens största orättvisa. I Hjorts tappning är den dock betydligt mer uthärdlig, bland annat för att där finns humor bortom allt det mörka och istängda.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Att vara femton år
• Vi är alla fåglar under himlen
• Mördarens monolog
• Franskt vemod som skaver

Alltför länge nu har ett strikt nyttobetonat synsätt på boken fått dominera. Den blocklimmade pocketboken är sinnebilden för detta. Den ska läsas och sedan kastas. I vart fall är den inte skapad för att hålla. Så har vi inte alltid förhållit oss till boken. Ända fram till kanske 1980-talet fanns det gott om boksamlare och esteter som älskade böcker även för deras yttre kvaliteter. Böcker hade lång livslängd och det fanns antikvariatsbokhandlare som höll på principen att alla böcker har ett värde.

En bok är naturligtvis en tillbringare fylld med text. Men en bok är också ett multikonstverk. Förutom att förmedla ett litterärt innehåll är boken bärare av flera budskap i form av typografi, illustration och bokbinderi: alltsammans förhoppningsvis komponerat i harmoni för att på bästa sätt låta läsaren skapa sin läsning.

Litteraturvetaren Alexandra Borg och bokformgivaren Nina Ulmaja går igenom 150 olika utgåvor av Röda rummet, från den första utgåvan, som kom för 140 år sedan, till de allra senaste nutida. Så här beskrivs exempelvis den bibliofilutgåva som utgavs 1912, året då August Strindberg gick ur tiden:

…ett skinnband med foliering. Försättsbladen är vackert mönstrade. Bokbindaren kan sitt arbete. Inlagepappret är så kallat bankpostpapper med vattenstämplar. Det övre snittet är förgyllt, medan det främre har lämnats oskuret. Effekten blir inte bara visuell utan också taktil – framsnittets ojämna kanter framhäver papprets höga kvalitet och förstärker intrycket av en exklusiv bokprodukt.

Målgruppen för Strindbergs lilla röda är i första hand författare, redaktörer, bokförläggare och formgivare. Ambitionen är att tråla bokhistorien för att inte gamla erfarenheter och kunskaper ska gå förlorade. Ansatsen är ofta nördig, ja ordet används av Borg och Ulmaja. Nördiga utflykter har markerats med blått i boken som generellt lånar sig till hoppläsande fram och tillbaka.

Boken är en guldgruva för den som vill komma under huden på textmaskinen August Strindberg. Val av pennor och bläck och papper, ihärdigheten i relationerna till bokförlag, tryckeri och illustratörer, privata omständigheter – inget lämnas därhän.

Strindberg själv skrev helst på gul oskuren Lessebo Bikupa, ett papper som tillverkades för hand på pappersbruket Lessebo i Småland. Pappret är arkivbeständigt och har en nästintill oöverskådlig livslängd – under de rätta betingelserna, vill säga. Det är inte bara bikupans hållbarhet som är en välsignelse för Strindbergsforskarna, även det faktum att tillverkningsåret är angivet i arkens vattenmärken har varit till stor nytta. Årtalen gör det möjligt att precisera när ett verk tidigast kan ha tillkommit.

Röda rummet är en banbrytande roman, åtminstone i svensk kontext. Författarduon ger läsaren inblick i bokens tillkomsthistoria. Men utblicken vidgas på flera sätt. Även andra bokprojekt i August Strindbergs katalog får sin belysning. Även andra tidevarv än Strindbergs får sina besök. Läsaren stiftar bekantskap med tryckkonstens fader Gutenberg, med William Morris, arts and crafts-rörelsens frontfigur samt illustratören och bokformgivaren Arthur Sjögren, som var en svensk uttolkare av rörelsens läror och samtidigt August Strindbergs samarbetspartner i flera bokprojekt.

Eftersom boken följer Röda rummets vidare öden och äventyr under 1900-talet möter man även Jan Tschichold, grafisk formgivare och konstnärlig ledare för Penguin Books samt Applegrundaren Steve Jobs. Här finns också ett spännande kapitel om nutidens och framtidens konceptuella bokkonst. Bland annat beskrivs ett projekt där orden i Strindbergs roman brutits upp ur sin ursprungliga ordning. De har sedan arrangerats om i bokstavsordning, en slags postmodern dekonstruktion som resulterat i en väldigt annorlunda Röda rummet.

Myllret av infallsvinklar, illustrationer, färgkodade avsnitt och prover av typsnitt skvallrar om att de båda författarna har haft mycket roligt när de skapat Strindbergs lilla röda. Jag har också roligt i läsningen och får en rad nya insikter. Som gammal journalist har jag lärt mig att undvika utropstecken, egentligen utan att veta varför. Men i den dialogburna Röda rummet strösslade Strindberg med utropstecken, hela 2466 stycken! En sådan mängd vållade problem på tryckeriet, som helt enkelt fick slut på blytyper med detta skiljetecken. Kanske är det ren materialbrist som dikterat vissa stilistiska ideal bland skribenter?

På minuskontot hamnar den massiva anstormningen av typsnittsprover som är förvillande lika varandra, sida upp och sida ner känns det som. Här hade det varit bra med färre prover och en djupare utforskning av just de utvalda. Den löpande texten är väl underbyggd, men lite torr. Jag funderar över varför och finner att de många facktermerna kan vara en förklaring. Förlagsvärlden har en uppsjö specialbegrepp som är svåra för den oinvigde. Borg och Ulmaja lyckas inte alltid lätta upp berättandet. Så här kan det te sig:

de texter som tryckeriet hoppas kunna ha användning för i ett tilltryck rensas på pagina, kolumntitlar, fetstilar och kursiver och slås varsamt in i papper, staplas försiktigt på varandra och flyttas till förrådet.

Jag gissar att det endast är redan invigda som får en tydlig bild av beskrivningen.

Å andra sidan bjuds läsaren många djupdykningar i facktermer och deras betydelse. Den ihärdiga läsaren lär sig vad såväl seriff som anfang, smutstitelblad och horunge betyder på ett tryckeri.

Sammantaget välkomnar jag Strindbergs lilla röda. Vi behöver lära oss mer om den älskade boken. Dessutom: efter jubelåret 2012 – som markerade 100 år sedan August Strindberg gått ur tiden – uppstod en markant ”Strindbergsmättnad”. Svenska teatrar slutade nära nog helt spela Fröken Julie, Fadren och de andra klassikerna. Bokförlagen vände blickarna mot andra författarskap. Nu är det dags att återigen framhålla det allkonstverk som August Strindberg utgör.

Ett tips är att läsa texterna från Strindbergsfejden – uppgörelsen med förljugen nationell och konservativ självtillräcklighet. Där är August Strindberg frisk, klarsynt och uppfordrande.

Similar Posts:

• Pressat och rörigt drömspel
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• August Strindberg 2012
• Strindberg 101

I den här berättelsen får miljön utrymme. Blickar och tankar vandrar, intryck från den stockholmska miljön blandas med den inre miljön hos en huvudperson som kämpar för att hålla ihop.

De vindlande beskrivningarna där vi följer pappans blick och tankegångar får mig att tänka på August Strindbergs Röda rummet. Även om vi i Gustafssons Odenplan håller oss till en enda huvudperson känns behandlingen av Stockholms miljöer snarlik Strindbergs banbrytande stil i slutet av förrförra seklet.

Den känslan förstärks väl också av de återkommande ålderdomliga ordvalen och formuleringarna:

Gryningen var när den äntligen kom en långsam avtäckning. Rummets alla små och stora ting, de sparsmakade möblerna, alla vinklar och vrår började gradvis framträda ur det grå mörkret.

Men det blir aldrig förstelnat eller krystat. I stället skapar det en fruktbar friktion mot de samtida karaktärernas relationer och den samtida stadens omvandling både under och ovan jord.

Det flytande språkets sätt att återge medvetande påminner även om Virginia Woolf. Men där hennes nydanande språkkonster minst sagt kan utmana den mest hängivne och enträgne läsare är Gustafssons språk mer inbjudande och tillgängligt. Visst är meningarna ofta långa och vindlande, men vi kommer alltid strax tillbaka och landar i miljön där vi kan hitta bäringen igen. Gustafssons stilsäkra språkkänsla låter oss inte gå vilse.

Pappan ska finnas där för sonen, vill finnas där för honom, gör vad han kan för att hålla ihop och fungera som en pappa förväntas. Men kanske är det ändå sonen som trots barnets naivitet och rädslor är den som bäst håller ihop och som därför är den som står för en fasthet som varken pappan eller staden besitter.

Nirstedt/Litteratur är ett nybildat förlag som sedan sin första publicerade bok i januari i år redan hunnit presentera flera mycket välskrivna titlar. Att redan nu, mindre än ett år senare, ha en Augustprisnominering är imponerande. Jag ser fram emot att se vad som kommer härnäst, både från Daniel Gustafsson och från Nirstedt/Litteratur.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Ingen skriver som Khemiri
• Trivsamt
• Storslaget om ostron
• Ett nytt projekt för familjen Peachey

Omläsningen sker för min del med både igenkänning och på samma gång nya friska ögon. Som 20-nånting såg jag mängder av detaljer som fascinerade. Pirinen har en unik konstnärlig kapacitet bortom det mesta. För att vara en andrabok i början av ett livsverk, är Socker-Conny förunderligt komplett.

Serien är svartvit och grafiskt anslående. Conny själv har randig luva, småprickigt ansikte och en vidöppen svart mun full av små kritvita tänder. Varenda serieruta är tät och det finns ständigt nya saker att lägga märke till.

Joakim Pirinen fångar på pricken allehanda känslolägen, både hos Conny och hos alla dem han träffar. Förtvivlan, resignation, helig vrede, förvirring, jubelglädje, fasa och iskylig likgiltighet. De snabba växlingarna lockar fortfarande till skratt.
Stockholm tecknas fram med en exakthet som serievärlden sällan skådat. Förbi far tunnelbanan, miljonprogrammen, något av storsjukhusen, Café Opera och ett flertal hemmamiljöer hos fattiga och rika.

På ett annat plan är omläsningen en frisk nyläsning. Även jag har blivit 35 år äldre. Nu ser jag tydligare hur historien är en slags 1980-talets Röda rummet. Conny rusar runt i Stockholms olika världar som en gång Arvid Falk flanerade sig igenom den oskarianska huvudstaden.

August Strindbergs yngling betraktade motståndet mot det som skulle bli demokratins genombrott. Conny är ett vittne till statsindividualismens framväxt, det auktoritäras återkomst och gränsen för välfärdssamhällets möjligheter.

Men han är inte bara ett vittne utan själv i allra högsta grad aktör. Och vad är det då för en aktör? En dadaistisk kaospunkare? En våldsförhärligande fascist? Eller en vilsen arbetargrabb (fast det visar sig i slutet att Conny är utstött ur sin överklassfamilj)? Det är omöjligt att kategorisera Socker-Conny, något som starkt bidrar till seriens klassikerstatus.

Det har sagts att serien låg rätt i tiden då den kom 1985. Snarare var Socker-Conny före sin tid. Genom de absurda överdrifterna i Connys utlevande personlighet gestaltas rasism, kvinnoförakt och homofobi – tankegods som är bärande element för dagens framgångsrika populism. För 35 år sedan var det bara i seriernas värld figurer kunde spring runt i centrala Stockholm svingandes med järnrör. Sedan dess har Joakim Pirinens surrealistiska vision hunnit ikapp och förbi oss.

Similar Posts:

• Mästaren hittar sin form
• En besvikelse rikare
• Fyrahundra freudianska felsägningar
• Ingens bästa vän II
• Marsvinsvampyrer och slayer-mormödrar

Borde jag ha läst om pjäsen först och sedan romanen? Nej, jag gör tvärtom. Har min bild förändrats? Något, men än mer av den artikel jag plötsligt hittar där det leds i bevis att Strindberg hämtat en hel del ur en roman av en annan författare. Julie och Jean, de aparta namnen jämte Kristin, lika aparta i den ryska romanen som den svenska pjäsen.

Rakkniven är naturligtvis den rakkniv Jean räcker Julie i slutet av August Strindbergs Fröken Julie. Där är självmordet den enda utvägen, den logiska yttersta konsekvensen, Julie måste dö för sina handlingars skull. Men om hon nu inte lyckas ta sitt liv? Om desperationen inte är tillräckligt stark, eller om hon slinter? Det är inte så lätt att dö och hos Eva Ström överlever hon. Överlever och hennes historia blir en helt annan.

En bra mycket större värld än herrgården öppnar sig. Det finns ett liv på andra sidan och det är faktiskt ett ganska gott liv, märkligt nog. Ett liv som passar en fröken som inte är någon liten skör lilja utan en stark kvinna, med vett och förstånd och vilja bortom det som tiden tillåter.

En tillfällig sinnesförvirring, eller bara en vanlig midsommarnatt, de hysteriska kvinnorna och vad man tänkte skulle bota dem, Julie och hennes systrar på La Salpêtrière.

Julie får sin revansch på så gott som alla – visst får hon dra sig undan och slicka sina sår, visst får hon svälja stoltheten ett par gånger men det gör henne också till en helare människa, hon går från idéväsen till kvinna av kött och blod – den Julie som beskriver vad hon skulle vilja göra med Jean i pjäsen är närmast grotesk och frånstötande, här bara levande och ärlig.

Vrider sig Strindberg i sin grav? Inte sjutton vet jag. Men jag gläds med Julie över hennes andra chans.

Similar Posts:

• Dräng är dräng och hora är hora?
• Kolonialismens sista dans
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• I huvudet på Henrik Falk

Volymen består, som sagt, av två berättelser. Den första, ”Olofs berättelse”, handlar, som jag precis nämnt, om berättarens uppväxt och den andra, ”Oswiecm” (byn där koncentrationslägret Auschwitz låg), får jag väl säga är en 260-sidig betraktelse från platsen i Sörmland där berättaren nu bor, av de bybor han omger sig med och deras i betraktarens öga ofta rätt enfaldiga syn på tillvaron. Parallellt med hur berättaren ofta sitter på fredagspuben och umgås med dessa bybor, växer en målning fram i det stora huset han bor. Det är i hans sambos ateljé däruppe, som vi penselstreck för penselstreck får skymta hennes mycket mörka förflutna.

Bland samtalsämnena i denna bys fredagspub återkommer de besvärliga markförhållandena, leran. Den kryper liksom hela tiden närmare inpå. Det finns andra sådana liknande bilder som också får liv i mitt huvud efter ett tag. Är inte det hus berättaren växte upp i, utanför Borgå, rätt likt det hus han nu bor i, utanför Nyköping?

Jag slås också av hans personteckning. I den första berättelsen är både farfar och framförallt farmor väldigt ömsint skildrade. När berättaren skildrar sina bybor, grannarna i den andra berättelsen, finns inte alls det tålamodet, där kryper snarare ett tillbakahållet ursinne fram. Framförallt över sverigedemokratens och kommunistens till synes outsinliga behov av att få vädra sina åsikter. Jag tycker berättaren här ibland skildrar många av sina grannar (inte alla) som lite väl småsinta och det perspektivet blir tillslut lite tröttsamt, måste jag medge. Även om det naturligtvis ibland inte går att låta bli att le åt författarens emellanåt rätt vassa humor. Jag skrattar högt när han beskriver sockenföreningens rätt nitiska revisor Nicole Reuter till exempel (”hennes min kostade lika mycket som vinet”).

Det finns en mycket varmare humor när han beskriver huset han växte upp i, i ”Olofs berättelse”. Jag tycker också om hur Tom Sandqvist byggt upp den delen av boken. Berättaren (Thomas) sitter på sin ålders höst och bläddrar igenom en pärm, Karlebypärmen, där storebror Olof skrivit ner sina minnen. Dem jämför berättaren med vad han själv kommer ihåg. Trots att de växt upp tillsammans, minns de helt olika saker. Snart förstår man också att det finns en konkurrens mellan bröderna. Det gör berättelsen intressant. Den spänningen infinner sig inte riktigt i ”Oswiecm”, hur mycket detaljer författaren än väver in från sin svärmor Hertha Hesselsons upplevelser av Nazityskland. Det bränner till här och där, men berättarperspektivet från Hertha, ”berättade hon heller aldrig” följt av en lång harrang om hur hemskt det faktiskt var, övertygar inte riktigt. Det är först mot slutet när man får en förklaring på varför Herta alltid var så tyst, som jag känner hur det tar tag i mig.

Sandqvist skriver med långa vindlande meningar, har ofta en korthuggen humor och i långa bitar finns en värme som gör boken, trots att den är över femhundra sidor, rätt lättläst. Hans sätt att berätta får mig att tänka på James Joyces medvetandeflöde i Odysseus och den första delen, ”Olofs berättelse”, tycker iallafall jag är besläktad med August Strindbergs lilla novell Ett halvt ark papper.

Jag vill hur som helst fortsätta vara i berättarens närhet, långt efter att boken är slut. Lyssna på hans puttrande och fräsande rätt arga perkulator, dricka kaffe ur någon av alla hans otaliga Muminmuggar, känna lukten från någon av hans överfulla askfat, få njuta när han munhuggs med sina grannar på fredagspuben. Ett fint berättargrepp han har i sitt verk, är hur sambon Eva med jämna mellanrum griper in i berättelsen. På sidan 487 viskar hon:

- Thomas, du måste ta dig ur den här berättelsen så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Hundra år av finskt familjeliv
• Strapatser och förnumstighet
• Evolutionskonspiration
• På ny vandring genom Helsingfors
• Lågmält dramatiskt