Det är lördagkväll och jag sitter på den där festen samtalandes med någon ny bekantskap. Vi har inte setts förut och avhandlar dom där obligatoriska frågorna om jobb och skola. Jag säger att jag skriver. Alltså att jag läser böcker. Det där sista säger jag förstås inte, det är underförstått. Ändå blir frågan som följer […][...]

Språk är väsentligt. För hur kan man kommunicera med någon om det inte finns ett gemensamt språk. Visserligen behöver det inte alls vara talat utan det kan lika gärna var tecknat eller kanske kroppsligt men hur som helst krävs kommunikation för att verkligheten ska bli betydelsefull. Så hur gör man då med kärlek bortom det […][...]

När prosalyrik är som bäst kan texten ibland uttrycka det som man faktiskt känner. Allt det som inte direkt har en definierad början och ett konkret slut. För visst är det ganska sällan som man kan avgränsa det allra svåraste så väl att det faktiskt kan förklaras med rak ordföljd. Åsa Ericsdotter behärskar versmåttet till […][...]

Det är svårt att göra skillnad, att sticka ut på ett vis som gör det man vill säga unikt men inte utstuderat. För mig sitter denna skillnad ofta i språket. Om språket används med dess stilregler som tillgång och inte begränsning kan det helt plötsligt framträda något oväntat. Det finns några få författare som lyckats […][...]