Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Jag har aldrig suttit med min älskade som vid frukostbordet och skakat i hela kroppen av frustration över att han bara skriker och inte vill äta eller ens låta mig mata honom

Jag har aldrig med våld tryckt in Sempers burk-lasagne i min älskade sons mun

Haha! Vilken bild jag fick! Fruktansvärt, men underhållande. Förlåt, men det här är faktiskt skoj, inte helt okej, men – ändå roligt. Kanske råkade jag läsa in ett ”en” före Sempers burk-lansagne. Men även som det står utskrivet – skoj.

Boken är uppdelad i två delar, plus en tredje del som följer med genom hela diktsamlingen. Första delen heter ”pappa” skrivet i fonetisk skrift. Som sonens läte, pappa. Del två döpt till ”mamma”, som också är utskrivet fonetiskt. Rasmussen har tagit hjälp av Martin Persson, doktorand i Nordiska språk på Stockholms universitet, som har transponerat en hel del ord, ljud och skrik i boken till fonetisk skrift. Varför vet jag inte, men förmodligen kul för poeten och för bättre skolade. Men det stör inte särskilt. Löpande finns ett notsystem som leder till tredje delen: ”Biprodukter”. Här möter läsaren ett gränsland och ett helt annat språk. Större allvar. Avskalat och modernt, som dikter ser ut nu för tiden. ”Biprodukter” ger substans och skapar välbehövliga pauser i läsandet. Biprodukterna, not-dikterna finns med på vänstra sidan i uppslaget, närmre hjärtat (om man vill övertolka).

Första delen inleds med ett ”Förlåt”, sedan följer en rad påståenden, skrivna som ”jag har …”

Jag har det bra
Jag har en son
Jag har en son som jag älskar

Och så vidare.

Andra delen inleds: ”Jag har aldrig sagt förlåt.” (Vilket han redan gjort i första delen.) ”mamma” är skriven med utgångspunkt i en välkänd dryckeslek: ”Jag har aldrig …” En lek som har avslöjat många hemligheter, driven av alkohol. Ett exempel som står på omslaget är (not 0) ”Jag har aldrig slagit ett barn.” Alla i leken som har slagit ett barn får då ta en klunk ur sin dryck. En välkänd lek. Jag har aldrig själv lekt leken – och här borde jag således svälja lite sprit, för det har jag.

Jag har aldrig suttit vid köksbordet och sagt att jag älskar min fru och jag älskar min son, men jag hatar att vara förälder
Jag har aldrig haft dialoger i huvudet där jag skäller ut en annan människa efter noter för att jag inte tordes göra det på riktigt
Jag har aldrig lett, nickat medhållande och fortsatt konversationen med en annan människa när jag egentligen bara har velat säga ”Du måste vara fullkomligt jävla dum i huvet” och gå därifrån

Rasmussen är en ordfascist. På ett bra sätt. Hans diktsamling känns som en strategi för frigörelse och bekräftelse. Han har tidigare skrivit under pseudonym. Pappa-mamma-barn är Rasmussens debut i eget namn. För mig tog det inte mer än några sidor innan jag hade satt diagnosen ADHD med släng av Aspergers syndrom och lite OCD (tvångstankar). Men helt naturligt, det är ju inte lätt att bli pappa. Det skapar nytt tänkande och processer som jag nog inte helt förstår. Men en sak är klar: Han älskar verkligen sin son och sin fru.

Men. Tankarna kommer ändå.

”Jag har aldrig känt självförakt” (Med en hänvisning till Not 10.)

Ibland upplever jag dikten mer lik en psykologisk självskattningsenkät än en dryckeslek. Men även detta gör texten intressant. Vad vill poeten egentligen avslöja och inte? Vill han styra läsningen ifrån sin egen förmodade diagnos, sin känsliga, oroliga själ – sin ångest? För det är kanske mer tabu att skriva ut än det allmänmänskliga tänket. Pappaångest liksom, pyttsan!

Not 10

Vi tar bara vägen
dit vägen lurar foten

Jag vill ta mark igen
låta det drivas ur kroppen
som månen ur ljuset
som orden som aldrig velat annat
än att sammanföras
och uttalas med emfas

Barnet som föddes kan inget annat:
andas in
skrika ut

Vi låtsas inte om det: tankarnas röster och gråt
de stötta kanterna
kring det tysta dånet

Det är sällan någon vågar skriva ut sina tankar så konkret och med ett så öppet hjärta. En förälders tvångsstyrda fantasi som aldrig ska-få-ha tänkts – men som alla föräldrar förmodligen har. Som den värsta möjliga tanken. Författaren Andrzej Tichý uttrycker det såhär: ”Tanken på att hoppa ut framför tåget eller kasta barnet från balkongen är kroppens sätt att varna för en potentiell farlig situation. Outhärdlig sorg.” (Omsorgen 2013).

Jag har aldrig velat slå sönder lägenheten fullkomligt med ett baseballträ av aluminium eller med vad fan som helst
Jag har aldrig tänkt att det är för att jag är så orolig som jag blir så förbannad
Jag har aldrig tänkt att det är för att jag blir så förbannad som jag är så orolig
Jag har aldrig funderat över vad som egentligen vore mest skrämmande

Det är vågat att skriva ut sina tankar så ärligt. Och vidare att ge ut dem i dikt. För som förälder erkänner man dem sällan, när man är i full fart att leka vuxen och stabil. Därmed förnekas och förträngs drömmar och tankar som egentligen är helt naturliga. Att ge sin bebis en snyting. Hålla för munnen när den skriker. Ytterst få skulle faktiskt göra det. För det handlar ofta om katastroftänk; tänk om … vilket är ytliga rädslor; och där djupet inom oss människor, vår empati och kärlek gör det givetvis omöjligt att genomföra tankarna. Då skulle man hamna bortom det naturliga.

Men de finns, och det är skoj och frigörande att läsa det utskrivet. I alla fall för mig som är lyckligt barnlös, ensam och glatt tanklös.

Jag har aldrig drömt att min älskade son dödat min älskade fru genom att hugga en ispik eller skruvmejsel genom hennes huvud
Jag har aldrig drömt att jag, i min tur dödat min älskade son genom att hugga en ispik eller skruvmejsel genom hans huvud
Jag har aldrig vaknat svettig och kissnödig, med en kvävande smak av hår och döda djur

Lugn. Det är ju bara drömmar. Det är bara tankar. Nedskrivna. Poetiska.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Att upptäcka att man är förälder
• Ett rosa paket med luft
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Barnen fixar det…Hämnden den kommer…

”Det är inte särskilt revolutionärt att känna skuld.”

Omsorgen är ett kort poetiskt prosastycke, korta meningar utan radbrytningar, ett stycke skrift – rakt på. Maniskt. Rösten i mani, ett kluster in- och uttryck, en konstruktion av upprepningar och begreppslekar. ”Igen och igen.” Citatet ovan är inte helt representativt. Men det är just i meningar som bryter mot det monotona, korta meningar med avdramatiserade punkter – poesin som kommer oväntat i ett annars maniskt flöde – som visar syftet och är den egentliga fogen. Lika oväntat föder läsandet en insikt i Tichýs litterära värdeskapande, han tillåter läsarens egna associationer, egna trauman, läsas in. Orden är mänskliga.

Omsorgen har ingen direkt handling, språket däremot är som drivande mot en utlösning. Drivande, i ständig eftertanke. Boken har inte ens en konsekvent berättarröst, utan växlar ibland mellan jag, du, dem – ständiga maniska sorgetankar och en inblick i svikande livsviljor. Med knapphändig tids- och rumsuppfattning ligger skeendet nu eller då, grumliga associationer; otydliga röster från omsorgens ”redundans”. En subtil lek med ord. Där den centrala sorgen successivt blir begriplig.

Blod på kanten. Vajern. Igen. Det verkar vara ett försök. Går inte att bortse från det faktum att du är privilegierad. Jag vill inte att någon ska läsa vad jag skriver. Kaninkött. Om du vet var dina barn är.

Det är barnens röster som manikern talar om eller till. Underliggande finns ett självmord, eller tanken på att avsluta sitt liv. ”Barnen leker redan självmord.” Ett självmord som är häpnadsväckande logiskt, samtidigt som den maniska rösten tänker fram håligheter i den rationella dödsleken. Barnen, en oändlig ström av nya patienter – som har valt destruktiva strategier, omöjliga försök till ordning i oordningen. Missbruk, självskadebeteende, självmord: ”Hat, ett mycket svagt ord.”

”Omsorgen sprider sig inte.” Sorgen är däremot en konstant i flödet av nya sorger. Framför allt finns en malande (om)sorg i rösten som talar, där finner jag medmänsklighet. En eftertänksam sorg över ett institutionaliserat samhälle. Där det så självklart naturliga i att hjälpa varandra har systematiserats och blivit en sluten samhällsinstitution: Omsorgen, vårdapparaten, en ond konstruktion.

När man väl vant sig vid författarens bildspråk blir läsningen successivt konkret. Den maniska rösten är en iakttagare, (om)vårdare på en sluten avdelning av något slag, tvångsvård. Ständiga tankar från en associativ observatör. En röst som överväldigats av det omöjliga i att skilja alla nya sorger, minnen och tankar ifrån varandra – och talar ur sorgtyngd mani. ”Jag upplever det hela tiden. Genomlever sorgen. Igen och igen.”

Det är en lika erfaren röst som oerfaren, tänker fram håligheter i livsfarliga resonemang. I bokens centrala ord: barnen, vajer, (bords)hörnen/kanten – blir bildspråket lite ovant men unikt och tydligt på nåt konstigt jäkla sätt. ”Barnet. Det omöjliga brottet med tingen.” Nya fåfängliga uppror mot överlägsna maktstrukturer. Olycksbarnens fullt logiska destruktivitet, självmordstankar, självmord – handlingar drivna av själslig dissonans. Nya generationers nederlag. (”Igen och igen.”) Sorgens barn drivs mot omsorgen och blir snart lika snävt snärjda som tidigare generationer. Tvångsvård. Barnet känns som en travesti på omsorgens vårdmetoder – synen på svaghet, patienter behandlas som (döds)lekande barn.

”Att ett bordshörn har större realitet än en civilisationens historia.”

Bordshörnet, den blodiga kanten, är som sprunget ur ett traumatiskt minne, men även stark symbolik för vart samhället sopat smulorna; mot bordshörnet – tvångsinsatser på en sluten avdelning. Ett försök för återställande av ordning i en uppenbar oordning. Barnen ser igenom detta. Samhällets transparens visar en död kropp, och barnen drivs mot det blodiga bordshörnet.

I flera veckor efter självmordet hittade jag nya blodfläckar varje dag. Kunde aldrig ta hand om dem. Ingen mer omsorg. Finns inte så att det räcker åt alla. Vajern spänd, så att tonen blir högre. Mer högfrekvent. Huvudet lutar åt vänster. Matematiken. Tungan trycks ut ur munnen. Inget blod. Blodlös. Blodfri. Blodad. Igen. Vajer.

Det är omsorgen som slutat sprida sig, sorgen däremot hittar maniskt nya rum, nya strategier. Vajern kan tolkas både bildligt och bokstavligt. Varje människa fastsäkrad på samhällets klättervägg. En vajer utsträckt, lång som ett potentiellt liv, strategi, en livsvilja – men blir även ett direkt verktyg för självförgörelse: ”Spänd vajer darrar. Halskota.” – hoprullad vajer, död och begraven. Eller till en indirekt destruktivitet: ”Virar vajern runt armen. Från handleden upp till axeln och tillbaka. Hårt.” Vilket leder tankarna till missbruk – ”Ordningens skenbara återkomst och händelselösheten inför den andra oordningen.”

Det känns som Tichý noggrant valt ut sina verktyg/bilder, för att frånta dem sin generella språkliga laddning och ladda dem med egen innebörd av skiftande styrka. Det som gör texten storartad är när trådarna knyts till poetiska och bildrika avfarter. Detta händer imponerande sällan, men tillräckligt frekvent för att få läsandet kvar i ett annars omöjligt driv.

Barn som sover. De ligger på golvet i hallen. Något trycker sig ut. Sprider sig. Som vore det naturligt. Utan vilja. Det är fullt förståeligt. Du försöker tänka tillbaka med det är omöjligt. Jag växer. Ingen sorg. Försök glömma barnen. Stumhet. Ja. Jag vill blunda med hela kroppen. Ser sig inte om. Aldrig. Det som de menar när de säger omsorg. Vad det betyder att vi klarat av det. Ger uttryck för optimism. Minneslund. Material.

Omsorgen skildrar en omänsklig omsorg, en iskall vårdmaskin. Inifrån och underifrån. Där flödet av nya ansikten, nya sorger, överbevisar ett samhälles frånvända människosyn. Trots nya generationers strategier för att kompensera ett samhälle som sviker, finns ålderdomliga metoder kvar för dem som inte står ut. Mallar att tryckas in i, läkemedel och andra tvångsåtgärder att tillämpa. Friheten är inte fri, ondskan inte ond och det goda knappast gott.

”De säger: Det får inte hända, ändå händer det. Fel. Det måste hända och det händer.”

För dem som inte accepterar, orkar följa samhällets (o)möjliga krav och normer – för dem som känner och tänker inifrån och ut och inser den skenförtäckta universallögnen – för dem finns det gott om destruktiva strategier att ”tänka fram”. Knarka järnet liksom, ordningen kan för stunden säkerställas, eller definitivt genom självmord. Döden här synonym med människans enda möjliga ordning.

”Du tänker fram fel. Oöverkomliga hinder. En rät linje. Ett rakt streck som rör sig från en punkt mot en annan. Än så länge endast tänkt. Över en yta. Tvärsigenom en sfär. Läkaren har all makt i förhållandet. Den som förlorar ansiktet. Hon som betraktar en bild av sig själv. Geometrin skär tvärsigenom allt. Ett barn med en halsduk som släpar i marken. Föraktet för svaga. Denna sfär verkar, i motsats till punkten, vara orörlig. Rofylld. Ljus och helt och hållet stilla. Maten känns giftig. När du dör tar de över och det blir fint så. ”

(Är inte detta så jäkla genialt? Så förbannat träffsäkert?)

Det omänskliga samhället förgiftar vården. Din omsorg är ett samhälles försök att återerövra dig. Sorgen sprider sig, omsorgen sluter sig kring samhällsmaskinen, uppbyggd av gammalt skräp och skrot och vetenskap. Din återinramning – och du: bara kropp, kött, material – sorgen har enbart fysiologiska orsaker.
Finna ny mening, må bättre, kallas återhämtning, som om man plötsligt slutat att hämta. Vården är ett samhälles abstrakta omsorg, konkretiserat till en sluten avdelning. Alla symtom bestäms. Läkaren medicinerar godhjärtat. Sjukdomen är alltid din. Svaghet förblir skamligt. Ditt eget fel. Självmordet ditt. ”Igen och igen.”

”Damm bildar mönster. Det är ingen nämnvärd skillnad. Psykomotorisk hämning. Att det bara består av teorier när man vill se resultat.”

Tishýs kärleksambition och faktiska tro på människan finns starkt närvarande. Med en djup förhoppning, att barnen tar kampen. Revolten är oundviklig.

”Barnen kommer hämnas. Ett lik kommer att ligga framför dem. Barnen kommer att klättra in. Vandalisera det inifrån. Det är deras uppgift.”

Similar Posts:

• En tunnel utan ljus
• Ibland är det fruktansvärt att bli förälder, när man tänker efter …
• Nya röster i Skurupsantologi
• Livet, relationerna och döden
• Hudlös sorg

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier som får störst uppmärksamhet vilket parodiskt nog är lika med nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är tråkigt, för nya röster i litteraturen behövs alltid och ibland undrar man varför litteraturkritiker och förlagsfolk inte visar större intresse för landets skrivarskoleantologier. Att ägna sina dagar åt att skriva och att ha textsamtal i ett eller två år visar ju på intresse och ambition, något som i många fall leder till lyckade resultat.

I årets antologi med namnet Det rör om lite i kaffet för mig trängs nitton hungriga skrivare som alla vill någonting, har någonting viktigt att säga, om sorger och förluster, olycksbådande kärlek och existentiella spörsmål. Men få av deltagarna tycks ha hittat egna, originella och fungerande röster för vad de vill berätta. Några bidrag får mig dock att stanna upp. Hannes Grönbergs prosatext “Fönstren lyste så blanka i alla hem” inleds med följande mening: “Efter att ha läst Hamsuns Svält genomför jag ett fåfängt försök till självsvält.” Jag läser leende vidare och möts av en kvick, stilmedveten och medryckande skildring av en ung mans existentiella ångest och dekadenta försök att finna nya medvetandeformer. Beskrivningen av vardagens lunk och mannens mer eller mindre meningslösa göromål, som till exempel att skriva en novell om en man som äter upp en igelkott, gör det hela skönt omväxlande mellan lust och lidande.

En liknande text, avseende det bittra, ironiskt kvicka tonfallet, är Malin Vraks ”Järnlungan” där hon ger oss ett psykologiskt sylvasst porträtt av en sjuk man som andas genom konstgjord lunga och är förlamad från axlarna och neråt. Han har en fru som “ [...] tycks ha blivit helt förtjust i den infama ironin. Eller så har hon gjort mig till ett konstprojekt. Eller så anser hon att klichéerna måste få sitt. I vilket fall är det ondskefullt.” och en manlig, yngre assistent som suckandes får vända blad på Hegel och Nietzsche-böckerna som mannen studerar, “ [...] den finniga halvmesyren hatar verkligen sitt jobb.”

Bland resten av bidragen hittade jag en tonsäker och intressant röst i Veronica Cronholms diktsvit “Ovarium”, där hon med en avskalad och luftig språkdräkt gestaltar en människas sköra utsatthet: “I vilket hav flyter mina tårar/bland salta vattenmassor/Vid vilket tillfälle blev jag/skuren i köttet.” Isabell Jönsson fascinerar med sin monologbaserade, dramaturgiska prosa om två vilsna människor som försöker nå varandra på såväl konkreta som andliga plan. Freke Räihä blandar stort och smått i sina kryptiska men ändå härligt befriande dikter med spännande vändningar och en språklig nyfikenhet som fängslar. Även Emmy Högström Tagesson lyckas hålla kvar mitt intresse med sin nyskapande, visuella poesi med utgångspunkt i en cd-skiva.

Similar Posts:

• En samling framtida författare
• Ungt, spretigt men lovande
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Politisk brännvidd i poesin
• Utåtriktade röster som når in

Nadir är den föräldralösa flyktingen som i den svenska asylprocessen gått rakt in i psykosen som omslutit honom likt en avgrundsmörk tunnel. Oförmögen att tala om sina upplevelser blir det Nadia som med sin översvallande fantasi berättar Nadirs möjliga livshistoria. Det är en histora som tar sin början vid föräldrarnas händer som försvann i horisonten och går vidare till människosmuggling, skitigt svartarbete och slutligen ödesmättad väntan på asyl i ett alldeles främmande land.

En liten del av boken utgörs också av Nadirs fragmentariska beskrivning av psykosen. I ändlösa tunnlar och på stadens slingriga gator beskriver han en värld som likt den i Tichýs romandebut Sex liter luft, ligger skrämmande nära apokalypsen. Kanske vore det bäst om världen gick under, så som den ser ut nu?

Medan Nadir inte kan spåra sina blodsband spelar det historiska arvet hela rollen i Nadias liv. Hon har en polsk bakgrund men är uppväxt i Sverige, hennes släkt har dock fått genomgå 1900-talets stora världskrig och diktaturer vilket intar hela Nadias tankevärld. Droppen som får den vingliga bägaren att rinna över är när hon bläddrar i den amerikanske krigsfotografen James Nachtweys storslagna fotobok Inferno och ser fotografier på lidande i de mest omänskliga former.

De två öden som Tichý här skildrar är otroligt gripande. Mina ögon öppnas för den historielösa Nadir och för den historietyngde Nadia så pass mycket att tårarna stundtals är nära.

Tichýs massiva och associativa textblock förhindrar dock karaktärerna att träda fram riktigt ordentligt ur mörkret. Fascinationen inför språket och allt vad man kan göra med det suger ibland musten ur själva grundhistorien, de experimentella utsvävningarna gör helheten lite väl diffus. Men Fält är fortfarande ett mångfacetterat och ambitiöst romanbygge som lovar gott inför Tichýs framtida författarkarriär.

Similar Posts:

• Manikern tänker fram håligheter, igen och igen
• Nya röster i Skurupsantologi
• Ibland är det fruktansvärt att bli förälder, när man tänker efter …
• Ensam kvar?
• Decenniets debutanter

Denna bok tar sitt avstamp där, vi möter Ivan, en ung kille, när han upptäcker att alla andra människor är försvunna. Vad har hänt? Har de gömt sig? Kommer de tillbaka? Vi följer honom när han utforskar sitt revir, höghusområdet där han bor; lekplatsen med kojan, soprummet i källaren, gångvägarna och kullarna… Det är inga stora avstånd, det är en liten avgränsad del av världen.

Hur behåller du känslan av att vara verklig när det inte tycks finnas någon att prata med, ingen att dela dina upplevelser med? Ivan iakttar sin egen spegelbild, han fortsätter ringa till alla han känner även om de inte svarar, han återvänder till de gemensamma mötesplatserna.

När han sitter orörlig lyssnar han till den forsande tystnaden, som innehåller små ljud, skrik, småskrik, kanske kattens ylande, krafsande, bönande. Kanske är det skatan en bit bort som skriker eller en mås som glider förbi det öppna fönstret och hotfullt pressar ut luft genom strupen. Kanske det viner så för att jorden vrider sig kring sin egen axel med sådan fart, kanske solen har ett ljud när den steker honom och dessa hus i rader, stigar och fria ytor. Han öppnar munnen för att slippa ljudet, han gör som måsen: pressar fram ljud utan att forma några ord.

Boken rör sig framåt i tid, dag för dag. Inflätat i boken finns också en rörelse bakåt i tid, där scener från det förflutna spelas upp: igår, i förrgår o.s.v. På detta sätt får händelser och saker i nuet långsamt sin förklaring. Författaren kallar dessa delar av boken anamnes, vilket enligt ordboken betyder en sjukdoms förhistoria. En tredje byggnadssten i boken är kontrapunkterna, här väller texten fram, här finns inga minutiöst beskrivna scener, det är en flod av ord. Detta är den del av boken som ger mest utrymme för egna associationer kring bokens grundläggande tema. Kontrapunkt innebär ju musikaliskt en kombination av flera självständiga stämmor. Här sker en sammansmältning, du blir osäker på vem som säger vad, ja vem som talar överhuvudtaget?

Den här boken är skickligt uppbyggd, både när det gäller själva berättelsen och formen, den språkliga konstruktionen. Möjligtvis kan jag fråga mig varför en del personer som figurerar i boken ligger så nära klichéer. Här finns den kloka alkoholisten, som ger sin syn på livet, de hårda grabbarnas jargong, rå men hjärtlig som det brukar heta, den självuppoffrande modern. Tonen blir en annan, friare, när Ivan pratar med sin gode vän Vlad. Här finns också litterära hälsningar i form av citat, som är med och utformar bokens riktning. Det är citat ur böcker av Stanislaw Lem, Marguerite Duras och E. M. Cioran.

När så mycket av det vi är vana att förhålla oss till i vardagen skalas bort, när bruset försvinner, framträder detaljerna i det som finns kvar extra tydligt. Att texten ibland omärkligt flyter över i nya sinnestillstånd är ett bra grepp. Ibland vet jag inte som läsare om jag befinner mig i Ivans verklighet, om han hallucinerar eller drömmer.

På en djupare nivå upplever jag att boken ställer frågor kring teman som den rastlöshet som uppstår när man inte har något vettigt att sysselsätta sig med och hur stumt det kan bli i relationer där man alltid ska förbli cool och inte blotta vad man känner. Det är ett ganska dystert scenario som framträder, men det är dagsaktuella tema: kontaktlöshet, tristess, våld. Och samtidigt är det en bok fylld av längtan.

Han går. Gångbanan korsas av en annan. Vad var det han skulle göra? Ville han hem eller till kullarna? Gå rakt eller svänga av? Något är fel. Inte tänka. Kan ju inte.

Men känna: känsla av att inte leta efter något men ändå leta, leta.

Och alltid gå hem.

Similar Posts:

• Decenniets debutanter
• Stilla havet måste stillas
• Ibland är det fruktansvärt att bli förälder, när man tänker efter …
• Ensam kvar
• En tunnel utan ljus