Inte desto mindre är den elfte september 2001 förmodligen en dag som förändrade världen. Terrordåden ledde ju trots allt till två extremt utdragna krig, det ännu mer vaga ”kriget mot terrorismen”, med inskränkningar i mänskliga rättigheter som fortfarande är svårt att överblicka konsekvenserna av, samt inte minst en katastrofalt skuldsatt amerikansk ekonomi som mycket väl kan rita om den politiska världskartan för all framtid.

Om detta skriver Lennart Pehrson, svensk journalist som sedan mitten av 1980-talet varit bosatt i New York, i ”Ni har klockorna – vi har tiden”. Titeln kommer från ett afghanskt ordspråk som ska förklara varför detta sönderbombade ökenland ändå gång på gång får imperier att stånga sig blodiga.

Det är dock knappast på Afghanistan i sig – eller Irak, för den delen – som fokus ligger. Pehrson tecknar istället en bred skildring av amerikansk politik kring det senaste decenniet. Ibland får jag till och med för mig att det här med elfte september mest blivit en passande ram som borde sälja böcker. Det tar också en god stund innan jag tycker att boken tillför något som helst till alla de rapporter om USA som det senaste decenniet matat oss med, men så småningom börjar jag uppskatta försöket att knyta ihop nutidshistorien, att dra linjer mellan prickarna i allt det där som jag lite irriterat tänker att jag ju redan vet.

Det är politik och ekonomi som är Pehrsons huvudsakliga områden, och det är där boken har sin styrka, även om han också skriver kapitel om exempelvis populärkulturen efter elfte september. Han jämför presidenter och rådgivare, han diskuterar det tungrodda politiska systemet, säkerhetstjänsterna och varför amerikaner är så benägna på konspirationsteorier. Han tecknar de många paradoxerna i amerikansk historia, å ena sidan den stolta smältdegeln och nationen byggd av invandrare och å andra sidan rasism och främlingsfientlighet; å ena sidan patriotismen och å andra sidan misstänksamheten mot den egna staten; å ena sidan idén om USA som demokratiskt föredöme och å andra sidan en solkigt diktaturkramande utrikespolitisk historia.

Enormt djuplodande blir det kanske inte, men överblicken är inte dum. Möjligen skulle jag önska att Pehrson i större utsträckning kunde göra den amerikanska högern – de senaste åren inte minst med teaparty-rörelsen i högljutt centrum – mer begriplig, men det är kanske ett övermänskligt uppdrag?

Klart är i alla fall att Barack Obama tog över en sörja som blir ytterst svår att resa sig ur. Löftena om öppna terroristrättegångar och stängda fångläger fick stryka på foten inför möjligheten att vittnesmål avlagda under tortyr kanske inte håller i en civil domstol. George W Bushs exceptionella ekonomiska politik av stora krigssatsningar kombinerat med stora skattesänkningar gör att USA kanske vare sig kan fortsätta med den ständigt expanderande konsumistiska livsstilen eller den politiska position det vant sig vid. Och vad innebär i så fall det för resten av världen?

Nej, det är väl få dagar som kan tävla med elfte september i allt detta. Sista ordet om vad den där dagen för tio år sedan egentligen inneburit är säkerligen inte sagt än, men kanske är det faktiskt dags att börja försöka greppa det.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Det politiska spelet
• Min president var svart
• En rak vänster mot Bush
• Skrämmande läsning om mäktigt parti

Efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 blev debattutrymmet i amerikanska medier märkligt enstämmigt – och enkönat, konstaterar Faludi. De feministiska debattörer som ens försiktigt manade till eftertanke och nyansering blev utskällda på ett fullkomligt bisarrt och oproportionerligt sätt. Istället proklamerades allt ifrån ett mjukare, ”kvinnligare” mode och (i själva verket obefintliga) trender att amerikanska kvinnor nu hoppade av karriärerna och ville föda barn och bygga bo istället, till att det väl äntligen skulle vara färdiglarvat med ”feminiseringen” av militär- och räddningstjänst.

Kvinnor som slagits för att ta sig in i mansdominerade yrken som vid New Yorks brandkår, de som ofta rent livsfarligt motarbetats och trakasserats av manliga kollegor och som gjorde hjälteinsatser bland annat vid WTC den 11 september, fanns sig återigen fullkomligt ignorerade av media och makthavare. Istället illustrerades räddningsarbetet oftare av en bild på en manlig brandsoldat med en skör ung kvinna i famnen – en bild som inte ens var tagen vid attentatsplatsen, utan vid ett helt annat tillfälle.

Bild för bild, citat för citat och siffra för siffra plockar Faludi ned myterna kring USA efter den 11 september. Hon visar hur allt som inte passade in i bilden av den starke, tålige machomannen och hans jungfru i nöd plockades bort eller rättades till – allt för att passa i en amerikansk självbild med månghundraåriga anor.

I bokens andra del följer hon dessa idéer bakåt i tiden, till sammandrabbningar mellan indianer och nybyggare i 1600-, 1700- och 1800-talets Amerika. Här skapades bilderna av det hotade hemmet, där fru och barn måste beskyddas mot vildarna – kanske för att kompensera att verkligenheten ofta var betydligt mer komplicerad, fylld av inkompetenta beskyddare, brutala actionhjältinnor till nybyggarhustrur och inte så få ”jungfrur i nöd” som mycket hellre ville leva indianliv än ”befrias” av några vita patriarker. Kanske också för att det helt enkelt var en bra ursäkt för att meja ned indianerna och lägga beslag på deras land.

Den amerikanska mardrömmen är en skarp, påläst, spännande och indignerande analys av mekanismerna bakom det senaste decenniets könspolitiska bakslag. Något missvisande är det att den svenska översättningen fått underrubriken ”Bakhållet mot kvinnorna”. Som Faludi även tidigare påpekat håller stereotypa könsroller knappast bara kvinnor i tvångströja. Lika begränsande som den kvinnliga offerrollen är ju en manlig hjälteroll utan utrymme för rädsla, sorg eller ifrågasättande.

Så odlade till exempel makthavare som New Yorks borgmästare föreställningen att de 343 brandsoldater som omkom vid tornen hjältemodigt valde att stanna kvar även efter varningar om att byggnaderna höll på att rasa. I själva verket, berättar överlevande brandsoldater, var det den sedan länge undermåliga kommunikationsutrustningen som blev deras död. De fick aldrig veta att tornen höll på att rasa. Åratal senare var denna utrustning fortfarande inte utbytt – och en nyanställd brandsoldat med två barn tjänade fortfarande så lite att han var berättigad till socialbidrag. Men. Han var ju en hjälte. Så bekvämt och billigt.

Kanske finns det ändå andra vägar att gå. I slutänden är det därför Faludi skrivit Den amerikanska mardrömmen. För att göra upp med myterna som skulle trösta och sporra amerikanerna, men försatte dem i större faror. ”Det får sina konsekvenser att leva i en dröm.” Där slutar Faludi sin ganska skrämmande skildring av amerikansk trångsynthet i en trots allt lite hoppfull ton. Det finns en möjlighet att leva i verkligheten, i en värld som är lite mindre svartvit, lite mindre serietidningslik. En värld med fler nyanser, där fler röster får komma till tals och vägen därför kanske inte leder fullt så käpprätt.

Similar Posts:

• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Manlighetens kris
• Överskattad undergång
• Ett helhetsgrepp på manligheten
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”

Art Speigelman bor på nedre Manhattan, några kvarter ifrån det som den elfte september 2001 blev Ground Zero. I In the Shadow of No Towers har han samlat reaktioner på händelserna under och efter attacken mot tornen. Boken, ursprungligen publicerad som självständiga helsidor i fler utländska än amerikanska tidningar, är ett gytter av intryck, uttryck, referenser och skrivkramp.

Spiegelman har så vitt jag vet alltid intresserat för att skriva det nästintill obeskrivbara. Privata och historiska katastrofer vävs samman i moderns självmord, föräldrarnas vistelser i nazistiska koncentrationsläger och nu New York under och efter elfte september.

Precis som i Pulitzer-belönade Maus är metafiktion ett framträdande drag i In the Shadow of No Towers. Spiegelman kämpar med att beskriva inte bara WTC-katastrofen i sig, utan också, och kanske framför allt, den komplexa känslan av å ena sidan en älskad och plötsligt hotad hemmiljö – nu förstår jag slutligen, utbrister han, varför inte alla judar lämnade Berlin efter Kristallnatten – å andra sidan alienationen i ett hämndlystet, överpatriotiskt och aggressivt USA styrt av en George W Bush som Spiegelman kallar ”president” bara inom citationstecken – när han inte kallar honom ”that creature in the White House” eller ritar honom som någon sorts ondsint pyssling.

Det blir en fragmentarisk historia, till lika delar präglad av trauman och av Spiegelmans karaktäristiska och oundgängliga svarta humor. På något sätt lyckas han fånga det på en gång bisarra och vardagliga i hur de rykande tornen, medan han och hans fru rusar mot dotterns skola i WTC:s omedelbara närhet, skyms bakom en affisch för en eller annan terroristaction med Arnold Schwarzenegger, eller hur den galna hemlösa kvinna som alltid på hans väg till studion öser antisemitiska invektiv på polska över honom efter attacken byter språk till engelska.

Spigelman tar sin tillflykt till gamla seriestrippar från dagstidningsseriernas barndom och första guldålder och i förvirringen efter attacken blandas figurer och berättarteknik från dessa in i de egna skildringarna. Tvillingtornen blir de ständigt utsatta rackarungarna Hans och Fritz i Katzenjammer Kids. Själv växlar Spiegelman gestalt från sina egna människo- och musfigurer till bland andra Hogan’s Alley, Happy Hooligan, Bringing Up Father och Little Nemo in Slumberland medan Bush & co leker krig i Upp- och nedvända Världen.

Är man mindre bevandrad i tidig amerikansk seriehistoria får man sig en lektion på köpet: andra halvan av boken utgörs nämligen av exempel på de serier som parafraseras i första halvan, som ett slags förvuxna slutnoter. Tillsammans med formatet, där uppslagen utgör klassiska tidningssidor tryckta på tjock kartong – de 25 sidorna väger tillsammans dryga kilot – gör det In the Shadow of No Towers till en uppenbarelse för sig. Som en överintellektuell, akutpolitisk pekbok för vuxna.

Det är snyggt, smart, skrämmande och roligt. Spigelmans sätt att gestalta, att välja sina historier och skoningslöst blanda in sina och sina närmastes känslor, upplevelser och tillkortakommanden, hans mischmasch av tecknarstilar, referenser och lager på lager-teknik liknar ingenting annat. På något sätt lyckas han vara experimenterande, pretentiös, humoristisk och vardaglig om vartannat. Det är svårt att sätta fingret på. Och omöjligt att inte rekommendera å det varmaste.

Similar Posts:

• Mästerverk i alla kategorier
• Bilderna av världen
• En bättre råttfälla
• Card imponerar inte
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”

Som en del av detta krig mot terrorismen ingår de ökade kraven på informationskontroll, människokontroll, transaktionskontroll. Åsiktskontroll? Retoriken har ofta tagit sin utgångspunkt i den förrädiska idén om att den som inte gjort sig skyldig till något brottsligt, den som har "rent mjöl i påsen" heller inte behöver oroa sig utan snarare bör välkomna utökade kontrollmöjligheter för att skydda demokratin och medborgarna. Förutom att känslan av att vara övervakad överallt och alltid inte självklart låter sig övertygas av sådana tillsynes rimliga argument är det inte sant att man som oskyldig kan leva som vanligt i trygg förvissning om att myndigheterna tar hand om terrorister och kriminella medan solen skiner på oss dugliga medborgare. I Sverige har vi på nära håll sett att det kan gå snett, exempelvis vet vi fortfarande inte vad som låg bakom gripandet och fängslandet av "Guantanamosvensken" och de "Etiopiensvenskar" som fick sina konton och tillgångar låsta och frysta utan möjlighet att kunna försvara sig i domstol eller ens få reda på exakt vilka terrorgrupper de misstänktes stödja ekonomiskt med sina pengar.

Kristoffer Gunnartz, medarbetare på Sveriges Radios vetenskapsredaktion, går i sin debut som författare metodiskt igenom de landvinningar som övervakningstekniken snabbt gör såväl som de politiska beslut som möjliggör ökade användningsområden för denna teknik. Utifrån ett antal fall undersöker Gunnartz i fristående kapitel vad som är orsak och verkan och vilka worst case scenarios som kan bli konsekvenserna av en skenande terroristjakt, övertro på DNA-tekniken, intelligenta övervakningskameror, kroppen som identitetshandling och försäkringsbolagens aggressiva kartläggning av patientjournalers data.

Den starkaste och obehagligaste historien är den novellartade berättelsen om tyske medborgaren Khaled el Masri. Vad han trodde skulle bli en avkopplande nyårssemester övergick snabbt i ett helvete när han greps vid gränsen mellan Serbien och Makedonien. Därefter följer tortyrliknande förhörsmetoder av anonyma och ansiktslösa män, han forslas bakbunden och med ögonbindel både bildligt och bokstavligt genom tid och rum för att slutligen hamna i ett av CIA:s hemliga fängelser där terroristmisstänkta förvaras. Utan att ha en aning om vad han är misstänkt för och utan att kunna meddela sin familj i Tyskland passerar el Masri gräns efter gräns av mänsklig förnedring och förlorade rättigheter. Josef K i Franz Kafkas Processen råkar ut för en sten i skon på söndagspromenaden vid en jämförelse.

Välkommen till övervakningssamhället beskriver också hur kommersiella intressen ligger bakom mycket av det delvis skapade trygghetsbehovet vi förväntas känna i vårt dagliga liv. Försvaret kompenserar för neddragna anslag genom utveckling av övervakningssystem till försäljning och fingeravtryck och irisidentifikation säljs in som alternativ till kontokort, nycklar och lösenord. Att denna teknik är långt ifrån riskfri illustreras i kapitlet om Marie Sandström, datatekniker, som gjorde sitt examensarbete på universitetet i form av ett experiment där hon med skrämmande lätthet lurade samtliga fingeravtrycksläsare på IT-mässan CeBIT i tyska Hannover.

Frågan som hela tiden artikuleras bakom texten i Välkommen till övervakningssamhället är hur långt vi är beredda att gå för att skydda oss mot oss själva. Gunnartz levererar inga entydiga svar, men ställer frågan på så många sätt och med sådan skärpa att det åtminstone står klart att det öppna samhällets fiender lika gärna kan sökas bakom övervakningskamerorna som framför dem.

Similar Posts:

• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar

Inför författandet av Lördag spenderade McEwan två år vid National Hospital for Neurology and Neurosurgery i London och händelseförloppet i Lördag, som utspelar sig under en enda dag, behandlar i mycket kirurg Perownes reflektioner kring den egna professionen. Tumörer ska upptäckas och avlägsnas. Blodflöden ska stillas. Allt detta i den mänskliga hjärnan vars verksamhet inte ens forskarna har kartlagt fullt ut. Operationer i okänt territorium.

Med antidemonstrationer inför det stundande kriget mot Irak i bakgrunden blir Perownes resonemang kring egna beslut och operationer som kirurg en indirekt bild av problematiken med den dåvarande regimen i Irak och hur den kan behandlas. En god avsikt (åtminstone ur ett västerländskt perspektiv) ställs mot en osäker utgång: Törs vi attackera och antagligen avsätta en regim utan att ha full förståelse för konsekvenserna? Intentionsetik ställs mot konsekvensetik.

Det stora värdet i Lördag finns i McEwans förmåga att fånga den orolighet som finns i västvärldens alltmer övervakade samhälle och överföra den till ett mer tillgängligt individplan. Den familjemiddag som Perowne förbereder under stora delar av lördagen skapar en tydlig bild av splittring än idag präglar västvärlden om hur situationen i framför allt Irak bör hanteras. Skickligt lyckas McEwan också lyfta in och resonera kring mer aggressiva ”öga för öga”-attityder som frodats i attentatens direkta efterdyningar. Han skapar utifrån en enda engelsk familj en bild av precis hur oförutsägbart och kolossalt avancerat världens alla samhällen kan vara, hur många faktorer som kan påverka ett händelseförlopp och vilka konsekvenser som kan uppstå. Trött på ansvaret någonstans i runt middagstid i romanen konstaterar Perowne:

i varje ögonblick, biljoners biljoner möjliga framtider; den rena slumpens och naturlagarnas kräsna val framstod som frihet från en dyster guds intrigerande

Men vid kvällstid har McEwan övertygat sin hjärnkirurg att fortsätta sina operationer – att våga ta ansvar även om konsekvenserna aldrig helt kan överblickas.

Similar Posts:

• Moraliska dilemman
• Mannen som inte valde
• Storartad satir
• Om att göra det rätta
• Kafkaartad satir i toppform

Den amerikanska regeringen har inte velat veta av såna resonemang. Attentaten skedde på grund av ”ondska”, på grund av att attentatsmännen ville förgöra allt det underbara som USA sägs stå för. Propagandaapparaten har fått jobba hårt – även om det åtminstone inledningsvis var i medvind. I kampen mot ”terrorismen” har man därför sökt mer av syndabockar än av fakta.

Religionshistorikern Mattias Gardell vill dock förstå, vill förklara, vad det är som ligger bakom såväl attentatsmännens agerande, som sådant som att Bin Laden faktiskt har ett tämligen utbrett stöd bland många människor i världen – och då inte bara muslimer. Politisk islam – islamism – har en lång historia. För att göra det mer förståeligt väljer Gardell att likna några centrala islamistiska tänkare med politiska åskådningar vi själva är bekanta med; som några av de klassiska på höger-vänster-skalan. På så sätt får vi stifta bekantskap med såväl ”folkhemsislamister”, som Gardell kallar vissa grupperingar som han menar närmast är att likna vid den svenska Broderskapsrörelsen (kristna socialdemokrater), som islamister som närmast för tankarna till fascistiska och/eller kommunistiska ideologer.

Gardell fortsätter sen med att sätta in den islamistiska debatten i en omvärldskontext – islamisternas reaktion på Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, USA:s understödjande av alla de som då kallades ”frihetskämpar” (men som två decennier senare skulle kallas ”terrorister”, därför att vapnen nu vändes åt ett annat håll, och de valde att bita den hand som födde dem). Efterföljderna i flera länder i Mellanöstern, inte minst Saudiarabien, när veteraner från kriget kom hem. Globaliseringen. Allt detta utgjorde en grogrund för vad som komma skulle, och vad som sker idag.

Gardell skriver sakligt och väl avvägt om ett hett ämne i dagens politiska samtal. Det är ett mycket välkommet bidrag som förhoppningsvis kan motverka något av den islamofobiska stämning som piskats upp i många länder världen över.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Tankar om islam och terrorism
• Hela befolkningen som gisslan

Rapporteringen ledde till en omfattande storm i det amerikanska samhället, och bidrog nog till att vända opinionen mot kriget. Det operativa befälet – som agerade på given order – blev straffad, men släpptes redan efter kort tid. Högre befäl blev aldrig straffade.

Idag är Seymour Hersh en etablerad journalist, som regelbundet bidrar bland annat till tidningen The New Yorker. Med nu mer än 30 år på nacken som grävande journalist med fokus på militära frågor väger hans rapporter och artiklar på det temat ofta tungt. När han därför samlar en rad artiklar som han har skrivit om den amerikanska militära politiken allt från (förspelet inför) den 11:e september, fram till den nuvarande ockupationen av Irak i en och samma bok, så har man bara att förvänta sig en viktigt inlägg.

För den som följt någon mer rapportering än kvällstidningarna kanske Hersh inte verkar avslöja så mycket nytt i den här boken. Mycket av det som ingår i boken har ändå cirkulerat i en hel del media de senaste åren – i hög grad förstås beroende på att Hersh bland andra har rotat fram uppgifterna. Här finns artiklar om det misslyckade amerikanska underrättelse-arbetet innan den 11:e september. Grenar av den landets underrättelsetjänst varnade för att en terrorist-attack skulle kunna hända – men varningarna ignorerades. Här finns artiklar om de påhittade uppgifterna om massförstörelsevapen i Irak, om tortyrskandalen i Abu Ghraib, om hur den amerikanska regeringen beställt underrättelsematerial för att bekräfta den politik de vill föra och så vidare.

Här finns förstås också många uppgifter som är nya, även om man har följt en mer kritisk rapportering av utvecklingen. Själv blir jag exempelvis överraskad över uppgifterna om att FN:s vapeninspektörer redan innan ockupationen av Irak hade varnat för att regimen i landet hade förberett sig på en invasion genom att sprida stora mängder lätta vapen över landet, och uppmana elitstyrkor att inte kämpa i öppna strider. Det gerillakrig vi ser idag framstår genast som mer organiserat än media ofta gör gällande – och den självförhärligande ”seger” som USA ståtade med när de kunde störta statyn av Saddam som än mer oviktig.

Det är över lag mycket bra skrivna artiklar, intet tal om den saken. Hersh har dock ett problem – trovärdigheten bygger nästan alltid på att man litar på hans professionalism som grävande journalist. De allra flesta källor som Hersh använder sig av vill eller vågar inte uppge namn, eftersom de då kan utsätta sig för stora risker. Källorna refereras därför bara som ”ledande Pentagonrådgivare”, ”tjänsteman vid CIA”, ”högt uppsatt källa vid …” och så vidare. Som läsare tvingas man alltså inte bara lita till att Hersh faktiskt har pratat med de här personerna, utan också på hans omdöme om att de är pålitliga och initierade vittnen.

Undantag finns förstås även här – som exempelvis när Hersh kan berätta om den avhoppade Mohammad al-Khilewi. Han var tidigare förstasekreterare i Saudiarabiens FN-delegation, men hoppade av till USA 1994. Med sig tog han tusentals dokument om den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter, och stöd till olika terroristgrupper. Men, berättar hans advokat för Hersh, de amerikanska underrättelseorganisationerna var inte intresserade av att lyssna på al-Khilewi, eller ta del av hans dokument…

Saudiarabien var väl en för viktig allierad för att USA skulle vilja veta av något sådant. Man kan därför bara spekulera kring vad som hade hänt om de hade lyssnat redan då.

Similar Posts:

• Sanningen, krigets första offer
• En rak vänster mot Bush
• En krigskorrespondent med hjärta
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Imperialisten framför andra

Nära hälften av boken är dock en bakgrundsbeskrivning till hur det har varit tidigare. Det är där inte något opartiskt urval av terrorgrupper som granskas. Fokus ligger enkom på att undersöka vänster- eller muslimska terrorgrupper. Högermiliserna AUC och Contras nämns pliktskyldigast i var sitt kapitel, medan andra högerextrema grupper som argentinska AAA, Miami-kubanska Alpha 66 eller diverse fascistiska/nazistiska grupper inte alls inkluderas. Hur som helst; att det länge ska ha varit kriminalitet och organiserad brottslighet – rån, kidnappningar, utpressning, smuggling, knark etc etc – involverat i att finansiera terror överraskar väl ingen. Det är väl om något gammal skåpmat?

När Napoleoni till slut fokuserar på den ”nya terrorismen”, islamistiska terrorgrupper (vilka alla i författarens världsbild verkar vara kopplade till al-Qaida) är det ett par nya inkomstkällor hon framhåller. För det första är det legitima företag. Bin Laden äger eller har intressen i ett enormt stor nätverk av företag världen över, påstås det. Bland annat ett (icke namngivet) svenskt företag för sjukvårdsutrustning. Vilket det kan vara kittlar åtminstone min nyfikenhet. Gummi- och honungsindustrin (!) i stora delar av världen utpekas som kontrollerade av Bin Laden. För det andra utnyttjas ett ”moskénätverk” över hela världen för att samla in pengar som kan finansiera terrorceller. För det tredje exploateras islams påbud om att dela med sig av sina rikedomar till behövande (”zakat”), så till den grad att muslimska välgörenhetsorganisationer enbart är täckmantlar för terrorfinansiering. För det fjärde utnyttjas hawala-systemet – ett tämligen informellt, islamiskt ”bank”-system för att flytta pengar mellan länder (i Sverige blev t.ex. al-Barakat uthängade utan några som helst bevis för just detta).

Det är grova och generaliserande påståenden författaren kommer med. Men Napoleoni övertygar inte, milt uttryckt. Tvärtom känns argumentationen ytterst tveksam. Många – ofta väldigt kontroversiella sakpåståenden – har ingen redovisad källa alls. Det är dock inte så att Napoleoni – som somliga grävande journalister – verkar ha talat med någon källa som inte kan uppges därför att han/hon behöver skyddas. Boken verkar istället bygga på andrahandskällor. Det finns ”en mängd rapporter” som sägs bevisa att hawala-systemet finansierar terror, säger hon till exempel. För att sedan inte hänvisa till en enda! Och det är ”rimligt att anta” att en ”stor del” av vad muslimska välgörenhetsorganisationer samlar in egentligen går till terrorgrupper. Återigen utan någon källhänvisning, och varför det skulle vara rimligt att anta framgår aldrig.

För det andra kan man undra vad för sorts källor Napoleoni använder, när hon åtminstone hänvisar någonstans. Jag tittar på ett stort antal av dem – tämligen slumpmässigt utvalda. Bortsett från bakgrundsbeskrivningen (där det i några fall hänvisas till några böcker) baserar sig argumentation nästan uteslutande på enstaka artiklar från dagstidningar. Ibland förekommer det en del slarv med hur exakt referensen är. Och det är inte sällan tredje- eller fjärdehandsuppgifter som används (Napeoloni baserar t.ex. uttalanden på något hon läst i en brittisk tidning, som i sin tur baserar det på något i en arabisk tidning, som i sin tur hänvisar till någon utredning gjord där, som baserar sig på … ja, vem vet det vid det här laget?).

Men vad värre är, är att alla källor okritiskt behandlas som sanningsutsagor. Boken är i det närmaste kliniskt befriad från allt vad källkritik är. När Napoleoni till exempel kommer med ett påstående om Kubas stöd till terrorism hänvisas till CIA. Likaså vad gäller olika välgörenhetsinstitutioners kopplingar till palestinska Hamas. FBI-rapporter tas för sanningsutsagor om al-Qaida. Israels utrikesdepartement verkar i Napoleonis värld vara en pålitlig källa till information om PLO. Och Colin Powell är en säker källa för information om Iraks program för massförstörelsevapen för att kunna bedriva terrorism. Faktum är att ju fler källhänvisningar jag tittar på i bokens lista (utan att alltså läsa källan ifråga), desto mindre förtroende får jag faktiskt för den här boken. Det svajar. Och det svajar ofta betänkligt. Jag vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur länge hade Napoleonis argumentation överlevt debatten om det hade stått ”synagoga” istället för ”moské”, och ”jude” istället för ”muslim”? Förmodligen inte en enda sekund – hon hade omedelbart blivit nedgjord som en antisemit som yrade om en judisk världskonspiration. Men när en bild tecknas, på helt lösa boliner, av en muslimsk konspiration – då kan man i dagens debattklimat tvärtom anses vara helt rumsren, bli översatt till otaliga språk och hyllad av diverse debattörer i media.

Man kan också fråga sig hur relevant Napoleonis konspirationsbygge är, även om man nu skulle tro på det? Ett helt annat intressant perspektiv slår mig nämligen redan i Björn Kumms förord till boken. Ett av de nya momenten med terrorattacken den 9/11-2001 var ju nämligen att det inte var ett segdraget (och därmed kostsamt) gerillakrig. Tvärtom var det en mycket billig attack, Kumm räknar med att den som mest kan ha kostat en halv miljon kronor. Är det kanske inte det som är det mest intressanta – att gårdagens kostsamma gerillakrigföring/terrorism kanske är delvis överspelad? Att de avancerade finansiella nätverken och operationerna kanske inte behövs i samma utsträckning längre?

Mot slutet kommer Napoleoni in på samma resonemang som figurerar i Michael Moores film Fahrenheit 9/11 – att det skulle ligga ekonomiska intressen bakom terrorn, och att det skulle ha kopplingar både till hela bin Ladin-släkten, det saudiska kungahuset och i förlängningen George W Bush och flera andra potentater i USA. Kanske finns det någonting bakom det resonemanget. Napoleonis resonemang är dock lika grumligt och vagt som Michael Moores. Så varför ödsla tid på boken, när man kan se filmen – Michael Moores film innehåller ju åtminstone en hel del humor …

Similar Posts:

• Fakta istället för syndabockar
• The statue of bigotry
• ”hantverk för ro och revolution”
• En rak vänster mot Bush
• Terrordåden i USA – vems är felet?

Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Al-Qaidas världskonspiration
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar
• En bok fylld med lögner

Efter 9/11 2001 då muslimska självmordspiloter flög in i World Trade Center sa hans dotter att hon inte ville vara muslim längre, eftersom muslimer var grymma och elaka. Jelloun beslöt då att skriva ännu en bok, den här gången för att förklara för henne och andra barn, och även vuxna, vad islam är och vilken roll religionen spelade eller inte spelade i våldsdåden.

Boken, en tunn pocket på knappt 120 sidor, är skriven som ett tänkt samtal medan en fadersgestalt och en liten flicka i tioårsåldern (om än en ovanligt bildad flicka). Jelloun tar upp islams historia från Muhammed och framåt, går igenom religionens grundteser och hur man som äkta muslim bör förhålla sig till dem, till exempel att Koranen absolut förbjuder såväl självmord som religiöst förtryck av något slag alls. Islam har inga präster och ingen får beordra någon att leva efter tron, t o m sharia är endast rådgivande, inte ett obligatorium (som i Iran).

Den absolut största behållningen med boken är just påminnelsen om islams guldålder under några århundraden från 800-talet och framåt. Guldåldern bestod inte bara i islams stora utbredning (från Turkiet över Mellanöstern, Nordafrika och Spanien) som tyvärr hade uppnåtts med krig, utan framför allt av att konst, vetenskap och poesi blomstrade. Islam var på den tiden, på ett helt annat sätt än idag, vetgirig och öppen mot omvärlden. Litteratur översattes i stora mängder – Jelloun jämför träffande med dagens rigida USA, där få böcker översätts och få tror att de behöver veta något om andra kulturer.

Det fanns religionsfrihet, forskning och diskussioner flödade, universitet (Vishetens hus) växte upp, kalifer höll öppna diskussioner en dag i veckan, pappersbruk producerade papper för boktillverkning. Viktiga verk från den antika grekiska kulturen har bevarats via översättningar till arabiska. Begreppet noll revolutionerade räknekonsten. Arabiska lånord – amiral, almanacka, barock, bensin, dam, lack, magasin, vadd, zenit, osv – är minnen från denna tid.

Det långdragna förfallet började när den religiösa fanatismen kom och stängde dörren mot omvärlden, när barnen inte fick lära sig annat än att rabbla koranverser, när män började tolka koranen bokstavligt och strikt efter egna intressen. Enligt Jelloun beror det islamistiska våldet på trångsynthet, illvilja och framför allt okunnighet om vad islam (ordet besläktat med fred) egentligen står för. Den andra stora behållningen i boken är författarens starka ställningstagande för sekularisering – kyrkans skiljande från staten – som den enda vägen att gå för rättvisa och humanism. Det skedde i Frankrike redan 1904.

Men det är när Jelloun ska berätta om Koranen och islams grundteser som han, som alla humanister som ska tolka en patriarkalisk religion som de vill försvara, börjar slira en aning. Så bygger t ex hans tes att Koranen egentligen inte ger rum för polygami, trots att det står att en man får ha fyra hustrur, på att det också står att mannen ska älska alla lika mycket. Detta är självklart omöjligt – alltså säger Koranen att man bara får ha en hustru!

Jelloun predikar kraftfullt kvinnans likaberättigande. Han hyllar muslimska kvinnorättsorganisationer, vill att flickor ska få ordentlig utbildning och menar att ortodoxa muslimska män som förtrycker kvinnor är rena egoister, inget annat. Men i praktiken är han ändå diffus när det gäller könsperspektivet. Det finns, till exempel, i hela hans historia om islam, där många kloka mäns namn nämns, inte ett enda kvinnonamn. Ingen poet, ingen politiker, ingenting. Inte en enda. Man får inte heller veta om kvinnor deltog i Vishetens hus diskussioner eller i det politiska livet eller om någon gjorde sig känd som en framstående imam.

Svagt är också hans försvar för könsapartheid i moskén – han anser att den inte är en plats för ett möte mellan könen, som om de inte kunde vara kamrater och vänner i sin tro. Han påstår också att en kvinna som är ”utmanande klädd och har utsläppt hår” inte släpps in i vare sig kyrkan, synagogan eller moskén (!).

Dessa svagheter i boken är allvarliga och går inte att bortse från, men vill man ha en snabborientering i islams grundteser och historia och se koranverser som talar mot våld och förtryck, kan den vara en hyfsad introduktion.

Similar Posts:

• Islam i ett nötskal
• Tolkningar vs. tolkningar
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Torrt och oengagerande