Utgångspunkten är den unga kvinnan som har en framgångsrik karriär i kommunikationsyrket. Universitetet ger henne uppgifter som hon tar sig an med engagemang och professionell taktkänsla. En dag kallas hon till en advokat som meddelar att hon har ett arv att hämta från faster Vita. Det innebär besök i en enerverande småstad fem timmars bilresa bort. Hon får höra att arvet går förlorat om hon inte gör ett personligt besök i huset.

Att leva sig in i huvudpersonens situation är lätt. När hon installerat sig i huset läser hon ömsom digitala brev i fasterns kvarlämnade dator och svarar på telefonsamtal och jobbmejl på distans. Hon meddelar sambon som är kvar i den stora staden att hon återvänder om någon dag.

Som liten hade huvudpersonen en nära relation med sin faster men med vuxenlivets inträde har hon slukats av arbetsuppgifterna och känner sig bekräftad i den akademiska världen. Nu är faster död men i breven uttalar hon frankt sin kritik mot att brorsdottern blivit en viktigpetter.

Fasterns material rymmer en mängd ihopplockade texter och hon uppmanar till fortsatt läsning trots den splittrade dispositionen.

[---] du vet vilken form det skulle kunna ha om det någon gång skulle bli en av de böcker du låter dig uppslukas av när du inte är upptagen av allt annat i ditt lysande sociala liv.

Den splittrade dispositionen utgör också en del av romanbygget. Dels texterna där fastern återblickar på sin barndom, sina hårt arbetande föräldrar som engagerade sig politiskt och pjäsutdrag med anarkistiska budskap. Pedagogiskt förklarar fastern slutligen hur hon under de första åren i arbetslivet såg Illusionen. Nämligen att arbetet inte alls var ett medel för självförverkligande. Hon hittade lyckligtvis en annan metod som gav lust att leva.

Brorsdotterns möte med ett alternativt sätt att leva får henne ur balans. En stor roll spelar också alla nyhetsflashar där arbetstagare i sina tankeströmmar formulerar hur de utnyttjats, vilket väcker deras inre motstånd.

En stressad läsare kan säkert uppleva de sinsemellan mycket olika textdelarna som spretiga. För min egen personliga del stiger glädjen ju längre jag vistas i detta stilleben med civilisationskritik och referenser till den anarkistiska historiens rötter.

En bild framträder framför mina ögon: Har seriefiguren Mafalda ingått äktenskap med författaren Franz Kafka? Det här är ett sidospår som kan hoppas över, men häng med om du vill:

Jag har ibland tänkt att författare måste vara galet avundsjuka på att kortromanen Förvandlingen av Kafka redan är skriven. Hur ska något annat textalster kunna mäta sig med den? Handlingen som strider mot allt förnuft – den unge Gregor Samsa har förvandlats till en insekt, skalbagge eller ohyra (ordval skiftar beroende på översättning). Att en berättelse lämnar utrymme för så många tolkningar måste väl vara varje författares dröm?

Cristoffs Slöseri gör något liknande. I romanen lämnas en mängd spår som ger läsaren olika tydningsmöjligheter. Berättelsen balanserar på en tunn linje mellan realism och absurdism och samtidigt är varje luftficka en härlig påminnelse om den lockande friheten i att kasta av sig det meningslösa arbetets bojor. Det humoristiska slutet innehåller också en snygg knorr, som kan fångas i repliken: Hej, hej Vildsvin!

Similar Posts:

• Svårlagt argentinskt pussel
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Mannen som gör vad som faller honom in
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Kafka är roligare än Gröna Lund!

Det handlar till exempel om en dotter vars mor ”möblerar om” hemma hos andra. Något oförklarligt i henne måste ta sig in hos främmande människor och lägga saker och ting till rätta, oklart vad ”till rätta” egentligen innebär, och det är helt upp till dottern att hantera detta behov och de obekväma sociala följderna av det.

En annan novell handlar om en kvinna i ett avgörande samtal med sin sambo som helt sonika smiter ut genom dörren när det är hennes tur att prata, hon möter en gammal man och slår följe med honom och känner ett starkt behov att prata om sin syster, men de kommer aldrig dit.

En tredje novell handlar om en liten flicka vars lillasyster hamnar på akuten och när föräldrarna är upptagna med att prata med sjukhuspersonalen försvinner hon iväg med en man som lovar köpa henne ett par nya trosor eftersom hon blivit av med sina, det är trots allt hennes födelsedag.

Tillfälligheter, infall och ett sökande efter något som ligger bortom löper som en röd tråd i karaktärerna som får träda fram i de sju olika novellerna. Man kan fråga sig om det handlar om att fly från något eller att hitta fram till något annat; oftast verkar de två sakerna gå ihop.

Den längsta novellen handlar om en kvinna som bor i ett hus och lever sitt liv efter vad som står på hennes lista, med andra ord: vad hon behöver få gjort innan hon dör. Hon är sjuk, men tyvärr inte döende, det verkar som att hon kommer tvingas leva i all evighet med sin ansträngda andning, visslandet hon måste göra för att lugna ner pulsen, och mannen som tar hand om henne, men som är oduglig och döljer saker för henne, pojken som kommer och inkräktar i trädgården till exempel, är det han som dricker upp chokladpulvret som mannen köper hem och ställer i skafferiet? Här får Schweblins mästerliga grepp löpa linan ut, texten luckras upp och verkligheten vänds ut och in; till synes i ett demenstillstånd, men det skulle också kunna vara något helt annat, något oförklarligt som kanske finns i oss alla någonstans.

Genom samlingen arbetar Schweblin fram en suggestivitet i vardagliga situationer på ett mycket effektivt sätt, det är alltid något som tycks skeva, bara en aning, det är alltid en dos avgörande information som lämnas utanför texten. Texterna koncentreras kring hur människor hanterar situationer och vad det skvallrar om för känslor och sinnesstämningar. Ibland finns ett försonande drag i slutet, ibland lämnas allt öppet, det spelar också mindre roll. Vad som spelar roll är att det är märkligt och samtidigt djupt mänskligt; Schweblin presenterar snillrikt ett helt spektrum av mänskligt varande som förvånar och vidgar läsarens uppfattning om världen, ibland kanske också om sig själv.

Similar Posts:

• De som syns och de som ser
• Som belgisk choklad
• Borges ad infinitum
• Att hantera mammor och ballonger
• Varför inte?

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder

I just ”Septemberdagar” sker en sådan fin överlappning mellan då och nu, mellan platsen där och platsen här, extra tydligt:

Skälvande aspar tog vårens färger
en Septemberdag

[…]

el maté kallnar
elden slockanr
ponchon fladdrar
i den mörka natten

Fullmånen går upp
asparna lyser gult
ljungen tittar ut
ekarna rodnar
i Småland en septemberdag

Dikterna blandar ofta konkreta, symboliska ting – som ”skrovliga händer”, ”guldkantad ram” och ”citrusdalen” – med kortare skeenden. De senare kan till exempel vara kinder som smeks, en hand som doppas i havet eller ett barns barfotaspring. Trots att vi rör oss mellan två vitt skilda världsdelar håller sig tingen och skeendena till det förväntade – sådana ting och skeenden som vi redan mött många gånger tidigare i dikternas värld – snarare än att komma med nya överraskande föreningar.

Mellan raderna går det att ana längtan, sorg, lugn och hopp – men det är bara mellan raderna och sällan helt tydligt utskrivet så det är också upp till läsaren att läsa in det i dikterna. Dikterna själva uppehåller sig mest vid att fånga den där bilden med både symbolik och skeende, för att på det sättet väcka en känsla, snarare än att tala om för oss hur vi ska förstå dikterna. Det öppnar för en aktiv och engagerad läsning.

På några ställen finns det fotnoter för att förklara ord som kanske kan vara obekanta för en svensk läsare. Personligen tycker jag att det bryter upp både läsningen och det visuella intrycket av dikten helt i onödan. De här dikterna klarar att bära fram känslan ändå, även om några läsare skulle vara obekanta med Zondas, gaucho eller maté. Idag är det dessutom så enkelt att ta reda på vad ett obekant ord betyder att det knappast torde utgöra ett problem för någon läsare. Eventuella förklaringar eller kontextualiseringar hade i så fall med fördel kunnat presenteras i ett för- eller efterord.

Similar Posts:

• Berget, gruvan, människorna
• ”Det finns inga hejdade ögonblick”
• Om torget, med lätthet
• Minnas en älskad
• Vi ska alla en gång dö

Jag fick svårt att sluta läsa när jag väl börjat. Personerna som är involverade bygger upp en spänning som jag förstår kommer att leda till en rejäl urladdning. Karaktärerna har så olika sätt att vara. Vi har predikanten, som drivs av sin mission – eller helt enkelt har sin religiositet som levebröd. Predikantens dotter deltar som person nummer två. Sedan har vi bilmekanikern och slutligen bilmekanikerns son. Vädret skulle kunna vara en femte karaktär.

Ingångarna till diskussioner med min tänkta gymnasieklass är oräkneliga:
✔Tonåringarnas ifrågasättande av föräldrar
✔Kroppsarbetets värde
✔Idealism/fanatism
✔Uppbrott

För egen del tycker jag att tonårsdotterns ifrågasättande av fadern, alltså predikanten, är trovärdig. Men jag skulle vilja höra hur ungdomarna ser på det som hände innan dottern blev medföljande på pappans missionsresor.

Vidare skulle jag vilja höra hur ungdomarna ser på kroppsarbetets värde. Beskrivningen av bilmekanikerns händer och hans tystlåtna gestalt inger trygghet för mig. Jag tycker också att kontrasten mot predikantens yrke – att leverera ord – är mycket effektfull. Det är vibbar av Torgny Lindgren och Selma Lagerlöf på var och varannan boksida, domedag blandat med kroppsliga vedermödor.

Olika sorters uppbrott aktualiseras i berättelsen. Också dessa skulle jag vilja höra ungdomarna reflektera kring. Kanske ser de i stället något annat, nämligen Vägvalet. I ungdomsåren sätts stor vikt vid vägval som kan ses som öppningar till Friheten för att i nästa stund orsaka fjärilar i magen.

Slutligen hoppar det av nyfikenhet i mig inför diskussionen kring slutet. Vem vann? Eller är slutet mer av ett What-the-fuck-det-löser-sig?

Ja. Nu föreslår jag att du kastar dig uppå cykeln och trampar iväg till närmaste bibliotek och lånar Selva Almadas roman med sina universella teman. Om du tar bilen – kan du nämligen få motorstopp.

Similar Posts:

• Arbetets lycka en illusion
• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• En studie i kärlekens besatthet
• Tyfus tar dig närmare Gud

För en förföljd som ni finns bara en plats i världen, men på den platsen kan man inte leva. Det är en ö. Dit kom vita människor omkring år 1924 och byggde ett museum, ett kapell och ett badhus. Byggnaderna färdigställdes och står numera övergivna.

Orden yttras till en fånge på rymmen och trots budskapet att man inte kan leva där beger sig vår huvudperson till den öde ön. Han är nu fri från fängelset men lever ett instängt och enahanda liv tills det plötsligt en dag kommer människor till ön. Ett tennisspelande par, att döma av klädseln.

Fängelserymlingen håller sig undan Morel och Faustine, som paret heter, men betraktar dem på avstånd. Efter hand smyger han sig närmare och närmare, de tycks inte besväras av honom. De har sina dagliga rutiner som bokens jag kan följa och innan han vet ordet av har han blivit förälskad i Faustine och försöker få hennes uppmärksamhet.

I ett förord till Modernistas nyutgåva av romanen skriver översättaren Lasse Söderberg:

På ytan är det en okomplicerad historia med drag av både spökhistoria, fantasy och science fiction utan att direkt kunna räknas till någon av dessa genrer.

Och så är det verkligen, det är svårt att sätta fingret på vilken typ av roman detta är. Den får mig att tänka på teknikskräck och hur man kan skratta åt hur folk vid introducerandet av en ny, idag alldaglig, teknik kände skräck inför det nya och att psykiska diagnoser uppstod i dess följd.

På ytan alltså en ganska enkel historia men under ytan bubblar alla de stora existentiella frågorna, som de alltid gör i böckerna som överlever tidens tand.

Det är en i allra högsta grad läsvärd roman. Intrigen mellan de tre karaktärerna och miljöbeskrivningarna av de gamla övergivna byggnaderna ger boken en kuslig karaktär och själva avslöjandet av Morels uppfinning ger en modernistisk aha-upplevelse.

Similar Posts:

• Varför inte?
• Som belgisk choklad
• Att tänka på en björn…
• Mannen som gör vad som faller honom in
• Borges ad infinitum

Samtidigt är fadern till romanens huvudperson Claudia något av en excentriker: han är icke partiansluten kommunist (och därmed insiktsfullt beskriven av sin dotter som en person som utsätts för alla riskerna med att vara kommunist, men ändå är helt utan någon möjlighet att vara med och skapa den värld han drömmer om). Men han är också en inbiten tennisspelare för att sporten ger en air av överklassig exklusivitet. Han är utbildad jurist men hankar sig fram på arbeten så dåligt betalda och ointressanta att han själv inte har något emot att få sparken. Han när en stolthet över att vara född i Spanien då det ger honom ett vagt alibi för en sarkastisk inställning till det Argentina som trots allt varit hans hemland sedan fyraårsåldern. Och så har han, som titeln anger, sällan något annat på sig än kalsonger när han är hemma. Han påminner i mångt och mycket om Åsa Lindeborgs pappa Leif i Mig äger ingen, minus knegarmoralen men med en måttligare alkoholkonsumtion. Och precis som Åsa älskar Claudia sin pappa, hans brister till trots.

Övriga familjemedlemmar inkluderar mamman som precis som de övriga i familjen står något mer i bakgrunden. Hon är hemmafru, lite missnöjd och lite svartsjuk men också den som är familjens jordnära karaktär som motvikt till pappans fantasifulla utsväverier. Här finns den tioåriga lillebrodern och så morföräldrarna som bor i ett uthus på tomten och vars relation till Claudias pappa är frostig.

Händelserna i romanen kretsar kring stadens flaggmonument och invånarnas förhoppning om att Isabel Péron skall hedra staden med sin närvaro på flaggans dag. En tillsynes ointressant symbolhandling (vilket är exakt vad pappan anser och till Claudias stora förtret också deklarerar utåt, allt medan hennes vänners föräldrar engagerar sig med liv och lust) men som rymmer så mycket mer och där Claudia Piñeiro skickligt bygger in omvälvningarna i Argentinas sjuttiotalshistoria. Den enkla och lite övertydliga symboliken kring landets fana blir den perfekta fonden för att presentera händelserna ur det unga vuxenperspektivet. För Isabel kommer aldrig och det inte för att hon istället valde att närvara vid en annan stads flaggmonument, vilket för den allmänna opinionen i staden är det främsta skälet för engagemanget: att inte låta lokalkonkurrenten Rosario ro hem äran, utan för att militärjuntan med general Videla avsätter henne i en statskupp. Med ens blir det som förut sågs som udda och lite excentriskt nu mer farligt. Medan engagemanget för flaggmonumentet blir det ängsliga flertalets givna sätt att manifestera sin trohet till den nya regimen.

Det som verkligen lyfter Kommunist i kalsonger är dock inte det storpolitiska, utan tvärtom nedtoningen av den. Det är en provinsiell historiebeskrivning ur ett barnperspektiv, där argumenten som lyfts fram av lite brådmogna tonåringar är direkta efterapningar av vad deras föräldrar tycker. Eller kanske ännu mer det tyckande de vill att omgivningen ska uppfatta. Det är diskussioner med argument som i bästa fall skulle passera som populistiska, men också den typ av argument som finns överallt där det finns unga tonåringar. Och när igenkänningen för dessa företeelser upplevs starkare än skillnaden i tid och rum, ja, då har det helt enkelt skrivits bra litteratur.

Similar Posts:

• Intervju med Claudia Piñeiro
• Pappa och jag
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Omvälvning i Argentina

OK, lite lyxproblem kanske.

Arkitekten sa just att elektrikerna ljög, målarna ljög, rörmokarna ljög.

En ung pojke (eller flicka? Hon heter César, men…) vägrar äta glass när hens far bjuder till för första gången, och pappan flippar ut och mördar glassförsäljaren. En urtråkig byråkrat som aldrig fått något uträttat i livet skriver plötsligt ett litterärt mästerverk. En nyårsfest bland gästarbetarna på ett lyxbygge i Buenos Aires fortgår som vanligt trots spökena som vandrar nakna omkring dem. Jag kan summera berättelserna lika bra som baksidestexterna, men jag blir ändå inte riktigt klok på Aira, och jag tror det är delvis det som gör att jag gillar honom så mycket.

Men man kan tänka sig en konstart där verklighetens begränsningar skulle utgöra minsta möjliga, där det gjorda och det icke-gjorda gick in i varandra, en konstart som är omedelbart och ögonblickligt verklig och saknar spöken. Kanske existerar den, och utgörs av litteraturen.

Ett barn blir dyslektiskt eftersom hans mamma är hans pappa och hans pappa hans mamma, regeringen anordnar rally med tidtagning för att locka fram anarkistiska rebeller, uppstoppade fiskar fortsätter leva… När man läser Aira får man börja med att dumpa förväntningarna; det bor ett stilla vansinne i hans berättelser, en oförutsägbarhet som alla blivit så vana vid att ingen höjer på ögonbrynen åt den. Alla vet att politikerna är korrupta, alla vet att ”han förolämpade mamma” är giltigt skäl till att lära barn våld, alla vet att vi bygger på andras död… Vad fan ska någon göra åt det? Om det nu är det Aira vill att jag ska ta med mig härifrån. Hans berättelser om vad folk hittar på där i gliporna mellan olika absurda verkligheter har inga tydliga pekpinnar eller vägskyltar, man får bara hänga på bäst man kan när han börjar gräva ner sig i detaljerna som om han byggde lego. Han lånar från gamla folkvisor i ena sekunden och nickar åt Joyces ”The Dead” i nästa, han blandar tokroligheter och gravallvar, han plockar isär språket och sätter ihop det på nya sätt. Det sätter griller i huvudet på en, men om en klarar av att hålla sig kvar i sadeln är det oerhört underhållande.

Bäst här är kanske ändå den avslutande Spöken, det lilla och ändå så stora familjedramat i skuggan av ett nyårsfirande där alla grälar om hur en sann chilenare eller argentinare beter sig medan tonårsdottern fattar ett helt annat beslut, som kan tolkas på många sätt. Aira ger inga svar, han bara leker. Det är kanske det viktigaste litteraturen kan göra ibland.

Similar Posts:

• Mannen som gör vad som faller honom in
• Vecka 5 på dagensbok.com – Augustprisvinnare, sågningar och uppfinningsrik prosa!
• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Jag går och metar
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse

Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt nog delade med de två föregående bibliotekscheferna). Som högläsare anlitade han då mängder av olika människor, sin mor, kollegor från biblioteket, studenter med flera, bland dem fanns också det unga bokhandelsbiträdet Alberto Manguel.

Dagar med Borges är en minnesbok över de år (1964-68) då han ibland kom hem till Borges och läste högt för honom. Som Manguel skriver i avslutningskapitlet är detta minnen av minnen av minnen (en mycket Borgesiansk fras för övrigt), så bokens scener och konversationer är troligtvis efterhandskonstruktioner snarare än fakta. Men som en kort berättelse och beskrivning av Borges som läsare fungerar den väldigt bra.

Den store bibliotekarien och författaren hade enligt Manguel ett förvånansvärt litet privatbibliotek, det innehöll mestadels sådant han älskade och redan kunde mer eller mindre utantill; Homeros, Chesterton, Kipling, fornnordiska sagor, myter om Buenos Aires undre värld och detektivromaner. Man får en känsla av att de inkallade högläsarna tjänstgjorde som en slags minnets arkivarier och att deras läsuppdrag mer gick ut på att damma av Borges egna läsminnen än ge honom några nya.

Borges var en av de stora läsarna men gav inte så mycket för litteraturhistoria eller litteraturvetenskap. För honom var läsningen ett sätt att leva sig in i andras liv, att bli den krigare, rövare, gud eller tiggare han aldrig kunde bli i verkligheten. Ville man skapa ett modernt skyddshelgon för läsare så skulle bilden av den blinde chefsbibliotekarien med de högläsande lärjungarna vara en utmärkt förebild. Många av hans egna noveller handlar just om läsning, böcker och myter (både klassiska och påhittade).

Han tycks ha levt för litteraturen och de välberättade historierna och hade väldigt lite tålamod med sådant han inte gillade. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur boken där en (icke namngiven) författare besöker Borges för att läsa för honom ur en novell han skrivit till dennes ära. Den handlade om knivmördare och banditer (ämnen som annars av nån anledning låg Borges varmt om hjärtat). Novellen utspelade sig på en krog fylld med skummisar, där en modig polis bara med sin myndiga stämma tvingar skurkarna att ge upp sina vapen.

Författaren började entusiastiskt att räkna upp dem: ”En dolk, två revolvrar, en läderbatong med en blydagg i…” Borges tog upp tråden med sin dödande entoniga röst: ”Tre gevär, ett raketgevär, en liten rysk kanon, fem kroksablar, två machete, en simpel luftbössa…” Författaren pressade fram ett litet skratt. Men Borges fortsatte skoningslöst: ”Tre slangbössor, en tegelsten, ett armborst, fem stridsyxor, en murbräcka…” Författaren reste sig och önskade godnatt. Vi såg honom aldrig mer.

Medvetna elakheter snarare än mild kritik, som kontrast till denne kantige Borges vill jag lämna följande motpol. Ett litet förmaningstal till hans systerson i femårsåldern.

 Om du uppför dig ska jag ge dig tillåtelse att tänka på en björn.

Fantasifull uppfostran från nån som verkligen visste hur det var att leva i tankens värld, jag är bombsäker på att systersonen både uppförde sig och hade det fantastiskt med björnen.

Jag rekommenderar en genomläsning, men framförallt rekommenderar jag dig att läsa Borges, gör det, gör det nu, skynda, skynda.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Han har samlat böcker i femtio år
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• Människans vaga konturer

Det är nämligen inte bara referenserna som förvirrar. Nej, hela romanen är lika förvirrande som landet Argentinas historia, vilken den också beskriver (ta bara en sådan sak som att både den marxistiska vänstergerillan Montoneros och deras anti-semitiska och fascistiska stadsgerillamotsvarighet på den extrema högerkanten, Movimiento Nacionalista Tacuara, beskriver sig som peronister). En slags symbolik som är allt igenom lysande. Om än svårbegriplig för en läsare vars argentinska historiekunskaper till stor del härstammar från ett tonårigt pärm-till-pärm-läsande av Bra Böckers svarta historielexikon. Dock inger det en stark känsla av genuinitet. Det här är liksom det intellektuella Argentina på riktigt och inte bara någon roman som lånat dess miljöer som en exotisk kuliss. Med en sådan grund kan man trots allt smälta eventuella prestigeförluster över att inte ha fullständig koll på argentinska 1800-talsgeneraler.

I sina delar är Piglias roman fängslande. Här finns utmärkta dialoger om både historia och litteratur, där man som läsare kastas in i samtal som är så intensiva att man precis som karaktärerna i romanen blir så indragen i samtalet att man tappar både tids- och rumsaspekten. Det negativa är att efter femton, tjugo sidor av utmärkt samtal om när den moderna argentinska 1900-talslitteraturen skapades, eller om huruvida den ens existerar, så hinner man också tappa de tunna trådar som trots allt bygger ihop delarna till en helhet. Ett annat utmärkt exempel är monologen där exilpolacken Traderwski går igenom sina vetenskapliga bevis för att Adolf Hitler och Franz Kafka inte bara hamnade vid samma kafébord, under vad som beskrivs som Hitlers okända exil i Prag, utan även vilka avgörande intryck de gjorde på varandra.

Betraktar man själva ramhistorien så går den i korthet ut på att en ung lovande författare, Emilio Renzi, uppmanas via brevväxling, med en morbror han aldrig träffat, att kartlägga deras högst brokiga släkt. Morbrodern, Marcelo Maggi, håller själv på att arbeta med sitt livsverk, att i en roman i brevform skriva om Enrique Ossorio, avfälling i en mäktig släkt som under 1800-talet gick i självvald exil. Via ett tidigare oläst arkiv hoppas Maggi finna avgörande ledtrådar till mysteriet Ossorio. Dessa båda arbeten kopplas även samman genom den gamle senatorn Ossorio, barnbarn till Enrique Ossorio, som har en betydande roll i historen. Under Renzis resa till morbrodern, i den avlägsna småstaden Concordia, möter han även Traderwski, som är en slags andra huvudperson och ibland byter av Renzi som berättarjag. Det är som sagt en rörig historia och att Phillip K Dick dyker upp som en i raden av litterära referenser är som så mycket annat i Piglias skrivande fullkomligt briljant.

Att Piglia överhuvudtaget vågade skriva en roman som denna 1980 är onekligen modigt då det trots allt var mitt under juntatiden då tusentals oppositionella försvann. Även om det inte finns något uttalat socialistiskt budskap i romanen, så har den tydligt antiauktoritära drag och är tveklöst någonting som passar så dåligt in i en konservativt styrd latinamerikansk militärdiktatur att det inte vore helt osannolikt att dess författare, som så många andra, skulle ha slutat sina dagar med att kastas ut ur ett militärflyg över Sydatlanten.

Men det på alla sätt beundransvärda ställningstagandet, de medryckande passagerna och de djupgående och högst intellektuella samtalen till trots, så blir resultatet ändå allt för spretigt för att jag till fullo skall kunna tillgodogöra mig den roman som inom den latinamerikanska litteraturen räknas som en modern klassiker. När helheten inte riktigt finns där – eller okej, när jag inte kan finna den – blir läsningen lidande. Då händer det att jag ibland istället plockar på mig en Metro på väg till jobbet. Något som är precis motsatsen till att vara så inne i bokläsningen att man åker en station för långt.

Similar Posts:

• Arbetets lycka en illusion
• De som syns och de som ser
• Mannen som gör vad som faller honom in
• Omvälvning i Argentina
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse