Anna Charlotta Gunnarsson kan sin pophistoria. Och från början har hon märkt hur illa den stämmer med den historien som ofta berättas. I åratal, från lusläsningar av Bonniers Rocklexikon (bibeln för musiknördar innan internet) till moderna internetresurser och reportage går en fråga rakt igenom: var är brudarna? Varför får de färre och kortare biografier, varför reduceras de i så hög grad till makar och flickvänner, eller till ”vokalissor”, möjligen textförfattare men absolut inte musiker eller kompositörer? Varför innehåller så många av de i clickbaitens tidevarv så praktiska listor över de 500 bästa skivorna eller 100 största artisterna någonsin en ensiffrig procentandel kvinnor, och listorna över de bästa musikerna inga alls?

Kvinnorna som formade pophistorien tar på sig ett stort, om också tack och lov inte ensamt, jobb: att förbättra den statistiken, lyfta upp alla de namn som inte kommit fram. Men eftersom rocklexikonen är döda och standardverk om rock- och pophistoria flyttat över till Internet måste boken förstås snarare bli något annat; en upptäcktsresa, en reportagebok, en lång serie ”Wow, har ni hört den här? Varför inte?” (Naturligtvis följer en oerhört detaljerad spotifyspellista med.) I 30 munsbitslånga kapitel går hon på botanisering i kvinnliga artister från 1800-tal till idag, lyfter fram bisexuella bluesdrottningar, läderbyxklädda hårdrockare, schlagerkompositörer och gitarrbyggerskor, souldivor och countryroyalty. Hon avrättar konceptet ”guilty pleasure” och hyllar utan minsta ironi både Whitney och Siwan. Heltäckande blir den givetvis aldrig, men som en ren tipslista parat med viktiga frågeställningar funkar den ofta rent fantastiskt.

För mig står deras motstånd för en mer musikrebellisk kraft än alla grabbars samfällt rockiga ursinne, som Pete Townshends sönderslagna gitarrer och ärren på Iggy Pops självskadade kropp. Nursery Rhymes mod gav uttryck för något långt viktigare än konstnärliga manér. Varje gång bandet sa ifrån kostade det dem något.

Samtidigt är det förstås alltid knepigt att skriva om historien (betona som du själv vill). Det jävliga med historieskrivning är ju att den har en tendens att bli självuppfyllande. Att pophistorien generellt nedvärderat kvinnor har, som Gunnarsson mycket riktigt konstaterar, lett inte bara till att de kvinnor som faktiskt format den inte fått den cred de ska ha utan också till att färre kvinnor faktiskt fått möjlighet att alls göra en insats. För varje artist som gjort fantastiska skivor som avskrivits av sin samtid, eller blivit reducerade till bara ”sångerskor”, finns band som aldrig ens släppts in i studion, tjejer som aldrig känt sig välkomna i gitarraffärerna, musiker som vägrats skivkontrakt om de inte låter ”riktiga” musiker (läs: män) sköta själva instrumenten. Det blir ibland ett väldigt dammsugande efter varje kvinnlig producent, inspelningstekniker och studiobasist hon möjligen kan komma på, och när man tänker på den onämnda mängden män det ska jämföras med blir det både triumferande och sorgligt – ett mikroperspektiv som kanske inte alltid funkar.

Men ändå, det en bok ändå gör bättre än någon algoritmgenererad Spotifylista är ju kontexten, de oväntade kopplingarna och de obekväma frågorna, och där skiner Gunnarson. Varför vet ingen att ”Lyckliga gatan” och ”Diggi-Loo Diggi-Ley” skrevs av samma kvinna (och att hon länge aldrig ens bjöds in till schlagerfinalen trots att det var hennes låtar som tävlade)? Varför slutade Agnetha skriva låtar när hon kom med i ABBA? Varför fick Martha Wash ingen credit för ”Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)”, och Darlene Love ingen för ”He’s a Rebel”? Varför vägrade Elvis spela in ”I Will Always Love You” om inte Dolly skrev över låtskrivarskapet på honom? Varför vill tidningar inte kalla Laleh producent fast hon bevisligen producerar sina skivor? Hur i HELVETE kunde det vara OK för en svensk tidning att lotta ut 16-åriga Cherie Curries trosor? Varför har du aldrig hört talas om Fanny? Och om du hävdar att svaret är ”De var väl inte bra nog”, kom inte och påstå att du bara hört talas om bra band… Nej, heltäckande blir den aldrig, och det finns förstås en gräns för hur mycket man kan rätta till en månghundraårig historisk ojämvikt med en bok. Men jag slukar boken med musiken i lurarna och både upptäcker, återupptäcker och omvärderar, och om boken får åtminstone någon musikbesserwisser att börja omnämna Sylvia Robinson i samma andetag som Sam Phillips är det mycket gjort bara det.