Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu gått trettio år sedan den antologin, redigerad av Siv Widerberg och Anna Artén, gavs ut och alltså hög tid för en uppdatering utifrån vad som hänt inom svensk poesi sedan dess.

Berör och förstör är indelad i sju avsnitt med titlar som ”Skymtar ett annat lager av tid” och ”Säg något om jorden som inte är en rening” där dikter av hela 80 olika poeter samsas. Det är både sedan länge väl etablerade namn, som Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Anna Hallberg och Ann Jäderlund tillsammans med nyare poeter med endast någon diktbok i bagaget än så länge – och allt däremellan.

Boken presenterar också en mycket fin variation vad gäller dikternas olika stil och uttryck, vilket ju måste ha varit en ambition. Redaktörerna har lyckats mycket väl med att presentera vad den samtida lyriken har att erbjuda i form av allt från prosalyrik, minimalism, olika slags ton, röst och teman samt hur textens utformning på boksidan kan skapa olika uttryck.

Det är också skönt att dikterna presenteras utan pekpinnar. I ett kort förord presenterar redaktörerna en litteratur- och språksyn som vill öppna upp, snarare än stänga in. I övrigt får dikterna, liksom läsaren, stå på egna ben. Förtjänstfull är även listan över medverkande i slutet, som ger överblick över mångfalden samt gör det lätt att söka upp mer läsning där något har väckt intresse.

Slutligen måste något sägas om den fysiska boken i sig, då även den aspekten av Berör och förstör lyser av kvalitet. Att få ihop en sådan variation dikter som här samlas måste skapat vissa utmaningar. Till exempel kommer en del av texterna ur sviter och längre böcker där indelning i strof eller dikt inte är självklar vilket kräver ställningstaganden kring hur något kan brytas ut för att ändå representera den helhet som det kommer ifrån. Att få allt att samsas på ett fungerande sätt i en antologi är en utmaning i sig. Även här har redaktörerna lyckats, liksom Lina Ulmaja som står för bokens formgivning och omslag.

Similar Posts:

• 00-talets allra bästa poeter i en
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Kvinnan i första person
• Poesi für alle
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Den senaste månaden har jag läst flera poesiböcker som kan kallas minimalistiska, det vill säga med kortfattade dikter – ibland mer som en kort samling ord, alltid med en utpräglat tom sidyta som brer ut sig runtomkring orden och bokstäverna.

I den minimalistiska dikten får varje ord och varje ljud extra tyngd och betydelse. I en dikt som består av ett fåtal ord står det klart att inget ord slunkit in där av en slump – varje ord, varje stavelse, varje tecken finns där för att läsaren ska få syn på det.

I C dras den minimalistiska poesin till sin spets. Till och med Anna Hallberg och Adam Westman framstår som ordrika i jämförelse. De flesta sidorna innehåller endast ett enda ord, många visar endast en enda bokstav – bokens första sidor är till och med helt tomma innan en tystlåten parentes uppebarar sig.

När jag läser C känns det naturligt att fråga sig är det här verkligen poesi? De uppförstorade bokstäverna och tecknen på de vita sidytorna stirrar tillbaka på mig och vill inte läsas som vilken annan text som helst – de verkar snarare vilja synas. Självklart, som alltid, är frågan ifall det här är poesi omöjlig att besvara, eftersom poesi till sin karaktär vägrar att fångas in i en rak definition.

Jung skriver själv om sin poesi att den har mycket gemensamt med konst samt att den kan ses som en slags existentiell språkfilosofi. Jag tänker att C är en text som när den läses väcker frågor i läsaren om vad text är, vad läsning är, vad poesi är och kan vara.

I sin essä i Populär Poesi nr 42 skriver Jung om att genom texten på sidan skapas både ett nu och ett sedan – alltså en följd. Det känns när jag läser C. Det är inte bara viktigt att ta in hela sidan och väga in allt som finns där (och allt som inte finns där), utan även vad som föregick och vad som kommer efter. På så sätt bygger boken upp ett slags narrativ. Från de första helt tomma boksidorna kommer parenteser, som på följande sidor närmar sig varandra och sedan skapar ett ”o”, och så vidare. Allting hänger ihop, allting finns i en rörelse.

Similar Posts:

• Berget, gruvan, människorna
• Intet nytt från lyrikfronten
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Mil efter mil av förunderliga utklipp
• Att läsa Anna Hallberg

Anna Hallberg fortsätter här sin undersökning av språket, ofta med ett fokus på substantiv och vad som händer när de bryter sig ut och ges egenskaper. Orden kopplas ofta ihop genom sina ljud, och jag föredrar att läsa dikterna just så. Hur låter orden? Hur känns de i munnen? Där, till exempel bakom ”[lokal, sorl, galg.]” kan jag sen börja hitta betydelser, miljöer och kopplingar.

I sviten ”Åtta kärlekssonetter” möter en traditionell form vardagliga bilder och populärkulturella referenser. I dikterna återkommer kvinnliga artister som hyllats för kreativitet och nytänkande de senaste åren. Seinabo Sey, Annika Norlin och Linda Pira med flera visar vägen och tröstar, medan jaget går till Ica och glömmer kaffet trots handlingslapp. Hallberg tar ner texten ännu mer på jorden genom att också streta emot det rytmiska och rimmande som sonetten bjuder in till, gör den samtida.

Det är också i sonetterna som texten öppnar upp sig, och där det känns som att Hallberg utforskar något nytt form- och berättarmässigt. Sviten ”Urkund” blandar istället krig med vad som verkar vara sökord på porrsidor. Våld möter sexuella handlingar och växter. Det är fortsatt Hallbergskt säreget, men något med de ”starka” och ”provokativa” bilderna gör att effekten och överraskningsmomentet går förlorat, gör mig som läsare avtrubbad.

Att den skulle vara svår att förstå och exkluderande är en kritik som riktats mot Hallbergs poesi. Snarare är flera av texterna egna världar vi bjuds in till och måste utforska innan de helt visar sig för oss. I samlingens mest gripande dikt, ”Till Judith”, hittas en mamma hittas död i badkaret.

den nya kappan
håret fint och klippt
och de stora händerna
när jag får hålla i något, ta tag i materialet

och ett vänligt sken omkring
att kraftfältet skall spänna ut en gräns
jo man kan sväva i det
men fångas inne också

Det är dikter att sväva och fångas i.

Similar Posts:

• Mil efter mil av förunderliga utklipp
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Minimalism dragen till sin spets
• Ellips som ekar av sånger
• Det som växer med språket

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

en död brun lem
rummet håller om
schubert, februarivinter

den är fortfarande fuktig
utan puls
[…]

från oxe till människa
[…]
tänderna sjunker i biffen
genom stekytan
in mot kroppen
[…]
det är i munnen oxen upphör
tuggas ner till människa
i blodet
i tarmarna

När hon nu inleder sin nya diktsamling Ljusgrönt och aska är det lätt att känna igen Hallbergs kärnfulla kroppslighet.

Den lyckliga skrattande
blodiga munnen
så glad!

Kroppsdelar placeras ut i texten. Ofta subjektslösa, med en nästan vetenskaplig kylighet. Alla andra nivåer av förnimmelse och möjliga störningsmoment – det sociala, det rumsliga, det samhälleliga – skalas bort. Kvar finns bara den hotfulla existensen och tvetydigheten i den. Med den lyckliga skrattande munnen följer alltid risken för olycka. Varje mänsklig lem vi känner bär risken för död. I varje njutbar tugga av andra varelsers kött, kommer inte bara död utan också evigt pågående industriella övergrepp och upplösning inuti mänskliga gommar och tarmar som en slutgiltig förnedring.

Ibland under läsningen av Ljusgrönt och aska går tankarna till Ann Jäderlunds sinnligt omfamnande dikter, framför allt de i Kalender Röd Levande av is. Här finns samma exkluderande av omgivningen, samma närhet till det hotfulla parallellt med det ständigt benådande ljuset och lyckan. ”så lätt att gå in i ditt rum när du skrattar/ borde jag ta hand om dig/du blöder” skriver Hallberg och frammanar på några rader de faror som den mänskliga närheten består i.

Annars är det, som vanligt, lätt att uppehålla sig vid formen i Anna Hallbergs diktning. I Ljusgrönt och aska löper de fragmentariska diktsjoken på från vänster till höger över uppslagen. Översta delen utgörs av en sorts associativ färgutsmyckning; det är ”SAFTGRÖN KLOR GIN KLOROFYLL/ DIMMA MOSSA ZUCCHINI ÖRTSALT” och så vidare. Det gröna upprepar sig likt en informationsremsa i kollektivtrafiken och fungera inte bara som utsmyckning till samlingens övriga två textdelar, utan även som störningen. Det går inte att läsa mittenpartiet eller nedersta delen i Ljusgrönt och aska utan att ständigt råka flacka upp med blicken och tanken till den översta remsan. Samlingen är en prisma av intryck, den bryter ständig ner sig själv för sedan ta fart och växa: ”Ur ordens blomma: ännu en blomma/ i aska öppnas en ask som öppnas”.

För att låta språket växa krävs kanske en återgång till kärnan; till den rädsla för att öppna munnen och formulera sig där allt en gång började. Att ta sig ett språk i munnen är att riskera något, men också att på samma gång bli ett hot. Detta illusterar Anna Hallberg på ett mycket vackert sätt.

Jag saknar delvis direktheten från Colosseum, Kolloseum – de korta utsnitten som stod upp för sig själva och utgjorde en kontrast till de mer prosalyriska styckena om Colosseum och på vis fick dikten att tränga ur sin egen lyriska kapsel. Som gjorde texten större än vad den först verkar. I Ljusgrönt och aska blir effekten en helt annan. Diktvärlden ter sig glappande och svårabsorberad för att så småningom dra ihop och bli snäv intill den egna kroppen. Det är ingen omedelbar diktsamling Anna Hallberg har skrivit, men den är inte heller riktningslös.

Similar Posts:

• Ellips som ekar av sånger
• Att läsa Anna Hallberg
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Dikter att sväva och fångas i
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Även om böckerna inte är så omfattande i formatet, Tennisspelarna är tex. bara på 80 sidor i den här utgåvan, så skulle den här recensionen kunna bli hur lång som helst. Varje bok innehåller så många små sidospår, funderingar och ämnen att det blir knepigt att avgränsa sig.

Innan jag började läsa hade jag bestämt mig för att ogilla Tennisspelarna (eftersom den tycktes handla om sport) och skriva mer om de andra två böckerna, tyvärr föll den taktiken på att jag älskade boken när jag väl läste den, en enkel berättelse utan mållinje som känns väldigt lättläst men ändå fylld av så många teman att man får mycket att fundera på.

Av de tre böckerna är också Tennisspelarna den bok som är gladast i tonen (även om den Gustafssonska berättarglädjen är tydlig i alla tre). Eftersom den är skriven i jagform och utspelar sig på ett universitet i Texas luras man (eller åtminstone jag) lätt att tro att den är självbiografisk, men mycket av det som händer är uppenbarligen inte sant alls, så så himla självbiografisk är den nog nu ändå inte. Gustafssons formuleringskonst är strålande och jag lockas hela tiden att citera honom nu när jag ska skriva om de här böckerna. Tennisspelarna handlar som titeln antyder en hel del om tennis, men även hel del om Texas, liv på andra planeter, en skojig teori om att Strindberg verkligen var förföljd (av några polska alkoholiserade kemister) när han hade sin infernokris och har också lite plats över för amerikansk universitetspolitik. Om man gillar stickspår, filosofi och böcker som lämnar läsaren med en överrumplande känsla av livsglädje så är Tennisspelarna en mycket sympatisk bok, mitt enda klagomål skulle väl i så fall vara att den tog slut för fort.

En biodlares död är faktiskt trots sitt tunga tema (smärta, cancer, död) också förvånansvärt lätt i tonen. Inte så att den bagatelliserar något av detta, men huvudpersonens till stora delar klarsynta acceptans av skeendena (trots ett visst huvudet-i-sanden-beteende) och hans reflekterande över sin situation gör att det här mardrömsscenariot nästan fram till slutet av boken ter sig som den naturliga del av livet som sjukdom och död ändå är.

Gustafssons tankar om smärta (eller frånvaron av densamma) känns ovanligt insiktsfullt, när han till exempel skriver ”När smärtorna för fjorton dagar sedan upphörde, återställdes ett slags ursprungligt paradis för mig.” så kan jag som sporadisk migränlidande känna igen känslan mycket väl, hur alla problem blåser bort och hur lätt allt blir och hur förutsättningen för den känslan är just smärtan man har haft innan. Bokens berättare minns ju längre boken framskrider mer och mer av sina barn- och ungdomsminnen och glider alltså längre och längre bort från sin samtid, som att ju närmare man kommer döden desto mindre aktuell och viktig blir den omgivande verkligheten. Precis som Tennisspelarna så innehåller En biodlares död en hel del intressanta sidohistorier, ett kapitel handlar om vad som händer när gud plötsligt hör och därefter besvarar människornas böner, sen finns det också i den här boken lite rymdvarelser, en snutt av en äventyrshistoria för barn, livsfilosofi och annat smått och stort att fundera över. Trots att redan titeln anger hur boken kommer att sluta så måste jag säga att den också lämnade mig med en ganska trivsam känsla.

En kakelsättares eftermiddag, som är skriven mer än tio år efter de andra två böckerna, har inte samma lätta ton och trivselkänslan har jag som läsare svårare att få fatt i. Det är nånting med hela berättelsen som känns som en av de där mardrömmarna man kan ha där allt är vardagligt men obegripligt på samma gång. En konstant undergångsstämning ligger över allt som händer och man känner hur tung och grå himlen hänger över den dag boken utspelar sig under. Bokens huvudperson känns också mindre sympatisk än i de två tidigare böckerna, kanske för att jag har lite svårt för skattesmitande vardagsrasister. Inte därmed sagt att han är något monster, snarare (tyvärr) som folk är mest. Bokens sidohistorier är också mindre utstickande än i de andra två böckerna. Även om dagdrömmar, berättelser om konstförfalskning och oväntade möten får en del utrymme, men inga rymdvarelser den här gången. Boken var utmärkt men lämnade mig lite moloken (och det var kanske meningen).

Jag har inte läst så mycket av Lars Gustafsson tidigare trots (eller kanske på grund av) att han är en av våra mest produktiva författare, efter att jag började med de här böckerna har han glidit in på en avsevärt högre plats i kön av författare jag ska ägna mer tid åt. Jag har redan skaffat en liten Gustafssonhög att plöja vid tillfälle. Hans tidigare nämnda berättarglädje och formuleringskonst lockar till merläsning och hans uppenbarligen breda intellekt gör att jag troligtvis har mycket att glädjas över i utforskandet av hans författarskap.

Kort sagt så rekommenderar jag en genomläsning av den här lilla samlingen.

De tre (så vitt jag förstår nyskrivna) förorden jag nämnde i inledningen är också insiktsfulla och intressanta att ta del av.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Övningsstycke för soloinstrument
• Hur man fångar en inlåst panter
• Fantastiska noveller

Precis som många andra samtida poeter, verkar Petra Mölstad vilja samla kommunikativt slagg och gestalta vad det gör och hur det kommer till människor, hur det syns i våra ansikten och på våra kroppar – detta överflöd av ord som i bästa fall landar på utsidan. För att lämnas opåverkad krävs motstånd, integritet. På ett ställe skriver Mölstad:

de vet att de måste viska och inte svälja krita
för att gömma saker under tröjan är det viktigaste vi gjort

Återkommande teman förutom normer är biologin, kroppen, sexualitet och performativitet. Formen växlar från korta, fragmentariska rader med enstaka ord till dikter där orden sprids över sidorna för att övergå till längre prosaliknande (dock fortfarande fragmentariska) strofer mot slutet av samlingen. Petra Mölstad skriver kantigt i den meningen att hon sällan mjukar upp lyriken med rytm och musikalitet. I stället förs ord och uttryck in från alla möjliga håll, bilder byts av bilder, tappar snabbt sina sammanhang. När hon väl stannar på en plats, upprepar sig och låter mig vara kvar där blir jag sorgset lycklig och tycker mig se ett självlysande motstånd:

renar vätskeomlopp med mer vätska

i handen en spetälsk vän

i handen

i handen en tyst yxa

Mölstads lyrik för ibland tankarna till poeter som Anna Hallberg och Katarina Frostenson, men också bitvis till Magnus Carlbrings samling Hord som kom i slutet av förra året. Här finns samma pluralism, samma vilja att förvrida den mumlande omvärlden för att plötsligt skifta till svartaste allvar. Ett sätt att sammanföra svammel till sin egen ljudande snäcka. I INFÖRSEL är det är dock inte helt lätt att upptäcka vad som håller ihop allt. Gränsen är fin mellan att bara göra språkligt våld och att hitta något att fästa våldet mot. Mölstad verkar inte helt ha gjort det, eller så är det just där hennes motstånd ligger. I att inte låta sig inordnas.

Similar Posts:

• Intet nytt från lyrikfronten
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Spretigt och okoncentrerat
• Hord av röster som pågår
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap

Redaktörerna till antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva (32/2011), Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Kajsa Sundin och Anna Nyberg höll tillsammans med Per Engström ett seminarium om 00-talets poesi på bokmässan i Göteborg, tidigare i höstas. Där diskuterade de förra decenniets poesi med antologin som utgångspunkt.

När redaktörerna definierar poesi av idag, blir det ”att göra saker med ord”, för att få med alla de områden som idag klassas som poesi. ”Poesin har blivit ett område där man på olika sätt kan utforska språk”, säger Anna Hallberg. De byter dessutom gärna ut ”skriva poesi” mot att ”redigera poesi”, för att visa på att poesi är så mycket mer än nyskrivna ord, de kan lika gärna vara kopierade, återanvända eller grafiska symboler. I och med det förändras också myten om den ”svåra poeten”.

En av de tendenser som togs upp under seminariet var att det under 00-talet inte har funnits en poet som ensam har varit den stora generationspoeten, istället har det funnits många olika röster och många olika poeter. Under 00-talet är det många som har debuterat och många alternativ till vad som är poesi har presenterats.

I och med att subjektet fortfarande lever kvar i samtidslyriken menar redaktörerna att romantiken därigenom också lever kvar. Det är först när jaget inte är centralt som poesin kan komma vidare:

När inte diktjaget intar en självklar centralposition frigörs andra typer av poesier, inte sällan mer polyfona, rumsliga, politiska och sociala. Språk från nästintill vilka traditionellt sett icke-lyriska diskurser som helst: teveserier, neurologi, kokböcker, äldrevården (…) har visat sig fullt möjliga som poetiska verkningsmedel.

Kajsa Sundin pratar gärna om lyrik som undersökning eller forskning, hon anser det vara ett komplext sätt att närma sig nya områden på, utan att det blir akademiskt eller journalistiskt. ”Lyrik är ett ypperligt sätt att förmedla kunskap”, säger hon. Poesin behöver heller inte komma till slutsats eller resultat.

De är också noga med att påpeka att det inte finns några garantier i dagens poesiklimat, varje poet måste hitta sin egen väg och bedriva sin egen forskning. Dessutom måste den hela tiden hitta nya vägar, omforma sig och förändras för att överleva. I 32/2011 skriver de:

Med det romantiska reses ett krav, inte bara på originalitet utan likaså autencitet, på ett mer vittgående sätt än i det i praktiken mer hantverkligt baserade klassicistiska. Men det innebär likaledes att det förment originella och autentiska riskerar att utsättas för kritik och ifrågasättas som inautentisk. För konstnären (..) finns förstås ingen värre styggelse än upprepningen, kopieringen och reproduktionen. Här är industrialiseringens serietillverkning, framväxten av massmedia och den begynnande kommersialiseringen en viktig bakgrund.

En av samtidslyrikens viktigaste uppgifter har varit att kopiera, reproducera och härma och samtidigt skapa autencitet. ”Modernismen är brottets århundrade” säger Jörgen Gassilewski och syftar på kravet att hela tiden vara nyskapande, trots att det är ett uttryck som de värjer sig för i boken:

Vi ser idag poesi som aktivt agerar på nästan alla platser i samhället och både söker upp och skapar nya former av poetiska rum. Dock bör man passa sig för att överanvända orden ‘ny’ och ‘nyskapande’.

Därför menar Anna Hallberg också att poesin har blivit social, trots att det har pratats mycket om poesins kris de senaste åren. Hon säger att det är lätt att se så på poesin eftersom den inte säljer. Eftersom den övriga bokbranschen är kommersiell och det finns författare som säljer så enormt mycket. Men poesin hittar andra vägar. Att poesin lever, växer och myllrar är de alla överens om, men den dialogen sker inte längre i dagspressen utan i andra forum, på internet, på scen och i specialiserade tidskrifter. Ska du leta efter samtidspoesi är det alltså där du ska leta.

Det råd redaktörerna till 32/2011 ger inför läsning utav samtidspoesi är att läsa avsökande, kritiskt och bejakande.

Similar Posts:

• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Att läsa Anna Hallberg
• Torsdagen på bokmässan
• Lördag på bokmässan

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Similar Posts:

• Att göra saker med ord
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Motstånd i språkligt sly
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Intet nytt från lyrikfronten

2. Rum för poesi
Rum för poesi är bokmässans vattenhål för återhämtning. Helt ljudisolerat och svalt och med sköna stolar där man bara kan luta sig tillbaka och lyssna. Förmodligen är det här också den mest tacksamma platsen på mässan att läsa ur sin bok på.

3. Dagensbok-redaktionen
Alla andra har redan nämnt det. MEN att åka på bokmässa är också att åka på bokkollo, är att skapa relationer, komma varandra lite närmare, äta frukost tillsammans i ett blommigt kök, sova i samma soffa etc etc. Det är fint att ha en redaktion att hänga med, helt enkelt.

4. Mats & Sara-intervjun
Under en timme fick jag och Emelie träffa Sveriges just nu mest omtalade ungdomsboksförfattare Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit landets mest omtalade ungdomsbok: Cirkeln. Det blev ett samtal som fördjupade, förklarade och även avslöjade lite (om än bara lite) om Cirkelns uppföljare.

5. Att få se livs levande nobelpristagare
Det ska erkännas att jag varken läst Herta Müller eller Mario Vargas Llosa. Ändå var det stort att få se dessa livs levande nobelpristagare i verkligheten. Att de sen dolde sig bakom en vägg av moln gjorde inte saken sämre.

6. Alla snygga och finurliga montrar
Det märks att det är kreativa människor som har montrar på bokmässan. Här finns inte bara böcker utan också enhörningar, fjärilar, blommiga bokbussar, kylskåpsmagneter och småprylar i oändlighet.

7. Seminarium: Sveriges hemlösa barn med Åsa Anderberg Strollo och Anna Bonnier I Hoppas har Åsa Anderberg Strollo skrivit en socialrealistisk och hyperaktuell ungdomsroman som tar de bortglömda barnen och ungdomarna på allvar. Under de 20 minuter som seminariet varade lyckades hon och Anna Bonnier från Stockholms Stadsmission både förklara varför den här typen av böcker behövs och vilken roll ideella organisationer kan spela för unga människor.

8. Bang & Ottar-festen + Elin Grelsson
Bang och Ottar-festen hölls på Yaki-Da. Yaki-Da är ett stort gammalt hus med tusentals rum och i ett av dem spelade Elin Grelsson skivor. I ett annat spelade Johanna Koljonen och i en restaurang längst upp satt en fantastisk pianokvinna och spelade en cover på Hallelujah. På väggarna satt fastklistrade bord och nakna Mona-Lisor. Ni förstår att vi vill ha ett sånt här ställe i Stockholm va?

9. Den arabiska maten
Forma Books bjöd på en storslagen sittning med bästa arabiska maten! Det tackar vi för.

10.Anna Hallberg/UKON
Jag missade det efterlängtade seminariet 00-talets lyrik, men fick istället se fina poeterna Anna Hallberg och UKON läsa från litteraturscenen mitt på mässgolvet. Om det bara hade varit lite, lite tystare runt omkring hade allt varit perfekt.

Similar Posts:

• Torsdagen på bokmässan
• Emelies 10 i topp på bokmässan
• Lördag på bokmässan
• Vecka 39 på dagensbok.com: Efter bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok