Michail Chodorkovskij var kring millennieskiftet Rysslands rikaste man – en av de rikaste i världen – innan han och hans stiftelse Öppna Ryssland bedömdes vara ett hot mot Vladimir Putins maktinnehav. 2003 förstatligades hans företag, oljebolaget Yukos, och han själv sattes i fängelse, dömd för ekonomisk brottslighet. Där kom han att sitta i tio år, innan han till slut benådades.

Om detta får vi veta ytterst lite i boken Mina medfångar. Som titeln anger ligger fokus istället på några av de människor Chodorkovskij kommit i kontakt med under sina tio år i fängelse (eller, enligt förordet, ”I fängelset, senare i lägret, därefter i fängelset igen och sedan på nytt i lägret” – jag önskat att någon hade förklarat det här systemet för mig som läsare). Själv utgör författaren en relativt anonym iakttagare, så den som velat veta mer om honom gör bäst i att leta någon annanstans.

Kanske räknar förlaget med att den som läser en sådan här bok redan är något sånär insatt i det ryska systemet, men jag hade gärna haft någon annan ledning än Chodorkovskij själv, ett förord eller kommentarer särskilt avsedda för utländska läsare. Vad är egentligen skillnaden mellan fängelse och fångläger, till exempel? Hur fungerar det ryska rättssystemet? Vilka var mer exakt omständigheterna kring Chodorkovskijs egen fångenskap?

En smula redigering hade inte heller skadat. Det räcker till exempel bra att slå fast i inledningen att vissa namn och fakta ändrats för att skydda de inblandade – det hade inte behövt upprepas i nästintill vartenda avsnitt. Det är visserligen en petitess, men också ett enkelt sätt att få boken att framstå mer som en bok än som en samling hjälpligt hopsatta småtexter.

Chodorkovskijs lite storvulna stil när han uttalar sig om hela det ryska folket, som i citatet ovan, hade också kunnat tonas ner något. Bäst är han just med blicken på de enskilda människoödena, på människors livsvillkor och på de principer som kanske är det sista Chodorkovskijs medfångar ändå håller fast vid.

Mest drabbande är nog Kolja, en missbrukare som blivit mutad, med möjligheten att få ta emot besök i lägret, att ta på sig ett rån han inte begått. Tydligen är det ett vanligt sätt att snygga till brottsstatistiken i Ryssland. När Kolja inser att det han förväntas erkänna är att ha ryckt handväskan från en gammal dam vägrar han dock och det går så långt att han skär upp sin egen mage, så att tarmarna väller ut, i protest. Aldrig i livet att han säger sig ha stulit från en gammal gumma! Då dör han hellre.

Allas principer är förstås inte lika hedervärda, men kanske är de som folk är mest, Chodorkovskijs medfångar. Däri ligger något oroväckande, något vi helst inte vill tänka på – att ”de andra” kanske inte är så särskilt olika oss själva – som jag tycker är den här bokens stora behållning. ”Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset.”

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• Alla de andra dagarna
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Att leva i Ryssland under Putin
• Det bortglömda krigets fasor

Det är fruktansvärt att uppleva lägren; det finns inte en människa som blir bättre i lägrens värld. Erfarenheten därifrån är alltigenom negativ, ned till minsta minut. Människan bara förfaller. Det är vad som händer, inget annat.

Nej, Skovelmästaren är inte speciellt upplyftande läsning, men Sjalamov är en fantastisk berättare. Han är inte intresserad av att bekräfta människans inneboende godhet, att finna skönhet eller frälsning i lidandet; bara att dokumentera precis hur illa det var, hur illa det kan vara. Inte vad människan kan överleva, utan vad hon ibland måste. Inte för att alla gör det, förstås. Här finns inget som underlättar, bara en fantastisk, fruktansvärd närvaro i texten. Som Solsjenitsyns enda dag, om och om igen, utan ände.

Världen utanför lägret finns inte – eller rättare sagt, lägret omfattar världen utanför. Stalin nämns inte ens, och knappt heller de åsikter och handlingar som förde Sjalamov och de andra hit. När han höjer blicken över den dagliga kampen att överleva lite till är bilden av Stalins Sovjetunion inte en av ondska utan bara fullständig godtycklighet; du kunde hamna i lägret för något du sagt, eller för något en familjemedlem sagt, medan andra gick fria. Din dom kunde förlängas eller omvandlas till ett dödsstraff på ett ögonblick. Även om du släpptes fri var du fortfarande i Kolyma, utan något sätt att ta dig hem till Moskva. Slumpen styrde vem som fick 20 år och vem som inte fick det, vem som överlevde och vem som inte gjorde det. Det var lägren; det var mentaliteten lägren omgav sig med.

Alltså, en lämnar ifrån sig sin arm, en annan sitt ben, en tredje ett öra, en fjärde sin rygg och så den här, han lämnar ifrån sig ett öga. Vi får ihop en hel kropp här. Och du då? Han granskade min nakna kropp.

Skovelmästaren är fantastiskt välskriven, men ful. Mänsklighetens sämsta sidor; död, svält, förtryck, frånvaro av hopp… och ändå finns det något där. Det blotta faktum att han kom tillbaka och skrev om det. Med alla sina skrivkonster kan han ändå inte befria sina medfångar; han kan bara fånga dem igen, i ord, perfekt bevarade, infrysta i isen för framtiden.

Similar Posts:

• Porträttsamling från fängelset
• ”Jag trodde … ”
• Djävulsk briljans
• Framåt – mot lyckan!
• Nytt ryskt

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

Nyare rysk litteratur har egentligen inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige – möjligen med undantag för Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033. Vad det beror på vet jag inte, men vad som är säkert är att motiven i nutida rysk litteratur inte fokuserar på förhållandena i det dåtida Sovjetunionen. Dessa författare är ofta födda efter Sovjetunionen fall, eller har varit mycket unga när det föll, och har därför på ett annat sätt än sina föräldrar ett arv som inte är direkt beroende av det sovjetiska. De har helt enkelt frigjort sig, vilket väl har skett per automatik allteftersom tiden för Sovjetunionens fall hamnat längre och längre bort. I den föreliggande antologin, Cirkelns kvadratur, presenteras tio unga debutanter med novellform. De har ganska olika karaktärer, men har Ryssland som gemensamt tema. Man får lära känna olika delar av Ryssland, men även angränsande regioner och länder som ingick i det forna Sovjetunionen.

En av novellerna utspelar sig på gränsen till Mongoliet, en annan i Tjetjenien. I en novell får vi följa en ung flickas dagbok, där hon berättar om sin tid på sjukhus under en allvarlig sjukdom. Just denna novell är kanske en av de intressentare i antologin – jag reagerar först negativt på att stilen känns platt och torftig, men inser snart att det är mycket medvetet framskrivet för att ge intryck av en tonårsflickas tankar och uttryckssätt. Det är skickligt gjort. Den novell som utspelar sig i Tjetjenien skildrar en ung man från Moskva som besöker släktingar i Groznyj. Där skildras den sargade huvudstaden och utflykter i dess omnejd. Men novellen är egentligen mest ett reportage eller en skildring av ett avgränsat händelseförlopp utan krusiduller eller dramaturgiska effekter. Det blir mest intressant om man, som jag, inte vetat så mycket om Tjetjenien och vardagligt liv där.

En av novellerna plockar faktiskt upp sovjetiska teman, i en bisarr fantasti som är en blandning av nutid och stalinism där ”trotskistiska terrorister” anklagas för att ha mördat Maksim Gorkij. Det är uppenbart, av tidsmarkörerna att döma, att den utspelar sig i nutid, men referenserna till Gorkij och Stalin gör att man blir osäker på det mesta i novellen – inklusive vad den egentligen handlar om. En annan av de bättre novellerna handar om en man som har som fritidssysselsättning att sitta på olika exklusiva varuhus i Moskva och spana in tjejer av olika sort och slag. Det blir en illustration av ett konsumtionssamhälle, ett nykapitalistiskt Ryssland, där allt och alla går att köpa. Sammantaget är denna antologi naturligtvis en smula ojämn – det ligger i genrens natur. Men som introduktion till samtida ung rysk litteratur duger den utmärkt.

Similar Posts:

• Djävulsk briljans
• Oslipad antologi
• Ryska pärlor
• Rysk journalist mördad
• Framtiden genom en ädelsten

Min Sasjenka!

Volodenka!

De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.

Jag har lagt mig ner för att sola, lägger linnet över ansiktet och hör vinden susa som stärkta lakan. Plötsligt kittlar det till i naveln – jag öppnar ögonen och där står du med sand i handen och silar en tunn stråle ner på min mage.
Vi går hem och vinden fyller oss och träden som segel.
På vägen plockar vi några nedfallna äpplen – de allra första, sura som man kokar kompott på – och kastar dem på varandra.
Skogen står som en vass tandrad mot solnedgången.
Och mitt i natten väcks vi av en råttfälla som slår igen.

Kort sagt: Om allt gick som det skulle skulle det inte bli någon roman, på sin höjd en småporrig r’nb’-låt. Men nu är det ju en tjock rysk roman, och alltså börjar Brevboken direkt efter att de skilts åt, när han ryckt in i det militära (det finns alltid ett krig någonstans) och hon börjat sitta hemma och vänta, och de bara kan kommunicera via brev. Brev som svämmar över av allt de gjort och allt de inte hunnit göra och allt de vill göra när de ses igen, och…

…vänta, va?

Det är någonstans runt sidan 50 som man börjar undra på fan. När det blir uppenbart att de ju inte läser varandras brev. Sasjka skriver om livet därhemma och hur hennes far var flygare och hennes vänner börjar gifta sig och skaffa barn, och Volodenka skriver om sina erfarenheter i armén, där hans uppgift är att skriva brev till föräldrar och meddela att deras söner dog som hjältar när de stal en brödkant och blev avrättade, och hur… kriget mot de upproriska kineserna går? Återigen: Vänta, va?

För de är ju skilda åt inte bara i rummet utan i tiden. Han slåss på imperialisternas sida i Boxarupproret på 1890-talet, och hon växer upp i efterkrigstidens Sovjetunion. Och de skriver till varandra och försöker ge varandra allt av sig själva, förvandla sig själva helt och hållet till breven de skickar, men de kommer aldrig att få svar.

Sjisjkin har varit i nyheterna nyligen eftersom han, som ju lever i exil, vägrade representera Ryssland på en amerikansk bokmässa för att han inte ville förgylla Putins ”korrupta, brottsliga regim”. Med det i tankarna är det kanske lätt att vänta sig någon stor politisk polemik och satir i Brevboken, men för sådant får man nog vända sig till likasinnade som Vladimir Sorokin (läs hans våldsamt roliga I det heliga Rysslands tjänst). I stället levererar han här en mångbottnad, småskalig och enormt vacker berättelse om två älskande som bara existerar för varandra trots att de inte kan finnas. Romanen behöver inte bli politisk, behöver inte nämna tsaren eller partiet; den behöver bara observera världen utifrån två personers horisont, en som går i blod upp till knäna i ett barbariskt krig och en som växer upp i ett iskallt samhälle. Mannen skickas ut i krig, kvinnan hålls hemma; han får torka upp blod, hon får torka upp spyor.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Haruki Murakami – lyckligtvis Murakami när han var som bäst, runt Kafka på stranden, snarare än den gubbsjuke pratkvarnen från 1Q84. Precis som Murakami går Sjisjkin ibland vilse i filosoferandet, men han håller i och löper linan ut. Han ställer upp en historia som inte kan vara, två världar som inte rör varandra, och låter sedan motsägelserna mala tills historien uppstår.

Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna ”Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna. Det är ju ett dilemma som ju inte bara gäller Ryssland; vad är något europeiskt land idag, när det vi är aldrig verkar matcha det vi trodde att vi var och skulle förbli?

Och ändå så är det ju två personer här. Som skriver och längtar och existerar och säger till den andra, här, läs mig, möt mig, säg att jag finns. Och då gör de ju det – om inte samtidigt, så alltid.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Nytt ryskt
• Det enda vi lär oss av historien är historien
• ”Jag trodde … ”
• Bränn! Bränn! Bränn!

Det är vinter i det Ryssland där Tsypkin tvingas leva, det är sommar ute i Europa där Dostojevskij springer från casino till casino och förlorar allt han äger. Tsypkin väver ihop sitt eget liv både som människa och som bokläsare med paret Dostojevskijs liv och berättelser och den ryska litteraturen från Pusjkin till Solsjenitsyn till en enda nästan sömlös berättelse där allt existerar samtidigt. Han ställer frågor; vem var den här mannen som så många beundrar, varifrån fick han sina idéer, varför betyder han så mycket… och hur kan Tsypkin, som jude, rättfärdiga att han beundrar en författare som inte skämdes för att vara antisemit? Han hittar kanske inga riktiga svar eller ursäkter för Dostojevskijs mindre sympatiska sidor, men han kommer den store författaren in på livet. Att Tsypkins Dostojevskij är en man som saknar kontroll, som drivs av tvångstankar och ångest, kan säkert relateras till Tsypkins eget liv; han fick uppleva förföljelse av både nazister och stalinister, och dog i ett land som inte ville ha honom men inte ville släppa ut honom.

Tsypkin skrev egentligen bara för byrålådan. Men han gjorde det på en jublande livlig prosa, en hemvävd stream-of-consciousness i vadmalstyg där meningar spinner iväg över 20 sidor och flera sekler i ett enda långt svep, och det självbiografiska, det biografiska och det reflekterande glider ihop och dubblar sig. Det är sannerligen inte en bok för tunnelbanan eller annan fem-minuter-i-taget-läsning, snarare långa tågresor där man kan sjunka in i texten och resa i tid och rum i takt med skarvarna i rälsen och ånglokets tjoff-tjoff-tjoff, även om tåget heter X2000.

Tsypkin kommer fram till Leningrad och besöker Dostojevskijs hem samtidigt som Dostojevskij nästan exakt 100 år tidigare lägger sig ner för att dö. Kort därefter var även Tsypkin död. Sommaren i Baden-Baden får en att undra vad vi miste i Leonid Tsypkin. Hur mycket vi mister i alla som bara skriver för sitt eget nöjes skull utan att publiceras. Hur många fler Dostojevskij som finns därute och väntar på att upptäckas. "The world is everlasting" sjunger exilryskan Regina Spektor på en av årets bästa plattor. Litteraturen är det sannerligen.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Det är synd om människokräken
• Konsten att se människor
• Revolution rock
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

I den här boken samlar redaktörerna något av en ”best of” av femtio års Gulag-litteratur. För en svensk publik kan många av de bidragande författarna vara tämligen okända. Men, menar redaktörerna, de har spelat en oerhört stor roll för det anti-kommunistiska arbetet i väst. Det är hårresande historier om tortyr och oskyldiga som gripits för påhittade brott, om framtvingade erkännanden och slavliknande förhållanden. Och det är är historier om avrättningar. Det är absurda historier, tragiska historier, fruktansvärda och skrämmande historier.

Är allt av det som sägs sant? Vi vet ju att Kalla Kriget skruvade upp propagandaklimatet hos båda sidor. Är alla lika oskyldiga till anklagelserna som de säger sig vara? Har allt det som sägs hänt? Kanske. Kanske inte. Någon källkritik får vi som läsare oss inte till livs i redaktörernas inledning till respektive textutdrag. Snarare tvärtom, varje författare hyllas för deras bidrag till kampen mot kommunismen. På en punkt har iallafall redaktörerna fel. De skriver att Gulag-litteraturen, och litteratur om de politiska fångarna i Sovjetunionen, började komma ut redan på 1930-talet. Egentligen började de första böckerna ges ut redan på 1920-talet. Men flera av dem kom då inte från anti-kommunistiskt håll, utan från syndikalister och anarkister som i grunden var positiva till den kommunistiska revolutionen, men kritiska till bolsjevikerna och den totalitära staten. Emma Goldman och Alexander Berkman gav exempelvis redan i mitten av 1920-talet ut böcker som kritiserade de politiska fängelsedomarna mot deras kamrater i Ryssland. Men de här vittnesmålen räknas kanske inte i redaktörernas ögon.

Deras introduktion, och urvalet i sin helhet, verkar snarast peka mot att den främsta målsättningen är att angripa kommunismen, och då blir Gulag-systemet ett medel för det. Missförstå mig inte; Gulag-systemet och de kommunistiska diktaturerna var helt klart förhatliga. Men redaktörerna till den här boken nämner inte ett ord om att tortyr, oskyldiga gripanden och så vidare har förekommit i de allra flesta länder – om att det är ett system som snarast hänger samman med staten/diktaturen, inte kommunismen. Istället tvärtom; de har flera gånger valt ut utdrag där författarna helt okritiskt hyllar friheten i icke-kommunistiska länder. Något vi idag – när de flesta av de forna kommunistiska staterna fallit och Kalla Kriget blåsts av – kan se inte riktigt stämmer. Det här är utan tvekan en bra antologi om Gulag-systemet. Men låt oss därmed inte glömma alla de politiska fångar som drabbats av liknande öden av andra regimer än de kommunistiska. Diktaturer är förhatliga oavsett färgen på dem.

Similar Posts:

• Strålande om Sovjets historia
• Revolutionens Kina
• De som försåg oss med 1:a maj
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Politisk idéhistoria som fastnar